Lokföraren berättar – Av Thore (1895-1974), sonen Börje och sonsonen Christer Björk -Kap 1 forts

 

Kapitel 1 (forts).

Sommaren är slut och hösten gör sitt intåg och bärplockning är numro ett, på mor och fars program. Det var hallon, blåbär och lingon som nu skulle plockas. För att plocka hallon for vi till Granstanda järnvägsstation, där fanns stora hallonfall på de stora hyggena. När vi plockade hade vi korgarna hängande på magen, för att lättare fylla korgen. I Granstanda hade far en bekant vid namn Hedström, som var en ivrig jägare. Han hade varit i skogen och fångat två harungar, som fick växa upp bland hans kaniner. De trivdes gott där och var inte det minsta rädda. Av hallonen kokade mor saft, som sötades med toppsocker eller sirap, aldrig med socker. Blåbären kokades sura och sötades allt efteråtgången. Det blev i regel saft även av de bären. Sur blåbärssaft var en bra magmedicin. Längre fram på hösten var det lingonens tur att plockas. När jag var barn, sa mor, kunde vi få “krösamos” och potatis till mat och hade man det svalt man inte. När “skogens röda guld” skulle plockas bjöd alla till för att få så mycket som möjligt innan frosten kom.

 

     

Men en frostnatt gjorde ingenting då blev bara bären sötare. När de bären skulle plockas gjorde sig järnvägsfolket i ordning med korgar, lakan och örngott för att plocka i. Färden gick till dalaskogarna. De var milsvida, med en myckenhet av tuvor på hyggena. Då var det att följa med det första tåget på dagen och hemresan gick alltid med sista tåget. Då var det liv och rörelse i skogen alla gick till sina ställen, som naturligtvis var de bästa. När kvällen kom såg man dem bärande på sina knyten och korgar fyllda med bär. De platser som mor och far for till var oftast Ryggen och Born. Verkstadspersonalen for längre in i Dalarna, på andra sidan om Falun. De reste upp på lördagskvällen och övernattade i någon skogskoja eller lada. Många gånger överraskades de av regn hela dagen. Genomvåta kom de då ner till stationen.

 

Särskilt besvärligt var det med de våta fötterna när man skulle gå i skogen, då det ej fanns gummistövlar på den tiden. Där i skogarna kan det åska och blixtra alldeles förskräckligt. Bergen ger eko så att knallarna kommer i varandra,. Har man inte varit med om kraftiga åskväder, så skall man resa upp till dalaskogarna. På hemresan diskuterades det man och man emellan, om bästa bärställena, de största bären, väder och vind samt tjänstgöringstider. Vid halvtiotiden ångade tåget in på Gävle Central och var och en vandrade hem till sitt. Hur många gånger var jag inte med på dessa skogsvandringar? När vi var små bröt mor av blåbärsris, som var fulla av blåbär, placerade oss på en tuva för att hon själv kunde komma åt att plocka bären för det gällde att inte komma fram med tom korg. Ja det var idel bara besvär med att ha ungarna med sig till skogs men vad skulle mödrarna göra när det inte fanns någon hemma, som kunde se efter dem. Än var ungarna hungriga, än törstiga, än trötta och griniga, men det fick lov att gå om det skulle bli några bär i korgen.

 

Sämjan var god mellan plockarna och ett strålande humör, som kröntes med ett gott samarbete. Ett par sådana bärplockardagar blev det varje år men som far var stationskarl hade han inte ledigt varje söndag utan var annan. Regnade det då blev det ingen resa, men då skulle det regna som spön i backen. När mor satt hemma och rensade bären berättade hon ibland hur det var då hon tjänade hos grosshandlare Kronberg som husa. Då de hade sina kalas skulle allt vara så fint och hon var med vid serveringen. Ibland var de gäst hos landhövding G. Ferdinand Askerslottet. Mellan Kronbergs och slottet var det ej långt då de bodde i hörnet av Köpmangatan och Strandgatan invid kyrkan. Då fick hon springa före till slottet och invänta herrskapets ankomst när de kom åkande med paret med livréklädd kusk som tillika var betjänt. Hon fick då ta hand om frun och följa henne upp för trapporna, taga av päls eller kappa och hjälpa henne med utanpåskorna. Hon fick även vara kammarjungfru och då även sköta fruns hår. När allt var klart fick hon åka med kusken hem och invänta tiden då herrskapet skulle hem igen.

Klockan tolv på natten kom den livréklädde kusken och meddelade att han skulle åka till slottet och hämta herrskapet. Då var det bäst att snarast ge sig iväg. Flickor och kuskar inväntade då sina herrskaper i korridorerna och det kunde bli både två och tre på natten innan festligheterna var slut. Då var det för kuskarna att hjälpa herrarna som var lagom påstrukna och flickorna fick ta hand om damerna och se till att de fick sina ytterkläder på och ytterskorna var det särskilt noga med. Sedan var det att hjälpa till vid landån eller släden och själv springa hem. Där var det att vara till hands när frun kom upp i våningen för att stå till pass om det var något hon önskade. När de fina fruarna talade om sitt tjänstefolk så var det inte annat än sätta upp näsan och kalla dem överlag för tjänstjon. Kusken hette Sjögren och då frun ropade på honom svarade han alltid: “Frun”. Ja så talade hon om då hon träffade far hos Zimmermans och deras bröllop.

 

I början av oktober började det stora spisbrödsbaket och det gick regel så till att två husmödrar slog sig ihop när det skulle grovbakas. Min mor och en fru Todén kom bra överens då de hade samma gladlynta sinnelag och arbetsmyror var de båda två. Emedan vi bodde i en av järnvägens gårdar hade vi rätt att använda den kombinerade tvätt- och bagarstugan, som fanns på andra sidan av Hospitalsgatan utefter Rudamsgatan. Vid tvätt var där mindre bockar med bräder där var och en som tvättade fick taga baljor som placerades på dessa bryggor. Vattnet fick bäras från en vattenkastare som stod i närheten av porten. I tvättstugan fanns en stor vedslukande pannmursgryta som användes vid bykning och tvättning. När det skulle bakas kom farbror Todén och far hemdragande med en dragkärra innehållande två säckar rågmjöl och en mindre kvantitet vetemjöl. Där fanns jäst och övriga tillbehör för ett storbak av spisbröd. Bockar och bakbord släpades ned från vinden, skurades och sågs efter. Så kom dragkärran fram igen och sedan knogade gubbarna iväg med ytterligare en börda. Mera grejor skulle fram, eldspett, eldraka och så all ved som var prima barrved i meterlängder. Tidigt på morgonen dagen efter gjorde fruntimren sig i ordning och gick till bagarstugan. Då hade de med sig borstar, kakmått och “brödpicken“. Ugnen eldades upp så den blev varm till gräddningen.

   

Bykning                                                   Kakmått

Degarna skulle nu knådas och när de sedan stod där färdiga för jäsning måste de hem för att göra i ordning mat åt sina familjer. Då de sedan ätit och diskat var det att gå tillbaka till bagarstugan igen. Ja det bakades och gräddades där inne och det blev hett som i en bastu. Jag kan se dem än idag rödblommiga, friska och glada, mor var ju särskilt skojfrisk med något rackartyg då det gavs något tillfälle och då blev det skratta av.

 När baket var färdigt avslutades det med att breda lingonsylt på de tunna kakorna och låta barnen få smaka. Då knusslades det inte och gårdsfolket fick även smaka. Så var det att frakta hem brödet. Det mjuka brödet träddes upp på störar i kökstaket. När kakorna var torra togs de ner och förvarades i stora lårar på vinden. Det upptäcktes så småningom att brödförrådet minskade onormalt och då kom det dit kraftiga hänglås. Det kan här nämnas att de verktyg som användes vid bakningen, såsom bakmått, brödspadar, eldraka, ugnskäppar och “brödpicken”, är överlämnade till Gävle museum där doktor Humbla tog emot dem med tacksamhet, då han fick veta föremålens historia.

Spisbrödsbak. Allt bröd bakades hemma på gården. Kvinnorna håller i en stång med brödkakor de bakat. Den hängdes sedan upp i taket inne i stugan för torkning. På så vis höll sig brödet länge och mössen kom inte åt det. Västmanland, Köpings socken, 1912.

 

I slutet av september eller början av oktober var det silldelning. Min morbror lokförare Hasselgren hade i uppdrag att ta hem och väga ut sillen, vilket han gjorde i flera år. Han bodde hos sjökapten Sundquist som hade sin fastighet utefter Sjötullsgatan inte långt från järnvägsgårdarna. Det var stor och liten sill, som låg i stora tunnor märkta med stjärnor allt efter sillstorlek. En stjärna angav småsill och fyra stjärnor för de största sillarna. Över tunnöppningen lades en bräda och därefter kunde kommersen börja. Någon lokal för utförsäljningen fanns ej utan det var att stå utomhus med besmanet och väga upp sillen. Först skulle man smaka och sedan bestämma sig för storleken. Så var det att packa ner sillen i medhavda kärl, hinkar, tunnor, fjärdingar, åttingar allt efter råd och lägenhet. Min morbror var en stor, kraftig och skojfrisk karl och visste att skoja med gubbar och gummor då de kom med sina kärl. Vi ungar sprang omkring och ville smaka på sillen. En del sillar var stor som laxar men så kallades de för skomakarlax. Å var vi tyckte sillen var god men vad törstiga vi blev. Men att höra silluppköparnas resonemang när de fått sillen det var festligt. Till sillen skulle det även vara lake, en del tog för mycket och andra blev utan. Du var mej en fan att ta mycket, ja det ska väl stå över så den inte härsknar. Sillen måste sedan förvaras på vinden eller i vedboden för källare fanns ej. Det blev 10 till 15 tunnor sill som delades ut. Sillskutorna gick då upp till Svängbron (Islandsbron). Fanns inte den storlek på sill som hade beställts skaffade man fram rätta tunnor från grosshandlare Kjällberg, som hade sin specerihandel i ett av magasinen invid Svängbron.

 

Annadagen skulle lutfisken lutas om den skulle bli färdig till jul. Att göra lutfisk var inte en liten procedur. Fisken, som alltid var sej, lutades med björkaska och soda. Efter en tid skulle fisken urvattnas och blev det inte riktigt gjort då blev magen orolig. Det lutades så mycket fisk så det räckte till långt efter jul, ja ända till Påsk. Lutfisk var ju en billig mat att ha under vintern, det gällde ju att vara sparsam. Fisken lutades i stora baljor, som stod i tvättstugan under lutningsproceduren. Där var det fullt med baljor då varje familj hade sin balja. Då lutfisken var färdig bars baljan in i förstugan och förvarades i ett skåp. Ja hur en husmor klarade sig är det svårt att förstå idag.

Far hade ett potatisland där vi hade vår bärgning för vintern av potatis. För potatisskörden fick han låna källare i den järnvägsgård, som vi kallade för stengårdarna. De låg på västra sidan om järnvägen i hörnet av Valbogatan och Esplanadgatan. Det var tre gårdar i följd uppförda av sten. I putsförman Sjögrens källare fick han inhysa en större lår för att förvara potatisen i. Men råttorna var svåra att hålla undan. Alla hål stoppades igen med trasiga buteljer. På potatisen lades gran- och enris. I källaren var det lågt i taket, endast något över 1,5 meter, och beck svart. Potatisen frös också där nere, så gamla trasmattor eller säckar breddes över. Golvet bestod av tilltrampad lera med en del större stenar, som stack upp här och där och ställde till förargelse i mörkret. Då säckarna skulle tömmas efter upptagningen tog han med sig ett par ljus, som spred sitt sparsamma sken över potatislåren.

 

När julen nalkades var det fört vävstolen, som skulle ut ur köket och så var det den sedvanliga städningen före helgerna. Dagen före julafton skulle granen tagas in och klädas med pappersgirlanger, papperskarameller och så glitter förstås.

      

Granen skulle stå vid fönstret i finrummet där den tronade så vackert. Vid julaftons kväll, vid 6-tiden, var det julklappsutdelning. Var och en lämnade då sina julklappar och vi som barn fick någon leksak, ett par strumpor, en tröja eller något annat nyttigt. Efter julklappsutdelningen blev det “julkvällar” med risgrynsgröt och lutfisk, som aldrig saknades på julbordet. Så var det även inlagd sill, ansjovis och ost.

 

   

 

 Juldagsmorgonen var det vanligt att familjen skulle till julottan, som far var mycket noga med. Ibland tjänstgjorde han på den dagen och gick då istället på högmässan på Annandag Jul. Efter högmässan kunde det komma gamla bekanta med hem. De talade då om gamla tider. Där var det en gammal expedit från Zimmermans tid, som nu var skomakare. Han hette Hemström och så han kunde predika ja som en hel präst. Han var också väl bevandrad i den svenska historien. När han var med hem, då kunde vi barn ej gå ut och leka utan satt ivrigt lyssnande på honom. Han bodde i Hemlingby, dit vi barn också var med. Lika intressant var hans hustru att lyssna till. Hon hade varit köksa hos Zimmermans när mor kom dit som husa. Hon sade alltid: “Tänk hur Gustafsson gick och tittade på Hedda, den granna pigan som vi fick i huset.” Far (Gustafsson) tjänade då dräng hos järnhandlare Ränner i samma hus. Hemström var då bodknodd klädd i hög hatt, som det var brukligt då bland herrekarlar, för det var han. Men vad blev han sedan, bara en skomakare. Hade hans far inte skrivit på borgensförbindelsen så hade han fått fortsätta i läroverket och blivit något annat. Hans håg låg ju åt att bli präst och det hade han även blivit om inte brodern varit så avundsjuk.

 

När julen var över och vi kommit in i januari månad, ja då började julgransplundringarna med stoj och lekar. Det var naturligtvis dans kring granen, blindbock, “denna ringen den ska vandra” o.s.v. Även vuxna var med och roade sig. Så blev det en paus i leken då vi fick bänka oss runt ett bord som nu stod mitt på golvet med julbröd, två sorters kakor, pepparkaksgummor och pepparkaksbockar, som varje barn skulle ha. De vuxna fick kaffe till brödet medan barnen fick saft eller choklad. När det var undanstökat fortsatte dansen igen. Det blev “Räven raskar över isen“, “Söta flickor å gossar i en ring falleralla”, o.s.v. Nu var det dags att plocka av all grannlåt på granen och sedan skulle granen bäras ut. Då sjöng vi den välkända sången “Nu är glada julen slut, slut. Julegranen bäres ut, ut. Men till nästa år igen kommer han vår gamle vän, ty det har han lovat”. Under sången lade vi ned granen och placerade oss från rotänden till toppen och bar ut granen till närmaste snödriva, hurrade tre gånger och rusade in igen till värmen. Nu blev det åter igen att sitta till bords och nu bjöds det på lingon och socker på ett fat. Det smakade minsann gott, tänk er bara sockret, som man många gånger fick smyga sig till. Under bordet stod normalt sockerskrinet med det åtrådda sockret. De lingon, som vi nu åt hade tidigare plockats i buteljer med vatten och lagrats på det viset, det var barnmat det. På andra julgransplundringar ersattes lingonen med lingonpäron eller ingefärspäron med mycket socker. På dessa bjudningar var det gott om barn, vi kunde vara ända upp till 18 barn med mödrar, oj var det var roligt. Men det var även bjudningar, som det ej var så trevliga och där ville man gå hem med detsamma. Det kom vi ihåg till nästkommande jul, vi visste var vi hade roligast. En liten grabb, ett år yngre än jag, hade en fostermor. Han fick ej ha några fester, men han var med på alla fester. Men en gång kom han och talade om att de hade kastat ut granen, min bror Filip och jag skulle komma upp ändå för han skulle få bjuda oss på kaffe med bullar. Vi talade om detta för mor men hon tvivlade på inbjudan. Vi blev omklädda i helgdagskläder och gick upp till honom. Hon påstod att hon inte hade lovat något och med det fick pojkstackarn en dagsedel så han flög i väggen. Med det fick vi gå ner igen. men då sa mor: “ja det var det jag trodde”. Den mamman glömde jag aldrig var helst hon visade sig kom tankarna tillbaka till den misslyckade bjudningen och den oresonliga behandlingen.

 

Då påskhelgen hade gått till ända och äggen ätits kom vävstolen in igen men bara en kort tid. Den här gången var det grövre tyg eller mattor som skulle vävas. Så när våren kom och snön givit sig iväg åkte vävstolen ut igen då var köket fritt från mångsyssleriet.

 

När det blivit isfritt ute på fjärdarna började far med fisket. Mor var med i båten för att hålla den i vind när han satte ut ryssjor i vassruggarna på inre fjärden. Där gick gäddan och strök efter abborre och då blev de fast när de kom in i fars ryssjor. Han lade även ut långrev med upp till ett par hundra krok. Betet var daggmask och på dessa krokar fick han rätt mycket ål. Han bjöd till allt vad han kunde för att höja levnadsstandarden, så fisk vet jag inte att mina föräldrar köpte annat än sill, strömming och långa till lutfisken. Varje lördagsmiddag hade vi stekt strömming, det var så man längtade efter den rätten.

Vi går tillbaka till vintern ett slag igen. Fars arbetskamrat, Todén, han hade en svåger från Småland som nu fått anställning som smed vid järnvägen. Han hette Carlsson och hade aldrig sett en simpa, som min berättelse nu handlar om. En vinterdag var de båda svågrarna ute på vintermete. De stod där och pimplade och rätt var det var fick Carlsson ett kraftigt ryck. Det var så kraftigt så att han tappade spöt men i sista stund fick han tag i det igen. Det knyckte och drog i reven, som han försiktigt halade in. När han fick upp fisken på vakkanten ryckte han upp fisken på isen. Över sig given ropade han till svågern: ” hör du Todén jag tror jag fått själva faen på kroken, kom får du se, i Småland ser fisk ut som fisk men den här ser ut som självaste Perkele “. Det var en stor simpa han hade fått upp.

 

När vi pojkar växte upp var det ej snyggt att ha byxbenen hängande över knäna, utan då det var kortbyxor skulle de sluta strax över knäet. Men hur var det med barnhemsbarnen? De skulle ha kortbyxor, som slutade en decimeter under knäna, för annars kunde man inte skilja mellan barnhemsbarnen och de som hade far och mor att trygga sig till. Rettigska barnhemmets pojkar var klädda i blus eller rock i brunaktig färg. De pojkar som bodde på fattigvårdens barnhem (asylen) var klädda i grått vadmal. Byxlängden var lika lång för båda inrättningarnas pojkar. Genom klädselns utseende kunde man lätt se från vilken hjälpsamhetsinrättning de kom ifrån. Bland barnen och även bland de äldre kunde av klädseln utläsa, om man skulle vara snäll eller hålla efter dessa pojkar. De skulle i alla fall kännas igen av allmänheten. När jag hade börjat folkskolan fick jag erfara vad dessa pojkar fick lida för att de var barnhemsbarn. Det var så lätt att utpeka ett barnhemsbarn om något ofog hade blivit gjort i klassen. Då vankades det stryk och hälsningar hem till barnhemsföreståndaren. Rettigska föreståndaren var, på den tiden, känd för att vara allt annat än snäll mot sina skyddslingar. Han var även lärare i södra folkskolan där han var en skräck och var än värre i hemmet. Han hade öknamnet Saffran. I den östra folkskolan hade jag min skolgång, den var endast för pojkar. På den tiden var alla lärare tränade att slåss med pekpinne och råtting. Naturligtvis hade alla sina öknamn, jag vill inte nämna något av dem, men att de ständigt lever kvar, det är säkert. Jag vill nämna en lärare, som hade ett krokigt finger. Fick man då en smocka av honom hade man känning i munnen av behandlingen ett par dagar därefter. Det var hans finger som gått in mellan tandraderna. En annan stor grov lärare var kvick med att använda sin spatserkäpp. Det var en knotig käpp och den kunde han hantera. Var det någon som kom för nära honom under leken på rasten eller råkat komma åt honom vid uppställningen, ja då var det färdigt. Han gick fram till delinkventen tog tag i örat och lät käppen vina ett par gånger över ändalykten. Det fanns också en liten lärare som var något till hetlevrad. Innan vi gick in i skolan stod vi uppställda på led två och två. Ett led för varje klass.

Uppställningen var framför stora trappuppgången mot Esplanadgatan. När den lille läraren ledde inmarschen hände det ofta följande. Var det någon som bråkade i ledet kunde den snällaste och oskyldigaste pojken åka fast. Så fort det rörde sig i ledet ropade han från trappan: “kom hit”. Då kunde den skyldige knuffa ut den beskedligaste. Den utknuffade såg sig då besvärande om. Då hördes från trappan igen: “kom hit”. Då var det bara att gå fram, någon rättelse eller försvar gick det ej att komma med. Pojkar som då blivit uppropade placerades mellan ingångarna så att alla som gick förbi skulle se de ostyriga. När alla gått förbi och kommit upp i respektive korridor hördes skrik där nedifrån. Då utdelades bestraffningen i form av två rediga smockor. Genom att hålla handen på den ena kinden som mothåll tog smockan bättre. Så var det att byta kind så att båda kinderna fick sin smocka. Det var ej ovanligt, då denne lärare hade hand om inmarschen, att 8 till 10 pojkar fick gå igenom denna behandling. Jag klarade mig rätt bra fast jag var rätt livlig, som alla andra, men skräcken fanns ju där för våra läromästare. Vår klassföreståndare hade ett eget sätt att aga. Det var två pojkar som hade knackat på ett källarfönster i närheten av läroverket. Det blev rapporterat till skolan och de ertappade råkade tillhöra min klass. De två syndarna fick komma fram till katedern och förhöras för det svåra brottet och erkänna. Nu kommer den speciella bestraffningen: läraren trädde in fingrarna hårt i håret, drog huvudet fram och åter med orden” jag skall lära dig att inte göra så en annan gång “. Därefter släppte han håret och körde samtidigt iväg sitt offer så att han låg där rak lång mellan bänkraderna. Sedan kom turen till den andra pojken för att få en likadan behandling. Hur var det nu med en av dessa pojkar? Han hade ingen far men en mor som stod i tvättstugan från morgon till sena kvällen, då hon inte kunde gå tidigare från sin arbetsplats. En kvinna, på den tiden, hade inte stort mer än maten och kanske några ören för tvätthjälpen. Då hon inte var borta och tvättade, vakade hon eller hjälpte på annat sätt till på lasarettet. Hon var således borta hela dagarna och gjorde i ordning maten åt sin pojke på nätterna. När mamman sent kom hem på kvällen sov hennes lilla pojkstackare. Nästa dag var åter lika för pojken, som vaknade då hans mor gått till sitt arbete. Det var denne pojke, som oförrätt råkade ut för lärarens oresonliga vrede. Utan att höra sig för anledningen eller på något sätt hjälpa pojken var ju detta tortyren. Hemmet kunde inte mamman hålla ihop då hon insjuknade. Pojken kom till Rettigska barnhemmet men vad det blev med honom vet jag inte.

Rettigs barnhem

 

Det var den 1:a april, glada och uppsluppna försökte vi lura varandra. Då var det en liten pojke, Pelle, som fick för sig att i sitt barnsliga oförstånd lura magistern. När vi kom in i skolsalen räcker han upp handen varpå magistern frågar i barsk ton: “vad vill du”? ” Vaktmästar’n ville tala med magistern.” ” Var är han?” ” Ute i korridoren.”

Den store läraren med det stora skägget, reser sig från katedern och går ut i korridoren och är borta en god stund. Vänd till pojken säger han; “Jag var ner till vaktmästaren, men inte ville han mig något”. Då svarade pojken: ” april, april din dumma sill, magistern”. ” Jag ska lära dig att inte narra april med gammalt folk.” En oförståndig handling och ett barnsligt övermod kan ju vara förlåtligt och räcka med en tillrättavisning, men att i fullt humör rusa ned till pojken, ta honom i axeln och fösa ut honom i korridoren är ett helt annat. Vi i skolsalen hörde sedan skrik och “aj,aj” för varje rapp han fick. Ja som sagt var rottingar, pekpinnar och linjaler var igång varje dag, så nog var det en hård undervisning.

 

Åren gick och vi har kommit fram till år 1907. Far var då upp till baningenjör Krona och frågade honom om han kunde få golvet i lägenheten eftersett samt att få tapeter på väggarna i kammaren. Detta möttes med ett hångrin samt med svaret: “tapeter, aldrig, vi skall inte förstöra väggarna, det är både snyggt och vackert med de helpanelade väggarna”. Far svarade då: “ja i ett kök men i rummet bör det väl vara litet annorlunda”. Men att tala tillrätta med den myndige herrn var tvärt omöjligt. Far nämnde även om familjens storlek och att barnen varit och sett hur andra bor och hur det ser ut i deras bostäder. Min syster var då 22 år och hade plats som telefonist. Ingen av hennes flickbekanta bodde i en lägenhet som saknade tapeter.

 Ingenjören såg rött så fort han nämnde tapeter och skrek: ” Det går jag aldrig med på men golven skall ni få eftersedda men tapeter, aldrig.” Far som inte var så rädd av sig svarade: ” Men ingenjören har ju själv tapeter på sina väggar.” Ingenjören: “Det är jag det och inte ni eller någon av edra jelikar.” Far: “Får jag flytta då?”

Ingenjören: “Nej det får ni inte, ni bor ju i järnvägens bostäder och de är uppförda för personalen så kallade tjänstebostäder” Far försöker förklara för honom att han håller på att underhandla om köp av en fastighet på söder. Efter mycket resonerande hit och dit fick han ett medgivande om att få flytta.

Ingenjören: “Kan ni skaffa en järnvägsman i er lägenhet, som jag kan godkänna och som är anställd vid samma järnvägs företag som ni. Ja då får ni flytta”.

Far: “Jag har redan vidtalat en kamrat, som är villig att taga emot lägenheten i det skick som den befinns.”

Ingenjören: “Vem är det?”

Far: “Lokförare Hansson.”

Ingenjören: “Kan jag få tala med honom?”

Lokförare Hansson blev uppkallad till baningenjören, för han ville personligen tala med honom. Han blev godtagen till hyresgäst. Den 1 april 1908 flyttade vi till den inköpta fastigheten, Södra Köpmangatan 23. Att glädjen var stor hos mina föräldrar behöver jag väl ej tala om. De fick nu byta lägenhet och komma ifrån järnvägsgården. Lägenheten de nu fick var större och tidsenligare efter dåvarande förhållanden. Ingen tambur i köket, gasbelysning i köket, ja det var något helt nytt. Gasstrumpa som glödde i taklampan, det var något till nymodigt för en som var van vid att tända och fylla lamporna med fotogen. Förutom vedspis kunde mor nu använda sig av ett tvålågigt gaskök. Väggarna i köket var halvpanelade med pärlspont i ljus färg. Sängkammaren, som låg innanför köket var tapetserad från golv till tak. Intill sängkammaren låg salen även där tapeter från golv till tak. Kakelugnar fanns i båda rummen, som var försedda med fotogenlampor i taket. Lampan i taket var en krona med prismor och stearinljus. Oljehuset i takkronan var mycket vacker av ornamenterat porslin. Det var annat det än de helpanerade väggarna i lortgrå färg. Under det nya huset fanns källare med högt i tak med matkällare, tvättstuga med klappbassäng av cement och pannmursgryta. Vatten och avlopp fanns även i tvättstugan. Det var bara att vrida på en ventil så kom det vatten. Det var inte att undra på att de trivdes, då de kom från en bolagsgård där det saknades allt. Inflyttningen i vår gård hade gått bra och allt såg ut att ordna sig. Lånen hade far ordnat och fått ett handlån av säljaren, som var en gammal fröken, på 2000:- kronor som skulle amorteras under en viss överenskommen tid. Köpekontrakten var klara och lagfarten var överstökad och allt såg bra ut. Efter några månader meddelade säljaren att hon tänkte säga upp lånet. Övertalad av en kamrat på posten tänkte hon återtaga gården. Far skulle få gå ifrån gården i brist på kapital (2000:-).

  

 

Övriga lån var intecknade i Gefle Stads Sparbank och sparkapitalet var slut. Det blev många sömnlösa nätter men en dag gick han upp till fastighetsmäklaren och omtalade sitt bryderi. Då sade fastighetsmäklaren: “Jag känner ju Björk och den gubben går inte, De pengarna får Björk låna av mig.” Dag och tid blev bestämd då penningarna skulle betalas till fröken i postkassan. Far frågade då om han fick betala sin skuld. Hon tittade litet generat på honom och frågade var han hade fått så mycket pengar ifrån och inte var det så bråttom. Jag tyckte det lät så på fröken svarade far. Nej då det var en av hennes manliga kamrater som övertalat henne att säga upp lånet. Men nu har jag pengarna med mig, här är handlingarna, som jag vill ha påskrivna men jag vill också ha ett kvitto på beloppet, svarade far. Fröken: “Det behövs inte.” Far: “Men det skall jag be att få, för det skall min långivare ha.” Så blev nu allt ordnat och uppklarat.

Tiden rullar iväg några månader framåt då mina föräldrar drabbas av ytterligare en motgång. Mor insjuknar i svår magvärk och eftersom hon inte var så ömtålig hade hon gått länge med värken. Läkare fick nu eftersändas. Han förklarade att det var blindtarmen och eftersom den troligen var sprucken är det bäst att lasarettet tar hand om det. Det blev då att med det snaraste och med stor försiktighet transportera henne till lasarettet. Det fanns ju inget annat än hästdroskor och de hade ont om pengar. Far tog då en man till hjälp och bar mor på en bår till lasarettet. Färden gick över Gammelbron, Västra Vägen till lasarettet. Det blev operation med detsamma av dr. Lindström. Det befanns vara sprucken blindtarm kombinerad med bukhinneinflammation. Hon fick ligga med delvis öppet sår för varets avrinning och svävade då länge mellan liv och död. Under tiden mor låg på lasarettet skötte min syster, Helga, vårt hem. Hon var ju telefonist och hade sitt att sköta men på lediga stunder skötte hon hemmet och lagade mat åt far. Maten fick sedan far värma upp så det passade hans tider. Båda var också upp till lasarettet för att besöka mor. Det gick inte en dag utan att hon hade besök av vänner och bekanta. Hon blev borta länge men kom så småningom hem. Då var glädjen stor när vi hade mor hemma igen.

Men så en dag måste hon upp till lasarettet igen, då var orsaken bråck i såret. Lasarettstvistelsen blev denna gång inte så lång men för oss här hemma var det en lång tid. Jag som alltid varit orolig bjöd till även då att ställa till extra arbete och bekymmer när mor var på lasarettet. En dag var jag nere vid Norra Kanalen (Lillån) och badade vid hästbryggan. Då jag hoppade i råkade jag trampa på en rejäl spik som satt i en bräda. Spiken rände rakt igenom foten så att brädan satt fast. När jag tog bort brädan blödde det förskräckligt. En vecka tidigare hade jag trampat på en lutbutelj och då var det nära att jag skurit av en tå. Men med spiken var det värre, jag tog skjortan och lindade om foten. Gå kunde jag inte då det blödde så mycket. Två av mina kamrater lånade då en dragkärra och drog mig hem till Köpmangatan. Ingen var hemma utan jag letade rätt på nyckeln på det vanliga stället. För varje hopp som jag gjorde, lämnade jag kvar en blodpöl. När jag kom hem lade jag upp foten högt och lade mig på sängen. När far kom hem ruskade han på huvudet och sade; “Jaa du gosse du bjuder då också till”. Han tvättade såret rent, men att få blodet att stoppa var värre. Jag fick lägga mig igen med foten högt och väl omlindad. När min syster kom hem grät hon när hon fick se eländet. Hon ville att jag skulle stiga upp och äta, men se det gick inte för då började det blöda igen. Någon läkare var det ej fråga om, det fick läka bäst det ville. På benen var jag uppe igen efter en vecka.

 

Mor blev riktigt bra efter sina operationer och överlevde far med 15 år. Min skolgång var nu avslutad med våren 1909. Det går inga vägar tillbaka till barndomsåren utan därefter följer det arbete som skall följa, ända till pensionen.

Gå till INNEHÅLLSFÖRTECKNINGEN.

 ——————————————————————

juli 25, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website