Lokföraren berättar – Av Thore (1895-1974), sonen Börje och sonsonen Christer Björk -Kap 7.

 

Kapitel 7.

 

Tjänstgöringstiden i Rättvik:

 

 

Så var man då åter i arbetet där nere på Dala efter militärtjänsten. Den här gången var det nog ingen som ville byta ut sitt jobb i det civila mot det militära. Jag arbetade någon vecka på verkstaden då jag fick order om lokputsningen igen. Denna gång till Hofors på fjorton dagar och sedan tillbaka till verkstaden igen.

 

Det hade nu börjat komma snö. Det blev en tidig vinter med många dagars yrväder. Snön vräkte ned och drivorna hopades på gatorna, plogarna hann inte med att hålla gatorna rena. Efter en sådan snönatt fastnade verkstadsingenjören i drivorna på Engelbrektsgatan och måste hjälpas loss. I grindhålet till verkstaden fastnade en plåtslagare och en koppareslagare i drivorna och måste hjälpas loss av verkstadspersonalen. Det var ett riktigt famntag, som kung Bore tog om gubbarna. Strax efter detta yrväder kom kylan bitande kall 28 grader, ja ända ned till 34 grader noterades. För Gävles vidkommande var det ett lågt gradtal. Så brakade yrvädret löst igen, snön vräkte ned och stora grenar blåste ner i stadens planteringar.

 

I detta yrväder blev jag på nytt nedsänd till Norra lokstallet. Nu yrde snömassorna ner i hela tre dagar och kylan höll i sig. Vi hade ett oerhört arbete med att hålla skivigropen ren från snö så vi kunde vända loken. Efter några minuter var gropen fylld igen. Alla måste nu hjälpas åt, lokputsare, lokreparatörer, lokeldare ja all tillgänglig personal måste hjälpa till med snöskottningen. Genom kylan och blåsten blev det besvärligt med rören mellan tender och lok som då frös till. Injektorerna sattes ur funktion, så det gick ej att få vatten i pannan. En del av loken, som var i växeltjänst kom till stallet för att få hjälp. Då var det att tina upp isen med en skyffel brinnande kol eller att tända på en försvarligt stor trasselsudd indränkt med fotogen.

 

Den 14 december fick jag order om att resa till Rättvik. Det var en putsare, som utan vidare hade slutat och de hade ej fått någon i hans ställe. Enligt order skulle jag vara där uppe en månad. Julen stod för dörren och nu skulle jag bli borta över både jul- och nyårshelgen. Det var bara att åka, det var nätt och jämt tid för att säga adjö till mina föräldrar och flickvän, som blev mindre glad när jag talade om för henne om min resa till Rättvik. Inte visste jag hur det blev med fritiden under Jul och Nyår. Dåligt med pengar hade jag ju också, men det var det minsta järnvägsbefälet tänkte på. Nu när man kom fram till Rättvik måste man ju ordna för sig med mat och husrum. Rum fick jag i ett överliggningsrum, som var beläget i järnvägsgården, andra ingången en trappa upp på vinden.

 

Far och mor tyckte också det var tråkigt att jag skulle iväg så långt bort från hemmet. Tidigare då jag varit borta och tjänstgjort hade de kunnat skicka matsäck åt mig, men nu gick det ju inte. Ombyte av personal i Falun gjorde det litet besvärligt med skickningar. Jag bestämde mig för att få tag i något matställe. Ja så blir du borta över Julen, sade mor, det är väl första gången som vi inte har dig hemma över den helgen.

 

När jag kom fram till Rättvik var en man emot mig för att tala om var jag skulle ligga. Han följde med mig till det överliggningsrum, som jag tidigare omtalat. I detta rum hade även en lokbesättning sitt nattkvarter. De kom till överliggningsrummet kl 21 och lämnade det dagen därpå kl 08.30. Det var ju rätt obehagligt för min del som då gjorde intrång på deras rum. När jag kom hem på morgonen var där kallt och utkylt och inget vatten i tvättvattenkannan, för det vatten som funnits där det hade den överliggande lokbesättningen gjort slut på. Då var det att hämta vatten ur pumpen, som fanns ute på gården. Hur såg då rummet ut? Jo, i rummet fanns en rund plåtkommod med ett bastant tvättfat av förtennat koppar och en vattenkanna. Vidare fanns där en stor potta, av förtennat koppar som stank lång väg då man öppnade dörren.

 

Vidare fanns där några järnsängar och ett bord. När man sedan skulle tvätta sig hördes ett knarrande ljud från sängarna och orden: “gå och lägg dig din djävul, så det blir tyst någon gång”. Det var inte så litet ovant när man var van vid hemifrån med de kärleksfulla orden: “Ja god natt med dig å sov så gott”.

 

Dagen efter min ankomst började jag jobbet kl. 06.00. För att slippa störa de båda, som jag delade rum med klädde jag mig i mörkret men att snöra de höga skoskaften gick inte i mörkret så jag tände lyset. Strax blev man nu överöst med en massa ovett. Mina söndagskläder fick jag ha hängande ute på vinden. Överliggningsrummet var inte av det varmaste slaget, så det var bäst att vara rädd om dörren mot vinterkylan. Kakelugnen var het så man knappt kunde taga i den, men man kände hur det drog från både dörr och fönster. Här kunde man inte sitta och ha som ett hem, det var bara att gå ut till något kafé där det var rent och snyggt. Alltid kom det någon som man kunde språka med, innan man gick hem till sitt och dra filtarna över sig. Denna vinter var det kallt i Dalarna, termometern visade 35 till 40 grader kallt.

 

När jag kom ner till lokstallet hade jag en kompis därnere som började samma tid. Nu fick jag klarhet i hur vi hade det med tjänstgöringstiderna. Här var arbetstiderna lika som i andra lokstall. Här var fyra putsare, två på dagskiftet men med nattskiftet blev det annat. Då började det ena skiftet kl. 18.00 och pågick till kl. 02.00. Det andra skiftet började kl. 22.00 och pågick till kl. 06.00. Vid skiftet från lördag till måndag var det mera tillkrånglat för två av oss skulle ha frisöndag, vilket inträffade var fjortonde dag. Alltid efter nattskiftet kom frisöndagen. När man gick på ett sådant skift från dag till natt var man ensam två hela nätter, ävenså den som hade söndagen var ensam. Över söndagsdygnet gick det mindre med tåg, men i gengäld skulle man då fylla kol på påskjutningsloket, som sköt på tågen uppför backen till Västgärde. Då väglaget var halt och lasten tung, erfordrades påskjutning till sjön Brossen, där banan lutade utför. Vid dessa tillfallen gick det naturligtvis åt mera kol. Då de sedan kom tillbaka från en sådan resa tog de emot 50 till 60 korgar kol.

 

Sedan skulle en del av de andra loken ha kol från kolbryggan. Det var lok som var försedda med tender, vilka fick sitt kol från tippvagnar på kolbryggan. Hur många söndagar var det inte när man slet i denna kolgård och fick avstå matrasterna. Då det snöade var det svårast då dessa tunglastade vagnar hoppade av spåret. Då gällde det att få vagnen på spår igen genom att köra kraftiga störar under vagnen och med dess hjälp lyfta vagnen på spår igen. Det var så tungt så det smakade blod i munnen. Inte nog med det så var det också snön, som skulle skottas undan i växlar så fordonen kom fram. Efter en sådan dag sov man ovaggad när man kom hem. Kvällsmaten fick vara efter en sådan dag. Jag hade fått tag i ett bra matställe i Hotell Allers. Det var det bästa tänkbara då man där kunde få äta sig riktigt mätt för 50: – kronor i månaden med tre mål om dagen. Jag hade nu fått påökt med hela 2 öre i timmen från den 1 juli. Det utgjorde hela 27 öre i timmen. Här i Rättvik hade jag även traktamentsersättning med 75 öre per dag. Det blev en månadsförtjänst av kronor 123:68. Det var mycket om man jämför med tidigare förtjänster kronor 66 och några ören. Ett par månader tidigare hade jag kvitterat ut kronor 88:-.

 

Det började nu närma sig den första Julen i Rättvik. Efter en överenskommelse med kamraterna kunde jag nu komma hem till Julen. Juldagen hade jag fridag och genom byte med en kamrat kunde jag resa hem redan på Julaftons middag. Genom detta byte reste jag tillbaka Annandag Jul på morgonen för att tjänstgöra för kamrten på natten. Det blev en överraskning för dem där hemma, att jag skulle fira Jul hos dem. Hemma hos mina föräldrar kunde jag fira en verklig Jul med klappar, gröt och lutfisk. Ja detta byte kom så häftigt så jag hann aldrig underrätta mina föräldrar därom.

 

 

Far hade ledigt på Juldagen och som vanligt följdes vi åt allesammans till Julottan i Heliga Trefaldighets Kyrka.

 

 

Efter ottans slut smög jag mig köksvägen till Vina, som hade bytt plats och bodde nu en trappa upp på Nygatan 21. Hon hade flyttat den 24 oktober och hade nu plats hos änkefru Nordgren med två hemmaboende söner. Där hade två flickor anställning som köksa respektive husa. På Julaftonen var hon upptagen med hushållsarbete, så vi träffades inte den kvällen. Emellertid träffades vi på Juldagen hos henne i pigkammaren och överlämnade julklappar och umgicks mellan matstöken.

 

Det var allt vi träffades den julen. Nu skulle det dröja en månad till nästa gång vi skulle mötas. Jag reste hem en gång i månaden. Var fjortonde dag var ledig söndag, men varannan lördag slutade jag kl 18 och då var det för sent att komma iväg. Det sista tåget från Rättvik hade sin avgångstid strax före kl 16 . Ett krux var även att få fribiljetterna att räcka till.

 

Klockan nalkades mot 14, så nu var det dags att ge sig av igen för tåget väntar inte. Så var nu julen 1915 till ända . Annandag Jul var det att arbeta på kvällen i lokstallet. Vi fick då in loken från både Södra Dalarna och GDJ. Det var rätt många som låg över här i Rättvik och då skulle loken ha sin skötsel, uppeldade och klara när besättningarna kom på morgonen därpå. Ja här stod det inte på förrän man blev bekant med både järnvägsfolk och masar. Julen är överstånden och på nyårsvaka var jag på ordenshuset och lyssnade till musiken, som återgav Titanics undergång (15/4 1912) med olika musikinstrument. Början med dödshymnen och genomgång av den ohyggliga sjöolyckan, för att sedan sluta med psalmen “Närmare Gud till Dig“. Lokalen var till trängseln fylld med andäktiga åhörare från byarna runt omkring, klädda i sina brokiga hembygdsdräkter, som gjorde ett vackert intryck av lokalen.

 

 

Vi är nu framme i februari månad, en solig och vacker månad med sol varje dag. Flera dagar under månaden var det riktigt varmt, ja så varmt att två av mina kamrater, Calle Fahlén och lokeldare Sven Nyström, gjorde sällskap till utsiktstornet, Vidablick, där vi satt och lapade sol.

 

När jag varit i Rättvik en månad skulle jag få en avbytare men de hade ingen att skicka hit upp. Av ortsbefolkningen fanns ingen som hade lust att börja i lokstallet för den dåliga timpenningen. Fabriker och verkstäder annonserade efter folk och skogen betalade sitt folk bra. Ingenjören var hit och talade med mig om jag ville hålla mig kvar här till dess, att jag skulle göra mitt tredje repetionsmöte. Därefter skulle han ordna med en annan tjänstgöring. Jag lovade honom att tills vidare stanna kvar. Lika solig och vacker, som februari hade varit, lika ruskig blev mars månad. Regn och kallt var det hela månaden.

 

Isen på Siljan började på att röra sig och stora sprickor och råkar började slå upp och redan i april sköljde Siljan. I maj var vårfloden igång, vattnet började stiga oroväckande. Det stod inte på förrän vattnet stod högt över gatorna i samhället. Badhuset i Siljan spolades bort och vattnet stod en meter över ångbåtsbryggan. Enån hade mistat sitt normala utlopp i sjön, så samhället fick taga emot vattenmassorna. Ån var sig inte lik, den liknade mest en bred älv, som forsade fram och höll på att dränka samhället. Husen vid gatan som löper jämsides med järnvägen var till hälften dränkta, från apoteket till långt på den andra sidan Enån. Bron över Enån syntes bara till räcket. En spång med bockar var utlagd på ena sidan av gatan. Ville man över till den andra sidan fick det bli med roddbåt. Båtar stod till allmänhetens förfogande.

 

På en del av de små husen stod vattnet stod vattnet upp till halva fönstren. Dessa hus var annars små affärer, där man kunde köpa souvenirer trä såsom kåsor, näverdosor och dalahästar. Där fanns även band och andra tillbehör som kullorna använde till sina hembygdsdräkter. Nu stod affärerna tomma och varje dag då man gick förbi var man beredd på att se fönstren intryckta av vattenmassorna, men de klarade sig. Vårt matställe, Hotell Allers som låg i närheten av Enån, var helt omflutet av vatten. Dit fick vi ro från landgången ända in i förstugan. Södra-Dalarnas Järnvägsbro fick inte trafikeras, vattnet stod högt över bron. I gatan intill huvudgatan stod vattnet över buken på hästarna, som skulle fram med sina trillor med förnödenheter till samhället. Här var jag med om en lustig episod. Två masar klädda i sina hembygdsdräkter med hatt och långrock på väg från en dans kom i ordväxling. Det slutade med att de slängde ned varandra från landgången. Simmande tog de sig iland till järnvägsbanken med hattarna flytande efter sig.

 

Vattnet hade nu börjat sjunka undan häruppe då jag under en frisöndag reste hem till Gävle. I Falun var det en stor förödelse, vattnet stod högt uppe på gatorna och i parken, som låg i närheten av Faluån. Över bangården i Korsnäs stod vattnet strax under vagnsbottnarna på järnvägsvagnarna. Tågen framfördes med mycket nedsatt hastighet. Vattnet gick in i lagren på lok och vagnar, vilket orsakade stora tågförseningar. Innan vi kom fram till Kungsgården låg hela slättlandet under vatten, som hade trängt sig fram över järnvägsbanken. Allt var som en enda stor sjö där höladornas tak stack upp. Hur var det då där hemma? – se alla bilder från översvämningen i Gävle på denna länk.

 

 

På söndagen gjorde min flicka och jag en promenad upp genom Stadsträdgården där vår första anblick var badhuset som slitit sig loss från kafébyggnaden av de framvältrande vattenmassorna. Högre upp i Stadsträdgården, vid Stadsträdgårdens kafé stod holmen under vatten, de små broarna hade slitit sig och de större broarna var lastade med stenar för att de skulle hålla sig kvar vid sina strandfästen Ja det var ett under att inte hela den vackra Stadsträdgården hade blivit helt förstörd. Vi var även fram till det idylliska Tolvfors där endast brofästena fanns kvar av den gamla landsvägsbron. Det sades att en äldre smed, som stod på bron, följde med i forsen. Han förblev borta bland stockar och stenar, som vältrade fram om var andra. När jag nu var hemma så passade vi att förlova oss i glädje och gamman, som det så vackert heter. Vi var sedan in på vårt stamkondis, Sjöbergs, och drack förlovningskaffe. Så var då den Gävlevisiten gjord för den här gången.

 

Sjöbergs konditori 1937. Foto Carl Larsson. Bilden tillhör Länsmuseet.

Jag var hem ännu en gång innan midsommar, för den helgen skulle jag inte komma hem då hon då var upptagen av sitt herrskap och hade svårt att komma ifrån för all uppassning med det myckna främmandet där ute på landet. Den frun, som hon nu tjänade hos hade sitt landställe i Rörberg.

 

Midsommaren 1916 var nu över med 14 dagar, då jag reste hem till Gävle igen. Jag tog tåget till Rörberg för att få träffa Vina, som mötte mig vid stationen. Hon såg så tillknäppt ut vid vårt möte, så jag såg på en gång att det inte stod rätt till. När vi gått ett stycke uppför en backe låg en röd stuga, där bor vi men vi går inte in, sade hon. Hon fortsatte: “det är ju så vackert i kväll, å vi kan ju promenera litet så här på landbygden”. Men det stod inte på förrän det blev ett regelrätt förhör om jag hade andra flickor i Rättvik. Jag svarade: “du går väl inte här i ensamheten och blir svartsjuk, eller hur”? Men då rann humöret på henne. Hälsingeblodet svallade över, som jag aldrig tidigare skådat. “Va i hela världen är det med dig, är du inte riktig”: undrade jag. Men då blev det än värre. Hon tog av sig ringen och kastade den på mig med orden: “här har du: Jag tog upp ringen men sade ingenting utan gick sakta utför backen. Men då kom ångern. Hon sprang efter mig slog armarna om min hals och bad om förlåtelse. Jag förlät henne då hon aldrig tidigare visat sitt heta humör. Jag funderade om hon kunde tänka sig att få bukt med mig nu när vi var förlovade. Då tog hon fel. Jag sade åt henne att om hon tänker fortsätta ta på det här viset så passade vi inte för varandra. När jag hälsar på hos dig, vill jag inte vara med om sådana här uppträdanden. Vi skildes åt på nattimmarna och så var det att gå den långa vägen hem till far och mor på Köpmangatan. Vi träffades ett par gånger till under sommaren där ute i Rörberg och allt var gott och väl där vi promenerade längs skogsstigarna och pratade om framtiden, som två älskande brukar göra och allt var gott och väl mellan oss igen.

 

Tiden nalkades för inryckningsdagen till 3: e repövningen. Det skulle nu bli mitt sista möte. Det gick ut på det samma, som tidigare möten. Det handlade om det vi tidigare lärt oss, som fosterlandsförsvarare. Det var att gräva skyttegravar, där ute i skärgården på en del av öarna, exercis med framryckningar med bajonett på och vapenövningar av alla slag. Det hela avslutades med förbimarsch för översten i hörnet av Kungsgatan och Nygatorna. Kungl. Hälsinge Regementes Musikkår mötte regementet vid pliggfabriken vid norra infarten till staden. Med trummor och spel marscherade vi genom staden. Från Nygatan gick marschen på Västra vägen, genom Stadsträdgården över elektricitetsbron till I 14: s kaserner där upplösning skedde. Sedan följde som vanligt vapen- och persedelvård och det sista mötet på trettio dagar var avslutat.

  

   Pliggfabriken vid norra infarten

 

Under denna repetitionsmånad hade Vina och jag träffats rätt ofta, onsdags- lördags- och söndagskvällar. Nu hade den gamla frun med sina söner flyttat in till sin stadslägenhet från landstället i Rörberg. Sämjan hade inte varit så god mellan oss under denna månad. En onsdagskväll när jag kom upp till henne hade hennes humör kommit i olag igen. Hennes kamrat visade sig alltid glad och trevlig när jag kom upp till dem. Ester gjorde i ordning kaffebricka och serverade oss kaffe i pigkammaren där Vina satt och tjurade. Vi brydde oss inte om henne utan vi båda pratade och skojade med varandra. Vina brusade då plötsligt upp drar av sig ringen och utbrister: “se här har du ringen när som du bara intresserar dig för Ester”. Men när jag skulle ta emot den, drog hon handen tillbaka med ringen. Men då blev jag arg på henne och sade: “tänker du ha ringen som en leksak mellan dig och mig är det nog bäst att vi inte har några ringar, för du tycks inte veta vad ringen har för betydelse. Tar du av dig ringen en gång till eller visar ditt humör då passar vi inte för varandra och det får vara slut mellan oss. Det vi talat om, i all förtrolighet, stryker vi ett streck över”. Hon lovade att det aldrig mer skulle upprepas.” Du skall förstå, en gång till och det är slut mellan oss, för det här skall inte bli någon vana, tror du det, då känner du mig inte”. Veckan därpå träffades vi på lördagskvällen för att gå på bio. Jag föreslog att vi skulle gå på Centralbio, där de hade ett bra program. Det ville hon inte utan på Metropol istället, för där visades en film som en av hennes flickbekanta sett och den var så bra.”

 

 

Teckning av Karl-Einar Johannesson 

 

Ja då går vi dit”, sa jag, “men vi går inte på någon annan bio i kväll om inte den här är bra”. Det var vi med på båda två, men när bion var slut och vi kom ut på gatan var hon inte nöjd med filmen men tänkte då springa till Centralbio. “Nej”, sade jag, “det räcker med en bio per kväll”. Hon fräste som en katt och bad mig hålla käften. Det uttrycket hade jag inte tidigare hört från henne. Därefter sprang hon iväg åt Ruddamsgatan och jag lät henne springa. Jag går mot det motsatta hållet Nygatan-Centralgatan. Då jag kommit till Betlehemskyrkan på Södra Centralgatan kom hon efter, springande och ropade: “Thore, Thore, stanna.”

 

 

Det bekom mig inte det ringaste utan jag fortsatte att gå hemåt. Hon hann ikapp mig, fick tag i min arm, grät och bad om förlåtelse, men jag svarade kallt: “Nu är det slut mellan oss, du har varit min flicka men inte efter det här, det har jag också talat om för dig. Så här kan det ju inte gå, kan du såga mig hur det skulle gå om vi blev gifta, olyckligt. Varför visade du inte ditt humör innan vi förlovade oss. Du var ju en sådan rar och fin flicka så man måste ju tycka om dig. Men inte nu efter ditt beteende. Nu får du se hur fin och proper ut som helst, men någon kärlek till dig kan jag aldrig få mera”. Hon bara grät och bad om förlåtelse och skulle lägga om och bli som hon varit tidigare. Hon grät och bad, höll mig i armen och frågade om det inte kunde bli bra igen.” Aldrig”: sade jag. Jag skulle just säga adjö, då hon snyftande frågar om jag inte kunde följa henne till vägs. Jo det kunde jag ju göra men vid porten skildes vi. Det blev överenskommet att träffas under morgondagen, som var en söndag. Klockan var inte mer än halv elva på förmiddagen då hon kom hem till far och mor och grät. Hon bad om hjälp med att övertala mig att det skulle bli bra mellan oss igen. Mor frågade om orsaken till att det blivit så här. Men varför kan det inte bli bra mellan er då? Aldrig, sade jag, vi kommer aldrig att dra jämnt, vi passar helt enkelt inte för varandra. “Vi går ut och går det blir så pinsamt att vara inne, för det blir ju inte bättre i alla fall”, föreslog jag. Nu hade jag föresatt mig att det skulle vara slut mellan oss. Vi gick ut på vår sista promenad, som vi hade tillsammans. Vi gick över Villastaden, över Elektricitetsbron och hem till hennes port, Nygatan 21 där vi skiljdes åt och lovade varandra att skiljas som vänner.

 

Jag hade nu slutat på Kungsbäck och börjat på verkstaden igen. Klockan 06.10 var hon ute och passade mig när jag passerade Stortorget för att gå till mitt arbete. Detta inträffade flera gånger, men jag var ståndaktig och obeveklig i tanken på framtiden. Ett helvete kan man nog få genom livet utan att självmant dra det på sig. Hon insåg till slut det omöjliga att övertala mig. När jag varit, inte fullt 14 dagar, på verkstaden kom ingenjören och frågade mej om jag inte ville åka upp till Rättvik på en månad igen. Denna order kom ju som en befrielse från alla dessa möten på torget. Vi kom ifrån varandra och träffades aldrig mera. Ryktet sade att hon flyttade till Stockholm men återvände efter ett tag till Gävle igen.

 

Vi går nu tillbaka till Midsommaren 1916 då jag inte åkte hem för att min flicka var upptagen med sitt arbete. Eftersom jag inte hade åkt hem och hade frisöndag på Midsommardagen och slutade mitt arbete kl. 14 midsommarafton så reste, jag och en putsarkompis med ångbåten Rättvik, till Leksand. Bara båtresan, i och för sig, var ju både intressant och rolig. Den vackra Siljan låg så spegelblank och klar. Det var stoj och skratt ombord på båten, maskinen dunkade där nedifrån, medan båten sköt fram genom vattnet. Så lade båten till vid den brygga, som vi på nattimmarna skulle dansa på. Landgången lades ut och de resande började röra på sig för att vandra upp till festplatsen. Oj vad mycket folk här var för att vara med om resningen av majstången. Här följde nu ringlekar och dans runt majstången. Allteftersom tiden led drog sig de dansande paren ned till ångbåtsbryggan där den verkliga dansen började. Bland alla kullor i sina bygdedräkter dansade jag med en flicka från Göteborg. I en hambo fastnade hon med klacken mellan bryggans plankor. Klacken vreds av jämns med bindsulan och hamnade i vattnet. Efter detta blev nu flickstackarn låghalt. Jag följde henne upp till samhället för att finna en skohandlare, där hon kunde köpa ett par nya skor. Det kunde ju tänka sig att han lämnat festligheterna och nu var hemma vid sin affär. I regel bodde handlaren ovanpå sin butik men det var mörkt överallt och folktomt på gatorna. De hade gått “man ur huse” för att få vara med om dalfolkets stora högtid då varje rättrogen kulla och dalkarl var ute och svängde runt i sina vackra hembygdsdräkter. Jag ledsagade henne hem till det hotell, där hon hade hyrt rum långt i förväg. Jag beklagade att det skulle gå så tokigt med klacken. “Ja så tokigt, om jag tagit ett par extra skor med mig, så hade vi kunnat vara ute hela denna härliga ljusa natt”: sade hon. Hon ville träffa mig igen innan hon reste hem. Jag talade då om att jag var från Rättvik, vilket hon tyckte var roligt. “Men det går nog inte, jag är förlovad”: sade jag. Men hon tyckte det inte gjorde något, för man kan väl ha roligt i alla fall. Jag tog emellertid adjö och tackade för sällskapet.

 

Min kamrat från Rättvik och jag hamnade på morgontimmarna vid utsiktstornet Bredablick tillsammans med många ungdomar. Härifrån hade vi en underbar utsikt över Siljan och dess stränder med små samhällen och gamla bondgårdar och i bakgrunden stod skogen, som skiftade färg i den tidiga morgontimman. Vi gick i god tid ner till ångbåtsbryggan där vi satte oss på en pollare och inväntade ångbåten. Nu såg vi den långt där ute komma åt vårt håll. Det var den första förbindelsen med Rättvik. Nu blåste den i ångvisslan för första gången för att kalla på resande och efter den tredje signalen började propellern arbeta och färden styrdes ut på det stilla vattnet. I Rättvik var det folktomt när vi kom iland vid middagstiden. Alla hade varit i Leksand och festligheterna där, här var ingenting ordnat för midsommarfirande. Men i grannbyarna restes den vackra majstången prydd med hjärtan och dalpilar. Där hade kullorna och barnen ordnat med girlander av ängsblommor och späda björkris. Där var det fröjd och gamman då stången restes och de gamla masarna lät fiolerna ljuda och det dansades kring majstången.

 

Min bostad på GDJ: s överliggningsrum hade för länge sedan upphört. En månad hade jag rätt att bo där och uppbära dagtraktamente. Sedan fick jag se mig om i samhället efter ett rum. Min arbetskompis, Carl Fahlén, och jag hyrde då ett rum hos lokförare Lindström. Där blev jag kvar som hyresgäst i över ett år. Tillsammans betalade vi en hyra på 30: – per månad. I hyran ingick då även bäddning och städning. Familjens dotter, Siri ombesörjde detta. Carl Fahlén gifte sig senare med Siri. Vid årsskiftet 1916 hade min timpenning stigit till 35 öre i timmen, som jag fick behålla till årets slut. Nu började kristiden göra sig allt mer kännbar. Gulaschbaronerna börjad växa sig stora och förmögna och där med blev allt dyrare. Skor och kläder hade stigit mycket i pris. Tvättmedel och tvål fanns inte att få tag i, fotogen och andra oljor fanns heller inte att köpa. Maten på Hotell Allers hade stigit med 10 kronor i månaden. Under detta år 1916 fick vi som hjälp mot dyrtiden ett dyrtidstillägg på 42 kronor.

 

På hösten var här i Rättvik, marknad. Någon stor marknad var det inte, utan det var mest hästar, som omsättningen var stor på. Från tältstånd såldes slöjdalster av olika slag samt skinn och karameller.

 

 

 Nu kom bönderna från byarna runt omkring och från grannsocknarna med sina trillor. De kom med två eller tre hästar efter trillan eller vid sidan om den. De häststackarna såldes ofta till tyskarna för att pinas i kriget. De betalade bra för stora kraftiga och felfria hästar, några andra köpte de inte upp. Här fanns bulvaner i form av hästhandlare. En stor förmögen hästhandlare från Borlänge var väl den som köpte de flesta hästarna. På kaféerna köpslog masarna med sina kunder och raglade omkring. Efter allt pokulerande och i förening med starka drycker slog de sig sedan för bröstet där den stinna penningpungen hade sin plats. Då svängde de sig i sina långa masrockar och var glada och frikostiga men gick där och slank. En del av dem hade dåligt ölsinne och bråkade gärna. Här fanns även andra, som köpte, sålde och bytte hästar bland dem tattare ena riktiga skojare. Bland den brokiga skaran fanns även zigenare med deras följen. Kaféerna och hotellen var överfyllda av den köpslående publiken.

 

Zigenarna hade tältat i Prästskogen. De hade två hästar, den som var förspänd trillan var en mager stackare med uttrampade tunna hovar och inga skor på de nötta hovarna. Den som stod i tältstallet hade kvarkan, han hostade så det hördes lång väg. Runt tältet sprang kärringar och halvnakna ungar och ville spå i handen. De ropade: Lägg en stor vit slant i min hand och du får veta din framtid, lägg en större vit slant och du skall få veta ännu mera, om du blir rik och får mycket pengar. Säg vill du inte det”? Så lät det överallt bland tälten. De bodde kvar länge där i Prästskogen. Det blev vinter och kallt och en av kvinnorna födde där ett barn. Efter några dagar tog de det lilla krypet med sig på en åktur till Siljan. Där hackade de upp en vak i isen och doppade ner barnet. Vi sade åt dem: Hur kan ni vara så grymma, barnet kan ju frysa ihjäl? De ska härdas menade de, får de bara varma kläder efteråt blir de härdade.

 

 

Här i Dalarna var det många bönder, som kolade i egen skog. Milorna stod tätt och det osade kära lång väg. När kolmilorna hade rivits skulle kolen forslas via kolstigar fram till järnvägsstationen för vidare transport till järnverken.

 

 

Hela karavaner av hästskjutsar kom utefter de slingrande kolstigarna och över Siljans snötäckta is för att bli av med sina laster av träkol. Träkolen lades upp i en stor hög bakom lokstallet för att sedan sållas och “fatas” i kolstigar. När det var gjort var det att spänna för märren och köra upp för kolbryggan, för att sedan tippas i järnvägsvagnar med höga sidolämmar. De kallade dessa vagnar för kolryssar. Där bakom stallet nedanför träkolshögarna var det flickor och medelålders kvinnor som höll på med att sålla och “fata” kolen i stigarna. Svarta av sot och koldamm stod de där klädda i gamla kappor och kjolar, som nådde till anklarna. Karlarna hjälpte till med att köra upp träkolen på den branta kolbryggan med hjälp av hästar, som var genomblöta av svett med rimfrost i pälsen. Många av de småväxta hästarna rådde inte med att dra upp sin fora och då var det att svära. Fick vi pojkar i stallet en stund ledig så var vi där bakom stallväggen och skojade med masarna och kullorna. De talades vid på sitt eget språk, som vi inte förstod. I början när vi slog oss i samspråk med dem var det svårt att förstå vad de sade men det stod inte på förrän vi var insatt i deras tungomål. Så här kunde det låta när de körde upp kolen: “ocka djävuln lell vill du då int dra då lell, dra säger je, du ska int va tokug nu int, hoppla säjer je dej, eller ska du djävlas med mej då lell”. Allt detta, under ett knyckande och ryckande i tömmarna. Men de slog aldrig sina hästar med piska eller käpp vad jag kunde se.

 

Ja här lärde vi oss daladialekten och jag, som hade lätt för att ta efter så stod det inte på förrän jag var en fullständig Rättviksmas. En äldre lokförare, som gått i växlingstjänst i Krylbo och Stumsnäs hade börjat åka med tågen till Rättvik, frågade var jag var ifrån. Det var en snäll och glad karl men litet frågvis, jag kände inte honom från tidigare. Då tänkte jag, här är nog inte farligt att skoja litet. På hans fråga svarade jag, som jag lärt bakom stallväggen, på en oförståelig daladialekt: Kens do int ato då ell, bel je int va från bin då ell”. Han säger storögt: “Va säger du gosse, det där begriper jag inte ett ord av? Kom ska je vis dej då ell”. Vi går genom de stora stallportarna och ut mot vändskivan där jag pekade med armen mot Utby, där Vida Blick ligger. “Danner uppe då ell. Bell do int förstå nu då ell: sade jag. “Kors gosse, jag begriper inte ett ord vad du säger, det var då för märkvärdigt”: sade den förskräckte nykomlingen.

 

Eftersom kriget fortfarande rasade med oförminskad häftighet minskade tillgången på livsmedel mer och mer. Dyrtiden sätter in på allvar, mjölk, smör och alla andra lantbruksprodukter fanns snart inte att få utan ransoneringskort.

 

 

Det var då inte underligt att han frågade mig: “du som bor där uppe, kanske kan du skaffa mig lite mjölk och smör om jag tar en kruka med mig nästa gång jag kommer hit”? “Nog bell j e kun skaffa dej smör å mjölk lell, ta du med di något att ta i då ell “: sa jag. Sex dagar därefter kom han med tåget igen. Jag hade nattvecka så jag var inte anträffbar. På eftermiddagen träffade jag pojkarna på Hotell Allers. De talade om för mig att det idag kom en förare från ” Södra Dalarnas” med en stor korg och en mjölkkruka. Han påstod bestämt att det var en mas från Utby, som jobbade i lokstallet. Vi sade bestämt ifrån: “Här jobbar ingen som är från Utby”. Vi förstod med detsamma att det var du, som lurat honom så vi frågade hur han såg ut. Han började tala om hur du såg ut och efter signalementet och tiden i lokstallet så stämde det på dig. Då skall du se vi fick roligt och ett gott skratt.” Ja den där masen han lovade mig både smör och mjölk, så nu har jag med mig kärl att ta det i”: sade nykomlingen. Ju roligare fick vi förståss, så vi sade på en gång: “Nu har den där djäkla Björk varit framme med sina skoj igen, ja det är omöjligt att skilja honom från en infödd rättvikare”. Jag tyckte det var litet förargligt att han tagit med sig både korg och kruka. Jag var ned till tåget när han skulle åka hem och talade med honom. Men han bara skrattade åt allt sammans, så han tog då inte illa upp. Men när jag stod där och pratade med honom sade jag: “Lämna kvar mjölkkrukan så ska jag plocka lingon i den istället”. Det gjorde jag också. Ja man var ung och uppsluppen och litet skoj kunde man ju kosta på sig.

 

Vid ett annat tillfälle när vi kom in på Hjärtners Kafé och Bageri blev vi kvar till des de stängde på kvällen. Då började vi att skoja med de tre jäntorna i bageriet, som låg åt gårdssidan bakom kaféet. Jag fick tag i bagerskan och lade upp henne på det stora bakbordet och började rulla henne runt under det att jag sjöng om degen, som skulle knådas. Hon och alla övriga skrek och skrattade. Ja det var ett jubel utan ände. Efter detta äventyr blev vi väl sedda gäster på kaféet, som därefter blev vårt stamkafé. Hit gick vi ofta och samlades för att prata om ditt och datt. Med flickorna på Hjärtnes Kafé fick vi tumme med. De var ner till lokstallet flera kvällar och hade med sig en försvarlig kaffekorg.

 

   

Vid dessa tillfällen också med en “tunnare” från Siljanssågen, som hette Kruslock och spelade dragspel. När de kom till stallet blev det kaffefest och efter kaffet tråddes dansen. Kruslock kröp upp och satte sig i en av ångdressinerna, som var uppställda där i stallet. Så blev det fart på bälgspelet så det ekade i lokstallet. Det blev sprittande dansmelodier och dans på cementgolvet långt in på morgonsidan. Flickorna var med i svängarna trots att vi var klädda i lortiga överdragskläder och grova skor. Tjo vad det viftade i kjolarna när vi svängde om i en riktig rättvikshambo. Men det var bäst att ha dörrarna stängda annars hördes det vida omkring för här var det bästa tänkbara akustik.

 

En höstkväll, det var i augusti, var det norska skolgutter på besök, även så en flicklass från Stockholm. Min kompis hade krossat en tumme mellan tippvagnarna i kolgården så han var sjukskriven och hade rest hem till Storvik. Som vikarie var Tore Lindholm från Hofors. På kvällen var vi ute på en promenad och hamnade i lokstallet. Där klämde vi i och sjöng av hjärtans lust för här var det lätt att sjunga. Vi sjöng även i stämmor och gick igenom en hel del kända melodier. Men så stämde vi upp mer “Ja vi älsker detta landet, som de stiger frem”. Utanför på stallbacken sitter den äldsta lokputsaren, Tryggel Ivar, och torkar ett av lokens ramsida. Han reser sig och går in i stallet till oss och säger: “det där gjorde ni bra, ta om den igen men vänta litet till dess jag kommer ut för det låter så vackert där ute när det ekar mot stallväggarna. När han slagit sig ner på pallen därutanför började vi sjunga den norska nationalsången om igen så det hördes över hela bangården i den stilla och varma höstkvällen. Som vi står där och sjunger kommer ett tiotal flickor springande och ivriga ville veta vem det var som sjöng och var de höll till. Vi avbröt sången och gick ut genom en bakdörr när vi såg och hörde att vi var observerade.

 

Nu gick vi till Vasaminnet utanför kyrkan där vi fortsatte att sjunga. Men där ute i det fria, under bar himmel, gick det inte så lätt att låta tonerna rulla ut över Siljan. Vi vände då åter och gick ned till stallet igen. Nu hade flickorna gått där ifrån. Vi talade med Tryggel Ivar som sade: “det var mej ena envisa jäntor, som kom springande, de trodde det var norska gutter, för det finns sådana här i Rättvik på skolresa, när jag talade om att det var två manspersoner där inne i stallet som hade sjungit, skrattade de och påstod att jag ljög. Gå in själva i stallet och se efter så får ni se att jag inte ljuger. Men då hade ni redan gått ut genom bakdörren”.

 

Här i stallet sjöng vi på juldagsmorgonen en hel del julsånger såsom: När Juldagsmorgon glimmar, Var hälsad skön morgonstund o.s.v. så det ekade ända fram till järnvägsstationen. Den påpasslige tågklareraren ringde upp stallet och ville att vi inte skulle lägga på luren för de ville höra inne på expeditionen. Han kopplade i sin tur in stationerna utefter Södra Dalarna så vår sång hördes från station till station ända fram till Leksand. Han talade om det sedan för oss då han la på luren. Ja det var många kvällar vi fördrev tiden med att sjunga i lokstallet.

 

 

De lördagskvällar och ibland söndagskvällar när vi var lediga var vi upp till den nybyggda danspaviljongen i Boda, inte långt från Rättvik. Vi möttes på Hotell Allers där vi åt och sedan vi ätit kvällsmat väntade vi på flickorna, som arbetade där. Det var uppasserskan Maja, som serverade i den stora matsalen, Emma som var fru Allers hjälpreda i köket samt passade upp på oss, som åt i den mindre matsalen, Anna, som skötte om disken och Karin, som var städerska och även hade hand om bäddarna. De var fyra unga flickor, som hade sin anställning här och hade ett gott samarbete. När alla gästerna hade ätit gick frun in till sitt och flickorna de hjälptes åt med att diska och få undan det som stod ute. Det stod inte på förrän allt var klappat och klart i köket.

 

Sedan tågade vi iväg hela klungan av ungdomar. Vi kunde var än åtta nio stycken vid framkomsten till dansbanan. Här var då dansen redan igång. Kullor och masar i sina granna dräkter, masarna i sina långa rockar och kullorna med snörvel (ett slags livstycke), den toppiga hättan, förkläde i granna färger och förklädsbandet, som stod rätt ut när de svängde om i en hambo. Många gånger kom bandet i kläm mellan de dansande paren. Rockarna stod rätt ut och tofsarna vid benen dinglade ikapp med rytmen. Då var det fröjd på banan och vid uppehållet mellan danserna var det fart på en del av masarna, som hade fått litet gladvatten i sig. De hoppade omkring på ett ben, tjoade och skrek med en flaska i handen, så de krumbuktade sig. De dansande, som inte var från Rättvik kallade de för slins. Var då slinsen allt för enträgna och uppvaktande emot kullorna, blev det meningsutbyten. De slutade många gånger med slagsmål, men då höll de till utanför danslokalen. Eftersom sista dansen var damernas blev jag uppvaktad av en flicka från Siljansborgs pensionat och som kavaljer följde jag henne hem. Hon hade sparkstötting med sig så det gick fort att komma fram till det vackert belägna Siljansborg. Det låg där gömt mellan de snötyngda, höga granarna. Termometern visade 22 minusgrader, så det var gnistrande kallt med ett underbart vackert månsken. Det var ljust som på dagen.

 

Siljansborg

 

Här fick jag vara med om en trevlig episod. Hon tillhörde troligen tjänstepersonalen. När vi kom fram ledsagade hon mig i en lång korridor i källarvåningen. Där var det mycket dörrar på båda sidor om gången. Vi var ju så tysta och allt tycktes ordna sig riktigt bra. Då med ens tändes lyset och hon viskade till mig: “nu kommer husmor”. Hon sprang ifrån mig och där stod jag utan att veta vad jag skulle göra. Lyset slocknade och det blev mörkt. En mörk skugga skymtar förbi i den ena änden av korridoren. “Är det någon här nere”, hördes en kvinnoröst. Månen kastade sitt klara sken trolskt genom de små igenisade källarfönstren. När allt var tyst därnere började jag lokalisera mig i labyrinten. I den gång som låg mot norr var det svart som i en säck men en ljus strimma syntes längre fram. Jag trevade mig dit och fann en dörr, som stod på glänt. Det var så mycket snö så den ej kunde stängas. Jag tryckte på dörren allt vad jag orkade och dörren öppnade sig så pass mycket så jag kunde tränga mig fram igenom den. Dörren låg på baksidan av huset så här har aldrig någon varit och skottad. i den ojämna terrängen hade snön hopat sig så att på vissa ställen nådde den mig över benen. När jag nådde fram till vägen, som ledde fram till huset var jag bra slut av trötthet.

 

När fjorton dagar gått till ända var jag på danshaket igen. Nu var flickan från Siljansborg där igen, men jag höll mig undan. Vid sista dansen bjöd hon upp mig igen fast jag stod utanför lokalen och pratade med ett par som jobbade på sågen. Under dansen frågade jag henne varför hon sprang ifrån mig. Nu får du allt sparka hem ensam i kväll. Då frågar hon om jag inte kunde sparka med en bit åtminstone, förbi stationen och “Turisthotellet”. Jag var med henne halva vägen då jag vände om hemåt. Det var en pigg och levnadsglad jänta med smilgropar i kinderna. “Varför for du ensam en så lång väg”? frågade jag. “Ja när jag inte fick någon med mig, och jag som tycker så mycket om att dansa. Och du bjöd inte upp mig en enda dans”. “Du får ursäkta mig men jag blev så bränd sist jag var med dig hem”: sade jag.

 

En tid efter denna händelse, blev jag bekant med en kulla från Boda, på samma dansbana. Hennes far var bonde med mycket skog, som de nu var ute och kolade. Jag träffade henne några gånger. En kväll när vi träffades sade hon: “vet du vad, jag tycker att vi kunde gifta oss, då kan du sluta vid järnvägen och komma hem till far och hjälpa honom med skogen och jorden. Nog kan du väl köra en häst för det lär man sig snart. Han har så många kolmilor, som skall rivas och inte finns det körare att få tag i. Han kör nu med fyra hästar så du behöver inte tro att du blir utan arbete. Vi har det bra där i Boda, så jag tror inte du skall ångra dig. Och så är du snäll också”. ” Men snälla du, det måste jag tänka på först “: svarade jag. Det var i februari 1917 och då fick jag order om uppbrott från Rättvik för att åter bli gävlebo. Jag såg henne aldrig mera. Det gick så fort alltsammans, så jag fick ej ens tillfälle att säga henne farväl.

 

Vi arbetskamrater hade kommit överens om att arbeta för varandra och dela upp de stora helgerna så att vi skulle få tre dagars sammanhängande ledighet under Julen och Nyåret. Jag skulle arbeta under Julen för min kamrat Knut Magnusson och under Nyåret skulle han arbeta för mig. Denne Knutte var en trevlig kille och vi hade mycket roligt tillsammans. Vi hängde ihop som ler och långhalm. Under Julhelgen fick man arbeta hårt. Men trots arbetet under Julnatten var jag i Julottan i Rättviks kyrka. Gudstjänsten började kl. 05.00 och för att få plats var det bäst att vara där strax efter fyra. Redan när jag kom hade många kommit och höll på att stalla sina hästar i böndernas egna kyrkstallar, som låg utanför kyrkan. Nu kom de gående uppför backen mot kyrkan både kullor och masar. Kullorna i sina korta fårskinnspälsar och en del masar i sina långa fårskinnspälsar. Andra masar hade lämnat pälsen kvar i stallet och kom då högtidligt klädda i sina långa rockar med grova skor. Det tarvades att vara varmt klädd när man skulle åka den långa vägen efter häst. De kom i långa karavaner med slädar med bloss i händerna och bjällerkrans på hästarna. Så färdades kyrkfolket till den vackra kyrkan, som ligger där ute på udden mot Siljan. Klockorna började ringa och kallade till ottan och det stod inte på förrän kyrkan var till trängsel fylld med de grant klädda sockenborna. Nu klingade psalmen så vackert upp mot valven “Var hälsad sköna morgonstund ….”. Unga och gamla, med grånade huvuden; klädda i sina skinnbyxor. Kullorna med den toppiga hättan och förklädet med granna band, gjorde kyrkan imponerande. Här i kyrkan var det många långväga, som stannade över från ottan till högmässan. Under tiden åt de sina medhavda matsäckar i kyrkan. Där inne var det varmt och skönt, och många av de långväga resenärerna gick upp på läktaren där de satt och halvsov mellan predikningarna.

 

    

  

 

EPILOG

Thore bosatte sig sedan för gott i Gävle, där han den 1 jan 1919 blev lokeldare. Han gifte sig den 27 september samma år med sin ungdomskärlek, Alma, från Lerbo i Sörmland. Äktenskapet begåvades med tre söner, först Börje, sedan Gunnar och sist Torbjörn. 1929 köpte makarna fastigheten Södra Köpmangatan 25 och den 1 oktober 1937 övertog de Thores barndomshemSödra Köpmangatan 23. Thore förordnades till lokförare vid Gefle -Dala Jernväg den 1 jan. 1940. Statens Järnvägar övertog senare GDJ, som då ingick i trafikförvaltningen Göteborg-Dalarna-Gävle. Här blev han lokförare den 1 juli 1948 och fram till pensioneringen 1955.

 

Almas födelsedag den 4 maj 1962 drunknade Torbjörn i samband med en båttur. Han var då endast 21 år gammal.

 

Thore Björk slutade sina levnadsdagar på Gävle lasarett 1974 och hans hustru Alma, fem år senare. Makarna är begravda i familjegraven på gamla kyrkogården i anslutning till Boulognerparken i Gävle. Börje slutade sina dagar på Västerås lasarett den 6 mars 2006. Gunnar avled den 7 april 2008 på Danderyds sjukhus.

 

SLUT

Gå till INNEHÅLLSFÖRTECKNINGEN.

——————————————————————

juli 31, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website