Gävlebon Lars Biörck, född 1939 berättar. Del 2

 

Vi barn hade enorma fördelar gentemot de vuxna när de förföljde oss. Vi kände till alla dessa språng inne i kvarteren, vi visste var bakdörrar fanns och var det var lätt att klättra över ett plank. Jag kommer ihåg att jag blev förföljd av min pappa en gång. Orsak obekant, det var väl något jag gjort som inte gick ihop med den allmänna konvenansen. Han blev totalt bortkollrad, kanske till och med litet ilsken, när han trodde han tappat spåret av mig, men så dyker jag upp på ett uthustak och skrattar för att sedan omedelbart försvinna in i den skyddande husdjungeln. Om jag minns rätt, fick jag inte ens en avbasning när jag senare smög hem, han kanske då hade insett det humoristiska i situationen. Mer destruktivt var när jag en gång tagit mig in i trädgården till Landers Resande Våning på Kopparslagargatan 22 och ryckte upp plantor från rabatten. Min mamma, med ögon som en hök och med god utsikt åt tre håll från vår lägenhet tvärs över gatan, kom rusande och drog mig ifrån upptåget. Jag minns att hon vid flera tillfällen måste ha haft god uppsikt över barnens förehavanden och antingen räddade oss från olyckor eller bannade oss för fula gärningar.

 

Hur som helst fick jag säkert syndernas förlåtelse på söndagsskolan i missionshuset Tabernaklet vid nordvästra hörnet av Kopparslagar- och Hantverkargatan. Enligt Dick Ruben tillhörigt Örebro- missionen, en församling som inte någon i familjen var medlem av, men förvisso låg den nära och lämpligt till. Varje besök belönades med en guldstjärna i en liten anteckningsbok. Efter besöket, vid andra tillfällen också, kunde vi gå till Kopparslagargatans slut. Efter Valbogatan fanns ett område vi kallade för ”Grönan”, förmodligen för att där fanns en gräsbevuxen plätt som lämpade sig för lekar. Mitt på Grönan fanns en fortliknande lagerbyggnad, det var faktiskt en smula av Vilda Västern här, speciellt som det gick att ta sig in i fortet och undersöka vad det gömde för hemligheter. Valbogatan för övrigt tog egentligen slut vid Kopparslagargatan men fortsatte i något slags bedrövlig grusstig till Hattmakargatan varefter den helt gav upp andan.

 

Den 30 april 1946 när jag lekte ensam på Grönan hörde jag människor som jublade och från en radio meddelades att en prins hade fötts. Eftersom radion hemma hos oss var trasig, rusade jag omedelbart hem och meddelade familjen denna nyhet. Ett år tidigare var däremot radion i full funktion och mitt första egentliga minne av en radioutsändning var meddelandet om att Europa fått fred. ”Hurra, då vi får vi bananer”, ropade jag. En antiklimax blev att när jag väl fick min första banan och gick ut på gården för att inför lekkamraterna stoltsera med den, så föll den mig inte alls i smaken. Efter några tuggor så åkte den i soptunnan. Det här är enda gången jag hört min mamma beklaga sig. ”Du kunde väl ha tagit den upp till mig” sade hon. Krigsslutet med ökad sjöfart innebar också att det kom annorlunda människor till staden. En gång gick ryktet att en neger var synlig på Ruddammsgatan och vi rusade alla för att se hur en sådan såg ut.

 

Följde man Valbogatan mot väster så fanns i dess hörn med Kungsgatan en Konsum Alfabutik, berömd för att där var kandisockret billigt men framförallt för sina askar Alfapastiller med samlarbilder av fotbollsstjärnor, en oumbärlig bytesvara på pojkarnas gatumarknad. I Rådhusesplanaden norr om Teatern fanns en stor lekpark med gungor och alla attiraljer. Mest populärt de första åren var en grund bassäng. Den blev senare av sundhetsskäl konverterad till en sandlåda.

 

För att hålla mig inom lagens råmärken så skaffade jag tillstånd att få vara privatdetektiv. Vi ville alla vara Mästerdetektiven Blomkvist och självklart hade vi upptäckt mycket skumt i våra kvarter. I hörnet av Staket- och Hattmakargatan fanns en högst fallfärdig byggnad och nog tyckte vi oss se att det föregick olagliga saker här. Kärror med stora lådor kom och gick och buden såg ganska läbbiga ut. Men innan vi satt igång närmare undersökningar tyckte vi det var bäst av få tillstånd av myndigheterna. På den här tiden fanns patrullerande poliskonstaplar(!), det var bara att gå upp emot Nygatan för att hitta en. Jag tog modet till mig och frågade artigt om det behövs några speciella tillstånd för att få vara privatdetektiv. Konstaplen sken upp, han hade väl också läst boken för sina barn och gav oss på stående fot den eftertraktade licensen (muntligt). Bara någon timme därefter tog vi oss in i den skumma lokalen. Fråga mig inte hur det var med nycklar och sånt. Besiktningen gav ett resultat, värre än väntat. Lagret var fullt med likkistor och det var lätt att förstå vad de skulle användas till. Spekulationerna gick i banor som att det här var ett tillhåll för en mördarliga som i alla fall hade vett att begrava sina offer på ett kristligt sätt. Hemma vid middagen fick jag av pappa veta att det handlade om förvaring för en begravningsbyrå. Antiklimax.

 

När jag skriver det här märker jag att jag delvis tassar på andras revir. Christina Granbom http://www.gavledraget.com/10000-historia/10900-1900-talet/christina-granboms-ar-i-gavle-del-1/ bodde i närheten liksom tidvis även Staffan Skotthttp://www.gavledraget.com/20000-kultur/staffan-skotts-gavleminnen-kap-1-av-4/ . Viss överlappning syns oundviklig. För övrigt kände jag båda dessa, eller kanske närmare Christinas bror Jan (senare kompis) och Staffans syster Annika (senare klasskamrat). Förmodligen finns det flera nostalgiska uppsatser, det här är ju riktigt bekvämt, när man alltemellanåt kan foga in länkar till Gavledragets outtömliga arkiv istället för att skriva själv. Kanske Christina och Staffan också liksom jag och tusentals andra har tillverkat medaljer? Råvaran till dessa var en tioöring som lades på spårvagnsspåret och när vagnen passerat så hade man en stor, men mycket platt tioöring.

 

Än så länge har jag rört mig inom en mycket snäv cirkel kring kvarteret Tertia. Men utflykterna blir längre, speciellt när en cykel kom in i bilden. För att försöka hålla en viss kronologi kanske det är på plats sätta mig på skolbänken ett tag? Som född i slutet av december blev jag alltid yngst i klassen, inte helt bra, speciellt som jag var liten till växten och en bra måltavla för större pojkars självhävdelsebehov. Nåja, så farligt var det inte, men nog låg vinsterna i kulspel i farozonen, när dåliga förlorare ville återta sina insatser, eller när de tyckte min röda toppluva såg löjlig ut.

 

 

De första skolåren

Någon skolbuss behövdes definitivt inte. Jag hade högst 50 meters skolväg till Norra Skolan där jag skrevs in höstterminen 1946. Det var oerhört spännande att få börja lära sig alfabetet, a för apa, b för boll och så vidare enligt boken med en tupp på omslaget. Tyvärr drabbades jag den första terminen av en svår öroninflammation och fick tillbringa många veckor på Lasarettet. Resultatet blev att jag kom efter och kan än idag inte rabbla alfabetet utan stakningar. Ett sött minne är den hälsning som sjuklingen fick till jul av klasskamraterna.

 

fotografi av Reimers. Om jag minns rätt ..

Norra skolan, Samma skola, avslutningsdagen 1948. gick jag första klass i huset närmast på bild.

 

Som lätt kutryggig blev jag ordinerad hållningsgymnastik och när det visade sig att jag skrev som en kråka utökades studierna med välskrivning. Två veckotimmar mer än de mer lyckligt lottade kamraterna! Och ändå gav det ingen varaktig nytta, jag har fortfarande samma defekter. Men jag tyckte ändå om att gå i skolan och klarade mig ganska bra de första åren. Norra skolan finns ju fortfarande kvar, skillnaden mot min tid är bara att man tagit bort utedasset på skolgården och det gymnastikhus mot Hantverkargatan som då var under uppförande nu är färdigt. I dess källarplan fanns en stor matbespisning. Där kommer jag senare att bli en stadig gäst, än så länge serveras lunch hemma hos mamma.

 

 

 

  Egenhändig akvarell.

Observera att utedaset nu har ersatts av en flaggstång

 

 

Tre år gick jag här, sedan blev det Östra skolan i hörnet av Esplanadgatan och Staketgatan, alltså inte heller någon oöverkomlig skolväg.  Tack vare att mamma sparade betygsböcker, teckningar, skolfotografier och allt som rörde dessa fyra första skolår, har jag en ansenlig samling minnessaker. Här är inte meningen att skriva en självbiografi så jag går förbi det materialet och letar efter explicita minnen från möten mellan Gävle och mig.

 

Skolfotografiet från klass två kanske kan glädja någon som känner igen sig. Jag har tappat kontakten med alla gamla skolkamrater, tvivlar på att många av dem ens finns kvar i Gävle. Min första lärarinna 46/47 var Karin Berg, 47/48 heter hon Magna Andersson, 48/49 Anna Lisa Johansson och i klass fyra på Östra Skolan blev det en manlig, Ansgar Helin.

 

Klass två med Magna Andersson som lärarinna. Nedre raden, andra från höger är jag.

I övrigt inga direkta minnesbilder. Möjligen skulle flicka nummer två från vänster i mellanraden

kunna vara Anita Bellander?

 

Lokalpatriotismen frodades i vår familj. Pappa var väldigt stolt över att tillhöra en gammal Gävlesläkt med fiskaranor från 1600-talet. Mindre glad var han att Gävle under 1900-talet hade tappat mark och sjunkit ned från att ha varit Sveriges femte största stad till plats tolv. Jag övertog tidigt den här patriotiska inställningen och kanske gladde det pappa när han fick läsa uppsatsen ”Om jag var kung”, skriven i klass tre. Nästan värt att här skriva av något ur detta gästrikesinnade epos:

 

 

 Om jag var kung

Om jag var kung skulle jag göra Gävle till huvudstad, Sandviken till residensstad och Storvik köping till stad. I Sandviken skulle jag göra ett stort museum och Gävle till en stor stad.

Valbo socken skulle höra till Gävle så att det fick rum mycket folk i Gävle. Högbo socken skulle höra till Sandviken. Jag skulle göra starka krigshärer. Om det blev krig skulle mina krigshärer segra. Jag skulle kriga mot Ryssland, Polen, Tyskland, Turkiet, Island, England, Skottland och Grekland. Och mot varenda land skulle jag segra, och då blev Sverige ett stort land. Jag skulle tvinga alla Londons innevånare att flytta till Gävle. Alla museum i England, Skottland och Ryssland skulle flytta till Gävle. Och jag skulle skänka hundratusenmillionerkronor för att bygga fabriker i Gävle ……

 

De finns fler liknande chauvinistiska uppsatser. Överlag tyckte jag om att skriva och hade tillsammans med Mats Linde en författarverkstad som resulterade i många häften. Vid andra tillfällen samlade Mats och jag in pengar till inköp av klubbor för vår spirande hockeyverksamhet. Metoden var att tigga en tavla av en konstnär på Kopparslagargatan 19 och lotta ut den via ett amerikanskt lotteri till ett pris per lott mellan 1 och 99 öre. En annan gång inköpte vi en sällsynt ful piedestal på Auktionskammaren för 25 öre (ingen annan bjöd över), kånkade runt med den i trapphusen och sålde våra lotter. Lottringar köptes på Bergströms lager, en helt oumbärlig pappershandel belägen på Ruddammsgatan 34 bredvid Själanderska flickskolan. Hos Bergströms fanns alla utensilier för skriv- och teckningsbruk, leksaker och vad mer man nu behövde som skolbarn.

 

På söndagar tog pappa ofta med mig ut på promenader i Gävle med omgivningar. En fördel med att han var konsulterande ingenjör med uppdrag hos många olika fabriker var att kunna få besöka Ahlgrens, Pix och andra med en påse godis som belöning av någon snäll verkmästare. Ibland en titt in i det gamla Gefle där mina förfäder höll till i mer än tvåhundra år. Det moderna begreppet ”Gamla Gefle” är för den här tiden helt missvisande. Hela området söder om ån var den kåkstad som överlevt branden 1869. Andra gånger gick promenaden till inre hamnen, utmed Norra Skeppsbron ända ut till Houcken. På den tiden fanns fortfarande mängder av båtar som lastade och lossade i ån. Höjdpunkten och ett stående inslag på dessa vandringar var avslutningen på Diethelms Konditori på Kungsgatan. Standardförtäringen var choklad med vispgrädde och en fantastisk bakelse, chokladrulle, som dessvärre helt har försvunnit i det moderna sortimentet. Syftet med att vara borta några timmar var också att inte störa mamma i köket där hon preparerade den obligatoriska söndagssteken och brylépudding som efterrätt. Andra söndagar var det matinédags. Närmaste biograferna var Metropol på den egna gatan, Röda Kvarn och Olympia på Nygatan. Men det fanns flera, Gävle var tidvis Sveriges biograf tätaste stad och problemet var närmast att jag ville se flera filmer ur det rikhaltiga utbudet. Det var en föreställning kl. 1300, en kl. 1500 och de gånger ekonomiska resurser fanns gällde det att rusa snabbt från den ena föreställningen till den andra. Helst ville jag sitta på första bänk tillsammans med andra entusiaster som busvisslade högljutt när föreställningen började.

 

De flesta utflykter skedde emellertid på egen hand eller med någon vän. Ett uppskattat utflyktsmål var soptippen på Näringen. Här kunde man skjuta prick på råttor, om man hade ett luftgevär – vilket jag aldrig hade, men det fanns kompisar. Det var mycket roligt, men kanske inte så hälsosamt, att rota i sopbergen. Till Näringen gick man också med gamla tidningar som såldes till någon skrothandlare. Kilopriset på makulatur var förvånansvärts bra vid krigsslutet och åren därefter. Andra sätt at tjäna pengar var den obligatoriska försäljningen av påsk- och julkort (inköpta en gros hos Bergströms lager), senare också att ta upp beställningar på jultidningar. Förmodligen har jag knackat på de flesta dörrar i centrala Gävle och det är tveksamt om det finns en enda gata som jag inte traskat eller cyklat på. Överallt fanns så mycket att se och uppleva. Torghandel på Stortorget, där också en kosmopolitisk busstrafik vittnade om en värld utanför Gävle. Här fanns tidigt på våren italiensk glass i Palmas stånd och hade man tur var Munspels August eller något av de andra originalen på besök. Morfar och mormor bodde som pensionärer på Drottninggatan, högst upp i samma hus som biografen Roxy.  Där kunde jag sitta i timmar och studera folklivet.

 

Fisktorget var minst lika bra och fortfarande hände det att lokala fiskare lade till i Lillån och sålde sina varor direkt från båt. Fanns nejonögon tillgängliga gick en löpeld genom staden och på nolltid flockades husmödrarna vid stånden. En gång om året slog Furuvikscirkusen upp sina tält på detta torg, men själv föredrog jag de stora internationella cirkusarna som höll till på Nynäs idrottsplats eller en äng vid Norrtull. Speciellt deras entré i Gävle var imponerande. Djur och vagnar lastades av vid Norra Station på Alderholmen och sedan marscherade hela ensemblen, inklusive orkester, tigrar och elefanter tvärs genom staden. Den reklamen kompletterades med flygblad som släpptes på låg höjd från en inhyrd flygmaskin. Det sades att vissa av dessa blad var stämplade som fribiljett och vi barn som var vana vid att ta oss in på privata gårdar och upp på hustak engagerade oss våldsamt i insamlingen av dessa. Jag kan inte minnas att jag någonsin fick en fribiljett, så plan B var att försöka komma in på cirkusen ändå utan att betala. Att försöka erbjuda hjälp var meningslöst, cirkusarbetarna var väl inkörda på sina uppgifter och såg närmast assistans av osnutna skolbarn som störande moment. Mot kvällen så försökte vi smyga oss innanför staket och under tältdukar, oftast med magert resultat.

 

Andra stora och populära evenemang var Barnens Dags tivolit som årligen hölls i Stenebergsparken. Där var inträdet gratis, så det var inte fullt lika lockande.

 

Nära Nynäs idrottsplats ligger Borgarskolans skolgård. Vintertid riggades en ishockeyrink och åskådarläktare upp här, det var GGIK:s hemmaarena från slutet av 40-talet. Självklart ville jag gå på deras matcher, återigen var problemet att få råd. I ett tidigt skede gick barn till betalande förälder in gratis och vi var många som skaffade oss en tillfällig pappa vid entrén. Ett annat sätt var att lova hjälpa till att kara banan i pauserna, så det har jag också gjort ett antal gånger. Konstis var ännu inte uppfunnet, jag minns att på vårkanten var det tveksamt om istäcket alla gånger var tillräckligt tjockt. Med tiden byggdes en riktig kostfrusen bana på Nynäs, och allteftersom fick vi habituéer till Gävle Godtemplares Idrottsklubb (Godis, Saftpiraterna mm.) acceptera att ledarskapet gått över till något uppkomlingslag från den östra förstaden Brynäs.  I Gavledraget finns det flera sidor som behandlar Gävle som ishockeystad, t.ex. http://www.gavledraget.com/10000-historia/10900-1900-talet/publiken-skrek-ishall-ishall-ishall-ulf-kristrom/. Här kan man läsa om allt mellan Stöveln Öberg fram till modern tid.

 

 

Helt förbjudet var det att cykla till regementets övningsområden, men det var en bra miljö för insamling av patronhylsor. Ganska ofta också  odetonerade patroner ur vilka man kunde peta fram krut och göra smällar. En gång höll det på att gå illa. Norr om järnvägen efter Kopparslagargatans slut fanns ängar och en bondgård. Där höll vi ofta till och lekte i stridsvärnsgropar. Naturligtvis gjorde vi små brasor och jag hade riggat upp en ”kanon” av ett rör. Anordningen fungerade, den uppvärmda patronen detonerade och kulan missade mitt huvud med en hårsmån. Att leka med eld var populärt, en gång lyckades jag av misstag ordna en gräsbrand som snabbt spred sig över hela området. Det var bara att rymma fältet, men ryktet om upptåget spred sig över hela Norr. Som belöning blev jag uppvaktad av en flicka som bodde längst upp på Hattmakargatan. Hon gav den modige en kyss, på munnen till och med. Detta skedde i halvtrappan upp till en livsmedelsbutik i hörnet av Kopparslagar- och Hantverkargatan, diagonalt sett från Tabernaklet.  Alltså ännu en speceriaffär jag missade vid den tidigare genomgången. Men den här närkontakten med en representant av det kvinnliga könet var en engångsaffär, det dröjer ännu många år innan jag utsatte mig för ”tjejbaciller” mer seriöst. Det blev inga andra efterräkningar för mordbranden, ängen med sitt fjorårsgräs skulle väl ändå brännas av, nu besparade jag bara bonden litet arbete.

 

Här fanns en liten livsmedelsbutik, hörnet av Kopparslagar- och Hantverkargatan. Bilden tagen senare än från min tid. De få bilar som fanns då körde på vänster sida.

 

Några år tidigare hade jag i en dikesren vid samma äng hittat vårens första tussilago. Lill-Lars och jag rusade till tidningskvarteren i centrum med hopp om att få bli publicerade som vårens första budbärare. Bokstavligen rusade, rädda för att någon annan skulle komma före. Det blev Arbetarbladet som fick den stora scoopen. Lill-Lars pajade ur inför besöket hos de mäktiga, men jag klev stolt in och talade med en redaktör. När han uppfattade namnet Björk drog han sina slutsatser – parveln var alltså en ättling i denna högersinnade familj, vad gör han här i fiendens näste? Han gjorde en stor sak av det hela i en artikel som slutade ”vad månne det bliva av denne gosse?” Smäleken var stor för pappa som undrade varför jag inte gått till husorganet Norrlandsposten. Morfar däremot log i mjugg. Han var socialdemokrat, nu nybliven pensionär från jobbet som vice brandchef.

 

Han, mormor och alla andra mina släktingar bodde i Gävle. Där fanns Ingvar Östblomgrossist i godis med kontor på Norra Skeppsbron. Gift med mammas syster Gunnel (Nunne) och med dottern Marie – en av mina lekkamrater. Nästa syster Marianne (Jajjen) gift med folkskollärare Göte Lundström, välkänd i Bomhus. Barnen där var Karin, Anders och sladdbarnet Per. Så brodern Lorentz (Lolle), brandmästare med bostad på Brandstationen. De här smeknamnen har min syster Gunilla vid mycket låg ålder och före min tid förärat dem, det dröjde länge innan jag ens fattade de hade riktiga dopnamn. Min farmor Anna Björk, född Nordlöw levde fram till 1947 och dog stilla på Grapes sjukhem. Med henne och pappa var jag en gång på den stora utställningen för Gävle stads 500-års jubileum 1946. Det var ett enormt arrangemang på Travbanan och Folketsparkområdet som verkligen satte Gävle i rampljuset. En annan 6-åring som tyckte likadant var Bertil Aspengren, se hans artikel i Gävledraget: http://www.gavledraget.com/22000-gavleprofiler/22790-gavlebor-berattar/26-bertil-aspenbergs-resa-till-gavle-pa-40-talet-karrlandet-2/

 

(Slut på del 2. Berättelsen fortsätter!)

Del 3.

Lars Biörck.

 

Gå till Startsidan!

 


Public. 2016-07-20 av Lisse-Lotte Danielson för Gaveldraget.com

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Göran Larsson
Reply

Hej Lars,
och tack för dina fina berättelser om vårt gamla Gävle.
Jag gick i samma klass som du i småskolan för Magda Andersson och finns på skolkortet längst till vänster i första raden. Jag har minnen kvar av dig men även många minnen av alla dina och mina kompisar som du skriver om.
Efter skoltiden i Gävle gjorde jag militärtjänst i Östersund tillsammans med bl,a. Leif Eklöv.
Därefter gick jag på Bergsskolan i Filipstad och efter examen där kom jag till Fagersta där jag fortfarande bor som glad pensionär. Under de senaste 20 åren har min kontakt med Gävle varit dels min syster Karin som bor kvar men även genom Geflekeramikens Vänner som jag var med och startade och var sekreterare de första 11 åren och hade då kontakt med utflyttade gävlebor från Skåne till Lappland.
Jag var senare än du med att göra Europa osäkert. Jag startade mina resor i slutet av 60-talet men reste sedan intensivt under 30 år både i arbetet och privat.
Tack än en gång för berättelserna. De väckte många minnen.

Leave a comment

name*

email* (not published)

website