DEBATT – Kulturetablissemanget vinner alltid!
Per Piscator i Gamla Gefle är orolig över förslaget om att bygga en skyskrapa vid Folkets hus strax intill (GD 19 januari 2015). Oron kan jag förstå, även om det nog inte är så farligt. “Tillbakavisa förslaget”, skriver Per samtidigt som han undrar vad “kulturetablissemanget” tycker om detta. Den frågan är intressant.
Själv tillhör jag, tack- ochlov, inte något sådant etablissemang, och har aldrig gjort det – bevare mig väl! Kanske för att jag, ofta kritisk, alltid förundrad, följt dess uttalanden, tyckanden, göranden och låtanden i åtskilliga decennier. Min kritiska inställning till såväl det “kulturella etablissemanget” som till de politiska makthavarna har Ulf Ivar Nilsson, glädjande nog, observerat i sin nya bok om Gävle.
Som kulturredaktör försökte jag alltid ställa mig utanför allsköns grupper; ville helt enkelt vara en aktiv del av stadens kulturliv, inte bara dess spegel. I den ambitionen försökte jag för eget vidkommande följa mitt föredöme i kulturdebatten om vilken Svante Nordin i en ny biografi skriver: “Han har varit svår att placera in i trender, tendenser, strömningar eller grupperingar. Han var helt enkelt Sven Stolpe.”
Och då ingår det att hävda självständiga tankar. Skriva det man anser och tycker oavsett om det går stick i stäv mot det allmänt omhuldade, det politiskt korrekta, eller trenderna för dagen. Att skriva taktiskt har jag aldrig förstått mig på. Eller begripit vitsen med. För att nå fram till läsarna måste man genom vallen.
Nu diskuteras åter ett höghus i Gävle, dess vara eller icke vara. Jag vet inte vilken gång i ordningen men tillfällena har varit åtskilliga och upprördheten alltid lika stor. Jag vet inte vad det beror på, kanske är det så överallt, men det är Gävle jag följt och någorlunda kan. Strax bakom mig på Söder på Borgmästarplan i det gula huset i tjugotalsklassicism där jag sitter och skriver detta ligger Bergsgatan. Det är bara att gå över innergården så ser jag ett hus i hörnet av Luthergatan och Bergsgatan.
1936 – Gävles högsta hus
Inte särskilt högt, grått och lite trist, ganska oansenligt faktiskt. En gång i tiden – kanske 30- eller 40-tal? – var det Gävles högsta hus. När jag räknar våningarna får jag dem till sex (då är nedervåningens butikslokaler inräknade). Sex våningar är i dag inte mycket. Men var det då. Så högt att dåvarande stadsarkitekt (antagligen C H Wranér) tog bort en våning. Om så inte skett skulle det i så fall ha varit sju. I dag kan (borde) man skratta åt det hela men den gode Wranér var säkert en del av det “kulturella etablissemanget”. Stadsarkitekter var det. Makthavare dessutom. När det gällde hus i stan var det han som bestämde.
Höghusen vid “Södersaneringen” (intressant omskrivning för dåtidens rivningsraseri!) blev på 50- och 60-talen omdiskuterade likaså. Och alla den tidens arkitekter, planingenjörer, byggherrar och tillskyndande politiker ingick självfallet i det “kulturella etablissemanget”. Hade inte männen bakom Stockholmsutställningen 1930 några decennier tidigare utropat “Acceptera” för att på så sätt etablera och genomföra den nya nordiska modernismen. Den som började i ädelfunkis med vackra detaljer men som sen gick under i sextiotalets miljonprograms betonggrå “maskiner att bo i”.
Acceptera är för övrigt ständigt de styrandes mantra när det gäller utvecklingen. Som om allt nytt alltid är till allas bästa! Jämför för övrigt samtliga tidningsföretags ekonomer och deras lydiga tjänare i spalterna: De befaller oss att lägga oss platta inför en oundviklig utveckling. Acceptera tidningsdöden eller dö själv!
Åter till höghusen. Jag minns hur upprörd debatten var i det kulturella etablissemanget när Alderholmsprojektets idéer att närma Gävle till vattnet skulle sjösättas (förlåt!). Inga höghus! Framför allt inte på Hamnplan. Och alla minns väl det kapsejsade förslaget till ett nytt spännande Strömvallen. Nog var höghusen boven i det dramat också. Mer än gamla Strömvallens pelare. Höghusen skulle tydligen, sas det, lägga större delen av Villastan i skugga!
Men trenderna kommer och går i vårt nutida kulturella etablissemang. Förr samverkade näringsliv med kommunens tjänstemän och politiker. Nu är trenden att fritt företagande är paria. Dom lymlarna vill bara tjäna pengar! Se där en gångbar tanke långt in i borgerligheten i ett Gävle där socialdemokratin liksom infogats i väggarna. Var och en som andas här i stan tycks få en del av den giftiga dosen.
I etablissemanget är byggnadsvården ideologisk: Se upp för de privata intressena! Ta debatten om Rådhuset: Nyligen ville Elite hotells direktör – med Gamla Grand som exempel en alldeles lysande byggnadsvårdare, ge honom kulturpriset! – hyra Rådhuset för att driva restaurang och café. Vad svarade etablissemanget? Jo – inga fler restauranger! Vi har redan för många… Och detta beror på att etablissemanget med avsmak spottar ur sig ordet “kommersialism” om allt det inte gillar. Snart är det bara biblioteket som är tilllåtet som mötesplats; kostar inget att hänga där en hel dag, med limpmacka till självkostnadspris. Herregud, går det att tänka sig Frankrikes kulturliv utan sina caféer? Sartres existentialism utan hans dagliga stunder på favoritcaféet? Ferlins bohemer utan Café Cosmopolite på Vasagatan i Stockholm? Brittisk upplysning utan 1700-talets kaffehus i London? Operabaren, Tennstopet, gamla Rydbergs – vad vore Sveriges intellektuella elit utan dessa mötesplatser?
Till det aktuella höghuset igen. Det är inte nya hus som är boven i dramat. Det är rivningarna. För min del skulle jag gärna sett att “Södersaneringen” aldrig blivit av. Att hela Söder vore en restaurerad stadsdel, självfallet med alla bekvämligheter, med rötterna i svenska medeltid. Då hade inte de höghus byggts som nu ovanför Slottsterrassen närapå lutar sig över just Gamla Gefle. Men just det verkar ingen tänka på just nu. Så bygger den privata fastighetsägaren ett högt hus vid Folkets hus lär ingen tänka på det om femtio år. Tänk också på hur en våning upplevs som hemtrevlig: Gammalt och nytt blandas. Att slänga ut arvegodset för inköp av enhetlig minimalism ger ingen hemkänsla.
Men Per behöver inte vara orolig. Det kulturella etablissemanget tar hem det här också. I slutänden segrar det alltid. Men debatten om huset är intressant för oss alla. Ger oss något att tänka på. Och ett “kulturetablissemang” att förhålla oss till, gilla eller ta avstånd från.
Björn Widegren
——
Public. av Lisse-Lotte Danielson 2015-01-24 för Gavledraget.com