Keramikfabrikernas Geflehistoria – av Sanna Wikström

Publicerat i Gefle Dagblad 24/11 2001

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

 

 

l sin bok om Bo Fajans skriver Birgitta Lundberg om “Gävléeran”. Den era med början i slutet av 1800-talet och som sträckte sig långt in i vår tid, då två av landets mer betydelsefulla – vad gäller hantverkstradition och näring – keramikfabriker låg i Gävle, Bo Fajans och Gefle Porslin.

 

Även om den sistnämnda kanske oftast räknades som “storebror” till familjeföretaget Bo Fajans finns flera gemensamma nämnare mellan de två tillverkningarna, påpekar Birgitta Lundberg, som nyckelpersoner i design och tillverkning. Oftast skilde man dock på materialet, Bo Fajans tillverkade enbart lergods medan Gävle pors­lin stod för flintgods och liten del stengods.

 

När man läser historien om keramikfabrikerna ser man hur dess överlevnad kantas av idel fusioner, diverse som det verkar nödvändiga sammanslagningar och uppgåenden i eller köp av andra keramiktillverkningar.

 

Södra Fabriken, den som låg på den tomt vid Södertull där nu det sista huset i eran är rivningshotat, kan sägas vara grunden för Gefle Porslin. Det var de tre arbetskam­raterna, Olof Forsell, Johan Petter Forstén och Eric Bo­berg, från Västra Fabriken (Johannisfrid), Gävles första industriella tillverkning av keramik, som 1859 anlade en ny fabrik här. Ekonomisk hjälp gavs av besuttne hem­mansägaren Lars Pers i Hemlingby.

 

Birgitta Lundberg skriver:

“En fabriksbyggnad och ett boningshus i två våningar uppfördes. Boningshuset inrymde förutom bostads­lägenheter för de tre familjerna även kontors- och maga­sinslokaler. Boningshuset, som ännu finns bevarat, an­vändes senare i många år som fabrikskontor. Råvaran togs från de lerrika åkrarna vid Uppsalavägen och veden köptes billigt från de kringboende bönderna.”

 

1884 stod en större fabriksbyggnad klar, då hade man också köpt upp Uppsala kakelfabrik. 1894 övertogs det hela av Gefle Kakelfabrik AB, som tillverkade kakel­ugnar, fajanskärl och i viss utsträckning prydnadsföre­mål. Vid sekelskiftet hade fabriken 125 anställda.

 

1910 bildades av ekonomiska skäl AB Gefle Porslins­bruk. 1912 brann fabriken men återuppbyggdes och moderniserades och det var nu som de karaktäristiska rundugnarna – satta som emblem för fabriken – byggdes efter engelsk modell.

 

“Tillverkningen bestod huvudsakligen av bords­serviser, hushållsartiklar och prydnadsföremål i flint­gods. Råvarorna fick nu importeras från England och Tyskland” skriver Tord Gyllenhammar i sin bok om Gefle Porslin.

 

1913 ombildades bolaget till Gefle Porslinsfabrik AB vilket i sin tur köptes upp av Upsala-Ekeby AB. I och med första världskriget kom den första krisen för fabriken, då importen av engelska leror stoppades och ersättningslerorna av sämre kvalitet medförde förlust för företaget. I början av 20-talet drabbade nästa ekonomiska kris och driften på Gefle Porslin ställdes in under ett par måna­der. 1922 förvärvade Waldemar Meyer, som varit försälja­re i branschen och som vid ombildandet 1913 utsetts till chef för företaget, aktiemajoriteten och stod som ägare.

 

1923 förmedlades Arthur Percy av Svenska Slöjdföre­ningen till Gefle Porslinsfabrik. Här skulle han komma att stanna som konstnärlig ledare och formgivare fram till 1959, andra berömda formgivare hos både Gefle Pors­lin och Bo Fajans var förstås Maggie Wibom och Berit Ternell.

 

Hemutställningen 1917 och en “vackrare vardagsvara” hade berett marken för Percys utföranden av sär­egna färger och former. Man kan i Tord Gyllenhammars bok läsa hur Percy med ett försynt sätt och anpassnings­förmåga initierade en hög konstnärlig produktion vid fabriken. I samarbete med modellören Ruben Wallström och glasyrkemisten Björn Holmström skapade Percy oförglömliga pjäser.

 

Vinsten för porslinsfabriken ökade stadigt, men runt 1930 kom nästa kris och Meyer sålde 1935 Gefle Porslins­fabrik till Upsala-Ekeby. Efter andra världskrigets slut påbörjades en omfattande utbyggnad och modernisering av fabriken.

 

Tord Gyllenhammar skriver ”1949 stod nya lagerlokaler samt personalhus färdiga. De gamla rundugnarna revs och ersattes av en 84 meter lång elektrisk dubbeltunnelugn” … ”De halvautomatiska koppmaskinerna hade till exempel en kapacitet av 400 koppar i timmen”

 

Efterfrågan ökade men Gefle Porslin saknade skickliga dekoratörer, man köpte in sig i en fastighet på Södra Slottsgatan 20 och kunde så locka arbetskraft till före­taget genom att erbjuda sina anställda något av de 20 möblerade dubbelrum med kokskåp som man hade i fastigheten.

 

Fram till mitten av 1950-talet drevs Gefle Porslin som ett dotterföretag till Upsala-Ekeby. 1964 var sammanslag­ningen med Rörstrand ett faktum och tillverkningen delades då upp mellan de olika fabrikerna. Gefle Porslinsfabrik skulle då främst tillverka serviser och ugnsfasta serier.

 

Under mitten av 70-talet omstrukturerades företaget ytterligare då konkurrensen ökade, främst från England. Tord Gyllenhammar skriver: “Speciellt svårt hade Gävlefabriken vars export var liten och helt beroende av hemmamarknaden. Produktionen som låg i ett mellanprisläge tilläts inte konkurrera med Upsala-Ekebys dotterföretag Rörstrand och merparten av inves­teringarna gick således till Rörstrand.”

 

1975 började slutet på en keramik epok, då flyttades Gefle Porslinsfabriks produktionssortiment och försälj­ning till Rörstrand.

 

Gefle Porslin lades ner 1979.

 

SANNA  WIKSTRÖM

 

Litteratur: Birgitta Lundblads “Bo Fajans Keramiktillverk­ning i Gävie 1974-1967” och Tord Gyllenhammars “Gefle Porslin”.

 

Se även Gävles siste handelsresande i porslin.

——————————–

November  2  2012

 

Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be