Kärleken kommer – Kärleken går – Christer Carlsson

                                                       

Efter flytten till Söder och inträdet i Solängsskolan förändrades mitt liv radikalt. Jag som “Brynäsare” sen barnsben och med “Sop Åkes” ord “en gång Brynäsare alltid Brynäsare” ringande i öronen såg ju inget annat än att jag skulle fortsätta att spela i Brynäs pojklag i både fotboll och hockey. Det var utstakat. Att jag flyttat till söder kunde ju inte förändra något. Trodde jag ja…

 

I min nya klass i Solängsskolan hamnade jag bland några nya och trevliga kompisar som spelade i GGIK. Dom berättade att GGIK skulle starta upp en helt ny ungdomsverksamhet vid Nynäsgården. Där skulle man bygga en ny hockeyrink och fina omklädningsrum och andra faciliteter. Dessa killar var lika hängivna GGIK som jag till BIF. Dom fattade inte att jag kunde hålla på Brynäs. En gangster- stadsdel som kallades “Sveriges Chicago“,  Säckhandukskvarteren eller Kålhagen.

Ett ordentligt övertag fick dom i och med att GGIK blev Svenska Mästare i ishockey 1957.

 

GGIK skulle alltså satsa på ett pojklag i fotboll och i ishockey. Eftersom vi hade ett väldigt bra och segerrikt klasslag i fotboll där jag gjorde en del mål på planen i Fjärran Höjder, så tjatade man på mig att jag bara måste börja spela med GGIK. Det kändes som att svika BIF, men jag gav efter för smickret och följde mina kompisar in i GGIK.

 

GGIKs pojklag 1961. Bakre raden fr.v. Hans Göthe, Göran Östmark, Björn Nilsson, Christer Muhrén, Christer Holmbäck, Olle Widigsson. Främre raden fr.v. Sture Olsson, Jörgen Sundin, Dick Ageflod och Christer Carlsson..

 

Sop Åke var inte nådig på somrarna på Limön och kallade mig endast för “Godtemplarn” det värsta skällsord man som Brynäsare kunde ge till nån.

 

Jag spelade i GGIKs pojklag i både fotboll och hockey 1958-1961. Vi hade ett mycket bra lag och vi var faktiskt överlägsna i distriktet i båda sporterna. Där hade vi också väldigt trevliga och duktiga ledare med Curt Larsson i spetsen. Andra ledare var Kurt Gustafsson och Hasse Milch. Att min bänkkompis i Solängsskolan sedan 3 år, Dick Ageflod spelade i samma lag gjorde också sitt till naturligtvis.  Så Dick Ageflod och jag spelade ju hur många matcher och träningar som helst tillsammans under både sommar och vinter under en treårsperiod. Vi hade en väldigt fin relation, hade samma uppfattning om det mesta, inte bara inom idrotten och “kunde varandra” fullständigt som människor. Vi satt ju två och två i klassrummet och Dick o jag satt bredvid varandra under 6 terminer. Dessutom var vi tillsammans på rasterna. På fritiden sågs vi i samma lag i Fotboll och Ishockey. Det förekom dessutom aldrig några hårda ord mellan oss och det var en mycket fin kamratskap när jag nu tänker tillbaka. Tyvärr finns Dick inte längre i livet, han dog alldeles för tidigt i ett snabbt sjukdomsförlopp på 80-talet. Jag tänker då och då på Dick och jag sörjer fortfarande att jag inte kunde närvara på Dicks begravning eftersom jag då var utomlands på en hockeyturnering som Domare.

 

7e klass gick jag på Nynäs. Det var i 7an jag dessutom själv på allvar började förstå skillnaden mellan killar och tjejer.. Skolans i särklass snyggaste tjej hette E W. En tjej man knappt tordes titta åt. Hon hade också integritet, och på omvägar fick jag reda på att hon också hade väldigt fina betyg och en sån som säkert skulle ”bli nåt” i framtiden.  Ett riktigt Ess således. Jag höll dock ödmjukt tillgodo med andra tjejer som man kunde fnittra med och kanske kramas lite när andan föll på… Dessa tjejer var dock jämfört med E av klar ”andrasortering”!

 

Alltså. Hockeysäsongen 1960-61 spelade jag i GGIKs pojklag. Det var under mitt 8e och sista skolår.

 

Från Nynässkolan flyttade jag (och Dick Ageflod naturligtvis) till  Strandskolan, för övrigt belägen i det enda hus i Gävle (Berggrenska Gården) som stod helt intakt efter stadsbranden 1869. Till min förtjusning upptäckte jag snart att mitt favoritobjekt ur det kvinnliga könet EW. som jag spanat in redan på Nynässkolan också numera gick i samma skola.  Hur det nu var så fick jag för mig att de gånger våra blickar möttes, t.ex. under raster på skolgården, i matkön eller så, så fanns det något där..Tänkte att här borde handlas. Men inte förrän till vårterminen fattade jag det behövliga modet att sätta in stöten. Jag måste bara bjuda henne på bio! Att ha gått ut 8an, slutat i skolan, aldrig ”frågat chans” och kanske aldrig mer få se henne var en tanke jag hade svårt att förlika mig med. Efter en tid av vånda tog jag mod till mig och frågade (via ombud naturligtvis, som man gjorde då), om jag fick bjuda henne på bio. Döm om min förvåning när jag efter ett par timmar fick en skrynklig lapp i handen en rast (från ett kvinnligt ombud, klasskompis) från E.

 

Jag vecklade sakta upp lappen i skolsalen när jag för ett ögonblick var helt ensam..Där stod ”Ja tack. När ” dessutom med texten inuti ett hjärta. Det var också skrivet med den vackraste handstil jag dittills sett. Det var förmodligen den lektion det läsåret jag var mest frånvarande i skallen..Vad hette jag? Vilken dag var det? Hur skulle jag gå vidare? Det var också då jag första gången i livet kom i kontakt med uttrycket ”skräckblandad förtjusning” ..Vad hade jag gjort? Bedövningssprutan satt instucken i skallen.

 

Efter nån vecka hade jag hittat en film som skulle passa. En romantisk komedi vilken jag tyvärr glömt namnet på..

Det var ett litet krux. Filmen var barnförbjuden. D.v.s..man måste ha  fyllt 15 år. För mig innebar detta inte bara ett krux, det innebar faktiskt väldiga bekymmer. Jag som är född i december var i stort sett alltid yngre än mina klasskamrater. Dessutom var jag liten till växten. Jag var en riktig puttefnask tills att jag började växa på mig i 16 – 17 årsåldern..Kombinationen av att vara en puttefnask och som dessutom inte skulle fylla 15 förrän i december var illavarslande. Jag vet inte var jag fick modet ifrån men förmodligen stod den att finna i någon slags hormonberusning? Jag skrev i alla fall en lapp för vidarebefordran till den vackra. Där stod: ”Kan vi ses utanför Saga på lördag kväll kl. 18?” Efter en lektion fick jag tillbaka en lapp skrivet med den sirligaste av handstilar, ”Ja vi ses då”.

 

Jag åkte jo-jo mellan 7e himlen och vild förtvivlan. Hur skulle jag klara av att köpa biljett? Sa inget till någon. Jag var ensam i mina bekymmer. Lördagen närmade sig med överljudsfart. På fredagskvällen kom jag på ett sätt att göra mig lite äldre. Jag åkte till farsan som då  sedan en tid bodde på S. Skeppsbron med sin nya sambo. Pappa och mamma hade nyligen skiljt sig i en jobbig skilsmässa som drabbade mig och min bror hårt och där vi eftersom pappa hade valt att flytta ihop med en annan kvinna var “boven i dramat”. Men nu gällde inga regler. Jag bad honom om att få låna en kavaj och en matchande slips. Skyllde på att jag var bjuden på en skoldans med lite äldre elever. Skall du låna en hatt också sa han..Men där gick gränsen.  Jag kom hem med en svart/vit rutig kavaj som var alldeles för stor, men vafan i krig och kärlek..Jag kände också tobak efter farsans pipa i kavajfickorna vilket gav ytterligare en dimension av vuxenhet. När jag provade kavajen såg jag inte klok ut, den var till o med längre än den som Sheriffen i Dodge City bar när Prolle och jag såg den filmen på matiné.

 

Nåväl, nu var det lördag. Jag klädde mig i de lånade kläderna. När jag såg mig i spegeln i hallen såg jag ut som ett mellanting mellan dvärgen Blyger och Sigge Fürst i Sigges Cirkus.  Hur gammal såg jag ut? Det skulle man få avgöra i biljettkassan på biografen Saga. 15+  var målet.

 

Saga-biografen

 

Jag var där en halvtimme innan träffen som skulle ske kl. 18. Jag var ordentligt uppskakad. Dels för att jag för första gången överhuvudtaget skulle ensam få prata med den vackraste tjejen i hela staden. På tu man hand i flera timmar..Jag hade dessutom planerat ett besök för oss på konditori Gefle Vapen rakt över gatan efter bion. Kanske Gefle Vapens berömda isglass med choklad?

 

När jag stod och väntade  upptäckte jag  att man var osedvanligt nitiska i biljettkassan. Flera killar fick nobben av den bistra damen, medan jag noterade att hon verkade vänligare inställda mot tjejerna. Tanken blixtrade till i skallen, kanske jag skulle låta E köpa biljetterna? Hon som dessutom (enligt ryktet) hade fyllt 15 redan.  Men den tanken slog jag bort lika snabbt som den kom. Nog för att jag var en puttefnask, men feg nää, aldrig i livet.

 

Klockan närmade sig 18. Jag började se mig omkring efter den vackra. Det var oerhört mycket folk utanför bion. Många Raggare som hade sina bilar stående på parkeringen på Stortorget utanför bion. Mycket skinnjackor och tuff attityd. Där stod jag som en liten puttefnask i alldeles för stora kläder och avvek i klädseln så till den milda grad. Dessutom med mitt livs största utmaning framför mig..Hjärtat bultade medan mina svettiga händer i kavajfickan var beströdda av farsans tobak.  Var är hon? Klockan blev 10 över sex. Den blev kvart över. Men där kommer hon ju, nu gäller det. Men jag hade sett fel, det var inte hon. Klockan blev halv sju, filmen började. Först då insåg jag att hon inte skulle komma. Jag tyckte oerhört synd om mig själv. Jag fattade ingenting. Var helt tom i huvudet, bedövningssprutan stacks åter in i skallen. Jag var ratad för första gången i mitt liv. För första gången hade man inte valt mig först. Man hade inte valt mig överhuvudtaget! Men eftersom jag ändå var här så fick jag väl se filmen själv då..

 

Jag hörde att reklamen startat. Jag gick fram till tanten i kassan. Lade fram pengarna 2, 50. Tanten tittade på mig, sen sa hon ”har du leg?” Nää sa jag, glömde det hemma.  ”Jag tror inte att du är femton år” sade den barske.  Jodå sa jag och rättade till min (farsans) slips. Den annars så barska tanten sprack upp i ett leende och sköt tillbaka pengarna. Så var det med det…

 

Jag tog pengarna och gick ut ur biografen. Jag var omtumlad. En veckas mental förberedelse för en speciell upplevelse förvandlades till något helt annat. Sakta men säkert gick det upp för mig att det som nyss hände var bäst för alla parter..Tänk om E kommit och jag blivit utskrattad och förnedrad av tanten i kassan. Vilket nederlag. Nu slapp jag ju denna förnedring.

 

På hemvägen började jag må bättre och bättre. Vilken tur jag haft. Mitt hjärta slog frivolter av glädje. Stoltheten började också göra sig påmind. Vem tror E att hon är som kan blåsa mig på det här viset?! Jag, Christer Carlsson som kan få vilken tjej som helst och som vunnit skytteligan i GGIKs pojklag både i fotboll och ishockey samma år….

 

På måndagen var jag mycket spänd på vad som skulle hända. Skulle E förklara sig? Jag höll utkik, såg henne både här och där men hon ägnade mig inte en endaste blick. Jag undrade mycket varför. I flera år faktiskt. Min stolthet förbjöd mig att fråga. Men hon hade väl sina skäl. Kanske trodde hon inte jag skulle komma in på barnförbjudet och ville bespara mig förödmjukelsen? Kanske hade det varit bättre om jag bjudit henne på en ischoklad på Gefle Vapens kondis direkt istället. Kanske var det så enkelt att hennes väninnor hade spelat mig ett spratt, och aldrig ens frågat den vackre? Många frågor, inga svar..När jag lämnade tillbaka kavajen frågade farsan om jag hade haft kul. Jajamän sa jag. Tur att han inte kunde fråga kavajen…

Ett brustet hjärta

 

Detta inställda biobesök och vad som hände eller inte,  får väl för alltid förbli en hemlighet mellan mig den vackre E och Gud i Himmelen…

 

Christer Carlsson

Publ. 13/10 2017.

Gå till startsidan!

———————-

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte.
Läs mer..