JOE HILL, på rullande sten växer ingen mossa – Erik Wickberg

 

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

 

  

 

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta  för att återgå till denna sida.

 

 

 

 

“En sten, som ständigt rullar grå, den växer ingen mossa på..

 

 

Den 19 november 1915 avrätta­des en dödsdömd man på fängelse­gården i mormonstaten Utahs hu­vudstad Salt Lake City. Han hade anklagats för ett mord, som den 10 januari 1914 hade förövats av två okända män på en specerihandlare Morrison och dennes äldste son, och trots att den anklagade under en lång och uppseendeväckande rätte­gång energiskt förnekat all delak­tighet i brottet, hade han slutligen dömts att mista livet.

 

Domen, som alltså helt var grundad på indicier, betecknades i vida kretsar i Amerika såsom ett rent justitiemord. I övriga delar av världen väckte den vid denna tid­punkt — mitt under ett förödande världskrig — mindre uppseende, och i de fall den överhuvud om­nämndes i svensk press, skedde det mestadels i form av en kort notis. Och likväl var den avrättade en svensk: Joe Hill, bördig från Gäv­le.

 

 

 

 

Joe Hill var ett taget namn. Hans släkt härstammade från Forsby i Hille. Farfadern var bonde med efternamnet Hägglund, och av hans barn blev sonen Olof Hägglund (f. 1846, d. 1887) konduktör vid Gäv­le-Dala järnväg, gifte sig 1873 med Catarina Wennman (f. 1844) och slog sig ner i Gävle. År 1880 köpte han sig egen gård på Gamla Söder med adress Nedre Bergsgatan 28, och där växte också sonen Joel Emanuel Hägglund (f. 1879), sena­re känd under namnet Joe Hill, samt hans fem syskon upp.

 

Konduktör Olof Hägglund var mekaniskt intresserad och byggde med egna händer en liten orgel och en vevmangel. Liksom sin hust­ru var han varmt religiös — de var båda “waldenströmare” — och i deras hem förekom mycket sång och musik, mest av religiös karak­tär. Även barnen lärde sig i stor utsträckning både att spela och sjunga i stämmor, och icke minst musikintresserad var sonen Joel, som redan i unga år tycks ha lärt sig traktera både orgel och fiol. Därtill hade han också ärvt faderns teknikersinne.

 

Joel var endast åtta år, när fa­dern rycktes bort och modern ställ­des ensam med sina sex barn, det minsta endast några månader gam­malt. I hög grad karaktärsfast och framförallt begåvad med en stark vilja lyckades änkan hålla ihop fa­miljen men när även hon 1902 slu­tade sitt strävsamma liv måste går­den säljas, varvid hemmet upplös­tes och barnen skingrades för alla världens vindar. På hösten samma år emigrerade Joel och hans två år äldre broder Paul till Amerika, varvid Joel samtidigt ändrade sitt namn till Josef Hillström.

 

Liksom så många andra emigre­rade svenskar vid denna tidpunkt fick Josef Hillström redan från början bittert erfara, att livet  i det stora dollarlandet ingalunda var nå­gon dans på rosor. Han drog sig fram på allehanda mer eller mindre till­fälliga jobb, och det berättas, att han bl. a. någon tid arbetade på en mekanisk verkstad i New York, där han fick slita tolv timmar om dagen för en lön av endast en dol­lar. Där försökte han organisera arbetarna i en fackförening, men saken kom till arbetsgivarnas öron, och resultatet av det hela blev ba­ra, att Josef Hillström fick sparken.

 

 

 

Han beslöt nu försöka sin lycka i Västern och lär i det samman­hanget ha förkortat sitt namn till det mera amerikanskt klingande Joe Hill. Femdagarsresan till San Fran­cisco tvangs hans av kostnadsskäl — den kostade hela 50 dollars — fö­reta i etapper för att under uppe­hållen kunna arbeta ihop pengar till biljett för nästa stycke. Så små­ningom nådde han dock hamnsta­den San Pedro, där han tycks ha stannat ett par år, och det tycks också ha varit där, som han anslöt sig till den 1905 bildade syndikalistiska arbetarorganisationen XWW (Industrial Workers of the World).

 

Det har från flera håll vittnats om, att Joe Hill vid denna tidpunkt var “förtrogen med alla slags mu­sikinstrument” och att han ofta roa­de sin omgivning med att spela och sjunga då populära melodier, till vilka han själv gärna plitade ihop satirisk text. Den karaktärsfaste svensken, som varken rökte tobak eller smakade alkohol, blev också snart en centralfigur i kamratkret­sen, omtyckt för sitt hjälpsamma sinnelag, aktad för sina ledaregenskaper.

 

Någon livligare kontakt med sina syskon hemma i Sverige synes han dock aldrig ha uppehållit, men ett och annat livstecken gav han i alla fall ifrån sig till hemlandet. Då San Francisco 1906 utraderades genom en fruktansvärd jordbävning, be­fann han sig i denna stad, och om sina upplevelser under katastrofen berättade han i ett brev till en god vän i Gävle, vilket denne i sin tur vidarebefordrade till Gefle Dag­blad. Brevet, som publicerades i tidningen den 16 maj samma år, är intressant både som reportage och som god värdemätare på brevskri­varens journalistiska stil.

 

Några år senare hade Joe Hill gjort sig känd som en av IWW:s mera verksamma organisatörer, och under den tidens hårda strider på den amerikanska arbetsmarknaden skymtar hans namn titt och tätt i olika sammanhang — som strejkle­dare, agitator och organisatör. Det var genomgående hårda metoder, som på ömse sidor tillämpades av de stridande parterna, och både lag­liga och olagliga medel var flitigt i användning. Såväl pansartåg och privatmilis som hänsynslösa sa­botage utnyttjades som kampmedel, ja, det förekom t. o. m. att miss­hagliga IWW-ledare direkt lyncha­des av uppeggade folkhopar. Själv­fallet var under sådana förhållan­den män som Joe Hill eftersökta objekt för företagarna och deras domstolar.

 

I IWW:s agitation blev Joe Hills visor ett utomordentligt medel. De spreds som en löpeld från arbets­plats till arbetsplats, de sjöngs på salooner och gatumöten, och sär­skilt blev detta fallet, sedan IWW 1912 utgivit sin egen sångbok. Den består i huvudsak av Joe Hills sån­ger, till vilka han också i flera fall komponerat musiken, och den spreds i hundratusental över hela USA. Redan titeln på sångerna — “Casey Jones, strejkbrytaren”, “Världens alla slavar, vakna!”, “Rebellflickan”, “Prästen och sla­ven” osv — antyder deras agitato­riska innehåll, och det är förklar­ligt att den lilla sångboken populärt kallades “Den lille röde djävulen“. Joe Hills diktkonst visar för övrigt såväl patetiska och sentimentala som parodiska drag.

 

Överallt där något hände eller var på väg dök vanligen också Joe Hill personligen upp som en flygande agitator, och ständigt hade han polisen i hälarna. I slutet av 1913 återfinnes han i Utah i färd med att organisera de underbetal­da arbetarna vid koppargruvorna, och självfallet blev han även där en nagel i ögat på de makthavan­de. Där skulle han också möta sitt slutliga öde.

 

Den 10 januari 1914, då det förut omtalade mordet ägde rum på specerihandlare Morrison och hans äldste son, befann sig Joe Hill i Salt Lake City. Enda ögonvittnet till blodsdramat var Morrisons yng­re son, den 13-årige Merlin, som be­rättade, att två okända män vid stängningsdags kl 21.45 trängt in i butiken. Männen, som haft nedre delen av ansiktet dold av en röd näsduk, hade tömt sina revolvrar mot Morrison och dennes äldste son, varvid Merlin i förskräckelsen gömt sig i ett intilliggande lager­rum. Efter dådet försvann mör­darna, och Merlin fann då fadern döende och sin äldre bror död med faderns revolver intill sig. En av dess sex patroner var tom, varför man antog, att brodern skjutit ett skott efter mördarna och möjligen sårat en av dem.

 

Två grannar hade på avstånd sett mördarna fly, och flera misstänkta personer arresterades omedelbart men de släpptes samtliga.

 

Samma kväll blev också Joe Hill skjuten bakifrån med en revolver­kula genom överkroppen. De när­mare omständigheterna kring den­na händelse är icke kända; själv vägrade Hill avslöja mera, än att han sårats under något gräl om en kvinna. Den läkare, som förbundit hans sår, anmälde emellertid saken för polisen, och den 13 januari ar­resterades svensken, då han låg till sängs. Härom har han själv berät­tat, att han väcktes av en knack­ning på dörren. “In steg fyra män med revolver i hand. Ett skott smällde, och en kula gick rätt över mitt bröst, rispade axeln och träng­de genom min högra hand genom knogarna, görande mig till krymp­ling för livet. Det fanns absolut ingen anledning att skjuta på mig då, eftersom jag var hjälplös som ett barn och icke hade några va­pen av något slag. Det enda, som räddade mitt liv vid detta tillfälle, var polismannens oduglighet att sköta vapnet”.

 

Så inleddes då den årslånga rät­tegången mot Joe Hill. Själv tycks han till att börja med inte ha ta­git saken så värst allvarligt; det förefaller som om han funnit anklagelsen så orimlig, att han var helt övertygad om att inte kunna bli fälld för mord. Själv saknade han väl ekonomiska förutsättningar för att kunna skaffa sig en försvarsadvokat, och den erbjudna hjälpen från IWW ville han inte ta emot; den kom först senare under rättegången, sedan en särskild för­svarskommitté bildats inom denna organisation.

 

Mycket tyder på att han redan från början också hade domarna emot sig. Rätten hade till hans för­svarare utsett två advokater från Sak Lake City, men de tillvaratog hans intressen på sådant sätt, att Hill tall slut vände sig till domaren med orden:

– Jag har här tre åklagare. Jag tänker göra mig av med två av dem!

 

Därmed gav han sina försvarare avsked på grått papper, men doma­ren bestämde trots Hills protes­ter att advokaterna skulle stanna kvar som s. k. amici curiae, dvs “domstolens vänner“.

 

Till rättegångens andra omgång anskaffade IWW:s försvarskom­mitté den kände brottmålsadvoka­ten N. Hilton som hjälp åt Joe Hill.

 

Påstående stod mot påstående i denna underliga rättegång, där någ­ra klara bevis för Joe Hills del­aktighet i mordet på Morrison ald­rig tycks ha blivit framlagda. Ing­en av vittnena, som för övrigt i flera fall ändrade sina uppgifter, kunde identifiera Hill som mörda­ren. Det främsta indiciet mot ho­nom tycks ha varit hans skottsår och hans vägran att uppge, hur han erhållit det, men något verkligt skäl för att Morrisons angripare blivit sårad eller att Morrisons revolver ens blivit avskjuten kunde ej fram­läggas. Något rimligt motiv för Hill att mörda Morrison fanns ej heller, och det fanns ytterligare många omständigheter, som talade till sva­randens förmån.

 

Men ingenting tycktes hjälpa; i juni 1914 dömdes Joe Hill av en enhällig jury till döden. Domen överklagades emellertid till Utahs appellationsdomstol, men denna en­dast fastställde domen, och det­samma gjorde Utahs högsta dom­stol. Avrättningsdagen utsattes till den 1 oktober 1915.

 

Domen utlöste en internationell proteststorm, och massor av brev och telegram regnade över Utahs guvernör med uppmaningar att be­nåda den dödsdömde svensken. Även Sveriges USA-minister kopp­lades in på saken men Utah-gu­vernören avvisade varje begäran om en omprövning av domen. I elfte timmen vände sig svenske mi­nistern direkt till president Wilson. och på dennes framställning be­viljade guvernör Spry äntligen ett par veckors uppskov med avrättnin­gen, men påpekade samtidigt, att Utahs benådningsdomstol “inte fun­nit något som helst skäl att visa mildhet”.

 

Den 16 oktober sammanträdde ånyo benådningsdomstolen. Där be­skylldes nu Joe Hill för ytterligare ett antal svåra brott, varvid Hills skuld skulle ha “bekräftats av en fånge i Utahs statsfängelse, en tidi­gare medbrottsiing till Hillström”. Guvernör Spry vägrade emellertid att diskutera ämnet, enär “dessa sa­ker omtalades i förtroende”.

 

I sin framställning hade svenske ministern bl.a. framhållit, att “jag har blivit ytterligare styrkt i min åsikt att bevismaterialet mot den dömde icke berättigar till en döds­dom”, varför han begärde “en änd­ring i domen för min olycklige landsman, om inte av andra orsa­ker, så åtminstone av hänsyn till den mänsklighet och hövlighet, som vanligen tillämpas mellan vänskap­liga nationer”.

 

Men allt var förgäves, benådningsdomstolen avslog framställnin­gen om straffets förvandling till livstids fängelse.

 

En ny proteststorm följde mot do­men med massmöten, petitioner och resolutioner i tusental. Hills för­svarsadvokat Hilton erbjöd sig “att offentligt diskutera fakta vid vil­ken tidpunkt och i vilken stad i Förenta staterna som helst med nå­gon medlem i domstolen eller med dem alla… för att få ett tillfälle att vederlägga … den falska, ond­skefulla och fega beskyllning mot honom (Joe Hill), som nu för för­sta gången, så tappert åberopats som ett tillräckligt skäl för att ta hans liv, och för att visa att Hillström förut aldrig begått något brott och att han icke har och aldrig har haft något brottsligt förflutet…   Om Hillström faller offer för ett justitiemord, skall folket i detta land .. helt förstå, var ansvarighe­tens hela tyngd vilar”.

 

Men inte heller detta hjälpte — domstolen fastställde avrättningsdagen till den 19 november.

 

Enligt Utahs lagar fick den döds­dömde själv avgöra sättet för do­mens verkställande, arkebusering eller hängning. Han valde det förra och i morgongryningen den 19 no­vember fördes han med förbundna ögon ut på fängelsegården, bands vid en stol och försågs med ett riktmärke mitt över hjärtat. Så föll arkebuseringsplutonens skott, och Joe Hills liv hade slocknat ut.

 

Strax före sin avrättning skrev Joe Hill i fängelset sin sista dikt, som han kallade “Min sista vilja”, så lydande i svensk översättning:

 

Min sista vilja lättlydd är, Ty intet finns att dela här. En sten, som ständigt rullar grå, den växer ingen mossa på.

Min kropp — om mig min vilja sker, till aska bränner ni den ner och strö mitt stoft i vindens dans bland några blommor små nånstans

Kanhända ger den liv på nytt åt någon stjälk, vars kraft har flytt Så är vad allt till sist jag vill. Och alla allting gott!

JOE HILL

 

Joe Hill hade en gång själv kallat sig “världsmedborgare“; han blev det på sitt sätt än mer efter döden, ty hans aska utsändes i små kuvert till sympatisörer i USA:s samtliga delstater utom Utah samt till olika länder i övriga världsde­lar. Och den 1 maj 1916 spreds hans aska för alla världens vin­dar …

 

 

 

 

 

ERIK WICKBERG

————————-

 

augusti 30, 2013

 

Gå till Startsidan.   Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website