Jag älskar djur! – Christer Carlsson

Se del 1.

 

Del 2. (fortsättn. från del 1,  “1953 började jag i skolan”.)

 

 

En lördag låg jag bakom ett initiativ på ”roliga timmen”. Fröken pratade om hundar en dag och eftersom det var mitt specialämne så föreslog jag att vi som hade hundar väl kunde ta med dem till skolan och fröken kunde berätta om varje ras. Fröken Greisen som också var väldigt förtjust i hundar tyckte till min glädje att det var ett bra förslag.

 

Jag hämtade min älskade Peggy från mormor o morfar, som tyckte det lät som ett skojigt initiativ. Det tyckte Peggy också som skuttade och hoppade på alla barn på skolgården innan det blev dags att gå in. I klassrummet hade vi nu 7 -8 hundar! Detta var alltså många år innan någon skulle höra talas om något som kallas allergi..

 

Fröken hade laddat med hundböcker för att kunna berätta om de olika raserna. Vilket skulle visa sig vara helt onödigt. Det fanns nämligen ingen riktigt renrasig hund i vår klass! Fröken slog i böckerna, lade pannan i djupa veck, tittade och funderade men faktum kvarstod, det var blandraser rakt igenom! Peggy själv var ju av spetstyp, men ingen bild i boken under avdelningen “Spets” såg ut exakt som henne. Hon var kolsvart men borde enligt boken varit vit..osv. Jag minns att fröken då visade ett snyggt exempel på improvisation genom att hålla ett längre föredrag om Brynäs vid den tiden populäraste hund Ticko! Alla som bodde på Brynäs visste vem Ticko var. Ticko var en colliehund som ägdes av Syster Lillemor. Denne syster Lillemor jobbade som distriktssköterska vid läkarmottagningen på Brynäsgatan 35 och gick runt och besökte sjuka och gamla på Brynäs.

 

  Syster Lillemor

 

Eftersom hon alltid promenerade och hade sin Ticko med sig, så var dom ett ytterst vanligt inslag i vardagen på Brynäs. Ticko var väldigt snäll och alla barn flockades kring henne och Syster Lillemor var dom drog fram. Fröken visade bilder ur sin bok på rasen Collie samtidigt som hon läste högt om rasen. På det viset blev de flesta nöjda ändå. Ticko var ju minst sagt populär. Idag skulle man väl inte ens få gå med en hund på skolgården utan att man skulle prata om allergier och ropa på både polis och Anticimex..

 

Djurintresset hos mina egna föräldrar på Brynäs var dock minst sagt ljummet… och man visade ingen förståelse som helst för mig och alla lösspringande hundar jag fångade med en tvättlina och släpade hem med förklaringen “den här har sprungit efter mig hela dagen, han har nog inget hem och verkar törstig och uthungrad kan jag inte få behålla den?”, Mamma kände dock oftast till min förvåning igen dom välmående och vilsna hundarna och ringde omedelbart till de oroliga ägarna och sade typ: “jag skickar hem Karo med Christer”. Ibland fick jag till o med sopa igen spåren efter tassarna där hundarna stretat emot som värst i gruset på trottoaren…”sprungit efter mig hela dagen…” jo, jo…

 

 The Blues och Prinsessan Rosenknopp

Med stor kärlek till djur och lite halvtuff uppväxtmiljö i bagaget kom jag också nära musiken genom en kompis till pappa. Einar Sandberg spelade jazzgitarr och dök upp i många olika band på den tiden. Han hade en imponerande skivsamling. 78 varvare, stenkakor i lack. Som man aldrig fick höra någon annanstans. “Negermusik som förstör ungdomen”, sade man på Sveriges Radio där man hellre pratade om havreskörden i Ungern under 3 timmar!  När vi var på besök hos Einar och hans fru Britt ,  kollade jag varje gång igenom skivorna. Dom luktade så gott av lack och hade så underbart fina etiketter: Sonora (gul o svart), Decca (blå eller röda), Columbia (gröna eller svarta), RCA (röda eller svarta), men mest av alla gillade jag His Masters Voice (vinröd med en vit hund som tittar ner i en trattgrammofon). Det föll sig sedan naturligt att jag kopplade ihop bluesmusik med djur, alltså låtar som handlade om djur som det gick tungt för… typ “En sliten grimma hänger i mitt stall, en blanknött sadel ligger på sin pall, frågar du varför jag ledsen är, svarar jag min ponny borta är” med Cacka Israelsson. “Vildandens Sång” med Thory Bernhards gråter jag fortfarande till när jag hör. Just den tragiska låten har jag också ett speciellt minne från. När mamma hade syjunta på Brynäs så gav sig inte tanterna förrän jag sjungit alla verserna, den ene grymmare än den andre. Eftersom jag var så blyg så satt jag under köksbordet och sjöng, och jag hörde hur tanterna snyftade runt bordet! Efteråt rusade jag därifrån och snyftade själv..Thats the Blues!

 

 

Jag älskade skolavslutningarna! Dagen innan gick hela klassen med fröken till skogen vid ”Niansängen”, vi grabbar skojade mest och fäktades med pinnar, medan flickorna o fröken plockade blommor att smycka klassrummet med. Mest syrener och liljekonvaljer.

 

Så kom då den efterlängtade dagen. Nu skulle vi få sommarlov! Bara ordet Sommarlov, smaka på det… Man kunde ta på stämningen..Det var så högtidligt att man kippade efter andan!

 

Bara att se fröken och kamraterna i fina kläder var en upplevelse. Trots att de allra flesta av mina klasskamrater hade det knapert ekonomiskt så var man uppklädd i det finaste man hade. Normalt och i vardagslag bar vi enklare kläder. Det handlade om rejäl arbetarmiljö, alla var hela och rena även om det var lite lappat och lagat här o var!  De flesta, som jag själv, bodde i ett rum o kök med endast kallvatten inne i köket, och dessutom toalett i farstun. Men när vi stod finklädda i bänkarna och fröken spelade på orgeln och alla (även grabbarna) sjöng “den blomstertid nu kommer” och “i denna ljuva sommartid” så knottrade sig huden och visst kom det väl en liten tår som man snabbt torkade bort, tänk om nån tjej skulle se…

 

Och ändå. Jag har alltid haft den ibland jobbiga, men oftast lustfyllda egenskapen att kunna njuta av längtan. Gillat dagen innan Julaftonen eller födelsedagen eller för all del examensdagen bättre än själva Dagen!

 

Här gick man och längtade och såg fram mot Sommarlovet med Stort S. Och så..efter ett par tre lustfyllda men blixtsnabba timmar av avslutning, i ett klassrum där den berusande glädjeyran framkallades av lika stora delar lust och glädje som fysiskt av de starkt doftande liljekonvaljerna, så var allt över.

Kompisarna sprang obekymrade glada och skrattande åt alla möjliga håll på skolgården och flickornas, för dagen ytterst välgjorda flätor, flaxade, och där gick jag ensam hemåt och sparkade lite på nån sten och kände bara en stor tomhet, att allt var över på något sätt. Vad hände? Den här dagen som man längtat såå efter…Jag fick oftast känslan av att det bara var jag som tänkte så, de andra verkade så glada.. Bedövningssprutan satt i skallen. Är allt detta så skojiga över nu?

 

Ett år, 2an kanske, (8år) skulle jag spela “lille prins sol” i ett spel. Jättepirrigt inför föräldrarna och allt! Jag var utklädd till prins med träsvärd (som jag skulle slå mig igenom törnroshäcken med och rädda prinsessan)… Dessutom var min motspelare “prinsessan rosenknopp” Brynässkolans snyggaste och mest skärpta tjej, som ingen kille vågade prata med ens, och dessutom nu utklädd till ros..det var det vackraste jag dittills sett och har man haft en klocka på den tiden (den fick man först när man konfirmerades), så hade den väl stannat av ren energiexplosion..

Och när vi i slutscenen höll varandras händer (förmodligen den första gång jag på riktigt höll en tjej i handen) och alla applåderade, hade jag en handsvett som jag kunde åkt runt i folkparkerna och visat upp… efteråt strax utanför klassrummet frågade prinsessan Rosenknopps mamma om hon fick ta en bild på oss, visst fick hon det, hon fick ta tusen bilder om hon ville, och jag kramade den söta Prinsessans  hand så hårt i yran att hon tyst sa aj en gång…jag fick sedan ett äpple av hennes mamma, vi vinkade åt varandra, det var en stor upplevelse, det bästa sommarminnet och då hade inte ens sommaren börjat…! Jag minns fortfarande vad Prinsessan hette och kan väl nära en from förhoppning om att hon också minns mig, även om vi inte setts sen den tiden..

 

Jag tror också att det var just i 2an som jag fick “Furuviksmärket“, det var ett märke (en nål med en grå elefant i plåt) som berättigade innehavaren till fri entré i Furuviksparken hela sommaren, och som delades ut till “Bäste kamrat” under läsåret, en nål till en pojke och en till en flicka. Hade dock ingen aning om varför jag fick det?! Kanske för att jag ibland studsade fram och höll låda på ”roliga timmen” när tillfälle bjöds?! Min blyghet för att agera inför grupp hade nästan helt försvunnit. I så fall var det ju mitt första gage?! Oavsett anledning så var jag glad och stolt när jag fick gå fram till fröken i katedern och få märket.

 

Men eftersom vi i vår familj ju alltid kom sjövägen till Furuvik (från Limön) så fick ju vi gå in gratis ändå, så jag behövde egentligen inte märket. En kväll när mamma hade syjuntan hemma och stolt skulle visa Furuviksmärket för tanterna var det dock borta! Jag hade nämligen gått hem till den fattigaste skolkompisen jag hade (pappan var sjuklig och kunde inte arbeta) som bodde i ett slags uthus i “säckhanddukskvarteren” bakom Staffanskyrkan och gett honom märket! Han blev så glad att han började stamma minns jag, och han bad mig att gå med in för att visa sina föräldrar att han skulle få det av mig, eftersom han annars trodde att föräldrarna skulle tro att han stulit det nånstans. På hemvägen mådde jag väldigt bra för att jag gjort det! Jag bad honom dock att inte berätta för någon, det räckte med att få märket ett år…

Christer Carlsson

————

Pulic. 2015-11-27 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står   Starta  diskussionen.

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website