Ishockeydomare, Uppväxt, Christer Carlsson.

 

Domardjävul, domardjävul, domardjävul!! Glåporden haglade. Publiken i den utsålda arenan Scandinavium i Göteborg var som vansinniga efter att domaren Christer Carlsson haft fräckheten och det dåliga omdömet att visa ut tre Frölundaspelare i rad! Publiken, 12 500 personer, trodde inte sina ögon..Trots den massiva och hatiska ljudkulissen och pressen fortsatte Carlsson till synes  oberörd, att utföra sitt jobb som domare i Elitserien i en av de tuffaste sporterna som finns: ishockey. Få sporter kan jämföras med ishockey när det gäller domarens roll. I ingen annan sport har en utvisning av en spelare så stor betydelse, hemmafansen tar utvisningen personligt, motståndarna gör ofta mål som kan betyda förlust, t.o.m. nedflyttning i seriesystemet med påföljande ekonomiska bekymmer.

 

En Ishockeydomare blir ofta kallad råtta, idiot, feg, eller nåt könsord. Sanningen är att en hockeydomare i Elitserien, NHL eller i någon annan högre liga, är en oöverträffad individ som person betraktad.” Ron Vicks NHL.

——-

 

S. Rådmansgatan 17

 

S. Rådmansgatan 17

 

Torsdagen den 5 december 1946, på Gävles BB avdelning, ganska precis 40 år innan den ovan relaterade händelsen, födde Ulla Morén sitt första barn. Kl 14,36 slog Christer upp sina oskyldiga blå ögon till en värld där han förutom att bli kallad för domardjävel, bl.a. skulle döma VM finalen i Moskva 1979 och ägna just ishockeyn 40 år av sitt liv, men också att 20 år senare (1966) få sjunga med sitt popband Sooner Or Later som enda svenska band genom alla tider på The Cavern Club i Liverpool, kallad ”världens mest betydande rockklubb”.

 

Christer och mamma Ulla 1947.

 

  Popbandet Sooner or Later 

Ett år senare spelade vi exakt på samma ställe.

 

 

När blott 18 årige Ulla blev gravid bodde hon hemma hos sina föräldrar. Hanna och Mauritz  Morén i huset på S. Rådmansgatan 17 i Gävle. Den delen av Söder i Gävle var en riktig idyll. Trädgården inramad av uthuslängor, med en välskött syrenberså var som en oas där hemmafrun Hanna ofta drack sitt eftermiddagskaffe med sina väninnor.

 

Mauritz var Åkare med egen lastbil och var fast knuten till AB. Ferdinand Sjöbergs Garn, där han jobbade under i stort sett hela sitt vuxna liv och fram till pensioneringen. Ett riktigt bra jobb för en Åkare. Att inte behöva jaga körningar, man var fast anställd och hade sitt på det torra.

 

Christer och  morfars nya Lastbil.

 

Christer vid morfar Mauritz Fiat 500.

 

Hanna och Mauritz hade det bra, på alla sätt o vis, inte minst ekonomiskt och eftersom Hanna var utbildad s.k. Konstsömmerska så hjälpte hon ibland till med att sy och laga kläder, mest till vänner och bekanta.

 

Själva boningshuset inrymde 3 lägenheter. Förutom min blivande Morfar o Mormor bodde också där min blivande moster Majbritt och morbror Stig Gustafsson. I den tredje lägenheten bodde en annan familj som också hette Gustafsson, Erik och Margit och deras son Leif som var ett par år äldre än mig och som sedermera blev bilhandlare i Gävle. Hans fru var förresten tongivande i handbollslaget Skade under några år.

 

Med moster Maj-Britt på gården vid S Rådmansgatan.

 

Med Stig och Maj-Britt på Vasloppet i Mora 1954.

 

Med mormor och morfar, Maj Britt och Peggy vid Fjärran höjder 1955.

 

Uthuslängorna bestod av tvättstuga, vedbod, utedass (dock fanns den fantastiska uppfinningen vattenklosett, indragen i det stora huset). I tvättstugan badade vid behov husets hyresgäster i det stora runda cementerade tvättkaret med uppvärmningsanordning av fotogen. .

 

I en av längorna i anslutning till vedboden fanns ett mycket litet och spartanskt inrett boningsrum utan vatten, med en glödlampa i taket och en liten gasspis. Till detta lilla rum utan bekvämligheter flyttade paret Ulla Morén och Rolf Carlsson som nyförlovade på försommaren 1946 när det stod klart att Ulla var gravid. Mauritz och Hanna var dock (snällt sagt), inte glada över att deras yngsta dotter blev gravid. Faktum är att mamma Ulla hotades med att bli utkastad hemifrån när hon berättade att hon var gravid! Det sägs att morfar, hetlevrad Hälsing från Färila och Läkarson med ambitioner för sina båda döttrar, var fast benägen att genomföra detta, men att mormor till slut fick morfar att besinna sig och tömma den bittra kalken..Man hade ju planerat att Ulla liksom hennes äldre syster Majbritt skulle ta studentexamen och ”bli något”. Majbritt hade uppfyllt alla krav, hon hade efter studenten fått jobb som kontoristRådhuset i Gävle där hon jobbade med allehanda saker. Dessutom var hon förlovad med Stig Gustafsson som var en ”fin” kille, naturligtvis också med studentexamen och som redan hade fast  arbete som kamrer på Margarinbolaget som låg i Första Magasinet på N. Skeppsbron mitt emot Essomacken. Stig spelade förresten tennis med Brynäs IF och bildade där klubbens bästa dubbelpar med sin kompis Harry Ageflod. De båda erövrade ett antal DM tecken tillsammans.

 

Rolf Carlsson var till skillnad från den alltid korrekte Stig Gustafsson, en glad gamäng som gillade att besöka de olika dansställena i Gävle. Han hade ett brett kontaktnät av likasinnade kamrater där de flesta bodde på Brynäs. För att Rolf skulle trivas måste något hända hela tiden. Jazz och Swingmusik var ett naturligt inslag i de unga Brynäsgrabbarnas liv liksom både uteliv och privata fester på lördagskvällarna. Det “smakades väl också en del starkt”. Att mormor och morfars dotter Ulla skulle bli kär i en grabb från Brynäs av alla ställen var ju inte heller så populärt. Brynäs som stadsdel hade dåligt rykte på den tiden. En typisk arbetarstadsdel där de flesta arbetade i den tunga industrin som Gefle Varv, Atsa, Siporex, Hamnen, Gasverket osv. I huvudsak rejält folk men den slitna miljön i hela stadsdelen gjorde väl sitt till att man i övriga delar av Gävle rynkade lite på näsan åt Brynäs, som fick öknamn som Kålhagen, och bebyggelsen runt Tvärgatorna kallades ibland för “Säckhanddukskvarteren” av Gävlebor som själva tyckte att de bodde på “finare” ställen.

 

Under 40 och 50-talet skedde även en hel del ungdomsbus på Brynäs, vilket inte heller direkt gynnade det sedan redan tidigare dåliga ryktet. I stället kallades ibland Brynäs för “Gävles Chicago” i folkmun. Tvärgatorna och områdena runt dem var ju byggda som de Amerikanska städerna i rutmönster och detta gjorde väl sitt till att jämföra med gangstertidens Chicago?

 

Nåväl Rolf verkade ju vara en bra grabb med fast arbete på Grossistfirman Engwall & Hellberg och att hans föräldrar var fast anställda hos Gefle Stad där hans far John var Förman på Gasverket och hans mor Aurora likaledes hade fast tjänst på Stadshusets festvåning som husa sedan flera år var ju ändå förmildrande omständigheter enligt Mauritz Moréns sätt att se saken..

 

Men nu var goda råd dyra. Eftersom den kalla verkligheten var att Ulla var gravid och skulle föda till vintern, så måste de ju gifta sig innan, annars skulle ju barnet bli en oäkting, och det räckte gott med den olycka graviditeten i sig själv förde med sig…

 

Bröllopet planerades till sommaren.  Eftersom Maj Britt o Stig också hade funderat på giftermål bestämdes att slå ihop bröllopen för att dela på kostnaderna. Bröllopet stod mitt i den ljuvliga sommaren 1946, närmare bestämt den 14 juli i Staffans Kyrka på Brynäs. Vigselprästen Åsbrink fick leende se brudparen Carlsson-Gustafsson tåga ut ur Staffanskyrkan mot okända men förhoppningsvis lyckliga liv. Den nyblivne Fru Carlsson var  gravid i fjärde månaden…

  Mamma och pappa

 

  Dubbelbrölloppet

 

Vintern 1946 var grym. Mycket snö och otroligt kall. Makarna Ulla o Rolf Carlsson hade ett rent helvete i sitt genomkalla råtthål i uthuset på Rådmansgatan 17. Den nyfödde Christer bäddades ner i filtar och täcken så att han bara syntes med största svårighet… På nätterna lade man täcken och filtar under och framför ytterdörren för att hålla den värsta kylan borta, ändå fick man slå bort ett istäcke på hinken som rymde dricksvattnet varje morgon när man skulle sätta på kaffepannan! Med Christer hade man dock inga som helst bekymmer. Aldrig sjuk, visade aldrig en tendens att fara illa trots prövningarna. När man lyfte bort de flera lager täcken och filtar möttes man enligt mor alltid av ett leende ansikte! Makarna Carlssons kämpande vann sympati, och så till den milda grad att mormor och morfar ibland lät Christer sova i huset medan makarna Carlsson fick tillfälle att umgås med sina kompisar, de flesta från Rolfs bekanta från Brynäs. Man fröjdade på Maxim, Folkparken och andra populära dansställen så som Skyttegillet på Sätra. Kompisarna var de jämnåriga Einar Sandberg med sin Britt, Kalle Hellström med sin Majken, ”Ärla” dvs. Elon Sterner, Birger Sterner med sin Karin, Ingemar Wahlund med sin Linnea. Idel Brynäsbor således…

 

Pappa Rolf vann efter hand mer och mer sympati hos mamma Ullas  släkt och efter en tid var han riktigt populär.. Han var med sitt charmiga och humoristiska sätt en ovanlig fågel i det formella och lite tråkiga ”fina” nästet..och speciellt damerna i släkten förstod Ullas val mer och mer…

 

1947 bjöd också på en tuff höst och vinter och makarna Carlsson led under kyla och allehanda svårigheter. Man var naturligtvis ofta avundsjuka på makarna Gustafsson som bodde i boningshuset med värme, WC, rinnande vatten och dessutom utan barn..

 

——-

Brynäs (Styrmansgatan 33)

1948 på våren visade det sig att Ulla åter var gravid! Nu var åter goda råd dyra, att ha två barn i detta kyffe var en omöjlighet. I mormors syjunta fanns en viss Helga Johansson som tillsammans med sin man Bertil (förman på Gävle Stuveri) ägde ett 4 familjs husBrynäs. En lägenhet var ledig för inflyttning. 1 rum o kök. Kallvatten i köket, gasspis med poletter, och WC i farstun..På våren 1948 flyttade den unga familjen Carlsson till Styrmansgatan 33. Hörnet Styrmansgatan och Jarlavägen.

 

Pappa Rolf hade således kommit hem till Brynäs igen! Familjen Morén hoppade dock inte högt av glädje trots standardhöjningen för sin dotter. Visst ett välskött hus och en trevlig lägenhet var inte att förakta men Brynäs?

 

Den 25 februari 1949 föddes så min bror Stefan.  Jag har enbart ljusa minnen från vår uppväxt på Brynäs. Trevliga lekkamrater såsom Janne Düsing (blivande stjärnfotograf på Expressen), Olle Zetterberg, hans brorsa Lasse, Bosse Lundberg, Lasse Wassberg, Bosse Lindberg, Bosse Stenbäck (känd entreprenör med bygget av Hagsta Krog mm), Willy Johansson, Leffe Wennberg på Lillgatan.

  Janne Düsing

Leffes mor Kerstin var förresten en riktig skönhet.  När hon en gång plockade fram ett pussel för oss att leka med och satte sig med gränslade nylonklädda ben med sömmar, och luktade stark eau de cologne så fattade jag där på Lillgatan för första gången skillnaden mellan män o kvinnor…utan att riktigt förstå hur, eller vad som hände.. men den unge filosofen Carlsson hade fått saker att undra över…

 

I samma hus på Lillgatan bodde Eivind Höglund med sin familj. Eivind var professionell Travtränare på Gävletravet. Jag som vid den tiden inte hört ordet Trav annat som ett namn på ett skojigt tärningsspel med hästar som man flyttade runt på en spelplan hos Leif Wennberg, skulle dock att få lära känna denne Eivind rätt så väl några år senare.

 

Livet på Brynäs var en underbar tid, en trygg och skojig uppväxttid, med trevliga kompisar och dagarna fyllda med lek. Vi bodde i hörnet Jarlavägen-Styrmansgatan, alltså 100 meter från Brynässkolan.

 

Framför skolan,  på andra sidan om den smala gatan som gick mellan Styrmansgatan och Brynäsgatan fanns ett Stenhuggeri. Där tillverkades gatstenar, fyrkantiga stenar som man sedan lade på de flesta större gatorna i Gävle. T.ex. bestod hela Brynäsgatan av sådana gatstenar. Stenhuggeriet var inhägnat, men man såg ändå över staketet de jättehöga bergen av gatsten som låg på gården, färdiga att hämtas av stensättarna.

 

Granne med Stenhuggeriet låg Helsans Bryggeri. Ett av Gävles många lokala bryggerier. Bryggeriet använde sig av både Hästar och Lastbilar för att förse privatkunderna med dricka. Att man levererade direkt till dörren var naturligtvis ett skarpt konkurrensmedel. Vi grabbar tyckte det var skojigt när Bryggarhästen kom. Man hörde på långt håll när den sakta kom gåendes med ett ordentligt klirrande i drickabackarna på lastflaket. En snäll häst med en ganska stor vit bläs som gillade att man klappade och gav lite gräs att tugga på när “bryggarn” var inne i nåt hus med sina backar.  Innan bryggarn slet av sina backar från lastflaket spände han alltid en läderrem runt frambenen på hästen, en försäkring om att den skulle stå kvar när han kom tillbaka.

Ex. på bryggarhästar

Vi såg ibland “våran” bryggarhäst när den kom förbi oss på väg tillbaka till bryggeriet. Då var det en helt annan fart på den, då var det trav som gällde. Om det berodde på att kusken hade bråttom, att lasten var lättare eftersom den bara bestod av tomglas, att hästen själv hade bråttom hem till stallet och kvällshavren kunde man bara spekulera i. Förmodligen en kombination av allt.

 

Bakom skolan var en stor gräsplan, lekplats med allehanda gunghästar och stor sandlåda, där vi tillbringade mycket tid. Idrott var ledstjärnan. Vi hoppade höjd, hade löptävlingar runt kvarteret osv. När vi blev äldre spelade vi nästan alltid fotboll. På vintrarna spolade Gävle Stad upp en isbana på samma plats, och eftersom Brynäs IF hade ett skapligt hockeylag så var det också naturligt att spela hockey för oss grabbar. Vi spelade ofta på gatan också (Jarlavägen), men där spelade vi oftast med bandyklubba och tennisboll.  Bussen kom förbi lite då och då och då var det bara att springa upp i snödrivan för att släppa förbi den. Ofta körde bussen över våra snöklumpar till målstolpar, då protesterade vi med att bua åt chauffören! Vi fick för oss att vissa chaufförer gjorde det till en sport att träffa snöklumparna. Ibland tog protesterna uttrycket att vi tog tag i bussens stötfångare i bak och sedan gled vi 5-6 killar på pjäxorna (alla barn hade pjäxor, varje dag på vintern), ända upp till Bomhusvägen. Busschaufförerna blev sura och stannade ibland och skällde på oss för att vi ”hänkade” som vi kallade detta skojiga men naturligtvis farliga tilltag!

 

Vi åkte också “Bob” och Sparkstötting nerför “Kjellgrens Backe” belägen mellan Tallgatan och Tvärgatorna. Backen var betydligt längre och brantare på  50-talet än vad den är idag. Alla barnen skrek ramsan: “Se upp i backen tre hål i nacken” innan man kastade sig på “bobben” och forsade nerför backen..Tvärgatorna susade förbi och att det skulle kunna komma en bil från någon tvärgata var det ingen som funderade över. Sån var tiden och Hjälmen var ännu inte uppfunnen..

 

Sparkstötting
Sparkstötting

 

Brynäs IF hette stadsdelens Idrottsförening. Klubben hade många olika sporter på programmet. Förutom Ishockey och Fotboll bedrev man Bandy, Fri Idrott, Gymnastik, Handboll och Tennis. Ishockeyn var populärast och drog mest publik. Brynäs var rankade som det tredje största laget i Gävle på 50-talet. GGIK var naturligtvis störst, och klubben vann ju SM Guld 1957. Man hade också flera landslagsspelare som “Stöveln” Öberg, “Lill Stöveln” Öberg, Valter Åhlén och målvakten Hasse Isaksson.

 

Strömsbro IF var näst störst och var liksom “Godis” etablerade i Division 1, dagens SHL, där hade man också en framgångsrik Juniorverksamhet med flera landslagsspelare,  medan Brynäs IF som på den tiden aldrig vunnit något och aldrig haft en landslagsspelare ens på juniornivå fick kämpa på i en lägre division. Ibland vann man division 2 och gick upp i 1 an, men hade för ojämnt lag för att stanna där så man åkte ur högsta serien tämligen omgående.

 

Brynäs spelade sina hemmamatcher på banan vid Islandsplan medan GGIKs hemmabana var belägen på Borgarskolans skolgård. Strömsbro spelade sina matcher på egen bana ute i Strömsbro, liksom ett annat stadsdelslag IK  Huge  som spelade sina hemmamatcher på Kastvallen i Bomhus. Huge hade ett ganska bra lag  i ishockey och spelade ofta i samma serie som Brynäs men blev faktiskt en gång Svenska Mästare i bandy. Spelarna i det laget var i princip samma killar som spelade ishockey.

 

Islandsplan

 

En av ledarna i Brynäs IF var eldsjälen Åke Andersson. Kallades alltid “Sop Åke” eftersom han arbetade som förman på Gävle Stads Renhållningsverk.

 

Sop-Åke Andersson

 

Åke var mycket intresserad av att ungdomarna på Brynäs skulle ha en meningsfull sysselsättning så att de inte “hamnade på glid” som han uttryckte det. Han var som person en korthuggen, men en oerhört snäll man som hyllade de gamla idrottsidealen vars ordspråk var “En sund själ i en sund kropp”.  Ordning och reda och gott kamratskap där man ställer upp för varandra och laget. Att man uppträdde som en god kamrat och idrottsman även utanför tävlingsarenan och hjälpte de som av någon orsak inte hade möjlighet att vara med inom idrotten var viktigt för Åke. Åke var ungkarl och lade ner hela sin fritid, sin själ och sitt hjärta i klubben. Man kan säga att Åke Andersson VAR Brynäs IF. Mer om denne legendar längre fram då han till o med har ett eget kapitel!

 

Brynäs IF hade ett seniorlag i fotboll också, spelade i division 3. Laget tränade på den s.k. Niansängen som låg mitt i ett skogsparti där det idag ligger en massa hyreshus med i huvudsak adress Riggargatan. Varför namnet Niansängen?  Förmodligen för att närmaste bostadshus till fotbollsplanen var Atlas 9. Atlasgårdarna låg ovanför Gasverket, på andra sidan vägen som idag går förbi de s.k. ”gasklockorna” och där en del tung industri ligger idag. Ibland gick vi grabbar ner till Niansängen och tittade på när laget tränade. Eftersom man inte hade nät på målburarna där så gillade spelarna när det kom unga killar och sprang och hämtade bollarna som flög omkring här och där i skogen! Spelarna var i princip samma killar som spelade i Brynäs hockeylag på vintrarna. Vi tyckte det var stort att springa och hämta bollarna åt så kända killar som Torsten och Arne Österberg, ”Kalkas” Mattsson, Olle Linder, Tommy Öström, Hasse Eriksson m.fl.

 

Atlasgårdarna

 

Vid Måsberget åkte vi skidor så ofta vi kunde. Där fanns också en hoppbacke. Några av de modiga grabbarna som hoppade där kände jag igen eftersom deras föräldrar hade sommarstuga på Limön. En duktig kille hette Rune Lövgren. Vi hade ju i Gävle en av Världens bästa Backhoppare på 50 talet! Erik Magnusson. Han hoppade ju dryga 50 meter i Måsbergsbacken på Brynäs! Kostade 1 krona för vuxna och 50 öre för barn under 15 år i entré. Ganska dyrt alltså.  Men det var det värt! Gubbarna i breda hattar som tog betalt såg ut som Helmer Bryd i sina “Gandhischynken” (50 talets vanligaste och populäraste plagg, näst hatten). Dom hade en fackla stucken i snön och stämningen vid entrén var för oss barn lätt dramatisk. Eld mot snö. Gubbarnas skuggor låg mot snön. Påminde om bilder man sett på söndagsmatinén på Roxy om Kristallnatten. Folk gick man ur huse och det var tusentals åskådare på Brynäsåkrarna. Fanns ingen el, men det stod en redig fackla var 10e meter i hela backen! Däremot hade populäre och driftige Kurt Bonnevier på Elkompaniet riggat upp en raspig högtalare i en björk nära backen (drevs ett 6 volts bilbatteri). Kurre Bonnevier var med sitt utseende och charmiga sätt en populär s.k. Tjejtjusare bland de lite äldre flickorna i Gävle. På en bilbatteriansluten trattgrammofon bakom en yvig gran, spelade han populära låtar som “Flottarkärlek“, “Nidälven”, “En sliten grimma” “När vildgässen lämnar för hösten”, “Vad tar ni för valpen?”, “Gamle Svarten” “Kärlek nål och tråd” och “Oh mein papa” med Bert Kaempfert!  På det viset kanske Kurre var Gävles första discjockey 40 år innan ordet uppfanns.  På hemvägen var allas uppfattning att Erik Magnusson förmodligen skulle utklassat hela världseliten även med två hinkar vatten i händerna när han hoppade!

 

Hoppbacken på Måsberget.

 

Pappa Rolf hade avancerat till lagerchef på grossistfirman Engwall & Hellberg på Drottninggatan i Gävle. Han hade gått den långa vägen, började som ”springgrabb”..Det var en stor fördel att ha en farsa som jobbade på ett sådant ställe som en grossistfirma. Det fanns alltid godis hemma! Farsan fick ju en massa smakprover från olika försäljare. Vissa helger hade han också jour för att kolla så att frysarna fungerade som de skulle. Då fick jag följa med ibland och det slank alltid med ett och annat i fickorna hem… Dom hade en jättegod glass också. Gille Glace hette den, och finns inte längre. Den var gjord på äkta vanilj med en helt annan smak än dagens vaniljglass. Detta gäller f.ö. allt godis, man hade andra råvaror med mer smak. Chokladen till exempel innehöll mer äkta kakao, idag är det mest fett. Vintertid fanns en pontonbro över ån, lite längre västerut än där den nybyggda ”suckarnas bro” ligger idag. Den låg strax bakom Briggen Gerda som låg vid kaj. Denna pontonbro var hopsatt av flera delar och rörde ju sig hela tiden. Jag minns en vintersöndag när pappa hade jour och jag fick följa med. Det var ett oherrans väder, riktig snöstorm och promenaden över den svajande bron var ett riktigt otäckt äventyr för en 5 åring. Pappa som alltid gillat utmaningar av den sorten verkade njuta av stunden, skrattade hånfullt när jag visade rädsla och grät av skräck! Detta glömmer jag aldrig, men sådan var min far, en macho som föraktade all slags blottad svaghet.. Sommartid lade man dessa pontoner mitt i ån, i åns längdriktning, och fäste dem i Svängbron. Där tjänstgjorde dessa pontoner som brygga för privatbåtar. Pappa hade dock vid denna tid  båtplats i Stenebergskanalen nedanför gasverket där farfar John jobbade.

 

Pappa berättade att när han var ung fanns det ”roddare” längs ån med jämna mellanrum, som mot en betalning av 5 öre per sträcka rodde folk från den ena sidan till den andra. Det var en bra service för arbetarna som bodde på Brynäs och som jobbade i de tunga industrierna på Alderholmen. Exempelvis, Gävle Hamn, Stuveriet, Siporex, Gevalia m.fl. På den tiden hade inte alla råd med cykel ens. Det var ju bara männen som arbetade och dessa skulle ju arbeta ihop till hyran och övrig försörjning av sin familj i första hand.

 

 

Någon personbil hade inte mina föräldrar, däremot en fin och välskött träbåt, s.k. kallad Campingbåt med utombordsmotor och fyra sittplatser, en mycket vanlig båttyp på 40 och 50-talet innan plastbåtarna gjorde sitt intåg. Pappa o mamma hade sommarställe också. På Limön en bit utanför stan. Där hade Farfar John inrett en sjöbod med två “lägenheter” som han snickrat till själv till sig och farmor samt till sin son Rolf. Dessa “lägenheter” bestod dock av endast 1 rum. Farfar arrenderade sjöboden av en Bonde och Fiskare på ön som hette Grönkvist. Denne Grönkvist drev alltså både jordbruk och fiske, och hade många mjölkkor som betade i stort sett fritt på hela ön..Mer om Limön senare..

 

Veckotidningar, märkescigaretter, rökvanor

 

Mamma Ulla var också, som i princip alla gifta kvinnor ”hemmafru”.  När vi var små satt hon med de andra mammorna vid sandlådan, på utlagda filtar och blossade, skvallrade, stickade och läste veckotidningarna Året Runt, Hemmets Veckotidning och en tidning som hette Allas.

Alla mammor rökte oavbrutet . Rökte gjorde i princip alla vuxna på 50 talet, och vuxen blev man vid 15 år. Det ansågs fint att röka. Eftersom Sverige efter kriget tog till sig allt som var amerikanskt, man anammade faktiskt den amerikanska livsstilen rakt av, så var det amerikanska cigaretter som gällde för de som hade råd. Cigaretterna hade också tuffa och fantasieggande namn som Pall Mall, Chesterfield, Marlboro, Lucky Strike och Camel.  Eftersom de cigarettrökare i pappas och mammas umgängeskrets, oftast inte kunde uttala engelska namn, och detta därför att man inte fått läst engelska i skolan, hörde man många olika uttal av dessa cigarettmärken. Dessa cigaretter var de dyra importerade märkena. Svenska märken hade inte lika tuffa namn. De svenska cigarettmärkena var billigare och lättare att uttala ….John Silver, Robin Hood, Boy, Ritz t.ex.

När man kom på besök hem till olika familjer så visade det sig att man hade mer eller mindre fantasifulla pjäser som askkoppar eller ställen att förvara sina cigaretter på. Det röktes naturligtvis inomhus överallt. Även i bilar, privatbilar och taxibilar, spårvagnar och bussar! När telefonen hemma hos oss ringde och mamma hörde att det var en väninna, så sa hon alltid ”vänta jag måste tända ett bloss”. Sen satt de där, rökte och skvallrade ett bra tag. Äldre lite finare herrar hade ”rökrockar” på sig om kvällarna, en slags tunn typ av morgonrock i ett glansigt tyg. Dessa eleganter hade inte sällan en scarf om halsen. Men detta gällde bara de ”bättre bemedlade”, och såna var lätträknade på Brynäs på 50 talet. Men man kunde ibland se dem på bilder i mammas veckotidningar. Att röka pipa var också populärt, men bara hos män.  Kanske lite elegantare, men inte lika tufft som cigaretter. Därför röktes pipa företrädesvis av äldre män. Dessutom gärna av akademiker samt i konstnärs och författarkretsar. När kvinnliga rökare skulle vara lite elegantare så satte man ett långt munstycke på cigaretten.

Dock gick ett rykte bland grabbarna om att nån som hade en kompis vars föräldrar varit på en bilresa ända till Danmark, visste berätta, att i Danmark, där rökte tanterna pipa. Det hade vi roligt åt. För oss barn fanns det också cigarettpaket att köpa. Dessa var oerhört populära och hette exakt lika som de riktiga cigaretterna, men våra cigaretter bestod av lakrits, eller tuggummi.  Man stilade dock med dessa paket och hanterade dessa som föräldrarna gjorde. Många längtade efter att bli 15 år så att de kunde övergå till den äkta varan. Dock inte jag som svor på att aldrig ta ett bloss. Ett löfte som jag faktiskt och helt utan svårighet hållit.

 

Vi barn fick alltid saft o bullar när mammorna var med. Mariekex var också populärt. Oftast med apelsinmarmelad på. Jag kan faktiskt fortfarande känna smaken av den kombinationen om jag tänker efter.  Socker var oerhört populärt. Allt skulle vara sötat till max! Det dracks saft, läsk, det åts kakor och godis till den milda grad. När vi barn åt apelsin tryckte vi ofta in ett par sockerbitar i apelsinen för smakens skull. Alla använde socker i kaffet, ofta flera bitar. Sockerhysterin gällde inte bara människorna. Ville man bli populär hos hundar eller hästar så gav man dem socker. Hästar och hundar kunde utföra vilka konster som helst för en sockerbit. En amerikansk slagdänga på radion handlade t.o.m. om socker. ”Sugar in the morning, sugar in the evening, sugar at suppertime” sjöng sångaren..Reptilsnabbt gjorde man på den tiden i Sverige kopior på de amerikanska populära låtarna. Den här sockerlåten fick den korkade texten ”sugar in the morning, sugar in the evening, sugar varenda dag, tänk så mycket sugar det finns i USA”..

     

———–

Mormor o morfar. Guld värda.

Min kärlek till mormor Hanna växte oavbrutet. Hon kom att betyda mycket för mig så länge hon levde. Jag upptäckte tidigt att hon var den enda vuxna människan i min närhet som verkligen älskade mig villkorslöst! Morfar var också fantastisk på alla vis och stämningen mellan mormor och morfar var verkligen harmonisk.  Jag hade aldrig känt genuin kärlek tidigare, därför var det underbart att vara hemma hos mormor o morfar och se hur dom verkligen ordnade allt till det bästa för mig hela tiden! När mormor kom ut och hälsade på oss på Limön följde jag därför ofta med henne hem till stan igen. Ingen kunde missta sig på min glädje i det fallet.

 

Eftersom mormor och morfar hade personbil och verkligen gillade att använda den så åkte vi alltid på utflykterlördagarna. Oftast gick färden till Sandviken där vi fikade på Marangoni, ett Konditori de båda gillade. Jag minns också att medan morfar alltid hade svårt att bestämma sig för vilken bakelse han skulle välja så valde mormor för det mesta ett s.k. Vaniljhjärta. Ett bakverk jag än idag brukar välja på kondis, och jag tänker alltid på mormor när jag tar första tuggan.

Varje vår ställde eleverna på Tekniska Högskolan i Gävle till med folknöje för Gävleborna. Den s.k. Teknistkortegen som gick genom centrala Gävle med stora lastbilar från Ehlins Åkeri och på vars lastflak det framfördes aktuella sketcher och dråpligheter av Teknisterna.

 

En slags Nyårsrevy fast på Våren..Gävleborna stod i tredubbla led och skrattade åt dråpligheterna som utspelades på lastflaken. Man sålde också en tidning “Modulen” som innehåll massor av skoj, mest “one liners” som man säger idag. Jag citerar än idag ibland saker som jag läste i Modulen på 50-talet! Denna tidning var förhållandevis dyr, men morfar köpte den alltid till min stora glädje.

 

  Teknistkortegen

 

 

Ibland åkte mormor och jag tåg till Furuvik på vardagarna och gick omkring och bara myste, vi båda gillade ju att titta på djuren och på de duktiga Furuviksbarnen som uppträdde. Wienerbröd och saft smakade ju också fint på Gästgivargården.

I Furuviksparken 1951 med Mormor o Morfar, min bror Stefan och Moster Maj-Britt.

 

    Gästgivargården

 

 

Mormor var ju hemmafru och en mycket klok människa. Hon hade just den sortens underfundiga och mysiga humor som jag fortfarande gillar. Hon slängde sig med talesätt och aforismer, och fick mig verkligen att förstå vad ordspråk betydde. Hon lärde mig också att läsa långt innan jag började skolan. Mormor o morfar tog mig med på revyer och olika slags konserter, både i Gävle och i Stockholm. I Gävle var det Godtemplarträdgår’n och Folkparken och i Stockholm var vi på China Teatern .

 

  Godtemplarträdgårń

 

Vi promenerade i Hagaparken, fikade i Kungsträdgården, besökte Skansen och Gröna Lund. Oftast hälsade vi också på hos morfars far på Karlbergsvägen. En jättestor våning där det kändes som att kliva rakt in i en Hollywoodfilm med den tunga möbleringen och palmer på piedestaler osv. Morfars far var pensionerad läkare med stor tät mustasch och mycket vänlig. Han såg alltid till att någon serverade mig en “lemonad” med någon god kaka medan de övriga vuxna drack något helt annat…Det var Stil på det hemmet..

 

Det var således ingen tillfällighet att den allra första gången jag såg på TV, och föralldel överhuvudtaget såg en TV apparat på riktigt, var hemma hos morfars pappa. Påskaftonskvällen 1955.

 

 

Han var pensionerad läkare men nyfiken och intresserad av allt nytt. Han hade som en bland ganska få människor i Sverige lyckats komma över en TV apparat! Man hade ännu inte börjat med reguljära sändningar, men på Påskaftonen 1955 skulle man genomföra en omtalad provsändning över Stockholm och “Nackasändaren“. Vi satt andäktigt under säkert en halvtimme och tokstirrade på TV apparaten som var en 17 tummare av märket AGA, dock var det bara en massa flimmer, men vi tittade ändå andäktigt under tystnad, säkert ett 20 tal personer! Plötsligt med hur klar bild som helst uppenbarade sig en levande kyckling under c.a. 10 sekunder, gubben tog spontant upp en applåd och alla i rummet applåderade livligt detta fantastiska! Sedan vidtog flimret igen, men efter en halvtimmes flimmer reste sig min morfars far upp och stängde av TVn (den ende som överhuvudtaget fick röra denna besynnerliga apparat).

 

Gubben tog åter upp en applåd, applådåskorna ljungade i rummet. Han höll sedan med cigarren i ena handen ett långt och inspirerat tal som handlade om teknik och människa och dess landvinningar och bad därefter hembiträdet att servera en rejäl grogg till alla manliga betraktare av detta under! Damerna fick väl en varsin Pommac eller en Champis?? Kvinnokampen hade inte ens lämnat startblocken 1955. Morfar som var den enda av de manliga som inte bodde i Stockholm tordes? inte tacka nej, så vi var tvungna att ligga över.

 

Dagen efter på hemvägen mot Gävle kallade mormor morfar för ynkrygg som inte kunde tacka nej till att “smaka sprit” minns jag. Men det kanske bara var så enkelt att morfar ville ha en rejäl grogg på påskaftonen? Han blev i alla fall väldigt glad på kvällskvisten….funderade sedan 9 åringen i baksätet på Fiaten på hemvägen…En vidunderlig upplevelse för en 9 åring 1955! Jag skrev en uppsats i skolan efter påsklovet om detta fantastiska jag fått vara med om, och gissa om kompisarna var avundsjuka! TV hade man ju bara sett i Kalle Anka tidningarna. Bara själva Stockholmsresan var imponerande på den tiden..

 

Och allt detta hände mig medan min bror Stefan tillbringade sin tid på Limön med att göra just ingenting. Klart att detta formade oss på olika sätt för framtiden. Men jag vet ju också att Stefan gillade sitt liv med sina likasinnade runt sig på Limön. Där var det båtar och bad som gällde för hela slanten.

 

  Christer och familjen Sterner 1957

 

Det var inte bara mormor och morfar som drog. De hade en hund också, som jag verkligen var förtjust i. Hon hette Peggy och den kärleken var också besvarad. Hon var av en slags spetstyp, svart med en ringla på svansen och med ett hjärta av guld. Peggy låg oftast på gården och vilade. När hon fick syn på mig när jag kom in genom porten på Rådmansgatan 17 så ylade hon av glädje och jag trodde att hon skulle vifta av sig svansen. Vi kramades länge och jag minns fortfarande hennes doft när hon legat i solen.

 

Tjejerna i skolan hade s.k. Poesiböcker där klasskamraterna fick skriva. Man fick fylla i lite uppgifter om sig själv och gärna skriva något käckt. Jag träffade för några år sedan en gammal klasskamrat när vi båda var ute och gick en promenad med varsin hund som apropå hundsnacket vi satte igång med, visste berätta att jag i hennes Poesibok på frågan “Vad tycker du bäst om”, svarat “Doften av en solvarm hund“. Gissa vem jag tänkte på när jag skrev detta..Ett skojigt minne.

 

Morfar var verkligt intresserad av bilar och motorsport vilket gjorde att jag fick följa med både på bilutställningar och motortävlingar. Bilracing på Skarpnäck och andra ställen, speedway och motocross. Det var skojigt att följa med på bilutställningarna också. Jag kom hem till mormor med en stor påse fylld med broschyrer på alla nya bilar. Jag lärde mig snabbt alla bilmärkens utseende och ingen slog mig på fingrarna i den grenen! Mitt första minne av bilutställning var faktiskt så tidigt som 1950! Det var på Ostermans Marmorhallar i Stockholm och jag var ju bara drygt 4 år! Skulle varit skojigt att se de broschyrerna idag. Minns också att jag var med morfar på invigningen av Bil o Buss i Gävle, tidigt 50 tal och som var den modernaste bilhall och verkstad som byggts i landet vid den tiden. Minns att jag fick en ballong med VW märket på vilket ju var verklig hårdvaluta. Man hade också en Porsche på en snurrande ställning. I dag heter man Bilmetro och har byggts ut i omgångar. Den lilla byggnaden som invigdes vid tillfället jag pratar om finns kvar, men som en väldigt liten byggnad i sammanhanget.

 

Limön

Mellan 1946 och 1960 tillbringade jag alltså större delen av somrarna på Limön med familjen.  Efter 14 års åldern valde jag dock själv hur mycket tid jag ville spendera på denna Ö, där det uppriktigt sagt inte hände mycket, och där mina intressen inte alls låg i linje med de övriga familjemedlemmarnas. Jag tränade och spelade ju fotboll med kompisarna i stan och var inte alls intresserad av att fiska, bada och bygga flottar av stockar som de andra killarna på ön pysslade med. Nä jag ville gå på Måndagskvitter, på Bio, käka glass (som inte fanns på Limön p.g.a. att man inte hade el.) och följa med kompisen Janne Andersson och hans pappa Kalle på Travet, spela skivor och lyssna på den nya musiken som kallades Rock n Roll osv.

 

Limön är en av väldigt få öar i Gävlebukten. Man brukar säga att när Gud gjorde skärgården så glömde han Gävle.  Både norr och söder om Gävle finns härliga skärgårdar, med öar, kobbar och skär men runt Gävle..icke!

 

 

 

  På Limön 1967

 

På Limön och en liten avstickare av denna ö som kallas Oxharen bodde på 50-talet mest Brynäs och Bomhusbor på somrarna. Arbetarklass som inte hade råd att resa fann sitt paradis här. De unga familjerna tog lån i bank, köpte båt och åkte till Limön. De flesta gifta männen pendlade mellan Limön och arbetet i stan medan deras fruar bara flyttade sin Hemmafrutillvaro ut till skärgården.

 

De flesta Brynäsborna arbetade inom den tunga industrin. Skoglund & Ohlsson, Gävle Varv, Atsa, Gävle Hamn, Stuveriet, Siporex, Ahlgrens, Gevalia och grossistfirmorna efter Norra Skeppsbron.

 

Semestrarna gick fort. Man hade oftast 14 dagars semester och den tiden tillbringade man oftast i lugn och ro på Limön.  Eftersom det var förbjudet att bygga permanenta sommarstugor på Limön under 40 och 50 talet, så var alternativet till camping att sätta upp s.k. ”masonitstugor” som godkändes.  Dessa små enkla stugor av masonit skulle enligt Gävle Stads bestämmelser vara lätta att plocka ner vid sommarens slut, och fick förvaras platsen, men de skulle vara nedmonterade och vara övertäckta av presenning.   Dessutom skulle dessa helst vara målade i grön färg för att smälta in i skogsmiljön.

 

Allt efter att åren gick började man att tumma på dessa mossiga regler och snart började man att låta stugorna stå kvar på plats. Man började bygga rejälare stugor och hammarslagen ljungade i sommarkvällen..

 

Vår familj bodde dock i en sjöbod alldeles vid vattnet i själva Limöviken. Den allra första sjöboden man fortfarande ser när man kommer med turbåten till den stora ångbåtsbryggan.  Det var min farfar o farmor som en gång på 30 talet fick tillåtelse av Fiskaren och Bonden Grönqvist att arrendera och att bygga ett rum i sjöboden. Samtidigt flyttade också farfars syster Agda dit med sin man Albin Östman i en annan del av sjöboden. Albin och Agda Östman med barnen Nisse och Sylvia. Albin som förresten blev Svensk Mästare i fotboll med Brynäs IF 1928, var duktig snickare. Det stod inte på förrän Östmans hade en snygg tvårummare..  Min mamma o pappa, Stefan o jag flyttade också in i ett litet rum i närheten av Östmans. Nu ville Albin bygga ut ännu mer på sin sida och han tittade därför ut ett annat läge för vår familj, på framsidan av sjöboden, mot sanden till och han byggde detta rum åt oss rekordsnabbt! Nu när han “var av med oss” fick han själv fritt fram att bygga flera rum i sjöboden och man hörde dessa hammarslag, dygnet runt kändes det som!

 

Albin och Agda hade integritet och något egentligt umgänge förekom inte mellan familjerna Carlsson och Östman trots att farfar och Agda var syskon.  Inställningen var också att hålla sig på sin kant.. Detta hindrade däremot inte att ”faster Agda” på torsdagarna ibland ropade på min bror Stefan o mig att vi kunde komma in och äta nygräddade pannkakor! Det var himmelskt gott, mycket beroende på miljön hos Östmans. Dom hade ju riktiga möbler, spegel på väggen, tjocka mattor på golven, en fin soffa mm. Dessutom hade de ju inte sand på golvet som vi ständigt hade. Vi gick ju rakt in i vårat lilla rum från sandstranden och det var konstant sand golvet. När det regnade och sanden var blöt och man drog in det i rummet kändes det rent äckligt tyckte jag. Nä inne i trerummaren hos farbror Albin o tant Agda var det jätteskönt för barnfötterna att gå på de mjuka och rena mattorna.

 

Apropå mat så minns jag att det var konservburkar som gällde hos oss. Solen låg ständigt på och hettade upp vårat rum mot yttersidan av sjöboden. I avsaknad av kylskåp så kunde man inte bevara t.ex. smör att steka i, mjölken surnade på nolltid. Därför handlade det om konserver.. Hygienen blev ju också eftersatt eftersom vi inte hade vatten inne i rummet. Det var bara att ställa sig vid strandkanten och tvätta sig och borsta tänderna, morgon o kväll.

Toalettbesöken var en annan sak som kändes jobbig. Vi grabbar sprang ju ner i skogen och kissade, men när det gällde ”det andra” var det besvärligare… Under mina första 7-8 år fanns det bara ett (1) utedass på Limön, det var beläget en brant trappa upp i ett uthus mitt emot caféet.  Det var utrustat med 8 sitthål! 2 av dessa var i barnstorlek..Man kunde alltså komma upp där för att uträtta sina behov och finna att det redan satt nån där! Dock hade man separerat män o kvinnor. Men där var ordentligt trångt, de vuxna kunde knappt stå upprätt, och det var mörkt eftersom det enda ljusinsläppet bestod av ett litet smalt fönster nere vid golvet. Man fick alltså inte vara blyg och för att mildra stankenrökte alla vuxna konstant!

 

Det man så att säga lämnade ifrån sig hamnade i tunnorna på nedre våningen och tömdes och grävdes ner i sopgropen bakom uthuset. Vem som hade detta delikata jobb minns jag inte, men denne var säkert avlönad av Gävle Stad som det hette. Några tvättmöjligheter fanns naturligtvis inte på detta dass och papper fick man ha med sig hemifrån. Tidningspapper var vanligt, därför låg det alltid tidningar här o där vid sitthålen.

 

I början av 60 talet fick vi dock ett nybyggt dass i skogen i närheten av sjöbodarna. Det upplevdes som en stor lättnad av alla! Samtidigt byggde man 2 dass på markplan i samma uthuslänga bredvid kaféet som det gamla dasset låg. Dessa ”nya” dass finns där fortfarande. De privata stugor som finns på Limön idag, är naturligtvis utrustade med egna dass.

 

I den tiden jag rör mig nu 1946-60 var alla båtar av trä. I USA hade man nånting som hette glasfiberbåtar, det hade jag sett bilder på i tidningen Life. En amerikansk tidning som min farbror Roland skickade hem till farfar lite då och då. Det var spännande att titta i Life, fina bilder på enorma hus som kallades skyskrapor, snygga bilar mm. Det fanns faktiskt en bild på en inomhushockeybana! Otroligt! Man spelade alltså ishockey inomhus, publiken satt i kavaj och tittade på matcherna. Den klippte jag ur och satte på väggen ovanför min säng i sjöboden. Jag tittade på den ofta och drömmarna fladdrade iväg innan jag somnade..  tänk om man en dag fick…zzzzzzzz

 

Roland Carlsson

Min farbror Roland var sjöman sedan han var 16 år. Åkte ihop med farfar om någonting och gick till sjöss! Det var vad jag fick mig berättat i alla fall. Farmor grät men Roland var obeveklig. Roland och farfar drog aldrig jämt, nu var det väl något som utlöste Rolands vrede och Roland drog till sjöss. Farfar hade ett hett humör. Man skulle kunnat ha kallat honom för vrång och vresig och det hörde jag många som gjorde. Jag som alltid haft svårt att dölja mina känslor låg risigt till. Jag hade känslan av att han därför behandlade mig som luft så länge han levde. Jag förstår alltså Roland. Roland var en tuffing med stort hjärta och blev något av idol för mig och min bror Stefan.

 

Roland jobbade på olika stora båtar, både fraktfartyg och oljetankers. Han ”gick på värmen” som man sa, dvs. Nord och Syd Amerika och Afrika. Han blev som sagt snabbt en idol och förebild hos mig och alla andra kompisar. När han kom hem och hälsade på hade han otroliga historier att berätta, han hade brottats med krokodiler, extraknäckt som pärlfiskare i Sydamerika, varit tillfångatagen av infödingar i djungeln mm. En sommar när han kom ut till Limön och hälsade på hade han en glugg i munnen där han haft en guldtand. Han berättade för oss att han hade måst slita ut den och ge till kannibalerna, annars skulle de ha stoppat honom i grytan. Sanningen var väl förmodligen att nån slagit ut tanden i nåt fylleslagsmål någonstans.. Roland var en fantastisk berättare, en äventyrare och vi lyssnade andäktigt med gapande munnar…

 

Jag minns också att han hade en stor väska med cigaretter med sig ut till Limön varje gång han dök upp. Då flockades de vuxna och stirrade beundrande på de insmugglade amerikanska cigaretterna. Roland bjöd generöst och såg leende på, när farfar John, och pappa Rolf girigt och skrattande grävde i väskan efter dyrgriparna. Roland, den världsvane tuffingen och charmören var också tillika en kvinnornas man. Hans utseende som var en blandning av Cary Grant och James Dean gjorde naturligtvis också sitt till..

 

Min pappa Rolf och Roland var alltså bröder. Dom hade en syster också, Rut. Min faster Rut var gift i Norge (Oslo) med Ivar Andresen. De träffades på en danstillställning i Gävle strax efter kriget. Deras son Raymond, alltså Stefans och min kusin föddes på BB i Gävle 1945. De flyttade tillbaka till Oslo efter krigsslutet.

 

I princip varje sommar, under Ivars semester på 1950 talet, bodde familjen Andresen på Limön. Jag längtade varje år efter Raymond. Eftersom vi var jämnåriga och hade samma intressen och åsikter om det mesta var vi oskiljaktiga. Mitt stora intresse på somrarna var fotboll och eftersom Raymonds pappa Ivar och även hans farbror Arild spelade fotboll i Vålerengen i högsta serien i Norge och dessutom i Norska Landslaget så var vi tre, Ivar, Raymond och jag varje dag på den s.k. scoutplanen, en fotbollsplan uppe på ön, och spelade fotboll.  Vi beundrade Ivar som varje gång kunde sikta på och skjuta ner spindelnäten som hade bildats i hörnen på målställningen.

 

Raymond blev sedermera också en duktig spelare i Vålerengen och gjorde även några landskamper. Min egen fotbollskarriär blev blygsammare men ganska lång och skojig ändå..  Pojklaget i GGIK och Brynäs, med fina ledare. I GGIK var det Curre Larsson, Hasse Milch och Kurt Gustavsson. I Brynäs var det Harry Kimhag.  Brynäs juniorlag samtidigt med hockeyn. Som senior var det Brynäs B lag, Falken och IFK Gävle.  Många skojiga år och med många fina minnen… Men för mig var det ju ishockeyn som gällde.

 

Åter till scoutplanen, fotbollsplanen på Limön. Där spelades den viktigaste matchen för året varje midsommardag. Match mellan Limön och Oxharen. Många duktiga, både aktiva och f.d. spelare från båda öarna. Eftersom matchen spelades på midsommardagen syntes fortfarande tydliga spår av tungt festande hos många spelare.. Eftersom målställningarna saknade nät tjänstgjorde vi yngre som ”bollkallar”. Det var ett evigt letande i nyponbuskarna efter bollen.. Det var heller ingen som brydde sig om att det tog tid, spelarna var i de flesta fall glada över att få pusta lite med tanke på omständigheterna..

 

På 50 talet var det ju också bara grogg och snaps som gällde så det blev ju ett tyngre festande på det sättet. Ölkulturen hade inte ännu kommit till Sverige. Det skulle dröja till mitten av 60-talet innan gemene man började betrakta öl som en umgängesdryck! Ölen som fanns tillgänglig på 40-50 talen var en lättare variant av Pilsner och ett märke som jag minns hette Gott o Lätt. Dessa drycker dracks i princip enbart till maten vid lite festligare tillfällen och till helger. Till vardags var den i särklass vanligaste drycken mjölk. Däremot fanns det ju s.k. ölkaféer lite varstans i Gävle där de s.k. ”ölgubbarna” satt och skrålade. Det var ställen där s.k. vanligt folk tog omvägar förbi och där stadens patrullerande poliser slängde ett extra getöga lite då och då..

 

 

Vin? Det var en dryck som bara dracks hos överklassen! Jag såg då aldrig en enda vinflaska någonstans under mina första 10 levnadsår, det ger ju därmed en fingervisning i vilka kretsar jag rörde mig.. Vin som sällskapsdryck slog igenom först på 70-talet, ungefär i samma tid som den första pizzan introducerades i Gävle! Ungdomarna som liksom jag själv hade börjat resa charter i början på 70-talet tog med sig den Spanska och Italienska matkulturen hem till Sverige. Grillad kyckling, pommes frites och vin var en mycket vanlig och populär anrättning när man skulle umgås hemma hos varandra. På 50- talet när arbetarklassen (åtminstone i min familjs umgänge) träffades på kvällarna så serverades ingen mat alls. Kaffe, bullar, kubb, rån och mariekex med apelsinmarmelad fick duga. Ingen alkohol. Alla skulle ju upp och jobba dagen efter. Detta gällde ju naturligtvis också på fredagskvällarna eftersom lördagen var arbetsdag. Den enda kvällen som det serverades alkohol och festades överhuvudtaget, var därför per automatik lördagskvällen.

 

Logdanserna

I mitten på 50-talet startade farfar och farmor Limö Café. Det blev en succé redan från början. Passagerarbåten Britt som gick dagliga turer mellan Gävle, Furuvik och Limön, satsade nu på kvällsturer med logdans. Farmor som arbetade som Husfru på Stadshusets Festvåning i Gävle träffade ju (och serverade) stadens styrande varje dag på jobbet, och övertygade de styrande om att man måste satsa på sommarparadiset Limön! Detta som en rekreation för stadsborna.

 

 Båten Britt

 

Det kom ut massor med snickare och andra hantverkare som på kort tid byggde om öns ladugård till dansloge. Detta kunde genomföras eftersom den sista bonden (Grönqvist) på ön några år tidigare lagt ner jordbruket och tagit kossorna därifrån.

 

Under industrisemestern var det dans på logen varje kväll förutom söndag och måndag! Britt tog 100 passagerare, men nog tyckte jag att det ofta såg ut att vara mer än fullsatt! Eftersom man ju inte hade elektricitet på Limön, så bestod bandet (för det mesta Wassbergs Trio) av dragspel, gitarr och ståbas. Det var fullt ös på logen. När det började skymma kom Gunnar Sterner (som jobbade som vaktmästare på ön) med fotogenlampan och hängde upp i taket.

 

Det fanns inga som helst vakter runt logen eller caféområdet! Det gick ändå lugnt och fint till, trots att var och varannan ju hade medhavda brännvinsflaskor, och det “smakades” naturligtvis både här o där.  Groggvirket köpte man i caféets kiosk. Det var ju naturligtvis även fullt ös inne på caféet och i trädgårdsmöblerna utanför. Som servitriser tjänstgjorde min mamma Ulla och faster Rut. Dom fick  massor med dricks av de överförfriskade och glada gästerna. Farfar skötte kiosken medan farmor kokade kaffe och bredde smörgåsar.  Vi barn sprang mest runt, tittade på fyllisar, fnittrade och drack läsk. Loranga, Italia, Pommac, Champis, Cubano, Cuba Cola, Citronil, Krusbär, Cydic, Sport, Hallon var några av läskedryckerna som med dagens mått mätt troligen innehöll fasansfulla ingredienser! Speciellt färgämnen..

———

Buskörning på Yttre fjärden –  Motorbåt krockade med Britt

Public. i GD 9/7 1955.

En buskörning av sällsynt slag presterade två gävlebor i går kväll på Yttre fjärden. I en snabbgående motorbåt med utombordsmotor cirklade de snävt runt ”Britt”, som med full last var på väg från Limön till Gävle. De ovanligt dumdristiga övningarna slutade med att utombordaren kolliderade med ”Britt”, motorbåtens förare föll i sjön och den herrelösa båten fortsatte mot en annan båt, som fick en del mindre skador.

”Britt” hade hunnit till södra farleden när hon upphanns av utombordaren, som med full fart gjorde allt snävare svängar runt ”Britt”, som hade fullt med passagerare ombord. Vid ett tillfälle saktade motorbåten in och en av de två gävleborna hoppade över på ”Britt”. Den andre fortsatte buskörningen och vid den tredje alltför häftiga giren kolliderade utombordaren med Britt. Motorbåten klarade törnen bra, medan Britt  skadades vid bordläggningen. Vid kollisionen föll motorbåtens  förare i sjön, båten fortsatte och touchade en annan motorbåt, som fick en del skrapskador. Gävlebon fiskades upp och placerades i sin båt igen och passade genast  på att med full fart försvinna till sjöss.

Passagerarna och besättningen på ”Britt”, liksom båtfolk i närheten var synnerligen upprörda över den fullständiga brist på sjövett de båda gävleborna visade. En svår olycka kunde lätt ha inträffat, särskilt med tanke på att både ”Britt” och den touchade motorbåten var fullastade. När ”Britt”  vid 23-tiden  kom till Gävle gjordes därför en polisanmälan och sannolikt  följer åtal  på det dumma tilltaget.

———

Skandalerna på Limön

 

Men det hände också ett par dramatiska saker i denna sommaridyll på det lugna 50 talet. Inte helt otippat har min pappa Rolf befunnit sig i händelsernas centrum vid båda tillfällena!

 

En augustikväll, en av de sista danskvällarna för säsongen. Dansen pågick för fullt, stämningen var på topp i sommarkvällen. Plötsligt hördes ett skrik av ångest inne i logen bland de dansande, en man gick ner på knä efter att ha blivit knivskuren! Musiken slutade spela och allmänt tumult uppstod. Några tog upp jakten på förövaren, men det var svårt eftersom det var mörkt överallt. Man noterade att den knivskurne var en tysk sjöman. Den knivstuckne fördes ner till hamnen där min farsa som hade den ende snabbgående motorbåten på Limön fick uppdraget att köra den skadade (och mycket berusade) tyske sjömannen till Kastbryggan i Bomhus, där ambulans och polis väntade.

 

Farsan som ju också “smakat starkt” (OBS understatement), under kvällen körde tillbaka till Limön med ett gäng poliser i båten! Enligt honom var poliserna skiträdda under färden till Limön. Det var ju mörkt på havet och farsan kryssade vant mellan stora stenar, kobbar och skär. Poliserna hade aldrig åkt i en snabbgående båt tidigare och var (till farsans höga nöje) märkbart skakade.  På Limön var det ett virrvarr av människor som irrade runt till synes planlöst i mörkret och frågade varandra efter senaste information. Spaningsarbetet på ön leddes av den semestrande Polisen Arne Björk (farsa till Kjell Ove, min kompis och blivande fiskaren, som jag idag skriver insändare om både Sälar och Skarvfåglar). Arne började tillsammans med de anlända poliserna att hålla förhör med de personer som dansat närmast intill den knivstuckne.

 

Orkestern fick order om att börja spela igen så att ordningen skulle stabiliseras någorlunda. Det var dock inte så många som dansade, de flesta stod i klungor och diskuterade det inträffade, medan många ungdomar tvärt emot polisens instruktion, hämtade ficklampor och själva började leta efter förövaren. Mycket för att imponera på sina flickvänner. Polisen ville sköta letandet själva eftersom man ju visste att förövaren var beväpnad med kniv, dessutom visste man ju inte tillståndet för den knivstuckne! Det kunde ju vara en mördare man sökte.

 

Till slut fick man fast förövaren och han fördes snabbt ner till hamnen för vidare transport till Gävle. Åter sköttes transporten av farsan. Denna gång fick han köra poliserna och förövaren, som liksom offret visade sig vara en sjöman, ända upp i Gavleån där en piketbil väntade. Farsan berättade att en av poliserna bad honom att följa med till polisstationen (som låg i Stadshuset med ingång från Köpmangatan) för att få betalt. Detta nekade farsan till och berättade för polisen att skälet var att han var onykter! Polismannen förstod saken och öppnade sin egen plånbok och betalade farsan gott och väl för bensinpengarna för de dramatiska resorna. Administrationen var således av en annan art på 50 talet!

 

När farsan kom tillbaka till Limön blev han omedelbart omringad och ansatt av människor som alla ville fråga om förövaren och poliserna. Farsan som var ovan med situationen svarade undvikande och försökte skoja bort frågorna på sitt vanliga och retsamma sätt. Till slut tröttnade den nyfikna horden och begav sig upp på ön igen medan farsan slog i en ny grogg och berättade för oss i familjen vad som hänt.

 

För ”Kjellis”, min bror Stefan och mig kändes det fint att våra farsor (Arne och Roffe) varit i fokus och ett slags hjältar. Arne för att han ledde polisarbetet och farsan för att han transporterade både offer, förövaren och poliserna!

 

Farfar o farmor tillsammans med sina servitriser (mamma Ulla och Faster Rut) i caféet jobbade i sina anletens svett, och hade inte fått någon riktig information om det dramatiska som pågått under kvällen. De hade bara fått upphetsade kommentarer av sina överförfriskade gäster, kommentarer som ofta spretade åt olika håll..  Det var mördare och Tyskar i salig blandning..  På nattkröken efter stängningen kom dom därför ner till oss och frågade ut farsan. Vid det laget och efter att farsan hade smakat lite extra med tanke på omständigheterna, fick man inte något speciellt sammanhängande ur honom. Däremot visste Stefan o jag att berätta den hårresande historien. Tänk va, ett knivdåd på Limön, där och då togs oskulden på denna idyll..

———–

Den andra dramatiska händelsen vid denna tid utspelade sig på havet! En lördagskväll mitt i sommaren. Efter en logdanskväll stävade passagerarbåten Britt ut från hamnen på Limön, som vanligt överfylld med människor som hade upplevt ännu en glad och festlig kväll på Limön. När ”Britt” hunnit ut en bit på öppet vatten blev man upphunnen av en snabbgående båt som hade kursen rakt mot ”Britt”, gissa vems?!

 

I båten förutom farsan var min farbror Roland, som var hemma på besök och gav Limön en doft av den stora världen..  Roland hade sent beslutat sig för att åka med ”Britt” hem till Gävle, men missade avgången med ett par minuter. Otroligt att inte den fjuttige skorven Britt väntade på att en Amerikaresenär behagade stiga ombord. Detta bekymrade dock inte Roland nämnvärt, broder Roffe hade ju båt som kunde köra ikapp ”Britt” och Roland skulle kunna ta sig ombord ute på havet.. Värre saker hade Roland på sin CV. Det är nog heller ingen vild gissning att båda var ordentligt berusade vid tillfället. Kanske man måste vara det för att komma på något dylikt?

 

Farsan närmade sig snabbt ”Britt” och gjorde sig klar att borda den stora båten. Skepparen på ”Britt” som dessutom var kompis med Roland, (vem var inte det när det vankades Amerikanska cigaretter och fin Whiskey?) saktade ner farten. Detta fick passagerarna att förstå att något speciellt hänt. Någon ropade, och det stora flertalet av nyfikna passagerare rusade över på styrbordssidan för att se vad som var på gång. Eftersom denna båt var byggd som en badbalja så uppstod stor slagsida för ”Britt”. Skepparen anmodade medelst taltratt att människorna skulle återgå till sina platser. Roland som i alla fall enligt egen utsago, många gånger klättrat uppför palmer tillsammans med infödingar för att plocka ner kokosnötter i Söderhavet, tog sig ur farsans båt och klättrade smidigt uppför relingen på ”Britt”!

 

Däremot gick det inte lika bra för pappa Rolf.  Han tappade plötsligt kontrollen på båten och styrde rakt in i ”Britt” varvid farsan flög ur båten och hamnade i vattnet!  Farsan låg i vattnet medan den herrelösa båten gick i ganska hög fart i cirklar runt honom. Farsan simmade så han vid ett tillfälle fick tag i aktern på båten och låg sedan där och hängde, när båten plötsligt rammade en annan privatbåt! I virrvarret som följde tog sig farsan upp i sin båt, men upptäckte då att medan han hängt i aktern nära motorn hade propellern slagit upp ett gapande hål i ena låret som blödde ymnigt.  När farsan upptäckte detta styrde han rakt in mot Gävle och under färden försökte han hålla ihop såret så gott han kunde. När han kom till Gävle stannade han en bilist som skjutsade upp honom på akuten.

 

Under denna händelse jobbade mamma uppe på caféet och hjälpte till att räkna kassan och stänga. Hon fick naturligtvis reda på av oss vad som hänt när hon kom ner till sjöboden igen. Hennes enda reaktion var att hon utan att kommentera ruskade på huvudet och gick in i sjöboden! På något sätt förstod vi ändå reaktionen.

 

När farsan på morgonen kom tillbaka till Limön efter omplåstringen så satte han igång, med farfars hjälp skölja bort en massa blod ur båten. Det var en läskig syn för oss barn..

 

Ett par dagar senare kom Gefle Dagblad med en Stor Rubrik på löpsedeln “Buskörning på Yttre Fjärden”. Dessutom med en fyllig artikel inne i tidningen. Pappa var inte glad. Han var fly förbannad! Där satt han med det ömmande nyihopsydda låret dunkande av smärta, sen får han läsa i tidningen att han är en buse också. Hans humör och indignation över detta “påhopp” som han uttryckte det hela visste inga gränser.

 

Dock, till hans hjälp kom ännu ett par dagar senare i Gefle Dagblad, ett slags “försvar” och ett försök till upprättelse skriven av pappas kompis Ante Hyllengren. Ante var en filosof, en konstnär en man som dessutom fått både talets och skrivbarhetens gåva. Han arbetade också på Engwall & Hellberg men på kontoret som Kamrer. Trots att Ante Hyllengren med detta epos som försök att gjuta olja på vågorna kom denna händelse att irritera farsan (möjligen även Morfar o Mormor) i åratal.

 

Dessa båda händelser var förmodligen det mest dramatiska som hänt på Limön sedan förlisningen av fartyget ”Fru Margareta” som år 1808, på väg att undsätta Finland med svenska truppstyrkor, gick på grund i en våldsam storm utanför Limön och ett hundratal soldater drunknade! En stor minnessten som berättar om tragedin finns rest på Oxharen. Där hade dock inte farsan ett finger med i spelet..

 

Christer Carlsson

——

Public. av Lisse-Lotte Danielson 2015-04-23 för Gavledraget.com.  – Uppdaterades 2015-05-09.

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..