Heliga Trefaldighetskyrkans dolda skatter – av ANN JONSSON

 

Publicerat i Arbetarbladet Lördag 20 januari 1990.

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

  

Heliga Trefaldighetskyrkan.     Klicka på bilden för att förstora upp den till lämplig storlek

 

Den tunga porten är stängd. Det är inte bara att komma och gå, som man vill, numera.

 

För därinne finns en skatt. Ändå står det, på en liten skylt utanför, att den dyraste klenoden är den andakt som rummet skänker.

 

Anders Loock är vaktmästare i Heliga Trefal­dighets kyrka sedan 13 år tillbaka. Han berät­tar att öppna kyrkor nog är ett 1900-talsfenomen. Numera är de flesta kyrkor stängda och bara öppna vissa tider.

 

Till Heliga Trefaldighets kyrka i Gävle kan man gå mellan 11 och 13 varje dag. Jodå, all­tid kommer det någon och sitter en stund.

 

Men fler skulle nog behöva, säger Anders Loock. Så stressigt som det är utanför.

 

Man vill nästan inte tala högt; ekot gör lju­den så skarpa och orden så definitiva, nästan högtidliga; man får snarare lust att viska. Den lämpar sig liksom bättre, akustiken, för musik och sång.

 

BYGGDES 1639

 

Redan 1639 började kyrkan byggas. Det var under barocken, en riktning inom arkitektur, konst, musik, som utvecklades ur den italiens­ka högrenässansen.

 

–     Men man var efter sin tid här, menar An­ders Loock. Kyrkan skulle nog se annorlunda ut om den legat i Stockholm.

 

Både predikstolen och altartavlan är rikligt utsmyckade och gjorda av en tysk bildhuggare som hette Ewert Friis. Han kom till Gävle 1657. Sedan slutet på 1800-talet är de målade, i svart och guld, men i original var de helt i trävitt.

 

  Ewert Friis Altartavla.      Klicka på bilden för att förstora upp den till lämplig storlek.

 

Tittar man noga efter längst nere på predik­stolen upptäcker man en lite annorlunda äng­el. Alla andra har kerubansikten, som små änglar, men just den här har en vuxen mans drag. Därför tror man att det är Frii´s eget självporträtt. Precis som Hitchcock gjorde i si­na filmer: dök upp som statist

 

 Friís keruber och självfporträtt. Klicka på bilden för att förstora upp den till lämplig storlek.

 

STRAMT OCH SVALT

 

Dopfunten i sten är gjord redan på 1100-talet och används fortfarande. Men på den tiden, berättar Anders Loock, doppade man ner hela barnet i vattnet. Inte som nu, när bara huvu­det blir lite vått.

 

Kyrkorummet är stramt och svalt. Det är högt upp till tak, en väldig rymd. Kyrkan som byggnad och inte som institution utövar fort­farande en lockelse på många människor. Här finns något annat än det vi är vana vid, kanske ett lugn, en vila. Någon kanske skulle kalla det frid.

 

En trappa upp, bakom ännu en stängd dörr, finns kyrksilvret, de gamla biblarna och klä­desplaggen. Där finns en silverskål från tidigt 1600-tal.

 

OERSÄTTLIG

 

– Den är inte värd annat än silvervärdet, sä­ger Anders Loock. Men samtidigt är den na­turligtvis oersättlig.

 

   Foto: Lisse-Lotte Danielson

Daniel Krögers  dopskål från 1600-talet.     Klicka på bilden för att förstora upp den till lämplig storlek.

 

Runt kanten på en annan silverkanna har do­natorn låtit rista in en varning: den som stjäl kannan kommer att bli vansinnig.

 

Det är inte främst rädslan för stöld som gör att kyrkorna har stängt numera, berättar An­ders Loock. Värre är att saker förstörs och vandaliseras.

 

I ett stängt skåp förvaras gamla mässhakar, det klädesplagg prästen har under till exempel nattvardsfirande! Den ena är gjord på 1500- eller rentav på 1400-talet.

 

RÖD SAMMET

 

Den är i röd sammet med guldbroderier som bildar ett kors. I sammeten har någon skrapat bort tygfibrerna så att det blir ett vackert mönster: granatäpplemönstrat.

 

De riktigt gamla mässhakarna används mycket sällan numera. I ett annat skåp hänger i stället de plagg, som används idag. Vitt för stora högtider som påsk och jul, rött för pings­ten, blått eller violett för fastan och advent, grönt för “vardagen“.

 

De här två mässhakarna är kyrkans äldsta 1500- och 1600-talet berättar vaktmästaren     Klicka på bilden för att förstora upp den till lämplig storlek.

 

Kyrkans  ljuskronor     Klicka på bilden för att förstora upp den till lämplig storlek.

                                                              

På väggarna blickar allvarliga herrar ned på oss, de gamla kyrkoherdarna. Äldst är Andre­as Westerman som arbetade som fältpräst åt Karl XII och hamnade i fångläger i Sibirien under 28 år. Den senaste är Eric Strömqvist som slutade sin tjänst 1961. Sedan dess har prästerna inte avbildat

 

   Kyrkoherde Andreas Westerman.     Klicka på bilden för att förstora upp den till lämplig storlek.

 

– Och det blir nog inga fler, säger Anders Loock.

 

KYRKAN LUTAR

 

Han berättar historien om stadens kyrka och visar hur den faktiskt lutar. Det syns. Visserli­gen inte som något lutande torn i Pisa, men ändå så pass mycket att det har vållat en hel del bekymmer. Det beror på att kyrkan står på ojämt underlag; mot Gavleån till är marken lerig och mjuk.

 

Den står alltså inte riktigt stadigt där den står, kyrkan. På glid. Det är som jag miss­tänkt: någonstans är den på väg.

 

ANN JONSSON

 ————————————–

Oktober 12   2012

Sammanställt och kompletterat med bilder avlisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website