Glass i många format i Gävles historia – Ulf Ivar Nilsson

Publicerat i Arbetarbladet 24 augusti 2003

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

Kalla killar och glassiga tjejer

 

 

Kall Kille3. Italienaren Emilio Palma var den som först satsade på glasstillverkning i någorlunda stor skala i Gävle. Här syns han med sin kärra på Centralplan. Men var är alla kunderna? Foto: GÄVLE STADSARKIV

 

Ovanför Ottoboni svävade ett färggrant knippe med trinda gasballonger. I armvecket hängde ett litet lager med slanka rotting­käppar och i en låda på magen trängdes glittrande glaspärlor, guldblänkande ringar och allt möj­ligt annat krimskrams som fick barnens ögon att tindra.

 

 

  Klickbar bild för förstoring

 

Som medarbetare i rörelsen hade den gamle italienaren en grön pape­goja. En liten pigg fågel som mot en kopparslant i ersättning dök ner i en ask och plockade fram ett lycko­brev där köparen fick ett visdoms­ord på vägen. Eller en vag vink om vad han hade att vänta av framti­den.

 

Denna vandrande basar var ett exotiskt inslag i Gävles stadsbild varje sommar under 1900-talets första årtionden. Men även om Ottoboni betraktades som en under­lig kuf så var han ändå en rätt alldaglig figur jämfört med sin hyres­gäst i den svankryggiga stugan vid Västra Islandsgatan 11.

 

Ottobonis inhysing var en man som ingen visste namnet på. Han kallades kort och gott för Ryska glassgubben när han under några korta sommarmånader varje år traskade omkring på gatorna bak­om ett vitt förkläde med en halvme­terhög tunna balanserande på huvu­det!

 

Om han verkligen var från Ryss­land var man väl inte alldeles säker på. Men att han inte kom från Sveri­ge framgick tydligt när man hörde hans ständigt upprepade lockrop:

Glass-micke-bra! Glass-micke- bra!

 

Om någon visade tecken på att vilja göra affärer med gubben så knyckte han till med huvudet. Och vips for byttan ner i hans händer.

 

Så slevade han raskt upp en stor klick glass på ett smörpappér, in­kasserade tio öre och lät kärlet återvända till sin upphöjda position.

 

Ryska glassgubben syntes bara till under somrarna. När höstvin­darna kom försvann han till behag­ligare breddgrader och dök inte upp förrän det åter blev varmt i luf­ten och Gävleborna började bli sug­na på glass. Men sedan 1914 har visst ingen sett till honom.

 

några år senare, i början av 1920-talet fick Ottoboni en ny hy­resgäst. Han hette Emilio Palma och var född 1891 i polska Stettin av italienska föräldrar. Han kände till några riktigt bra recept “gelato” och återupptog nu traditionen med glasstillverkning i huset.

 

Men Emilio gick inte omkring med varulagret på skallen som sin föregångare. I stället skaffade han sig en liten tvåhjulig kärra, vitmålad och med texten Glace skrivet med elegant svängda bokstäver på båda sidorna.

 

1923 tog Emil – som han nu började kalla sig – över Ottobonis fastighet och snart drev han en riktig glassfabrik i gårdshuset, även om produktionen fortfarande nog var betydligt mera hantverk än indus­tri.

 

Det berättas att Emil Palma var oerhört noga med hygienen och all­tid använde naturliga råvaror: tjock och fin grädde, äkta vaniljstänger och riktig frukt.

 

Med i företaget fanns också Emils fru Rosa och med tiden också hennes systerdotter Sylvia. Flickan växte upp hos makarna Palma och fick snart hjälpa till med både pro­duktion och försäljning.

 

– Jag var bara elva år när jag bör­jade sälja glass på Folkparken om kvällarna, berät­tar Sylvia, som i dag heter Magnus­son i efternamn och är mamma till artisten Thomas Di Leva.

 

– Det var var i samband med den stora utställningen 1946, tillägger hon, när Gävle firade sitt 500-årsjubileum. Sedan fortsatte jag att sälja glass i många somrar åt morbror Emil och moster Rosa.

 

1950-talet hade Palma sex glassvagnar som varje dag under sommaren drogs ut till olika platser från högkvarteret i Gamla Gefle. En av kärrorna stod på Stortorget, de andra på Centralplan, i Boulognerskogen, på Södermalmstorg, vid Teatern och på Islandsplan. Dessut­om hade man alltså ett fast ståndFolkparken.

 

En del av de anställda var vuxna kvinnor. Andra var skolbarn som ville tjäna lite extra på sommarlo­ven.

 

I Palmas blåvita vagnar fanns glass med olika sma­ker som skyfflades upp i generösa lass i våfflor, strutar eller bä­gare. Priserna låg i början runt tio-femton öre och man kunde väl­ja mellan vanilj, citron, jordgubb och choklad.

 

Sylvia minns att Emil själv baka­de våfflorna med ett våffeljärn hemma på Västra Islandsgatan. Och att barnen begärligt smaskade i sig alla misslyckade exemplar.

 

Nu var ju glass en säsongsbetonad vara och man kan ju undra vad Emil Palma och hans familj pyssla­de med på vintrarna.

 

– Då reste vi till Hamburg och andra tyska städer och köpte bal­longer och gipsformar, berättar Syl­via. Vi italienare var ju på den tiden kända för våra katter och andra prydnadssaker. Men vi tillverkade också små kyrkor av gips som vi sålde på julmarknaderna på Stor­torget här i Gävle. Jag har faktiskt något exemplar kvar som jag är väldigt rädd om.

 

1956 lades verksamheten ner vid Palma Glace- & Våffeltillverkning, som företaget formellt hette.

 

Då hade glasstillverkning blivit en angelägenhet för storföretagen samtidigt som Emil Palma började bli till åren. Ett tag var det tal om att Sylvia och hennes man Sven skulle ta över ruljangsen. Men det blev inget med den saken så när Emil Palma dog 1961 tog han sina glassrecept med sig i graven.

 

Ungefär samtidigt som Ryska glassgubben tultade omkring med sin bunke på skulten – eller rent av något år innan – fanns det en glass­kiosk i Stadsträdgården.

 

 

I boken “En dagdriverskas an­teckningar” från 1923 berättar Ag­nes von Krusenstjerna om sin barn­doms Gävle och om en bal hos sin morbror Hugo Hamilton som var landshövding och bodde med sin fa­milj på slottet i Gävle.

 

Det var en trettondagsafton nå­gra år in på 1900-talet. Och Agnes von Krusenstjerna skildrar hur champagneglas med röd och vit glass bjöds runt i de vackra salarna av en högtidlig betjänt. Hon skriver att hon aldrig tidigare ätit glass på vintern utan ” bara om sommaren, då man fick köpa en rinnande smör­ja i Stadsparken.”

 

Denna rinnande smörja – som på det här viset fått spilla en liten liten droppe i litteraturhistorien – till­handahölls i en grön sexkantig kiosk med ett tornliknande tak.     (se foto ovan)

 

Den stod i Stadsträdgården, bara ett stenkast från den blivande för­fattarinnans hem, och ägdes – åt­minstone från 1910-talet – av en man som hette Johan Wilhelm Boh­man.

 

Bohmans kiosk var ett begrepp för Gävleborna och förutom glass såldes där kokosbollar, bräckt chok­lad, geléhallon, klubbor och annat godis. En del av sötsakerna kom för övrigt från Bohmans egen karamellfabrikBrynäs.

 

Wilhelm Bohman fortsatte att driva sin lilla rörelse ända till 1954 då han, 81 år gammal, tyckte det var dags att dra sig tillbaka.

 

En av Bohmans och Emil Palmas konkurrenter hette Edith Brofeldt och sålde under några år hem­lagad glass från två gulmålade kär­ror strategiskt placerade i Boulognerskogen och på Stortorget.

 

Edith Brofeldt kom från Skogmur och var närmare 40 år och ensam­stående mor när hon 1925 bestämde sig för att starta en liten glassfa­brikNorra Kansligatan 7.

 

Edith strävade på i tio år men trots att hennes glass var mäkta po­pulär lyckades hon aldrig få någon riktig snurr på ekonomin.

 

– Jag gjorde för god glass, förkla­rade hon i en intervju i Arbetarbla­det långt senare. Den var så god att det inte bar sig alls!

 

Så i mitten av 1930-talet slutade hon med glassproduktionen och byggde istället en kiosk i hörnet Brunnsgatan/Gustavsgatan. Där blev hon sedan kvar till långt efter pensionsåldern.

 

En annan känd glassfabrikant i Gävle var Sven G Sundström som på 1950-talet också satsade på ny­modigheten mjukglass.

 

Hans butik låg på baksidan av Centralpalatset med adress Norra Centralgatan. Men enligt annonser och adressuppgif­ter i gamla telefon­kataloger låg före­taget under sina sista år vid Norra SjötullsgatanÖs­ter. Det var i början av 1970-talet. Då hade man för övrigt bytt namn till Gävle Glass AB och marknadsförde sig under den käcka parollen “Glass med klass”.

 

Chokladfabriken Freja som startades av Herman Sandelin 1911 – började satsa på glasstill­verkning i stor skala något år efter andra världskriget. I början av 1950-talet slutade man helt med vanligt godis för att istället helhjär­tat satsa på glasspinnar. Fabriken låg kvar på Ruddammsgatan 15 där man bland annat tillverkade en po­pulär glass som såldes under nam­net Lo-Lo.

 

1957 tog Gefleortens Mejeriföre­ning över aktiemajoriteten i Freja och året därpå flyttades verksam­heten till mejeriets lokaler vid Sö­dertull.

 

De nya ägarna behöll namnet Freja och i ett reportage från juli 1958 berättas att man då produce­rade hela 6 000 kilo glasspinnar om dagen. Samtidigt som man också gjorde glasstårtor, glassbåtar och halvliters glasspaket.

 

1959 tillverkade man 326 305 li­ter glass, enligt mejeriföreningens årsberättelse. Det innebar att pro­duktionen ökat med femtio procent på bara ett par år.

 

Nu såg framtiden ljus ut, särskilt som de varma somrarna i slutet av 1950-talet innebar ett enormt upp­sving för glass­ätandet i hela landet.

 

Men samtidigt som svenska fol­ket vräkte i sig glass som aldrig förr så fanns det också en bjässe som glufsade i sig glassfabriker med lika god ap­tit. Den hette Glace-Bolaget, men kallas i dag oftast för GB-Glace och ägs numera av den internationella livsmedelskoncernen Unilever.

 

1963 anslöt sig lilla Freja i Gävle till Glace-Bolaget. Och smälte bort som en chokladpuck i solen…

 

Ulf Ivar  Nilsson

Läs mer av Ulf Ivar Nilsson.

——————————–

November 8  2012

Sammanställt och kompletterat med foton och länkar av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

göran olson
Reply

Va.islandsgatan 11

claes
Reply

Va. islandsgatan11. Vidarebefodra gärna till Thomas D samt be han skicka en mail adress så kan jag skicka över lite urval av musiker till en akustisk skiva som vi snackade om i julas. Ps. Samuels låt skall spelas på ett ungdomsdisko/skoldans som Luz dotter håller på med och självklart kollade jag med honom innan jag skickade låten, sände även över länken till Luz i Venedig ;- )

gplus-profile-picture
admin
Reply

Göran, jag har tyärr ingen mail-adress till Thomas Di Leva.

Leave a comment

name*

email* (not published)

website