Gefle Julafton 1895 – del 1. av Per Hilding m fl

 

Publicerat i Gefle Dagblad tisdag 24 december 1985

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

Bild: Länsmuseet, Gävle

Det knarrar under skorna på de som är ute och går på Nygatan den här gnistrande vinterdagen någon gång anno dazumal. Kanske är de ute för att ordna de sista julbestyren. 

 

Ett helt år har vi här på Gefle Dagblad försökt känna oss som pigga och vitala 90-åringar. Vår tidning utkom med sitt första nummer 1895. Med all vår vördnad för den generation som då grundade tidningen är det inte mer än rätt och riktigt att vi också ägnar mycket av årets julläsning åt deras tid.

 

Vi kan naturligtvis åtminstone försöka föreställa oss hur det var att leva på 1890-talet, åtminstone i yttre mening.

 

Det som vi i dag inte tror vi kan leva utan fanns inte då annat än möjligen i sin linda. Electricitet, radio, TV, bilar, telefon, flygplan, för att inte tala om vad som nu finns i våra hem, centralvärme, kylskåp, frysboxar, disk- och tvättmaskiner och mycket annat som gjort kvinnorna friare i sin yrkesutövning.

 

Därmed inte sagt att de inte har det jobbigt med sitt dubbelarbete. Men låt oss inte skriva om jämställdhet när julfriden sänker sig över våra sinnen. Låt oss i stället hjälpas åt att koka risgrynsgröten.

Men om så mycket har förändrats under bara 90 år

— verkligen en mycket kort tid i det stora perspektivet

— vad har inte vi och våra efterkommande då att vänta av kommande nio decennier? Tanken svindlar.

 

Läsning av diverse populärvetenskapliga tidskrifter ger tips om framtiden, i varje fall om de problem och områden där vetenskapen noterar framsteg och där nyfiken­heten är störst. Utan nyfikenhet och vetgirighet skulle det inte bli så mycket till utveckling.

 

I tidskriften “Forskning och framsteg” befinner sig redaktionen enligt egen utsago ständigt vid vetandets gränser, kanske också i en värld, där vanligt sunt förnuft inte längre räcker till.

 

I varje fall utlovar tidskriften artiklar om “det sunda förnuftets sammanbrott” redan nästa år.

 

Så senast om 90 år kommer Gefle Dagblads trogna läsekrets (!) att undra över förhållandena 1985, då folk levde i ett stort mörker och ännu inte hade skådat sanningens ljus. Fast då finns säkert något annat mörker att skingra.

 

För att hålla oss till vetenskapen har julen många sidor – också en kemisk.

 

Julstämning är inte minst en fråga om dofter och smakämnen. Sånt går inte att ändra på. Dofterna kring julen 1895 kan inte ha varit så mycket annorlunda än det vi upplever i dag. Möjligen mer påträngande, det fanns inga köksfläktar då.

 

Lutfisk till exempel luktar ibland som en kemisk industri, i varje fall under tillredningen. Torkad fisk som blöts upp i ett frätande bad, bestående av vatten, släckt kalk och soda ger ifrån sig en omisskännlig doft som hör julen till. Den påminner för övrigt om maskindiskmedel! Det hade man inte en aning om 1895.

 

Lutfisk är annars en både lättsmält och nyttig mat men den ska som allt annat förtäras med måtta. Ett busmål på julafton och några andra helgdagar kan dock aldrig skada. Det lovar i dag livsmedelsverket som inte alls fanns vid sekelskiftet.

 

 

Efter lutfisk kommer skinka. Den gråbleka skinka som man ställde på bordet för 90 år sedan, skulle nutidens barn inte uppsatta, i varje fall inte utseendet. Men det är faktiskt skinkans naturliga och riktiga färg. Att skinkan nu är läckert rosa beror på sminkningen med natriumnit­rit. Kosmetika på julbordet var sällsvnt 1895.

 

Nitrit får vi inte alls äta hur som helst säger våra omtänksamma myndigheter. Men det finns motverkande medel och det är brysselkål och färsk kålsallad. En mandarin bland godsakerna ger också en hälsosam moteffekt.

 

Röd lär julen ha varit även på midvinterblotets tid. Då var det ett blodigt offrande för att blidka gu­darna. Nu hör den röda färger till livet och glädjen, som är förenade med Jesu födelse. Fast färgen är förstås ofta syntetisk, förr kom den från det hederliga växt- och djurriket, kanske från torkad och pulvriserad sköldlus.

 

Låt oss hoppas att röda äpplen och tulpaner alltjämt är alldeles “naturliga”.

 

Julens kemi funderade man inte över 1895. Julgläd­jen, djup eller ytlig, för små och stora, har dessbättre inte med kemi att skaffa. Vi måste hålla på det, en kemifri zon.

 

 

 

Ut till friheten

 

Verkspipan, “Hesa Fredrik”, hade just tjutit.

 

Som en lång, uppsvälld jätteorm ringlade sig kön av nattjobbare ut genom portvaktsstugan mitt emot nuvarande intressekonto­ret.

 

Var och en tog ner namnbrickan från spiken, ett system som motsva­rade våra dagars stämpelklockor. Efter några spridda “god jul” fortsatte de via bron över järnvägen ut till friheten. Hur den nu kunde vara beskaffad.

 

Förmodligen var de flesta arbetsklädda, kan­ske i blåblus och storväst. Och det är inte uteslutet att klappret från träskorna hördes ända in på bruksområdet.

 

Ungefär så kan det ha sett ut i Sandviken 1895. Klockan var sex på morgonen. Det var tisdag och julafton och troligen väntade nu tre dagars ledighet. Fast det vet vi inte säkert.

 

Men det var i så fall ett välkommet avbrott. Järnverksarbetarna jobbade åtta timmar och vilade åtta på den tiden. Den ständiga tröttheten måste ha känts som bly i kroppen.

 

Två, tre minusgrader var det och mulet. Mot kvällen skulle temperaturen sjunka till åtta grader. Ett tunt snötäcke lyste upp vägen för de hemåtvandrande och någon ytterligare nederbörd var inte att vänta under helgen.

 

Annars var det mörkt, med fotogenlamporna i stugfönstren som enda fyrbåkar. Folk var morgon­tidiga av sig på envåningsbruket. Kanske stod badbal­jorna redan och väntade på jordgolven om det fortfarande fanns såna. Här och var skymtade även en julgran, nedsatt i träkors.

 

Möjligen inleddes julfirandet med familje­bad. Men det är också tänkbart att kvinnor och barn klarat av helgtvagningen i något av brygghusen som rymde både tvättstugor och bagarstugor. Och där man alltså kunde “slå tre flugor i en smäll”.

 

På några av farstubroarna, eller vindarna hade grötfat ställts ut åt tomten och på vissa dörrposter hängde en hästsko som ansågs föra tur med sig.

 

Under broarna stod tunnor med köksavfall. En del familjer födde upp grisar med potatisskal och dylikt, men tyvärr blev djuren så feta att somliga fick kväljningskänslor vid blotta åsynen av köttet. Till julskinka dög det definitivt inte.

 

Julmaten bestod nästan uteslutande av lutfisk och gröt. Åtminstone i arbetarfamiljer. Det var fattigt de här åren. Pengarna räckte bara till det nödvändigaste.

 

Lutfisk var förresten ingen kalasmat. Det visste Emil Brandt som fyllde 17 år 1895. Han hade kommit till Sandviken som föräldralös för sju år sen. I fosterhemmet åts lutfisk varje dag de första sex månaderna och braxen resten av året.

 

Som vuxen tålde han inte känna lukten av fisk. Medn fattigvårdsordförande blev han.

 

Gröt skulle tomten ha, tyckte man på sina håll.  En del satte ut den under bron, andra uppe på vinden. Om den sedan blev uppäten förmäler inte historien. Men nog fanns det katter . . .

 

En  arbetare i valsverken tjänade det här året 800 kronor, medan en kvalificerad smed kunde komma upp i tusenlappen. Den genomsnittliga dagsförtjänsten låg på 2:75. För det fick man endast ett av följande alternativ:

1,6 kilo smör, 4,5 kilo mjöl, 4,1 kilo socker, 2 kilo kaffe, 20,5 kilo salt sill.

 

Det var inte så konstigt att sill stod på bordet varje dag. Röd var den och ettrigt salt. Folk måste ha druckit hinkvis med vatten för att släcka törsten. Och kanske var det en av orsakerna till att så många epidemier grasserade.

 

Brunnsvattnet var dåligt och samhället omgivet av sumpmarker.

 

Men det bjöds annan vardagsmat, “Nitton” till  exempel. En klimp på vetemjöl, vatten och salt, som naturligtvis borde ha innehållit ägg. Fast det gjorde den inte. Då återstod bara galghumorn.

 

— Jag slänger väl i några ägg till, sa en kvinna och slog på ytterligare ett par “vattskopor“.

 

Julklappar var sällsynta på bruket. I den mån de förekom rörde det sig om småsaker och nyttosaker.

 

En sexårig flicka fick visserligen en blå tröja med tillhörande mössa, men det tillhörde de absoluta undantagen. Det hände några år efter sekelskiftet.

 

 

Hon hade tillsammans med andra barn varit i likboden och hört gubben Åberg “sjunga ut liken”. Och när hon kom hem berättade hon hur duktig han var. Lovor­den bars så småningom fram till gubben och dagen före julafton kom han med sin present. Föräldrarna hade aldrig haft råd att ge henne någon.

 

90-årige Ivar Swärd minns julen 1901. Han bodde då i Långbo, Sandvikens enda liggande skyskrapa, med föräldrar och tre syskon. På julafton fick han och brodern Joel varsitt leksakståg av tunn plåt, varsin visselpipa och plåtklocka med chok­ladbit i. Totalt kostade klapparna 60 till 70 öre.

 

— Det var barvinter och vi lekte med sakerna på isen, berättar han.

 

En flicka med föräldrar som båda förvärvsar­betade — modern var lärarinna och fadern kom­munal tjänsteman — var ganska stor innan hon fick sin första docka. Men på julbordet fanns både smörgås­mat och skinka och dessutom vankades en bakelse.

 

— Vi fick suga på ramarna resten av året, säger den nu 88-åriga kvinnan.

 

Och i brukspatrongården fick barnen strum­por, förkläden, muffar, skridskor med mera. Detta så tidigt som 1884. Den bästa julklappen var dock en liten syster, berättar Sigrid Göransson i sina minnesanteckningar.

 

 

Hon skriver också om familjebjudningar, barn­kalas och slädpartier för ungdomarna. Om julfrukost med skinka och äppelmos. Om riktigt kaffe och saffransbullar före julottan.

 

 

julafton 1895 kom Tyra Katrina till världen. Hon var dotter till Kristina Edin och tråddrageriarbetaren Anders Olof Molin.

 

Dagen efter föddes Julia, dotter till Anna Margareta Ersdotter och soldaten Karl Adolf Lind­blom.

 

Och på annandagen kom Gerda Teresia. Föräldrar var Johanna Margareta Sjöberg och bruksarbetaren Johan Fredrik Persson.

 

Ytterligare en dotter — Elin Katrina — fick Karin Persdotter Hedman och träarbetaren Per Larsson Löfgren. Det skedde 28 december.

 

Samma dag nedkom Johanna Broman med trillingar. Flickorna Anna och Märta och pojken Johan döptes omgående. Fadern hette Per Olof Nordström och var bruksarbetare.

 

Alla hörde hemma på Yttre Sandviken, som avskildes från bruksområdet med ett staket från kyrkan till kanalen.

 

I Metodistkyrkan firades på annandagen en “bröllopsfäst“. Det var Sofia Wilhelmina Gelott och valsaren Fritz Julius Hanson som gifte sig. Vigselförrättare var metodisternas presiderande äldste, pas­tor Lundgren från Gävle.

 

På juldagsmorgonen var det tio grader kallt ute och julottan var som vanligt välbesökt. Männen kom i kostymer av grovt tyg, medan kvinnorna hade handgjorda knäppkängor och kjolar som nästan sopade golvet.

 

Höger- och vänsterskor fanns inte, utan båda kängorna var exakt lika. Man bytte helt enkelt fot om de slets ojämnt och tog hellre skoskav än att gå till skomakaren och få ett par nya. Det kostade för mycket.

 

Förmodligen var det bruksprästen Johan Fryklund som predikade. Församlingens kyrkoherde, Ulrik Wilhelm Noraeus i Högbo, besökte sällan Sandviken. Hans torra och långrandiga prediknin­gar lär ha avskräckt folket från att besöka gudstjänsterna.

 

Ändå var det väl en och annan som nickade till under julottan. Kanske efter att ha tagit sig en rejäl färdknäpp. Det fanns spritbutiker  i  Gävle och annonserna var svåra att motstå.

 

Så här kunde det låta i “Jul i Sandviken” från 1906, en jultidning som gavs ut av Litterära sällskapet:

“Pst/ Ett glas godt vin är en oskyldig njutning, en ordentlig dosis cognac någon gång dödar sjukdomsfrön. Uti Ahlboms vinaffär, Gefle,får man goda viner och bra cognac”.

 

Men reklam gjordes också för andra drycker: “Alkoholfritt vin (bästa sjukvin) hos AB Strandberg & Tholander“.

 

Det fanns balans då också. Även om det kanske var lite si och så med den saken efter ett besök i Gävle.

 

Annonser vid denna tidpunkt:

– KÖP: Fin-Fin Sikrom. Gräsö-sik och ål, Salt Lax, Rökta Skinkor, Ren­stekar och Nejonögon hos AXEL SCHOLLIN.

– Palmlöfs nykterhetskafé, S Kungsgatan 8, med grangrotta

Hanna Bergdahls Fotografiska Atelier, Kålhagen

– J. Fr Johanesson, Nygatan 43

Gefle Orgelfabrik

– A Wahlström, Söder

– Gefle Paraplyfabrik, E.L. Kindahl, Vestra Nygatan 13 vid Salutorget

Per Hilding

 

År 1895 del 1.

År 1895 del 2.

År 1895 del 3.

År 1895 del 4.

————————————–

september 24, 2012

Sammanställt och kompletterat med bilder av lisse-lotte@danielson.be

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                               

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website