Gävlebon Lars Biörck, född 1939 berättar. Del 1

 

Staketgatan 43. Nu under rivning. Våra vardagsrumsfönster har redan skattat åt förgängelsen. Lönnallén är borta. Nya hus reser sig i bakgrunden.

 

 

I begynnelsen skapade Gud kvarteret Tertia

Staketgatan 43. Det är navet för mina 13-14 första år i Gävle i denna berättelse. Jag är född den 18 december 1939 och bodde på denna adress innan ödet ville annorlunda. Det var ett ljusgrönt 3-våningshus på gatans norra sida. Hopbyggt med ett något lägre hus som vinklar sig in mot Norra Kopparslagaregatan. Kvarteret heter Tertia och övriga gränser utgörs av Hantverkargatan mot norr och Köpmangatan till väster. Idag finns inte den minsta arkeologiska lämning kvar av denna bastion och skydd emot omvärlden, allt är ersatt av ett opersonligt parkeringshus.

 

Men på min tid var det annorlunda. Här bodde familjerna Gustafsson (radiohandel), Allgulander (porslinshandel) och Björk (konsulterande ingenjör) i ”höghusdelen” och vi hade en fyra-fem grannar i den andra byggnadskroppen. Bland annat Lill-Lars som tidvis var min bäste kompis trots att han, som namnet säger, var något yngre än jag. Hans syrra Ulla Belin kommer med tiden att bli bibliotekarie. Gårdens stora stjärna var Sven Persson, fotbollsspelare i GIF och många gånger omnämnd i pressen. Som sig bör i en sådan här mindre fastighet fanns även en fruktad vice värd, farbror Berg, vars arbete utöver att hålla värmepannan igång var att försöka få pli på oss ungar, vilka ofta kanske kunde uppfattas som enerverande för omgivningen. Gustafssons hade tre barn, något så när jämngammal med mig var Inger, visserligen tjej men som det ändå gick att leka med. Hon hade två bröder, vad hette de nu då? Per-Erik och Per-Olof blir en bra gissning. Allgulander håller sig också med en dotter, Gull-Marie, hon och min syster Gunilla umgås.

 

Porslinsaffären måste ha funnits minst en 50-år tidigare. Far eller farfar till vår granne?

 

Här har vi det viktigaste persongalleriet, tillkommer gör en Peter inte boende här, men vars far och farfar driver en framgångsrik smör- och ägghandel, Arno Holms, i fastigheten. Han är ofta här och får räknas som en av oss. Med tiden kommer världen att bli större, bekantskapskretsen utvidgas, men först skall vi klara av kvarteret Tertia, Universums medelpunkt. I husen finns också en livsmedelsbutik, helt korrekt efter den tidens bestämmelser uppdelad i en avdelning för mjölk och mejeriprodukter, den andra för allmänna specerivaror. Den här typen av närbutiker var oerhört vanliga på 1940-talet, förmodligen fanns det närmare en per kvarter. Vår butik ägdes av Helga Thunberg.

 

I källaren finns ett glasmästeri och därtill tvättstuga och pannrum. Den konsulterande ingenjören hade också sitt kontor, under årens lopp på tre olika ställen i fastigheten.

Gården hade sin ingång från Kopparslagaregatan via en trång passage som ofta var blockerad av bil- och hästburna leveranser till och från smörfabriken. Här fanns cykelställ och soptunnor. Källsortering är ingen nyhet under solen, en av tunnorna var avsedd för grisföda. Helt hygieniskt kan det inte ha varit, stora råttor trivdes i den här omgivningen. Under krigsvintrarna förvarades kopiösa mängder ved på gården, det var nog inte helt utan möda för vice värden att hålla fyr i pannan. Vedtravarna försvann när importen av kol senare kom igång. Mina bästa minnen av livet på gården är ändå att vi byggde stora snögrottor i de högar som skyfflats ihop för att hålla infarten fri. Det var många snörika vintrar under 40-talet.

 

Så gott som halva kvarteret, mot Kopparslagargatan och Hantverkargatan upptogs av ett äldreboende med en spatiös park. Tidigare, men det var före min tid, var här ett barnbördshus. Fortsätter kvarteret runt i vänstervarv, några hus till, vilka liksom de flesta byggnaderna här på Norr är svåra att klassificera som villor eller flerfamiljshus. Trädgårdar med pallningsbara äppel-och päronträd fanns dock alltid. Nu är vi inne på Köpmangatan, ännu en liten butik och sedan i hörnet mot Staketgatan kvarterets enda industribyggnad där Ölunds kartongfabrik huserade.

Det här underbara fotografiet har jag lånat från Folke Löfgrens och Barbro Sollbes stadsvandringar. Huset till höger, det med gaslyktan är kartongfabriken.

 

Den som vill följa Köpmangatan från ån till järnvägen får en ren nostalgichock via den här länken: http://www.gavledraget.com/20000-kultur/20600-stadsvandringar/20610-gavlevandringar-med-folke-av-folke-lofgren-och-barbro-sollbe/norra-kopmangatan-norr-oster-om-esplanaden/

 

Fabriken är hopbyggd med Staketgatan 43 och jag kan garantera att deras stans- och pressmaskiner hördes riktigt rejält genom väggarna.

 

Mellan de olika tomterna fanns trånga gångar, förmodligen tillkomna av någon stadsplanerare som ville reducera brandrisken. De luktade illa och var fulla av bråte, men för oss barn som gav oss ut på labyrintiska äventyrspromenader var de rena eldoradon.

 

Det är naturligtvis en ren lögn om jag påstår mig ha mängder av minnen från mina första år, några saker kommer jag ändå ihåg, mest kanske därför att släktingar senare har påmint och påmint. Första flyglarmet via sirener i hela staden måndagen den 18 december 1939 kl. 1500 borde jag ha ett minne av eftersom jag då redan var fyra timmar gammal? Välling kallades i släkten för gäng-gäng, mitt favorituttryck i tvåårsåldern för denna goda soppa. Ett annat märkligt minne är från en promenad i Boulognern med mamma Gertrud och moster Jajjen (Marianne). Plötsligt, helt utan anledning, slänger min syster Gunilla mina skor i ån, helt omöjliga att rädda. Förmodligen var hon avundsjuk på den lille parveln som just då var på gränsen att vara gående och barnvagnstransporterad. Annars hade vi syskon ett ganska hyfsat umgängesliv trots att Gunilla var tre år äldre än jag. Det sägs att hon vid mitt dop sjöng ”När lillan kom till jorden, det var i maj och göken gol”. Snällt av henne som direkt vid min födsel hade skrikit ”jag vill inte ha någon lillebror”. En annan gång i den här tidiga fasen väckte hon mig storgråtande en morgon vid pass fyra-fem. Inga föräldrar var hemma, de hade nog rymt hemifrån, eftersom de inte stod ut med sina barn.  I övrigt avslöjade hon, att hon nog var ett hittebarn. Föräldrarna kom ganska snart tillrätta, de hade varit på en trevlig fest och lugnade snabbt ned de oroliga barnen.

 

Universum utvidgas

 

Här är mina kvarter på Norr. Karta från 1946. Det är inte jag som har kluddat på den

 

 

Vid kanske fyraårsåldern var det dags för mig att utforska den del av världen som finns utanför kvarteret Tertia. Kopparslagargatan blev den stora samlingspunkten, här bodde de flesta kamraterna, t.ex. Bosse Jansson i huset mitt emot. En annan bästis blev Mats Linde, en yngre bror till den blivande tonsättaren Bo. I det hus där han bodde fanns också Wahlgrens pianofabrik. Denne Wahlgren ägde huset Staketgatan 43, han var alltså vår hyresvärd och hade en son som ingick i kamratkretsen. Vi fick röra oss helt fritt och cykla utan hjälm när den tiden var inne. Cyklar på den tiden måste ha haft lättpunkterade däck, avhoppande kedjor och nav som ständigt skulle smörjas. Bra var då att i huset söder om Mats fanns cykelaffären Svalan, en oumbärlig institution i det dagliga livet. Det är ingen idé att jag ödslar tid och kraft på att rekonstruera Kopparslagargatan. Det har redan Dick Ruben Van Dermé gjort i inte mindre än två uppsatser, oerhört detaljerade och välskrivna.  http://www.gavledraget.se/N_Kopparslagargatan.htm Här hittar vi hans första del i Gavledraget.

 

Dick Ruben måste vara en tio-tolv år äldre än jag, så med den åldersskillnaden ingick vi i olika nätverk. Men även om han beskriver en miljö som föregår min, så stämmer hans iakttagelser till punkt och pricka med min minnesbild. På den här tiden var butiker, verkstäder och biografer ganska väl rotade och flyttade inte runt nomader. Dick Ruben utgår ifrån sin bostad på Kopparslagargatan 19 i kvarteret Kvarta. I hörnhuset mot Staketgatan, där det också fanns en liten mjölkbutik, bara några meter från konkurrenten Helga Thunberg på andra sidan av gatan. Hans första del beskriver en vandring mot ån i söder, i den andra klarar han av Kopparslagargatans norra del mot järnvägen. Ingen idé att jag med mitt dåliga minne konkurrerar med Dick Ruben och försöker hitta guldkorn som han har missat. Istället något om livet för oss barn i denna miljö.

 

Kulspel var en av favoritsysselsättningarna. Här var jag inte så dålig, min kulpåse blev allt eftersom tjockare och tjockare. Det var en inre tillfredsställelse att få räkna förmögenheten som ett substitut till att räkna pengar som jag inte hade mycket av. Vi spelade grop eller pyramid. I gropspelet gällde det att puffa ned kulorna i en liten grop som enkelt åstadkoms genom att vrida hälen några varv i trottoarens grus. Pyramid var mer raffinerat. ”Banken” ställde upp fyra kulor och drog ett streck på lämpligt avstånd. Spelarna kastade. Missade kulor tillföll banken, vid träff så gick pyramiden över till den som träffat. Några år senare, när speldjävulen tog över, restes pyramiden av tio kulor och kastavståndet ökades. Vi kunde också spela fotboll i Staketgatans allé men som äkta Gävlebor var naturligtvis vinterns ishockey det som i första hand gällde, vare sig det fanns is eller inte på Kopparslagargatan.  Bortamatcher spelade vi mot ett gäng som höll till på en uppspolad! bana i Rådhusesplanaden bredvid teatern. Här handlar det om hockey utan skridskor och klubborna kunde ofta vara hemtillverkade eller avbrutna från de äldre pojkarnas riktiga matcher. Det gick bra att samsas med den glesa trafiken, bara göra en kort paus emellanåt. Vintertid plogades gatan och det uppstod enorma snövallar som sarg. Ända tills Valbobönderna kom med sina hästdragna slädar, handskottade bort snön och åkte i skytteltrafik till ån för tömning. Det var likadant i hela staden och som sagt, 40-talets vintrar var snörika.

 

Att åka skidor gick väldigt bra, även om det kunde finnas moddiga partier, t.ex. på Kungsgatan om man drog sig bort till Stadsträdgården. Till Röjningen, bredvid Folkets Park, skidade jag också ofta. Där fanns snitslade banor av olika längd. En gång om året bjöd dessutom kommunen på semla för oss som tagit oss runt tre-kilometers slingan. Semla och semla. Den var utan grädde och mandelmassa, alltså en simpel bulle med varm mjölk.

 

Så här fungerade snöröjningen på 1940-talet

 

Några udda minnen från tidig barndom. Jag skrämde halvt livet av min mamma, när jag i smyg satt mig på fotsteget till en stor personbil med gengasaggregat. Tanken var att lifta med en bit och så blev det också. Från Kopparslagargatan i västlig riktning på Staketgatan. Ungefär vid teatern insåg jag att det här nog kunde bli farligt när farten ökade och jag kastade mig av när min chaufför saktade in vid Kungsgatan. Inga skador, men mamma hade från balkongen sett början på min färd och kom nu skrikande emot mig. Förmodligen fick jag en tillsägelse att aldrig mer lifta på det här sättet.

 

Kanske jag tyckte om att stå i rampljuset? Varje år vid Läroverket kastades studenterna ut på Kungsgatan (senare flyttades ceremonin till skolgården) och i Rådhusesplanaden det var tjockt med folk som tog emot och grattade. Så blev det dags för studenterna att med musikkåren från Kungliga Helsinge Regemente i spetsen att tåga genom staden. Men ett år tog jag ledningen som en extra tamburmajor och ledde taktfast mina disciplar i gatans mitt. Åtminstone till en oförstående polis inte tyckte jag hade något att göra i det här tåget. Jag har sett det här spektaklet på ett fotografi, men kan inte erinra mig var.

 

Självklart busade vi, men det var nog ganska snälla upptåg. En ganska rolig sak var att spela hartsfiol, en tradition som fortplantades från generation till generation. För den som inte känner till denna form av musikutövning, se faktarutan.

 

Faktaruta:

  • Du har en sytråd fäst i en nål, som du klämmer in i kittet på lämpligt fönster. Sträck tråden och gnid denna med en hartsbit. Det låter mycket gnälligt i den utsatta lägenheten och meningen är att du skrattande skall springa din väg när fönstret öppnas. Ibland blir du själv lurad på konfekten, utan att du sett det, har den boende i smyg lämnat lägenheten och kommer från ett bakhåll springande som en raket mot dig. Retirera!

 

(Slut på del 1. Berättelsen fortsätter!)

Lars Biörck.

Gå till del 2!

Gå till startsidan!


Public. 2016-07-20 av Lisse-Lotte Danielson för Gaveldraget.com

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website