Gävle stads styrelse under 1630-talet – av Erik Brännman

 

INLEDNING

 

Det grundläggande materialet till föreliggande artikel har hämtats ur Gävle stads dombok 1631—1639 (1640). Den för­varas i landsarkivet i Härnösand (Rådstuvurättens och ma­gistratens i Gävle arkiv A II: 1). Hänvisning till protokoll och andra akter i domboken sker genom datum inom paren­tes. — I direkta citat i texten har stavningen normaliserats utom i de fall, då originalets stavning kan ange uttal, som avviker från nutidens.

 

Penningsystem. Riksdaler (rdr) var internationellt mynt med konstant silverhalt. I det svenska myntsystemet var 1 daler (dir) = 4 mark (mk) = 32 öre. De svenska mynten präg­lades sedan gammalt i silver (smt). År 1619 fastställdes kur­sen 1 rdr = 6 1/2 mk. År 1624 började man tillverka koppar­mynt (kmt) i Sverige. 1 dir kmt skulle gälla lika mycket som 1 dlr smt. Man myntade kopparen efter ett orealistiskt högt värde, som översteg marknadspriset. Dels på grund här­av, dels på grund av att mycket stora mängder präglades och släpptes ut, förlorade kopparmyntet snabbt i värde. I början av 1630-talet var det vanligt med en kurs av 1 rdr = 15 å 16 mk kmt, men även relationen 1 rdr = 17 mk kmt finns belagd. Kopparmyntet drog i sitt fall med sig det svenska silvermyntet, så att vid fri kurs 1 rdr motsvarade 10 mk smt. Regeringen såg sig tvingad att devalvera det svenska myntet. 1629 sattes 1 rdr = 14 mk kmt, 1632 1 rdr = 9 mk smt. Genom ny myntordning 1633 fastställdes kurserna till 1 rdr = 6 mk smt eller 12 mk kmt. Silvermyntet erhöll alltså det dubbla värdet i förhållande till kopparmynt av samma valör. Dessa relationer behöll man officiellt till 1644.

 

I textmaterialet finns noter som har sina förklaringar i slutet av detta kapitel.

————————————————————–

Den 27 april 1631 höll ståthållaren Johan Månsson Ulfsparre laga rådstuga i Gävle. Han omtalade, att ledamöterna i Svea hovrätt hade konfererat med honom med anledning av att stadens domböcker inte hade inlevererats till hovrätten såsom lagen krävde. Hovrätten hade därför sänt Benjamin Eriksson Skepperus till Gävle. Han medförde en rekommendationsskrift, som man läste upp inför rådsturätten. Ståthållaren frågade, om man ville godkänna Skepperus som stadssyndicus. Man sva­rade ja, det var vad man hade önskat. Benjamin avlade omedelbart sin ämbetsed, som ståthållaren förestavade.

 

Med denna redogörelse inleds den äldsta nu beva­rade domboken för Gävle stad. Vid mitten av 1700- talet hade lektorn Jonas Sundström tillgång till en äldre dombok. Denna tycks ha omfattat tiden 1571—1616.1)

 

Mellan 1616 och 1631 saknades pro­tokoll från rådsturättens sammanträden. Den volym som bär rubriken »Gefle Stads Tenkebook» inne­håller huvudsakligen lagfartsbevis och värderings­notiser. Den omfattar tiden 1573—1659.2)

 

Även den saknar anteckningar för de 15 åren mellan 1616 och 1631.

 

Tänkeboken har ett tillägg till rubriken. Däri anges att den innehåller anteckningar om tomtköp m m »i näst förlidne tid sedan vår stad blev av våda eld avbränd thå man skrev anno Kristi 1569». Notisen klargör orsaken till att både den nu försvunna dom­boken och tänkeboken påbörjades de första åren av 1570-talet. Genom branden 1569 förstördes rådhu­set, varvid stadens äldsta akter gick förlorade.3)

 

Man blev tvungen att lägga upp nya serier av hand­lingar från denna tidpunkt.

 

BAKGRUNDEN

 

Protokollet den 27 april 1631 inleder ett nytt skede av vår kännedom om Gävle stads historia. De fort­löpande domböckerna skänker oss konkreta bilder ur det mänskliga livet och av stadens skötsel, bil­der, som vi i stort sett saknar från föregående tider.

 

Innan vi går in på de upplysningar som domboken lämnar, måste vi granska det allmänna läge, inom vilket stadens myndigheter utförde sin gärning. Under hela Gustav II Adolfs regering hade Sverige befunnit sig i krig med några korta perioder av osäkra stillestånd. Att skaffa staten medel till krig­föringen blev ett gemensamt syfte för Gustav Adolfs ekonomiska politik och finanspolitik.

 

Enligt den rådande tidigmerkantilistiska uppfatt­ningen utgjorde handel och sjöfart de viktigaste rikedomsskapande näringsgrenarna. De styrande önskade därför på allt sätt främja handel och kö­penskap. Med detta mål i sikte utformades stads­politiken. Städerna klassificerades i stapelstäder och uppstäder. De förra hade hand om utrikeshandeln, de senare hade att inom sina omgivningar besörja inrikeshandeln. Handel på landsbygden var förbju­den utom på godkända marknader. Den yttersta konsekvensen av denna politik blev införandet av det bottniska handelstvånget 1636. Härigenom för­lorade Gävle sin ställning som stapelstad. Stadens köpmän tilläts visserligen fortfarande att driva ut­rikeshandel, men de måste både på ut- och infärden förtulla sina varor i Stockholmden krokota seglatsen.

 

De svenska statsfinanserna vilade på naturahushåll­ning: De väsentliga skatterna utgick i naturaper­sedlar och naturaprestationer, spannmål och smör, dagsverken och körslor. Men krigen krävde pengar, mera pengar och ännu mera pengar. Gustav Adolf och hans rådgivare med Axel Oxenstierna i spetsen gjorde från 1610-talets slut vittgående försök att överföra statens hushållning till penningekonomi. Ett led i denna strävan bestod i att förvandla all­mogens naturaskatter till penninginkomster för kro­nan. För detta ändamål utarrenderade uppbörden till privatpersoner efter en fast värde­ring, kronovärderingen. De sk kronoarrendatorerna tillhörde i allmänhet de förmögna borgarna i städerna och kretsarna kring de lägre förvaltnings- tjänstemännen, dvs medelklassen ute i landet. Arrendatorerna hade att indriva skattepersedlarna av bönderna och därefter leverera staten det sam­lade beloppet i pengar. Skillnaden mellan den rätt låga värderingen av naturaprodukterna och mark­nadspriset utgjorde arrendatorernas förtjänst. Syste­met väckte dock så starkt missnöje bland allmogen, att kungen redan mot slutet av 1620-talet fann sig föranlåten att återgå till skatteuppbörd genom kro­nans egna fogdar.

 

Under 1620-talet pålades nya skatter. De var pen­ningskatter: boskapspengar, kvarntull, som senare ändrades till mantalspengar. Utrikestullarna, som kom att kallas stora sjötullen, skärptes. Den inrikes handeln drabbades av lilla tullen. Den utgick på alla varor, som från landsbygden fördes in i stä­derna för att säljas där. Städerna omgavs med höga staket, plank, som skulle ha en höjd av 8 alnar, nära 5 meter. Vid infartsvägarna upprättades tull­portar och tullhus. Staketgatan i Gävle har namn av att norra tullstaketet löpte fram, där den nu går. Lilla tullen kom att bestå ända till 1810. Den kompletterades med accis på slakt, bakning och bryggning i städerna. Lilla tullen, acciserna, bak­ugnspengarna och kvarntullspengarna utgjorde kon­sumtionsskatter på dagliga förbrukningsvaror.

 

Lilla tullen och acciserna uppbars endast i städerna. Men ännu i början av 1600-talet saknade stora delar av Sverige städer. Från åren omkring 1620 grun­dade Gustav Adolf en mängd nya städer. Stadsgrundningarna fortsatte under förmyndarregeringen för drottning Kristina. Ett syfte med dessa stadsgrundningar var att i enlighet med den merkantilistiska teorin befordra det ekonomiska uppsvinget i landet. En annan viktig orsak var att man behövde städer för att kunna utkräva de nya konsumtions­skatterna.

 

I samband med ett möte med representanter för en del av rikets städer i slutet av 1619 hade Axel Oxenstierna utarbetat ett förslag till stadga om stä­dernas administration.4)  

 

Stadgan var mycket ingå­ende. Städernas förvaltning reglerades i detalj. Be­stämmelser för skatteuppbörden ingick. Borgerskapets direkta medverkan i städernas skötsel skulle ersättas av en vald församling. Huvudsyftet med stadgan var att stärka det statliga inflytandet och regeringens möjlighet att kontrollera städernas för­valtning. Man torde även ha avsett att göra de gan­ska skiftande administrativa förhållandena mera enhetliga.

 

Stadgan utfärdades dock aldrig. Folke Lindberg har utrett, hur kungen av politiska skäl sköt den åt sidan. Samtidigt angav han, att bestämmelserna i stadgan skulle inarbetas i de enskilda städernas privilegier. Detta skedde dock endast för fem städer.5)

 

Trots att stadgan aldrig stadfästes kom den så små­ningom att betraktas som gällande lag.6)

 

Det är dock fullt klart, att den inte tillämpades i Gävle under 1630-talet. Dess betydelse ligger däri,

 att den drog upp de riktlinjer, som de styrande i hu­vudsak kom att följa i sin stadspolitik. Det har sitt intresse att undersöka, hur detta kan avläsas i Gävle under 1630-talet.

 

De grundläggande bestämmelserna för städernas styrelse fanns i Magnus Erikssons stadslag från 1350-talet. Den kompletterades av riksdagsbeslut och kungliga förordningar, instruktioner för ståt­hållare och fogdar samt varje stads enskilda privi­legier. 1634 års regeringsform innehöll viktiga stadganden, som så småningom kom att förverkligas i städernas förvaltning.

 

Gästrikland med Gävle hade 1612—1620 tillhört änkedrottning Kristinas livgeding. Livgedinget ut­gjorde de områden, från vilka hon uppbar sitt un­derhåll, sin änkepension, och över vilka hon själv i stor utsträckning styrde och ställde. År 1620 åter­förde Gustav Adolf Gästrikland under kronan. Hela det följande årtiondet till och med 1632 var skatteuppbörden utarrenderad till olika privatper­soner. Bland arrendatorerna återfanns en del av de förmögna borgarna i Gävle.7)

 

Från och med 1633 ingick landskapet och staden i änkedrottning Maria Eleonoras livgeding.

 

Gustav Adolf hade 1628 utställt ett förnyat och ändrat livgedings- och morgongåvo­brev för sin ge­mål.8)

 

För sitt underhåll tilldelades hon förutom be­tydande områden i Södermanland, Västmanland och Uppland »Gävleborgs hus och stad (dock undan­tagandes tollen där sammastäds) sampt Gästrikland med Hedesunda, Färnebo, Årsunda, Torsåker, Ovansjö, Ockelbo, Hambrunge, Hille, Valebo sochner». Maria Eleonora erhöll de i brevet uppräknade områdena med alla räntor, rättigheter, inkomster m m. Hon fick hand om jurisdiktionen i städerna och vid häradsrätterna. Hon erhöll rätt att förestå livgedinget genom sina egna tjänare och befallnings­män, som hon själv behagade förordna. Sveriges lag, förordningar och privilegier skulle gälla. Befall­ningsmännen skulle förstå sig på svensk lag och lan­dets sed. Undersåtarna skulle svära drottningen tro­hetsed.

 

Kungen förbehöll kronan vissa inkomster och rättig­heter inom livgedinget. Tullarna i Gävle reservera­des som ovan nämnts. Kronan skulle uppbära alla extraordinarie pålagor, som påbjöds. Utskrivning av knektar skulle ske liksom i andra delar av riket. Underhåll för biskop och domkapitel, skolor och sjukhus skulle utgå som tidigare. Rättsväsendet och verkställigheten av domar skulle skötas så som skedde i övriga landet.

 

Gävle kom alltså att lyda under två överheter, kro­nan och änkedrottningen. Under änkedrottning Kri­stinas tid hade detta medfört vissa konflikter. Detta hade varit anledning till att Gustav Adolf 1620 löste in Gästrikland och Gävle under kronan. Ge­nom de inskränkningar, som föreskrevs i Maria Eleonoras privilegier, förbehöll kungen staten vik­tiga och nödvändiga rättigheter inom livgedinget.

 

 

BORGMÄSTARE OCH RÅDMÄN

 

Konungsbalken och rådstugubalken i Magnus Eriks­sons stadslag innehåller bestämmelser om rådsturättens sammansättning och verksamhet. Konungsbalkens första kapitel stadgar, hur rådsturättens ledamöter skulle tillsättas. Borgmästare och rådmän skulle sammanträda 8 dagar före Sankta Valborgs dag (1 maj) för att förrätta val. Den kunglige fog­den skulle närvara. Valet skulle kungöras för me­nigheten vid rådstuga på Sankta Valborgs dag. En­dast den som hade fast egendom i staden kunde ut­ses till rådman. Samtidigt skulle rådet tillsätta de tjänstemän, som staden behövde.

 

Stadslagen var skriven för Stockholm. Enligt änd­ring, som genomfördes efter slaget på Brunkeberg 1471, skulle antalet rådmän vara 24 och borgmäs­tare 4. Hälften skulle tjänstgöra det ena året, den andra hälften följande år. I mindre städer kunde man ha lägre antal.

 

Rådet utgjorde stadens domstol. Fogden eller er­sättare för honom måste vara närvarande vid dom­slut.

 

Vid samma rådstusammanträde, under vilket Benjamin Eriksson utsågs till stadens syndicus, avsade sig borgmästare Hans Milies sitt ämbete. Man bad honom allmänt kvarstanna på sin post. Detta väg­rade han dock på grund av den stora skada, som han lidit som borgmästare (1631-04-27). Under de följande åren kom han ofta att figurera i dom­boken. Han kallades där genomgående för Hans Mellis.

 

En vecka senare, den 4 maj, hölls valborgsmässorådstuga. Ståthållaren var sjuk. I hans frånvaro repre­senterades kronan av befallningsmannen Jon Skog. Protokollet berättar, hur borgmästarvalet gick till. Befallningsmannen frågade rådet och gemene man, vem de begärde till borgmästare. De önskade be­hålla Hans Milies, men han vägrade att kvarstå. Då företog man omröstning inom rådet. Alla röster tillföll Jon Mikelsson (Behm) och Hans Jonsson (Falan). Båda avböjde på det högsta. Omsider gav de med sig, ämbetseden förestavades, de avlade eden och tillträdde ämbetet.

 

De båda nya borgmästarna tycks ha haft svårt att hävda sin auktoritet. I samband med att deras lön fastställdes 1633 lovade menigheten att därefter visa dem hörsamhet och lydnad. Det är tveksamt, om någon förbättring inträdde. Vid valborgsmässorådstugan följande år begärde de nämligen att få avgå. »Med stor bön» övertalade man dem att kvarstå. Villkoret var, att borgerskapet bättre än förut ville åtlyda deras påbud.

 

Det dröjde dock endast ett år, innan Jon Mikelsson lämnade befattningen. Protokollet konstaterar helt kort och torrt: »Då avträdde borgmästare Jon Mikelsson och i hans rum tillträdde fordom borgmästare Jahan Olsson och Hans Jonsson.» (1635-04-29).

 

Johan Olsson Gammal avled i början av 1637. Det sista rådssammanträde, vid vilket han var anteck­nad som närvarande, ägde rum den 15 november 1636. I protokollet för den 21 mars 1637 nämns han som avliden. Om valet av efterträdare förmäler protokollet för valborgsmässorådstugan 1637, att fordom borgmästaren Hans Andersson (Grubb) ut­sågs att bekläda ämbetet.

 

Proceduren vid borgmästarval avvek från stadsla­gens bestämmelser. Stadslagen förutsatte val varje år. I Gävle ägde val rum endast då en borgmästare avgått eller avlidit. Det skedde inte vid slutet råds­sammanträde utan vid allmän rådstuga. Vid valet 1631 presiderade kronans representant. Borgerskapet tillfrågades om sin mening, men rådet förrättade valet. Vid valen 1635 och 1637 utsägs ingenting om tillvägagångssättet. Däri ligger inneslutet, att rådet hade avgörandet i sin hand även vid dessa tillfällen.

 

Val av borgmästare och rådmän skedde på olika sätt i olika städer. I Linköping följde man stads­lagens bestämmelse om slutet val vid s k rådmans­stämma. Fogden var dock ej närvarande. Några dagar senare kungjordes resultatet på valborgsmäs­sorådstugan. Vanligen företog man omval av sittan­de borgmästare. Om någon avlidit eller avgått, no­minerades kandidater. Valet skedde några dagar se­nare. I Karlstad och Härnösand deltog hela menig­heten.9)

 

Hans Milies synes ha varit ensam borgmästare, då han avgick. Två efterföljare valdes. Sundström upp­ger, att borgmästarna var fyra fram till omkring 1620 men att antalet då nedsattes till två.10)

 

 Det var det vanliga antalet i de svenska landsortsstäderna. Det ovanliga bestod alltså i att Hans Milies inte hade någon kollega 1631.

 

Maria Eleonora
Maria Eleonora

 Änkedrottning Maria Eleonora (1654?). Okänd konst­när. Gripsholm. SPA.

 

»Vi hade väntat att finna en förtvivlad, av sorgen van­ställd änkay och till vår häpnad sto do vi här inför den skönaste, mest strålande kvinna vi någonsin hade skådat. Vi voro fullständigt bländade av hennes skönhet; intet kan giva en föreställning om ansiktets ljuva uttryck och den kungliga gestalten.» (Charles Ogier, 1634.)

 

I många städer återgick en avgående borgmästare till sysslan som rådman. Enligt Sundströms uppgift hade detta tidigare varit fallet även i Gävle. Han hade därvid erhållit titeln ålderman.10)

 

Så skedde i varje fall inte under 1630-talet. En borgmästare, som dragit sig tillbaka, behöll sin titel. Många hade innehaft ämbetet endast några få år. Därför vim­lade det av borgmästare i Gävle under 1630-talet.11)

 

Jon Mikelsson och Hans Jonsson, vilka valdes 1631. avlade omedelbart sin ämbetsed. Borgmästare- och rådmanseden fanns föreskriven i första kapitlet av stadslagens konungsbalk. Vid Johan Olssons och Hans Anderssons återval till borgmästare finns ingen edsavläggelse antecknad. Den ed, som de av­lagt, då de första gången valdes till ämbetet, torde ha ansetts fortfarande gälla.

 

Borgmästarna var stadens främsta företrädare. Nå­gon av dem representerade i allmänhet staden vid riksdagarna. Ansvaret för stadens finanser vilade på dem. Benjamin Eriksson skrev in i protokollet för den 18 mars 1635, att hans egen lön skulle ut­betalas vid påsk och Mikaeli (29 september) av borgmästaren och ingen annan utan dröjsmål, som dittills skett. Det var samma terminer, som stads­lagen stadgade för inbetalning av stadens skatt till kronan.

 

I uppgiften att sköta ekonomin ingick att svara för stadens förpliktelser gentemot kronan. Hans Milies hade under sin ämbetstid inte redovisat hela upp­börden. Förutvarande befallningsmannen och arrendatorn Klas Eriksson krävde honom inför rätten på restantierna i slutet av 1633 (1633-11-16).12)

 

I mars 1635 inlämnade han redovisning för sina borgmästareår (1635-03-18). I april följande år resolve­rade rådsturätten, att Hans Milies skulle betala, vad som resterade på stadens vägnar (1636-04-25). Kort dessförinnan hade rådet vid enskilt sammanträde beslutat, att ingen borgmästare därefter skulle til­låtas avgå eller ny inträda i ämbetet, förrän den förre lämnat redovisning för sin förvaltning (1636-04-11).

 

Borgmästarna såg sig ibland tvingade att person­ligen göra utlägg eller ta upp lån för stadens räk­ning. Både Hans Milies och Johan Olsson ansåg sig på dessa grunder ha fordringar på staden. Proto­kollen förmäler, att de framställde sina krav, men de omtalar inte, om och hur de gottgjordes. Hans Olsson, som varit borgmästare under 1620-talet, hade en fordran på 164 daler. Först ett par år efter hans död reglerade rådet denna skuld genom avräk­ning av resterande skatt (1637-07-02). Det kunde alltså dröja avsevärd tid, innan borgmästarna erhöll ersättning för utgifter, som de haft å ämbetets väg­nar.

 

Borgmästarna deltog regelbundet i rådsturättens sammanträden. Spridda notiser i domboken visar, att en mängd andra uppgifter ingick i deras ämbets­utövning. För brådskande ärenden hade de att in­finna sig på rådhuset även vid andra tider än vid sammanträdena. Mellan rådsturättens sessioner kun­de de utfärda kvarstad på varor och reseförbud för lagsökta personer. De hade uppsikt över ordningen i staden. Människor, som hade lidit någon oförrätt eller kände sig hotade, kunde hänvända sig till dem för att få hjälp eller skydd. Borgmästarna måste räkna med att ständigt vara till hands. Det var inte märkvärdigt, att de kände sig missnöjda, när all­mänheten inte rättade sig efter deras påbud.

 

Hans Milies anförde som skäl för sin avgång från ämbetet »den stora skada han därav lidit haver». Denna motivering kan syfta på utlägg, som han haft för stadens räkning och inte fått ersättning för. Men de kan även betyda, att han nödgats försumma sin egen affärsverksamhet för att sköta stadens ange­lägenheter. Borgmästaren var inte heltidsanställd ämbetsman. Att inneha ämbetet var ett hedersupp­drag. Det utgjorde samtidigt en bisyssla till den egna borgerliga näringen. Det var inte särskilt högt betalt. På rådstugan den 2 maj 1633 beviljade rå­det och menigheten borgmästaren 200 daler i lön liksom tidigare. Den knapphändiga notisen torde böra tolkas så, att vardera borgmästaren årligen skulle erhålla 200 daler. Eftersom myntsorten inte var utsatt, torde beloppet ha avsett kopparmynt. Upplysande är även, att samma arvode utgått tidi­gare och att menigheten var delaktig i beslutet. Det kan tilläggas, att den kontanta borgmästarlönen även i Norrköping utgjorde 200 daler.13)

 

Utöver de 200 dalerna hade borgmästarna rätt att under sin ämbetstid utnyttja viss stadsjord. Det var en vanlig avlöningsförmån även i andra städer. En vret på Nötholmen var anslagen till borgmästarna. Under de täta borgmästarbytena syns man dock under lång tid ha glömt att överlämna vreten till ämbetets nya innehavare. Sålunda fråndömde rätten år 1632 Jakob Grelssons hustru ifrågavarande vret. Mannen hade innehaft den under sin borgmästartid. Sundström uppger årtalet 1617 som hans sista ämbetsår.14)

 

Vreten skulle tillkomma Jon Mikelsson och Hans Jonsson så länge som de beklädde ämbetet och därefter följande borgmästare. 1636 var vreten åter på tapeten. Johan Olsson vägrade då, att änkan efter borgmästare Hans Olsson skulle få bruka den (1636-05-13).

 

I Linköping hade borgmästarna privilegiumsprit- och vinförsäljning i stadskällaren. 15). 

 

 Enligt anteckning i protokollet över valborgsmässorådstugan 1635 tilläts de båda fungerande borgmästar­na, förre borgmästaren Karl Rasmusson samt råd­männen Elias Persson och nytillträdande Per Ja­kobsson Grubb att behålla sina andelar i stadskälla­ren. Det kan dock inte avgöras, om detta utgjorde någon form av löneförmån.

 

I samband med borgmästarskiftet 1631 begärde och erhöll tre av de gamla rådmännen tillstånd att av­gå. I deras ställe insattes i rätten fyra nya leda­möter. En av dessa var försiktige Elias Persson (Gavelius). Dessa fyra jämte ytterligare två, vilka tidigare intagits, avlade sina rådmanseder. Under de följande åren försvann några rådmän ur kretsen utan att detta särskilt omnämndes i protokollen. År 1632 utkorades två nya rådmän, och 1635 kom­pletterades rådet med ytterligare två medlemmar. Den ene var den blivande borgmästaren Per Jakobs­son Grubb. Samtliga avlade rådmansed omedelbart efter valen (1632-05-27, -06-18, 1635-05-02).

 

En nyhet infördes i protokollet år 1635. Då anteck­nades en lista på de 12 rådmän, som skulle tjänst­göra det kommande året. Därtill kom de två ny­valda rådmännen. Under vart och ett av de följan­de åren uppräknades på samma sätt mellan 14 och 9 rådmän, vilka under kommande kommunala år skulle vara bisittare vid rådsturätten.

 

Det finns ingen upplysning om att rådmännen upp­burit arvode. Troligen betraktades tjänsten som ett hedersuppdrag, vilket det samtidigt var en med­borgerlig skyldighet att fullgöra. Liksom borgmäs­tarna hade rådmännen sin borgerliga näring att sköta. De gjorde sina affärsresor till Bergslagen, till Stockholm och ibland till baltiska och nordtyska städer. De besökte marknaderna i Älvkarleby och Härnösand. Somliga av dem deltog i somrarnas fisketurer till de norrländska fiskehamnarna. Det kunde därför inträffa, att rätten inte blev fulltalig. Då inkallades som ersättare tidigare rådmän eller borgmästare. De senare tjänstgjorde i allmänhet som vikarier för ordinarie borgmästare vid deras från­varo.

 

Efter Johan Olssons frånfälle intog Hans Andersson hans plats redan i mars 1637. Formellt utsågs han till efterträdare först vid valborgsmässorådstugan samma år. Någongång kunde även annan betrodd borgare än förutvarande rådman få ta plats vid rådsturättens bord. Under våren 1632 deltog Per Olsson Helsing vid åtskilliga rådstugor, innan han fick sin upphöjelse stadfäst.

   

Borgmästarna utvaldes regelmässigt bland rådmän­nen. Rådet kompletterade sig självt. I protokollet för ett av valen 1632 omtalas uttryckligen, att borgmästare och rådmän utsåg sin nya kollega (1632-05-27).

 

Enligt stadslagen skulle rådman vara borgare och ha fast egendom i staden. Under 1630-talet nämns endast en hantverkare i rådet. Det var Uno Skräd­dare, som av åldersskäl avgick 1631. Rådmännen togs ur en liten grupp välbärgade köpmän. I stor utsträckning var de besläktade med varandra.

 

Märkligast var släktkretsen kring familjen Grubb.16)

 

Selggren uppger som borgmästare 1525 och möjli­gen 1559 Per Andersson Grubb. Från honom här­stammade flera prästerliga och adliga släkter. Bland de efterkommande till ett par av hans syskon och bland dem som blivit besläktade genom giftermål förekom under de följande hundra åren fram till 1660-talet inte mindre än 11 borgmästare i Gävle. En av dem var Hans Andersson Grubb, en annan dennes brorson Per Jakobsson Grubb. Denne äktade Katarina Persdotter Gavelia och blev därigenom svåger till Elias Persson. Under några år av 1650- talet var de samtidigt borgmästare. Jon Mikelsson Behm tillhörde släktkretsen genom äktenskap med en dotter till rådmannen Daniel Kröger. Han var därigenom svåger med borgmästarna Bertil Kröger och Karl Rasmusson.

 

Ur Sehlbergs anteckningar

 

En annan släktkrets sammanknöts genom Elin Köniksdotter och hennes bror ärkebiskop Petrus Kenicius.17)

 

Till denna grupp hörde såväl Johan Olsson Gammal som Hans Milies. Dotterson till Sigfrid Hindersson och Elin Köniksdotter var Sigfrid Wolcker. Han gifte sig först med en dotter till Johan Olsson och efter hennes död med en dotter till Elias Persson. Han efterträdde den senare svär­fadern som borgmästare.

 

Här har endast upptagits några exempel på släkt­förbindelserna. De uppgifter, som Selggren samlat, är med all sannolikhet inte fullständiga. Sålunda berörs borgmästarnas men inte det stora flertalet rådmäns släktrelationer. Det material, som finns tillgängligt, gör det dock möjligt att konstatera, att det under slutet av 1500-talet och förra delen av 1600-talet var gott om fäder och söner och mågar och svågrar och kusiner i Gävle rådhusrätt. Men det hindrade inte att hårda motsättningar kunde träda i dagen mellan befryndade personer. Den efter allt att döma koleriske och stridslystne Johan Olsson låg sålunda i bitter fejd med Hans Milies.

 

I stormaktstidens Sverige växte fram en ny sam­hällsklass av ofrälse ämbetsmän. I opposition mot den styrande godsägararistokratien stod dessa äm­betsmän bakom Karl XI:s reduktion och envälde. Många av deras mest framstående medlemmar adla­des. Selggrens anteckningar lämnar åtskilliga exem­pel på att representanter för denna ämbetsmannaklass hade sina rötter bland de ledande borgerliga släkterna i Gävle.

 

FOGDAR OCH STÅTHÅLLARE

 

Stadslagens rådstugubalk stadgade, att fogden skulle närvara vid rådsturättens sammanträden och att han skulle delta i domsluten. Enligt 1619 års för­slag till stadga för rikets städer skulle fogden eller ståthållaren vara ordförande vid rådstugorna och ha utslagsröst. Dom kunde dock fällas utan att någon av dem var närvarande. 1635 års landshöv­dingeinstruktion ålade landshövdingarna att kon­trollera städernas skötsel. Både administration och finanser skulle stå under deras uppsikt.

 

Skatterna från Gästrikland med Gävle var utarren­derade mellan 1620 och 1632. Den förste arrendatorn var den tidigare fogden Jon Skog. Vid mitten av årtiondet deltog Hans Milies i arrendet. Åren 1628—1632 innehades det av ett konsortium vid Kopparberget med befallningsmannen Klas Eriksson i spetsen.18)

 

I arrendatorernas uppgifter ingick bl a att i stället för fogden närvara vid rådsturättens sammanträ­den. Under 1631 tycks förhållandena i Gävle ha varit tämligen oklara. Vid fyra tillfällen var befall­ningsmannen Jon Skog närvarande. Lika många gånger representerades arrendatorerna av Klas Erikssons svärson Johan Larsson. Från början av 1632 förekom befallningsmannen Olof Jonsson vid rättens sammanträden.

 

Från och med 1633 tillhörde Gästrikland livgedinget. Maria Eleonora behöll Olof Jonsson som befallningsman. Han syns samtidigt ha tillvaratagit kronans intressen. Han bevistade de allra flesta rådstugorna från och med 1632 till årtiondets slut. Han ledde förhandlingarna och förhören vid rättens sammanträden. Då han enstaka gånger var frånva­rande, framträdde som ersättare underlagmannen i Gästrikland Hans Larsson och från 1634 ibland landsskrivaren Mickel Matsson.

 

Det förefaller, som om Olof Jonsson vid sidan av sin tjänst även utövade någon privat affärsverk­samhet. Därpå tyder den omständigheten, att borg­mästare och råd vid ett tillfälle fann sig föranlåtna att sända en manstark delegation till fogden för att förmana honom att inte driva olaga handel (1638- 03-10). Med undantag för detta intermezzo inne­håller protokollen under alla dessa år inte någon antydan om gnissel eller motsättning mellan fogden och rådet.

 

 

Johan Månsson Ulfsparre. Gävle slott. — Ståthållare över Norrland och Österbotten 1622—1631. Foto: Leif Jäderberg.

 

Efter sin första hustrus död 1646 gifte Olof Jonsson om sig med en dotter till borgmästare Johan Olsson.

 

Åren 1650—1652 var han själv borgmästare men avgick det senare året av åldersskäl.19)

 

Ovan har redogjorts för hur ståthållaren Johan Månsson Ulfsparre ledde förhandlingarna vid den rådstuga, som utsåg Benjamin Eriksson Skepperus till syndicus. Johan Månsson lämnade länet samma år. Den finländske adelsmannen Ernst Creutz efter­trädde honom som ståthållare (landshövding) över hela dåvarande Norrland och Österbotten. Vid sin ankomst till Gävle sammankallade Creutz menig­heten, lät läsa upp sin kungliga fullmakt och höll därefter ett tal till borgarna. Han inskärpte deras plikt till lydnad och hörsamhet och uppmanade dem till inbördes endräkt (1632-03-12). Under återstoden av 1632 deltog han i inte mindre än sex sammanträden med rådsturätten.

 

I och med att Gästrikland och Gävle ingick i änke­drottningens livgeding, upphörde den kunglige ståt­hållarens myndighet över landskapet och staden. Ernst Creutz flyttade sitt residens till Uleåborg.20)

 

Senare blev Hudiksvall residensstad, först för hela Norrland, därefter för ett län, som omfattade Ångermanland, Medelpad och Hälsingland.

 

Maria Eleonora hade egna ståthållare över livgedinget. I februari och mars 1635 besökte Per Nils­son till Riksten (adlad Gyllenax) Gästrikland. Han ledde fyra rådstugusammanträden. Senare samma år utsåg änkedrottningen Schering Rosenhane till guvernör över livgedinget. I denna egenskap bevis­tade han en rådstuga i maj 1636. Däremot är det osäkert, om landshövdingen över Västernorrlands län Stellan Mörner följande år uppträdde som kro­nans eller änkedrottningens representant. Landshöv­dingen över Sörmland Knut Posse var i slutet av årtiondet ståthållare över livgedinget. År 1639 var han närvarande vid en sammankomst med rådstu­rätten.

 

Dessa sammanträden i ståthållarnas närvaro skilde sig inte från rådsturättens övriga sammankomster. Rätten registrerade uppbud, avdömde tvistemål, rannsakade och dömde i brottmål. Kungliga påbud och myndigheters skrivelser kungjordes. Protokollen titulerade ståthållaren som Hans Herrlighet. Vid ett par tillfällen förekom formuleringen, att ståt­hållaren »höll rådstuga» med borgmästare och råd. Enligt 1619 års stadgeförslag skulle ståthållarna presidera vid de rådstugor, där de var närvarande.

 

Ståthållarna infann sig som representanter för änke­drottningen, men de verkade även för kronans in­tressen. Det senare återspeglades i synnerhet vid Per Nilssons besök.

 

Regeringen hade i december 1634 givit Per Nilsson i uppdrag att förmå borgerskap och allmoge i liv­gedinget att godkänna, att kvarntullen ersattes med mantalspengar.21

 

Några veckor senare, i januari 1635, utställde regeringen en allmän instruktion för landshövdingarna.22 

 

Bland mycket annat ålade denna landshövdingarna att hålla noggrann upp­sikt över förvaltning och ordning i städerna samt se till att skatterna till kronan inflöt.

 

Den första rådstuga i Gävle, som Per Nilsson be­vistade, godkände kvarntullens utbyte mot mantals­pengar (1635-02-18). I protokollen från de sam­manträden, vid vilka ståthållaren var närvarande, finns inget ärende upptaget, som har direkt anknyt­ning till landshövdingeinstruktionen. Men från och med valborgsmässorådstugan samma år (1635-04- 29) märks en påtaglig ökning av den kommunala aktiviteten. Administrativa ärenden har protokoll­förts, som tidigare inte varit omnämnda. Somliga av dem har samband med landshövdingeinstruktio­nen, andra finns upptagna i stadgeförslaget 1619. Delvis torde de rikhaltigare upplysningarna åter­spegla noggrannare protokollföring, men i stor ut­sträckning utgör de tecken på att administrationen skärptes. Båda dessa företeelser bör sättas i sam­band med Per Nilssons inspektion. För sin tidigare verksamhet som ståthållare över Kopparberget har han erhållit vitsordet »en imponerande represen­tant för stormaktstidens svenska ämbetstradition».23)  

 

Verkningarna av hans vistelse i Gävle vin­tern 1635 jävar inte detta omdöme.

 

 

FÖRTROENDEMÄN OCH TJÄNSTEMÄN

 

 Borgmästarna och rådmännen var de främsta kom­munala förtroendemännen. Det förekom dock åt­skilliga funktioner i stadens förvaltning vid sidan av rådets verksamhet. Många av dessa var pålagda av staten. För att utföra sådana uppgifter utsågs särskilda förtroendemän. Andra uppgifter ombe­sörjdes av anställda tjänstemän.

 

För att fördela skatterna krävdes årlig taxering. År 1637 utsåg rådet 12 av sina egna ledamöter och 25 »gemene», dvs borgare utanför rådet, för att jämka skatten. De skulle sammanträda någon dag efter valborgsmässorådstugan. Den som uteblev ho­tades med ett vite om 5 daler (1637-04-27). Före­gående år hade rätten vägrat en änka begärd ned­sättning av skatten med följande motivering: »Om skatten kan rätten icke forändre vad de 24 beslutit have med rätten» (1636-05-13). Här kan för första gången i Gävle konstateras ett borgarutskott om 24 medlemmar. Även om man 1637 råkade nominera 25 personer, är det tydligt, att det var fråga om samma kommunala nämnd. Den hade till uppgift att jämte rådet jämka skatten, dvs taxera stadens invånare. I Linköping var det vanligt, att magistra­ten adjungerade förtroendemän ur borgerskapet för taxeringen. Enligt stadgeförslaget 1619 skulle en församling om 48 borgare — i mindre städer hälften eller färre — ersätta allmänna rådstugan. Samma uppgift tilldelades en 24-mannaförsamling i stads­privilegierna för Norrköping 1620. Fyhrvall har i Gävle konstaterat en 24-mannakommitté år 1646. Han förmodade, att dess ursprungliga uppgift var att verkställa taxering och att den utgjorde ur­sprunget till de 24 äldste. Det skulle alltså vara de första föregångarna till stadsfullmäktige. Elfstrand påpekar, att man 1646 beslöt inrätta en 12-mannaförsamling i Gävle.24)  

 

Här kan alltså nu fastställas, att en 24-mannaförsamling förekom åtminstone åren 1636 och 1637 med uppgift att jämte rådet utföra taxering. Dess tillkomst torde ha utgjort ett led i regeringens strävan att skapa enhetliga normer för städernas förvaltningar.

 

En gång tidigare hade ett stort borgarutskott haft till uppgift att fördela en statlig pålaga. Det gällde vid den mycket tunga uttaxeringen till Skeppskom­paniet år 1629, varom mera nedan. En köpsven, Per Hansson Grijs, besvärade sig hos rätten över att man pålagt honom för högt belopp. Rätten sade i sitt utlåtande, att den inte kunde upphäva, vad de 50 utvalda hade beslutat (1632-04-07).

 

Under några år, första gången 1635, antecknades i protokollen namnen på dem, som hade att företa mantalsskrivning. År 1638 ingick i deras uppgift även att förteckna den boskap, som stadens invå­nare ägde. Härtill utsågs fyra personer, två från österhalvan och två från västerhalvan av staden. Dessa mantalsskrivare tillhörde inte rådet utan hämtades ur det gemena borgerskapet.

 

Uppbörden av skatterna var fördelad på åtskilliga medborgare. För att ta emot vad som kallades valborgsmässoskatten utsågs fyra personer. Av dessa var två, vid ett tillfälle tre, rådmän och två, respek­tive en, gemena borgare. Till uppbördsmän av »folkskatten», mantalspengarna, nominerades lika­ledes fyra personer, två från vardera stadshalvan. Fyra andra erhöll uppdraget att utkräva boskaps­pengarna. Dessa uppbördsmän tillhörde inte de mera bemärkta borgarna. Tio rotemästare tycks ha haft i uppgift att indriva kontributionen (1637-01-15).

 

Bland förtroendemännen förekom två sexmän. 1638 och 1639 omnämndes val av dem vid valborgsmässorådstuga. De stod utanför rådskretsen. Sexmännen hade hand om stadens inkomster (1636-04-11). De innehade var sin nyckel till stadens kista. I den för­varades bl a domböckerna (1632-12-09). De tycks ha haft uppsikt över stadens byggnader. År 1637 avlade de tjänstgörande sexmännen vittnesmål un­der ed angående packhusets tillstånd (1637-07-16).

 

Bland stadens anställda tjänstemän var syndicus den främste. Titeln var ny, men ämbetet var gam­malt. I 1619 års stadgeförslag fanns befattningen som syndicus införd. Den placerades där ett trapp­steg över stadsskrivaren. På samma sätt infogades syndicus i en del stadsprivilegier, t ex Norrköpings 1620. I Norrköping liksom i Gävle tillsattes ämbe­tet vid valborgsmässorådstugan  1631. Göteborg hade fått sin förste syndicus ett par år tidigare.25)  

I de två förstnämnda städerna intog syndicus den förutvarande stadsskrivarens plats. Det blev en fi­nare benämning på en redan existerande befattning, dock med högre kompetens för innehavaren.

 

Det var ingen tillfällighet, att tillsättningen kom att ske samtidigt i Gävle och Norrköping. År 1627 hade några studenter från Uppsala inskrivits vid Svea hovrätt som auditorer. Genom att åhöra hov­rättens förhandlingar skulle de skaffa sig praktisk juridisk utbildning för att kunna tjänstgöra vid domstolar och ämbetsverk.26)  

 

Resultatet av denna utbildning började visa sig, då hovrätten hade möj­lighet att förse städerna med juridiskt kunniga sek­reterare. Dessa erhöll titeln syndicus.

 

Sundström kände till namnen på tre stadsskrivare i Gävle under slutet av 1500-talet. För år 1620 näm­ner han Olof Larsson som innehavare av ämbe­tet.27)  

 

I den dombok, som Benjamin Eriksson bör­jade föra 1631, figurerar under de första åren täm­ligen ofta fordom stadsskrivare Olof Larsson. Det var tydligen han, som så misskött sin syssla, att vittnesbörd om rådsturättens arbete saknas för hela 1620-talet. Magistraten klagade själv över missför­hållandena. I skrivelse till kunglig majestät i början av 1630 begärde staden, att konungen måtte ut­nämna en borgmästare.28 

 

För att bringa ordning på förhållandena i Gävle sände hovrätten Benjamin Eriksson till staden. Han blev inte borgmästare utan syndicus.

 

Benjamin Eriksson Skepperus var son till Ericus Skepperus, en av de mest stridbara lutherska präs­terna under de kyrkliga brytningarna i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Benjamin in- skrevs vid Uppsala akademi i april 1623. Han till­hörde den grupp handplockade studenter, som i bör­jan av juni 1627 avlade ed som auditorer vid Svea hovrätt.29)

 

Efter några års auskultation vid hov­rätten bör han ha varit väl skickad att överta tjän­sten som stadsskrivare i Gävle. De främsta uppgifterna för syndicus (stadsskriva­ren) bestod i att sköta rådstugans kansli, föra råd­sturättens protokoll, skriva ut domboksexemplaret och den renoverade domboken, vilken skulle sändas till hovrätten, utföra andra förekommande skriv- ärenden samt underteckna domar och brev.30)

 

 Bland Benjamin Erikssons övriga funktioner märktes, att han företrädde staden, då den stod som part i civil­mål inför domstol, åtminstone inför den egna råd­husrätten. Däremot har han aldrig antecknat sig själv som närvarande vid sammanträdena trots att han förde protokollen. Ingenting tyder på att han räknades som ledamot av rådsturätten.

 

Benjamin Eriksson skötte inte alla sina åligganden fullt exemplariskt. Endast för de två första åren av sin verksamhet i Gävle utförde han den renskrift, som skulle utgöra originalexemplaret av domboken. Under de följande åren hopades minnesanteckning­arna från förhandlingarna, memorialprotokollen. De bands senare samman, ibland ganska oordnade, med ett fåtal renskrivna protokoll och ingår alltså nu i originaldomboken. Kanske förklaras detta i nå­gon mån av vad en motpart i ett mål tillvitade ho­nom inför sittande rätt: »Du est drukin och full.» Denna del av protokollet är förd av annan hand och kvarstår oförändrad i det protokoll, som Ben­jamin överlämnat till eftervärlden (1637-08-07). Hans ämbetsförvaltning syns dock inte ha föranlett några svårare klagomål.

 

Benjamin Eriksson blev 1637 Gävles förste post­mästare.31)  

 

Syndicusbefattningen innehade han till mitten av 1650-talet. Med hans avgång försvann den fina titeln. År 1656 blev han ordförande i kämnärsrätten. Han avled 1669.32)

 

Befattningarna som byfogde och kämnär hade me­deltida ursprung. Ordet kämnär härstammar från det latinska camerarius, en ämbetsman, som skulle uppbära och redovisa stadens inkomster. Denna uppgift hade kämnären enligt stadslagen. Byfogdens funktion var liknande. Folke Lindberg har påvisat, att byfogden från början troligen på något sätt varit underordnad kronans fogde. Kämnären lydde däremot under de kommunala myndigheterna.33)  

 

Någon sådan skillnad kan dock inte konstateras i Gävle.

 

Gävle hade i allmänhet en byfogde och två kämnärer. I rådhuset fanns en kämnärskammare. Den an­vändes vid en del sammanträden men tycks även ha tjänat som stadshäkte.

 

Det är osäkert, om byfogdeämbetet var tillsatt de första åren av 1630-talet. År 1632 kallades Johan Mårtensson stadens profoss, 1634 nämndes han kämnär, 1635 utsågs han till byfogde. Samtidigt av­lade två andra personer ämbetsed som kämnärer. 1638 valde man Johan Philpusson till byfogde och gav en annan man halvtidstjänst på ämbetet. 1639 innehade Johan Mårtensson åter posten.

 

Byfogden hade enligt spridda anteckningar i dom­boken att utkräva och indriva vretskatt, mantals­pengar och kontribution. Eftersom särskilda för­troendemän tillsatts för uppbörden, förefaller det troligt, att byfogdens uppgift var att indriva skatte- restantier. Han var ingen välkommen besökare. Det förekom, att han utsattes för utskällning och rent av handgripligheter, något som dock stod gärnings­männen dyrt (1636-10-05, 1638-05-21).

 

Kämnärerna nämns aldrig i samband med skattein­drivning. Deras uppgifter bestod bland annat i att biträda borgmästare och råd. De sändes för att del­giva hembud vid försäljning av egendom och för att instämma åtalade och svarandeparter till rättegång­ar. Även byfogden utförde ibland sådana uppgifter. Byfogde och kämnärer kallades därvid ofta för »stadsens män», ibland för »stadsens tjänare». De motsvarade närmast våra dagars poliser.

 

Ytterligare några tjänstemän nämns i handlingarna. Vägarens uppgift var att kontrollera det järn, som skeppades ut. Även införda varor skulle vid förtullning gå över stadens våg. Saltmätare skulle över­vaka införsel av salt. Packare och vräkare hade uppsikt över tillförseln av fisk, framför allt sill och strömming. De skulle bland annat kontrollstämpla de tunnor, vari fisken infördes och såldes. Pack­ningen var så betydelsefull, att man uppförde ett särskilt packhus vid hamnen. Det förstördes dock genom en storm 1637, kort efter att det var färdig­byggt (1637-07-16). Samtliga de här nämnda befatt­ningshavarna uppbar avgifter för sina bestyr.

 

BORGARSKAP

 

Borgarna utgjorde städernas fullmyndiga invånare. Endast de hade fullständiga medborgerliga rättig­heter. De hade befogenhet att driva ett yrke som självständiga företagare, främst handel eller hant­verk. Att delta i de allmänna rådstugorna var för­behållet dem.

 

Mot dessa rättigheter svarade betydande skyldig­heter. På borgarna vilade det mesta av skatter i städerna, både statliga och kommunala. De hade att bidra till stadens gemensamma anläggningar, gator och torg, rådhus och kyrka, underhåll av tullstake­tet. De måste ställa upp personligen eller ställa folk till förfogande för vakthållning.

 

Stadslagens konungsbalk innehåller utförliga be­stämmelser om hur man skulle förfara för att vinna burskap eller borgarskap, som termen lyder i dom­boken för Gävle. I staden födda borgarsöner erhöll automatiskt burskap. Personer som flyttat in till staden och byamäns svenner, dvs borgarnas anställ­da, skulle erlägga en obetydlig penningsumma inför fogden och borgmästarna. En löftesman skulle ga­rantera, att den nyantagne borgaren stannade i sta­den under sex år och under denna tid fullgjorde sina skyldigheter. Innan han erkändes som borgare, hade han att avlägga föreskriven borgared. »Sedan må han köpa och sälja som en annan byaman, efter som skrivet står i lagboken i Köpmålabalken, men icke förr…» — »Och den skall vara hantverkare, som vinner burskap som sådan, om icke hans pen­ningar ökas, så att han vill bliva köpman.»34).

 

Domboken för Gävle har inte någon anteckning om att nya borgare antagits under första hälften av 1630-talet. I juni 1635 vann 38 nya borgare bur­skap. De nämnde sina borgensmän och avlade borgareden. Den sittande nämnden pålade var och en av dem en viss skatt. Några blev taxerade för gamla utgående skatter, skott och förskott. De flesta blev ålagda att betala båtsmanspengar eller avgift för byfogde eller kämnär. Nedan skall visas, att en­dast den förra gruppen med säkerhet kan anges ha varit köpmän.

 

Under de följande fyra åren förekom endast fyra notiser om avlagda borgareder. Byfogden Johan Mårtensson var en av dessa nya borgare.

 

Rådet kunde ha svårigheter med att förmå tredskande köpmän att fullgöra sina skyldigheter. Den unge Sigfrid Wolcker, son till köpmannen och tullarrendatorn David Wolcker, dotterson till Elin Köniksdotter, svärson till den avlidne borgmästaren Johan Olsson, själv blivande borgmästare, hotades med konfiskation av handelsgods, emedan han vägrade fullgöra all borgerlig tunga (1637-04-15).

 

Värst hade rådet det med Peter Kröger. Gång efter annan under flera års tid var hans vägran att av­lägga borgared uppe till behandling. Härvid agera­de rådet ömsevis som magistrat, ömsevis som rådsturätt. Man föreläste lagar och förordningar för ho­nom. För att förhindra att han utskeppade sitt gods till Riga beslöt rätten i juni 1637, att man skulle ta bort seglen från det fartyg, med vilket han ämnade resa. Efter ingående diskussion och sedan Peter Kro­ger lovat att avlägga borgared följande nyår, upp­hävde rätten sitt beslut. Motiveringen var, att han redan lastat in sitt gods. Man tillfogade dock, att han inte skulle få driva handel eller utkräva gäld i Bergslagen, förrän han avlagt borgareden. Om han överträdde detta förbud skulle godset vara förbru­tet. Därjämte utsattes ett vite om 40 mark. Han trotsade likväl rättens utslag. Det kostade honom 10 skeppund stångjärn, som man tog i beslag. Enligt domboken avlade han sin borgared i maj 1638. Han syns därefter ha överklagat beslaget. I december samma år avfattade rätten en längre redogörelse för sina mellanhavanden med Peter Kroger. Rätten vid­höll det tidigare beslutet att konfiskera 10 skeppund stångjärn. Peter Kroger klagade än en gång, men rätten stod fast vid sin ståndpunkt. Den hänvisade honom att föra vidare talan inför Svea hovrätt (1635-07-02, 1637-06-12, -06-15, -10-09, 1638-05- -21, -12-08, 1639-05-29).

 

En borgare kunde frånträda sitt burskap. I ett så­dant fall granskade rådet, om vederbörande fullgjort sina plikter och erlagt sina skatter och avgifter. Ett mindre kvarstående belopp skulle han betala liksom en .avgift för resignationen. Sedan allt detta var fullgjort, skulle han erhålla ett intyg, stadens bevis, att han lagenligt befriats från sitt borgarskap. Framdeles fick han inte bedriva borgerlig näring, och han förbjöds att med sin skuta delta i norr­landsfisket (1635-05-11).

 

 

RÅDETS SAMMANTRÄDEN

 

Rådsturätten hade två huvuduppgifter, att döma och att styra. Den utgjorde stadens domstol och sta­dens styrelse. Den skilde inte på dessa funktioner. Rådet avgjorde juridiska mål och fattade admini­strativa beslut vid de flesta av sina sammanträden.

 

Protokollingresserna lämnar besked om olika for­mer av sammankomster. Vanligast var formulering­arna »hölds rådstugu» eller »vart rådstugu hållen». Särskilt viktig var valborgsmässorådstugan. Ibland förekom termen »hölds rättegång». Några gånger »hölds rannsakning». Även kämnärsrätt är nämnd. I ett ganska stort antal protokoll sägs dock ingen­ting om sammanträdenas art. Dessa protokoll inleds i allmänhet med orden »vore desse efterskrevne församblade på rådhuset» eller liknande fras. För att få klarhet i de olika sammanträdesformer­nas innebörd är det nödvändigt att jämföra dels vilka personer, som antecknats som närvarande, dels vad slags ärenden som behandlades. Enligt den förändring, som vidtogs i stadslagen efter slaget på Brunkeberg 1471, skulle två borgmästare och tolv rådmän varje år tjänstgöra i Stockholms rådsturätt. I mindre städer kunde antalet vara lägre. Det fanns dock inte något stadgande om hur många som krävdes för att rådsturätten skulle vara besluts­mässig. Domar fick inte fällas utan att den kunglige fogden eller ersättare för honom var närvarande. Denna bestämmelse underströks ytterligare i 1619 års förslag till stadga för rikets städer. I 1634 års regeringsform inskrevs, att konungen skulle utse en särskild stadsfogde. Detta skedde dock inte. Det var fortfarande befallningsmannen över det förvalt­ningsområde, inom vilket en stad låg, som full­gjorde uppdraget som kronans representant.

 

Vid rådstugorna i Gävle var alltid fogden eller er­sättare för honom närvarande. Vid de tillfällen då representant för kronan saknades användes inte be­nämningen rådstuga. Rätten var då inte kompetent att fälla dom i större mål.

 

Om man undantar kravet på fogdens närvaro, var rättens sammansättning inte fixerad. Antalet leda­möter växlade. Båda eller den ene av borgmästarna samt mellan tolv och sex rådmän förekom. Det före­faller, som om man under förra delen av 1630-talet räknade tio personer som minimum för att konsti­tuera en rådstuga. Vid ett par orubricerade sam­mankomster, då förutom fogden och de två borg­mästarna fem respektive sex rådmän var närvaran­de, uppsköts en del mål med motiveringen att hela rätten inte var tillstädes (1633-05-29, -06-15).

 

Termen rättegång användes såväl vid fulltaligt råd som då antalet rådmän var så lågt som fem. Inte endast juridiska mål utan även administrativa ären­den förekom vid rättegångar. I de flesta fall, där originaldomboken; talade om rättegångar, utnyttja­de den renoverade domboken termen rådstuga. Detta gällde även vid ett tillfälle, då sammanlagda antalet närvarande var så lågt som åtta (1637-07 -16). Den renoverade domboken för 1638 behöll termen rättegång för några sammanträden. Vid ett par av dem var endast sju, respektive åtta personer antecknade som närvarande, men i ett par andra fall bestod rätten av tio, respektive tolv ledamöter.

 

Dessa exempel visar, att terminologien inte var fast. I allmänhet tycks man ha betraktat uttrycket rätte­gång som synonym till rådstuga i detta ords bety­delse av sammanträde med rådsturätten. Möjligen hade det en något mer obestämd innebörd. Syndicus Benjamin Eriksson föredrog rättegång, då tve­kan om kompetensen kunde råda. Men en viss för­skjutning av uppfattningen kan konstateras. Det är uppenbart, att man ansåg, att ett lägre antal leda­möter kunde konstituera en rådstuga i slutet av 1630-talet än som var möjligt under årtiondets för­sta del.

 

Termen rannsakning förekom endast några få gång­er. Det gällde mål, som skulle hänskjutas till högre instans. Oftast var det fråga om renskrifter av pro­tokoll över tullmål, vilka skulle gå vidare till kam­markollegium. Rannsakningar kunde ske utan fog­dens närvaro.

 

Det finns ingen redogörelse för hur det gick till vid rådsturättens sammanträden. Däremot har vi en be­skrivning av ett ting i Falun i februari 1635. En fransk diplomat, Charles Ogier, vilken deltog i en beskickning till Sverige, lämnade följande skildring:

 

»Där presiderade landshövdingen vid bordändan med en klubba i handen, varmed han slog i bordet för att bjuda tystnad. På högra sidan av honom satt domaren, som även förde protokollet, på den vänst­ra stadens styresman, som jag sagt vara fogde. På båda sidor om bordet sutto i rad gamla ståtliga, långskäggiga herrar, väl hemmastadda i riksens la­gar och sedvänjor, men med lagboken framför sig på bordet för att icke begå något misstag. När nå­got mål behandlas, för domaren det till protokolls och uppläser det lagrum, som har tillämpning på ifrågavarande fall. Bisittarna meddela därpå var­andra viskande sin åsikt, som deras äldste likaledes viskande framställer för domaren, varefter denne omedelbart avkunnar domen. Den som blivit fälld har att på stället antingen betala böterna eller ställa borgen eller gå i fängelse.»35).

 

Vi vet inte hur långskäggiga borgmästare och råd­män i Gävle var. Rådsturättens sammankomster torde ha ägt rum under ungefär samma former som vid tinget i Falun. När ståthållaren var närvarande, tycks han ha presiderat, vid andra tillfällen fogden.

 

Ovan har stadslagens bestämmelser angående val av borgmästare och rådmän berörts. Samtidigt med dessa tillsättningar skulle stadens övriga förtroende­män och tjänstemän utses. Det skedde vid den all­männa rådstuga, som hölls i anslutning till det kommunala årsskiftet 1 maj. Den sammanträdde någon dag i slutet av april eller början av maj och kalla­des valborgsmässorådstuga.

 

 

Vid valborgsmässorådstugorna i Gävle 1631 och 1634 utsågs borgmästare och nya rådmän. Från och med 1635 antecknades i protokollet de rådmän, som skulle tjänstgöra under instundande år. Dessutom nominerades förtroendemän och tjänstemän med skiftande uppgifter, t ex taxeringsmän och upp­bördsmän för olika pålagor, samt kämnärer, by­fogde och sexmän. Man fattade beslut i olika admi­nistrativa ärenden och fastställde en del kommunala bevillningar. Val och förordnanden kunde dock i enstaka fall ske vid rådstugor under andra tider av året.

 

Valborgsmässorådstugan var den viktigaste all­männa sammankomsten i staden. Att det mesta av vad som förehades nämndes i protokollen först 1635 har ovan satts i samband med ståthållaren Per Nilssons inspektion under vintern samma år. Somliga av dessa ärenden måste ha förekommit även tidigare men inte protokollförts. Andra torde ha varit nya. Tillsättningen av uppbördsmän för mantalspengar var direkt föreskriven i regeringens brev till Per Nilsson.

 

Även juridiska mål avgjordes vid valborgsmässorådstugorna. Någon fast rutin för sammanträdena kan inte iakttas.

 

Man skilde mellan allmän rådstuga och rättens en­skilda sammanträden. En stadga från 1632 upp­lyser om formerna för sammankallandet. Man skulle inte längre, som förut skett, utlysa rådstugudag från predikstolen i kyrkan. I stället skulle man ringa fyra gånger till allmän rådstugudag. Vid tre ringningar skulle rådet sammanträda till enskilt möte (1632-04-05). Det är rimligt att anta, att dessa ringningar skulle ske i rådhusets klocka, vilket stadslagen förutsatte.

 

Ytterst få enskilda sammanträden har protokoll­förts. Vid dem behandlades uteslutande administra­tiva ärenden. Fogden var inte närvarande. Några notiser tyder på enskilda sammanträden, över vilka man inte nedtecknat protokoll.

 

Rådstugorna torde ha varit allmänna, dvs offent­liga. De utgjorde det forum, där myndigheternas påbud kungjordes. Vid dem upplästes regeringens och centrala myndigheters skrivelser och förord­ningar, riksdagskallelser och riksdagsbeslut. Rådet publicerade kommunala stadgor och bestämmelser. Uppbud av fast och lös egendom, innan ett köp eller en överlåtelse blev giltig, utgjorde lagstadgade offentliga tillkännagivanden. För att kunna ta del av allt detta hade medborgarna rättighet att bevista rådstugorna, kanske till och med skyldighet.36)  

 

Det skulle motsvara böndernas plikt att närvara vid tingen.

 

En annan viktig fråga är, i vilken utsträckning menigheten, d v s de burskapsägande borgarna, hade rätt att aktivt medverka i rådstugorna, att yttra sig och delta i besluten. Problemet gäller givetvis en­dast behandlingen av administrativa ärenden.

 

Ovan har ett par tillfällen omnämnts, då menighe­ten tillfrågades om sin inställning. Det skedde vid borgmästarvalet 1631 och två år senare, då borg­mästarna tillerkändes ett arvode om 200 daler. Vid valborgsmässorådstugan 1634 »blev allmänlig be­viljat», att de som inte erlade järnskatt för vretarna skulle frånträda sina andelar. Vid rådstugan den 2 maj 1635, vilken utgjorde fortsättning på valborgs­mässorådstugan, beviljade rådet och hela menighe­ten, att torget skulle beläggas med stenplattor (» häl­lar»). Dessutom medgavs uttaxering i de fall, då staden var skyldig att bekosta vissa resandes uppe­hälle (»gästning»). Vid valborgsmässorådstugan 1638 redogjorde fogden för stadens ekonomiska svårigheter. Han omtalade, vad som erlades i kontribution och hur medlen användes. Avsikten var att förmå borgerskapet att godkänna en höjning av bevillningen. Men förslaget mötte gensagor. Man ön­skade, att ordentliga räkenskaper skulle framläggas. Någon skattehöjning blev det tydligen inte. Vid samma rådstuga godkändes dock ett par andra bevillningar för lokala ändamål. Detsamma hade skett föregående år. Protokollen nämner inte, om rådet eller menigheten fattade besluten.

 

Exemplen visar, att borgerskapet hade möjlighet att göra sin röst hörd på valborgsmässorådstugorna, speciellt beträffande kommunal uttaxering. På så sätt var valborgsmässorådstugan allmän rådstuga med den innebörd av allmän medborgarförsamling, som termen hade i 1862 års kommunallag för rikets

 

städer. Däremot är det tveksamt, om de vanliga rådstugorna hade samma funktion. Det förekommer någon enstaka formulering, som kan tydas, som om meniga borgerskapet fått ta ställning till gemen­samma angelägenheter vid andra tillfällen än vid valborgsmässorådstuga. Det är dock inte möjligt att dra någon bestämd slutsats härom.

 

Någon klar gräns mellan rådets och allmänna råd­stugans kompetens fanns knappast. Rådet hade i egenskap av magistrat att utfärda allmänna stadgor och bestämmelser. Men det förekom även, att rådet vid enskilda sammankomster beslöt att pålägga lo­kala bördor på medborgarna (1634-11-24). I andra fall är det osäkert, om det var rådet eller menig­heten, som fattade beslut om bevillningar (1635- 02-18).

 

Valborgsmässorådstugan skulle hållas någon dag nära 1 maj. För övrigt förekom inga bestämda råd­stugetider. År 1636 fattade rådet vid enskilt sam­manträde ett beslut, att det skulle samlas varannan onsdag (1636-04-11). Två år senare stdgade man att rådet skulle sammanträda varje onsdag (1638-05-04). Men det fick lika liten effekt som en be­stämmelse 1635, i anslutning till kapitel II i rådstugubalken, att rådstuga skulle hållas tre gånger i veckan. Försiktigtvis gjorde man tillägget »dock som sakerna förefalla» (1635-03-18). Den sista re­servationen blev vägledande under hela årtiondet. Radstugan sammanträdde, då sådana ärenden före­låg, som skulle behandlas, och då samtidigt fogden och ett tillräckligt antal av rådets ledamöter fanns i staden.

 

Antalet rådstugor varierade från år till år. Det var en följd av att förekommande mål och ärenden av­gjorde, när sammanträdena skulle äga rum. År 1631 påbörjades protokollen i slutet av april, då Benja­min Skepperus tillträdde befattningen som stadsyndicus. Under detta år höll man sammanlagt endast 9 rådstugor. Högsta antalet nådde man år 1637 med 24 sammankomster. Vanligast sammanträdde man 13—14 gånger årligen. De flesta rådsturätter hölls i april, maj och oktober. I september månad före­kom en enda rådstuga under hela decenniet. I juni och augusti var rådstugorna också sällsynta, övriga månader växlade antalet från ingen enda till högst tre. Ett undantag utgjorde mars 1637 med inte mindreän sju sammanträden. Denna ojämna förekomst på årets månader tycks ha varit vanlig i de svenska landsortsstäderna.

 

Fördelningen av rådstugorna på olika delar av året återspeglar rytmen i borgmästarnas och rådmännens affärsverksamhet. Under sommaren och hösten gjorde en del av dem handelsresor till städer på andra sidan Östersjön. Samma tid ägde även fiske­färderna längs norrlandskusten rum. Under vintern skötte de sina handelsförbindelser i Bergslagen. Under våren och i oktober var de i allmänhet hem­ma och kunde mer än övriga tider ägna sig åt stadens angelägenheter.

 

Enligt stadslagens rådstugubalk skulle en fogde och  tva rådmän fungera som domstol ute på torget Denna bestämmelse kan ha legat till grund för upp­komsten av kämnärsrätten. Namnet erhöll den därav, att den samlades i rådhusets kämnärskammare. I 1619 års förslag till ordningsstadga för rikets stader tilldelades kämnärsrätten uppgiften att avdöma obetydligare mål.

 

Gävle stads dombok för 1630-talet har nio sammantraden betecknade som kämnärsrätter. Den renove­rade domboken 1637 benämner ytterligare en i ori­ginaldomboken orubricerad sammankomst kämnärsrätt.

 

Vid fem kämnärsrätter 1632 och 1634 var befall­ningsmannen, den ene eller båda borgmästarna samt ett varierande antal rådmän närvarande. Enligt fyra protokoll från åren 1635—1637 bestod kämnärsrätten av en eller två borgmästare samt mellan två och sex rådmän. Fogden saknades däremot.

 

Från några av dessa kämnärsrätter finns endast protokoll över förhör i brottmål. Vid andra till­fällen behandlades mindre tvistemål och administra­tiva ärenden. Rätten avgav resolutioner i dessa frågor.

 

Ingressen till protokollet för den 26 mars 1634 om­talar, att befallningsmannen, en förutvarande borg­mästare och »desse av rådet» var församlade »att allenast för thesse främmande skull att förhöra och hålla camnerrätt». Ytterligare två kämnärsrätter under de följande dagarna behandlade ekonomiska tvister, i vilka målsägande från andra orter var in­blandade. Vid två kämnärsrätter i augusti 1632 hade bland annat fordringsägare från Lybeck in­stämt gäldenärer i Gävle (1632-08-04, -08-08). Efter klagomål av en av dessa köpmän hade kam­marrådet på kungens befallning i skarpa ordalag förehållit borgmästare och råd i Gävle att hjälpa vederbörande att utfå sina fordringar »och i så måtto edert kall och ämbete i acht havandes, att I efter lag bör vägfarandom mannom rätt skippa.»37)  

 

Detta utgjorde en hänvisning till kapitel XI i stadslagens konungsbalk. Enligt denna hade främ­lingar med ekonomiska fordringar på stadens invå­nare rätt att få sina krav omedelbart behandlade även före nästa rådstugudag. Vid de här relaterade rättegångarna fanns tydligen inte fulltalig rådsturätt till hands. Problemet löstes då på så sätt, att de närvarande konstituerade sig som kämnärsrätt, vil­ken avdömde målen.

 

Vid de fyra kämnärsrätterna 1635—1637, då fog­den inte var närvarande, behandlades mindre tviste­mål och en del administrativa ärenden. Av liknande art var ett par orubricerade sammankomster 1635 (1635-07-08, -07-11).

 

Kämnärsrätterna utgjorde under denna tid inte en fast institution i rättsväsendet i Gävle. De utnyttja­des sporadiskt, då brådskande mål måste upptas till behandling och man inte kunde samla en besluts­mässig rådsturätt.

 

Som ovan påpekats, utgjorde somliga orubricerade sammanträden närmast ofullständiga rådsturätter, andra liknade kämnärsrätter. Från dessa skilde sig nio sammankomster mellan den 14 och 27 juni 1635. Endast ett par värderingsnotiser från dessa protokoll återfinns i den renoverade domboken. Med undantag för ett par obetydliga tvistemål be­handlades endast stadens egna angelägenheter. Man ansåg sig tydligen inte behöva redovisa dem för hovrätten.

 

Närvarande vid dessa sammanträden var oftast fyra personer, två borgmästare och två rådmän. Vid ett tillfälle var dock fem rådmän med.

 

De huvudsakliga ärendena var följande. Nya bor­gare avlade sina borgareder, nämnde vilka borgens­män de hade och fick vissa skattesatser fastställda. Man företog skattekontroll och skattereglering för borgare, vilka inte fullgjort sina förpliktelser. Nyantagna packare och vräkare avlade sina ämbetseder. Några mindre tvistemål avgjordes.

 

Dessa sammanträden hade en särprägel. De var näs­tan uteslutande ägnade åt administrativa ärenden. Endast några få av rådets ledamöter deltog. Rådet uppträdde vid dessa tillfällen som magistrat. Vid ett sammanträde några veckor senare, som mer hade karaktär av kämnärsrätt, företog man en fördelning av några av stadens vretar. Vid samma tillfälle be­slöt man, att man nästa rådstugudag skulle tillkän­nage, att det som borgmästare och råd dessförinnan stadgat skulle iakttas och följas (1635-07-11). Sam­manträdena var alltså enskilda.

 

Under de följande åren förekom endast en session, som kan jämföras med de här omnämnda. Den 18 november 1637 sammanträdde den ene borgmästa­ren och sex rådmän och fattade beslut om åtskilliga ensamma kvinnor. Några av dem, vilka hade fast tjänst, fick stanna i staden, de övriga förvisades inom åtta dagar. Man beslöt även att fortsätta granskningen följande måndag. Protokoll finns dock inte bevarat från ett eventuellt följande samman­träde.

 

Den senast relaterade rannsakningen skedde i enlig­het med föreskrift i landshövdingeinstruktionen 1635. Den administrativa aktiviteten under juni må­nad 1635 torde ha utgjort en följd av Per Nilssons inspektion under sénvintern samma år. Regeringens strävan att göra städernas förvaltning mer effek­tiv bar snabbt frukt i Gävle.

 

 

RÅDETS ADMINISTRATIVA VERKSAMHET

 

Den föregående framställningen har lämnat åtskil­liga glimtar av det arbete, som rådet utförde för att fullgöra sin uppgift att styra staden. Rådet för­nyade sig självt, det valde eller deltog i valen av övriga förtroendemän, det utsåg stadens tjänstemän, det granskade och antog nya borgare. Rådet ut­övade kontroll över stadens befolkning.

 

Största delen av rådets allmänna uppgifter var reg­lerade i stadslagen och i senare förordningar. En be­tydelsefull funktion bestod i att rådet skulle verk­ställa statliga myndigheters påbud och övervaka, att de följdes. Viktigast var kanske ansvaret för att på­lagda skatter flöt in och för att flottan försågs med båtsmän. Rådet gjorde förfrågningar hos riksrådet eller kammarkollegiet, hur lagar och förordningar skulle tolkas och tillämpas. Andra uppgifter var rent lokala, föranledda av förhållanden i staden. I sådana frågor utfärdade rådet stadgor och förord­ningar.

 

Genom Karl IX:s överlåtelsebrev av den 24 juni 1602, ändrat genom brevet av den 15 februari 1605, erhöll Gävle stad Testebo by i Hille socken och Vreten och Söderby i Valbo. Bönderna i dessa byar skulle avhysas och i vederlag erhålla lika goda hemman av kronan. Gävle var skyldigt att årligen leverera två läster osmundjärn (ungefär 3,3 ton) till staten.38)

 

 

  

 

Jorden i de tre byarna uppdelades i vretar. Enligt Selggrens mening fördelades dessa bland magistra­tens medlemmar, en del tjänstemän och borgarna i gemen. På grundval av senare uppgifter anser Selggren, att utdelningen skedde i proportion till vars och ens skatt.39

 

Innehavarna hade rätt att bruka sina andelar mot att de erlade en arrendeavgift, som man kallade vretjärn eller järnskatt. Rådet hade hand om övervakning och fördelning. Sommaren 1635 drog rådet in några vretar från försumliga arrendatorer. Den lediga jorden utdelades ånyo. De båda borgmästarna Hans Jonsson och Johan Olsson samt rådmannen Per Jakobsson Grubb försåg sig med de bästa bitarna (1635-07-11). Stadens styres­män utnyttjade också rätten att mot avgift hålla hästar på bete på Lövgrund (1635-05-02).

 

Enligt gängse uppfattning utgjorde Karl IX:s över­låtelse av Testebo, Vreten och Söderby en donation till staden.40). 

 

Överlåtelseformeln lyder: »unna och efterlåta … till att njuta, bruka och behålla .. .». Denna formel var inte tillräcklig för att konsti­tuera en donation. Härför fordrades tillägget, att mottagaren erhöll föremålet för överlåtelsen till evärdelig ägo.41

 

Karl IX överlämnade de tre by­arna till Gävle som förläning. Förläning innebar inte äganderätt utan nyttjanderätt och inskränkt förfoganderätt. Till yttermera visso skulle staden årligen erlägga de två lästerna järn. Det var alltså en förläning mot avgift. Kungen hade rätt att åter­kalla en förläning. Det gjorde han också, då han 1605 bytte ut Sätra by och Testebo ström mot Sö­derby. Som jämförelse kan anföras Gustav II Adolfs överlåtelse av Alderholmen: »skänkie och give vi till evärdelig ägendom under staden den holman som därhos ligger, Alderholman benämbd, vilken the till gemene stadsens bäste njuta och be­hålla skola».42)  

 

Detta var en donation, som gav äganderätt över holmen.

 

Under 1630-talet tycks man dock i Gävle ha glömt, att byarna överlåtits som förläning. Rådet överläm­nade 1638 till borgmästare Johan Olssons änka Kullsand med full äganderätt. Hon erhöll området utan att något vederlag nämns. Motiveringen var dels att Johan Olsson hade låtit röja upp området av mark och mo, dels att han inlagt stora förtjän­ster till stadens bästa (1638-05-21, -07-04. Tänkeboken, s. 85). Förutsättningen för en sådan gåva med evärdelig äganderätt var givetvis, att man an­såg, att staden ägde jorden.

 

Vad som skedde med bönderna i de av kronan över­lämnade byarna, är inte utrett. En och annan har bott kvar och blivit borgare i staden.43)  

 

Ett par personer, som 1635 förordnades att hålla hästar för resande, bodde i Testebo (1635-05-02). En av dem. hade för övrigt föregående år vid vite av 40 mark förbjudits att bo kvar där (1634-12-06). Följande år hotade rådet invånarna i Testebo med ett förnyat vite om 40 mark eller att beröva dem deras hus, om de inte flyttade från byn (1636-04-11, -10-05). Domboken förmäler inte, om detta senare påbud hade avsedd effekt.

 

Att utan tillåtelse släppa ut djur på stadens mark eller i andras vretar kunde bli en dyr historia. Bö­terna var 40 mark, varjämte tillkom ersättning för eventuell skadegörelse och lösen till den som tog djuren. Svin, som man påträffade på Alderholmen. förklarades förverkade under hospitalet (1634-10- -08, 1635-03-18, -05-11).

 

Rådet hade överinseende över byggnationen i sta­den. I ett tveksamt fall lämnade man byggnadstill­stånd, i ett annat fall hotade man att låta riva ett hus, om det inte iståndsattes. Denna kontroll häng­de nära samman med brandskyddet. Stadslagen stadgade, vilka brandredskap varje gård skulle vara försedd med, bl a en fylld vattenbalja och en stege. Upprepade gånger påminde rådet borgarna om skyldigheten att ha brandredskap och byggnader i ordning, innan de gav sig ut på sommarens fiske­resa (1631-05-04, 1634-04-18, 1636-04-02).

 

Stadens våg, packhuset och stadskällaren stod under rådets förvaltning. Rådet fastställde taxor för pack­ning av sill, strömming och lax, för vägning av järn, för uppmätning av salt. Stadskällaren överläts, som ovan omtalats, till borgmästarna och ett par råd­män.

 

Att sköta tullstaketet torde inte ha tillhört de popu­lära plikterna i stadens tjänst. Gång efter annan måste man besiktiga skador och besluta om repara­tion. Ett par notiser tyder på att underhållet lades på enskilda borgare, som hade att ansvara för givna sträckor (1635-10-05, 1636-04-02).

 

Rådet hade uppsikt över handel och hantverk. Vid ett par tillfällen inskärpte man reglerna för utlän­ningars köpenskap enligt 1617 års handelsordinantia (1634-11-24, 1636-04-11). Men från och med 1637 bortföll den omsorgen, då förbudet för utländska köpmän att besöka Gävle trädde i kraft.

 

Rådets uppgift att kontrollera mått och vikt ut­gjorde en art av konsumentskydd.

Många olika hantverkare skymtar i domboken. Det enda skrå som nämns är skräddarnas. Dess ålder­man begärde och erhöll löfte om rådets hjälp att hålla efter lösdrivare, som man kallade icke skråanslutna hantverkare. Dessa hotade enligt fram­ställningen att beröva stadens yrkesmän deras ar­bete och uppehälle (1637-10-09).

 

I landshövdingeinstruktionen 1635 ingick en punkt om att städerna skulle förses med så många krogar och tavernor, som staden med omnejd behövde. Rådet utfärdade omgående en stadga i ärendet. Borgaränkor, vilka hade dragit borgerlig tunga, kunde få rätt till ölförsäljning mot en låg avgift! Antalet i hela staden uppgavs till trettio (1635-05- -02). Denna ansenliga mängd ölstugor var kanske en bidragande orsak till att rådet senare måste de­kretera, att de som skränade på gatorna natt eller dag skulle sättas i tjuvekällarenvatten och bröd under 14 dagars tid (1639-03-20). Man klagade också över stölderna i staden. Man beslöt, att sex karlar varje natt skulle gå vakt på gatorna och presentera sig hos stadssyndicus klockan 8 på kväl­len och klockan 4 på morgonen, när de gick hem (1634-12-22). Stadslagen underströk borgarnas plikt att hålla vård och vaka i staden. Det finns dock anledning att betvivla, att en sådan vakthållning blev bestående någon längre tid.

 

Den som önskade ett intyg om vandel och uppfö­rande eller om att han fullgjort sina medborgerliga skyldigheter kunde vända sig till rådet för att få ett stadens bevis.

 

Det finns inga uppgifter om hur riksdagsmän ut­sågs. Det tillhörde tydligen inte rådets kompetens­område. Däremot hade rådet att bevilja tärepenningar, d v s reseersättning och traktamente åt riks­dagsmännen.

 

Slutligen hade rådet en hel del att bestämma angå­ende kyrkan. Det gick med på att höja organistens lön. Det fastställde taxa för innehav av kyrkobänk, en mark vitt mynt för såväl manfolks- som kvinn­folksbänkarna (1638-05-04). När kyrkan skulle byggas om, bestämde rådet, att först borgmästare och rådmän och sedan de tjugo förnämsta i staden skulle ha uppsikt över bygget var sin dag (1639- -04-29).

 

 

SKATTER OCH ANDRA PÅLAGOR

 

Stadslagen dekreterade, att kungen hade rätt till hälften av stadens alla inkomster av vad slag de vara månde. Denna bestämmelse låg bland annat till grund för att lika stor andel av böter tillkom kronan som staden.

 

Utöver den hälft av inkomsterna, som staten för­behållit sig, kunde ytterligare skatt utkrävas av städerna. Prestationerna till staten utgick efter två skilda principer. I förordningar rörande en del skatter var beloppet för varje enskilt skatteobjekt fastslaget. Det gällde t ex mantalspengar och bo­skapspengar. I sådana fall erbjöd det ingen svårig­het att bestämma skattesummans storlek för varje skattedragare. I andra fall krävde staten en på för­hand fixerad prestation av varje stad, t ex i fråga om kontribution och båtmanshåll. Fördelning på invånarna skulle då ske genom lokalt utförd taxe­ring, skattejämkning.

 

Stadslagen förutsatte, att särskilda taxeringsmän, utsedda av folket, dvs borgerskapet, skulle fördela skatten bland stadens invånare och eventuella lång­liggande gäster. Någon slags självdeklaration skulle föregå skattskrivningen. Var och en skulle erlägga »lika mycket av mark som av mark». Detta uttryck har tolkats som proportionell förmögenhetsskatt.44)  

 

Som förskott skulle erläggas en halv mark, mindre för fattigt folk. Den slutliga skatten, skottet, upp­bars senare.

 

I domboken från Gävle förekommer några gånger uttrycket valborgsmässoskatten. Det var inte be­nämning på någon särskild pålaga utan betecknade tiden för uppbörden. Denna skulle ske strax efter 1 maj. År 1635 skulle man sätta igång den 7 maj och fortsätta till åtta dagar efter pingstdagen. Ännu den 26 juni fortgick skatteuppbörden. Man tycks härvid ha sammanfört betalningen av olika skatter och avgifter (1635-05-02, -06-26). Det finns ingen antydan om en andra uppbördstermin, som stads­lagen förutsatte.

 

Skatter och andra pålagor i Gävle under 1630-talet kan lämpligen indelas i tre grupper. Äldre skatter till kronan och till staden utgör den första gruppen. Det är svårt att avgöra, var gränsen mellan statliga och kommunala pålagor gick. I den andra gruppen ingår mer eller mindre tillfälliga lokala avgifter och uttaxeringar. Den tredje gruppen består av de nya penningpålagorna under Gustav II Adolfs tid.

 

En fullständig utredning av skatteförhållandena skulle kräva en analys av både kronans och stadens räkenskaper och uppbördslängder i den mån sådana finns bevarade. Det har inte varit möjligt att utföra här. Den följande framställningen blir därför i många fall snarare en markering av problem än en lösning av dem.

 

Skattesystemen hade utvecklats på olika sätt i olika städer i riket. I början av 1600-talet förekom på en del håll taxering med s k öretal. Det ersattes senare med fyrktal. Detta innebar dock endast, att man övergick till en lägre enhet inom samma sy­stem. En fyrk utgjorde nämligen 1/4 öre. Varje skattskyldig åsattes ett öre- eller fyrktal. De av staten pålagda skattebeloppen fördelades därefter på de enskilda skattedragarna i proportion till öre- eller fyrktalet.45)

 

I Gävle förekom även öre- och fyrktalstaxering, men här hade talen en annan innebörd. En bestäm­melse härom bör citeras ordagrant: »Blev beslutit, att vilken som driver handel på 100 riksdaler därav gives 1 fyrk. Men den som driver sine egne pen­ningar skall taxeras av 100 riksdaler 1/2 öre; och detta är allenast gjort om handlingsmän och den som skatt icke vill undergå må han svärja.» (1637- -06-12. En annan formulering med på en punkt tydligt felaktigt innehåll finns under 1637-04-22.)

 

Öre- och fyrktaxeringen i Gävle gällde alltså en speciell skatt på köpmännen. Den som inte ville underkasta sig denna skatt skulle avlägga ed på att han inte drev köpenskap. Uttrycket »driver sine egne penningar» är inte fullt klart. Det torde avse det rörliga kapitalet i affärsverksamheten. Inne­hållet i bestämmelsen synes vara, att köpmän taxe­rades till en fyrk för varje 100 riksdaler i handels­omsättning och till 1/2 öre för varje 100 riksdaler i driftkapital. Vad skatteuttaget för varje fyrk eller öre innebar i pengar eller på vilket sätt det utnytt­jades, finns inte angivet.

 

Av de 38 nya borgarna vid skatteuppbörden och skattläggningen i juni 1635 var det endast fem, som pålades öre- eller fyrktaxering och således bör betecknas som köpmän. Därtill kom en person, som tidigare blivit taxerad. Dessa sex utgör dock ett lägsta antal, eftersom protokollsuppgifterna kan vara ofullständiga.

 

Protokollen 1635 lämnar även andra uppgifter om skatternas fördelning. Av de nya borgarna taxera­des fyra av de ovan nämnda samt ytterligare fjor­ton till förskott, skott eller burskott, varierande mellan 6 mark och 70 daler. Sjutton av de nya bor­garna och tjugosex andra personer taxerades att erlägga avgift »för byfougde», »för kämnär» eller »för års båsman». Med undantag av de fyra köp­män, som var taxerade både med förskott och med öre- eller fyrktal, förekom inte ett enda fall, i vilket en och samma person belastades med mera än en skattetitel.

 

Taxeringsnormerna finns angivna. Enligt gammal stadga skulle de skattskyldiga erlägga för års båts­man 30 daler silvermynt, för kämnär 20 daler och för byfogde 30 daler (1635-06-16). Av de 43 perso­ner, som taxerades för dessa skatter, noterades en­dast fyra för byfogde och fem för kämnär. Trettio­fyra hade att erlägga tribut för års båtsman. Endast några få skulle ensamma svara för hela det belopp, som var utsatt för någon av ovanstående rubri­ker. De allra flesta upptogs för 1/4, 1/6, ned till 1/8 av t ex beloppet för års båtsman. Taxeringen bör ha utgått från vars och ens beräknade ekonomiska möjligheter.

 

Utöver detta uppställer sig en rad problem, som rör skatternas syfte och utformning. Endast några detaljer kan belysas med tillgängliga uppgifter.

 

Vid ett flertal riksdagar under 1600-talet hade stä­derna åtagit sig att uppställa båtsmän för att be­manna örlogsflottan. År 1629 hade antalet fixerats för varje stad. På Gävles andel kom 50 båtsmän.46 

 

Staden var indelad i rotar. Varje rote hade att ställa upp, utrusta och delvis underhålla sin båtsman. Skatten för års båtsman, 30 daler silvermynt, bör ha uttagits för att täcka båtsmanskostnaderna. Det förefaller, som om detta inte skedde rotevis utan som om beloppet sammanslogs för hela staden.

 

Innebörden av avgifterna för kämnär och för by­fogde är oklar. Närmast till hands ligger antagan­det att de tillkommit för att täcka innehavarnas löner.

 

Den omständigheten, att varje skattskyldig endast taxerades för en utskyld, kunde tyda på att invå­narna var indelade i grupper, som var och en hade att bära sin pålaga. Denna hypotes motsägs dock klart av en bestämmelse från 1637. Då fastställde rådet, att ingen borgare skulle vara fri från års båtsman och kämnär. För byfogde skulle man där­emot undersöka »huru mycket han god är som taxe­ras skall» (1637-06-12). Detta bör rimligen tolkas så, att fattiga borgare kunde befrias från denna pålaga.

 

 

Flera uppgifter tyder på att varje medborgare inte betalade samtliga avgifter varje år. Ett par notiser lämnar besked i denna fråga. En borgare hade kla­rerat för års båtsman men resterade hela beloppet för byfogde. På kämnären återstod 10 daler, som han skulle erlägga samma år. En annan borgare resterade för alla årets utplikter och skulle för 1635 svara för års båtsman, 30 daler vitt mynt (1635-06- -16). De skattskyldiga var förpliktade att betala samtliga pålagor, men de hade inte att erlägga alla vid samma tillfälle. Betalningen för olika typer av skatter skedde olika år. Materialet upplyser också om att man differentierade skatternas storlek efter de skattskyldigas bärkraft.

 

Flera av de nya borgarna hade tidigare blivit be­skattade och hade erlagt mer eller mindre av sina utskylder. Det är därför möjligt, att somliga av de personer, som antecknades i taxeringslistan, inte var borgare. Enligt stadslagen kunde byamäns svenner, borgarnas anställda, beskattas. En notis nämner för övrigt, att man skulle taxera »dem som utom borgerskapet äre» (1636-11-15). I Lin­köping beskattades s k skottmän eller skottkarlar, som stod utanför borgerskapet.47)  

 

Det föreliggande materialet visar, att motsvarighet härtill förekom i Gävle.

 

STORA BILDEN

 

Gävleborna hade att erlägga ett par avgifter till staten som kompensation för privilegier och upplå­telser av mark. Gustav Vasa hade 1557 givit bor­gerskapet i Gävle ensamrätt till fiske längs norr­landskusten mot att man lämnade var tionde tunna av fångsten till kronan.48)

 

  Karl IX konfirmerade rätten till norrlandsfiske i sitt förläningsbrev 1602. Tributen, var tionde strömmingstunna från var båt, som deltog i fisket, bibehölls. Det tycks dock ha varit tveksamt med efterlevnaden. Riksrådet fann sig föranlåtet att förmana borgerskapet att god­villigt erlägga avgiften (1631-08-10). Troligen har ett senare beslut av rådet, att fiskarna skulle lämna 11/2 tunna strömming, att göra med denna pålaga (1635-05-11). Det skulle kunna innebära, att magi­straten höjde fiskebeskattningen för att kunna an­vända en del för kommunala ändamål.

 

Som årlig avgift för förläningen av Testebo, Sörby och Vreten hade Gävle att betala två läster osmundjärn till kronan. Domboken har åtskilliga notiser om järnskatt och vretjärn. Det var skilda termer för samma sak, nämligen vretinnehavarnas arrende­avgift. De två lästerna osmundjärn värderades i kronoräkenskaperna till 120 daler.49)

 

Rådet påminde då och då om att järnskatten skulle erläggas. De som inte fullgjorde sina förpliktelser skulle fråntas sina vretar. Sommaren 1635 gjorde man slag i saken. På så sätt blev de vretar lediga, som rådet sedan tilldelade bl a de båda borgmästar­na och rådmannen Per Jakobsson Grubb. Avgiften för dessa jordstycken uppgick till lägst 2 och högst 10 lispund järn (1635-07-11). Följande år kunde ett lispund grant järn avlösas med 26 öre, sanno­likt kopparmynt (1636-04-02). Det var alltså inga överväldigande penningbelopp, som staden krävde i arrendeavgift av sina borgare. Enligt en något senare uppgift hade staden ingen förtjänst på dessa arrenden. Hela summan gick åt för att betala av­giften till kronan.50)

 

Somliga borgare erlade något som kallades vret­skatt. Det var en verklig skatt. Bakgrunden var följande. Under senare delen av 1500-talet hade borgare i Gävle förvärvat vretar i kringliggande byar i Valbo och Hille. Dessa vretar undergick en slutlig taxering 1604. Den skatt, som då pålades, blev bestående. Den kallades vretskatt eller i krono­räkenskaperna vretepenningar.51) 

 

 Termen vretskatt tycks dock stundom även ha använts om vretjärnet.

 

I samband med överlåtelsen av Kullsand till Johan Olssons änka belade rådet fastigheten med en årlig skatt, tax, om 6 mark kopparmynt. Taxen utgick alltså här som en fastighetsskatt. Fyhrvall uppger, att den under Gustav Vasas tid utgjorde stadens ordinarie utlaga till kronan.52)  

 

Beloppet var obe­tydligt.

 

De kommunala pålagor, som staden utkrävde av sina invånare, utgick ofta i form av naturapresta­tioner. Till dem hörde fastighetsägarnas skyldighet att hålla gatorna i stånd och vretinnehavarnas plikt att röja vägar till ängar och åkerstycken. Något som kallades gångled (gångler, gånglej) tycks ha varit en av gammalt bestående dagsverksskyldig­het. Då man 1635 beslöt att belägga torget med stenplattor, bestämde rådet antalet gångled till sex stycken »att reformera staden med», som man ut­tryckte saken. Följande år uttogs likaledes sex med tillägget, att man, om så behövdes, skulle utskriva ett hjälpgångled för att bygga vägarna, År 1638 höjdes antalet dagsverken till åtta »på var man». Det framgår inte, om skyldigheten att prestera gångled endast vilade på de etablerade borgarna eller om också andra hade att fullgöra dagsverken (1635-05-02, 1636-04-25, 1638-05-04).

 

 

Ett av stadens stora arbeten under 1630-talet var stenläggningen av torget. Därmed avsågs troligen det nya torget söder om rådhuset, som blivit färdig­byggt 1628.53)  

 

Det skulle helt täckas med stenhällar, var och en 1 1/2 aln i fyrkant och tre fingrar tjock. Ingen skulle vara fri från att leverera sten. Även de icke skattskyldiga skulle delta, »ty det länder till stadsens heder och allom till gang» (1635-05- -02). Trots hot om böter för de försumliga gick det tydligen trögt att få torget färdigt. Troligen hade man underskattat behovet av stenplattor. Stadsin­vånarna krävdes på ytterligare sten de båda föl­jande åren. År 1637 höjde man leveransplikten för var man till tre hällar. Det nämndes samtidigt krav på båtlaster med kalksten (1637-04-27). Man torde kunna dra den slutsatsen, att stenen bröts på och transporterades in till staden från Limön.

 

År 1639 började staden iståndsätta Trefaldighetskyrkan. Också för det ändamålet fordrade man prestationer av medborgarna. Rådet dekreterade så­lunda, att ingen skulle fördrista sig att ge sig ut på sitt fiske, förrän han levererat en båtlast kalksten (1639-04-21). Kyrkobygget kom att dra ut på tiden i femton år. Det blev mycket betungande för bor­garna.54)

 

Då och då behövde staden kontanta medel för oför­utsedda utgifter. Det var fallet, när man hade att betala herredagspengar, dvs reseersättningar och traktamenten till stadens riksdagsmän vid de gan­ska tätt förekommande riksdagarna. Någon enstaka gång hade man överskott av andra medel att ta utav. Men när sådant inte fanns tillgängligt, måste man företa extra uttaxeringar. Detta skedde genom att »skattar» lades på staden. Innebörden av ut­trycket är okänt.

 

En händelse, som föranledde stora kostnader, må relateras. Hösten 1634 besökte änkedrottning Maria Eleonora Gävle och tog in på Gävleborg. Den 1 november undertecknade hon två brev, det ena till staden, det andra till de fattiga, Genom det förra överlät drottningen under sin livstid till Gävle sina inkomster från Vall och Backa samt Kungsängen för att främja stadens förkovran.55) 

 

 Enligt proto­kollet upplästes några dagar senare drottningens två brev på rådstugan (1634-11-05). Men staden fick också en räkning att betala. Man hade förärat änke­drottningen två åmar vin, över 300 liter. Det kalaset kostade 80 riksdaler. Pfalzgreve Johan Kasimir, gift med Gustav II Adolfs halvsyster Katarina, erhöll som gåva ett kredens, en stor pokal av silver, värd 86 riksdaler, överlåtelsebrevet måste staden lösa med 20 riksdaler. Omräknad i kopparmynt blev summan 600 daler. För att få in detta ganska betydande belopp fann sig rådet tvunget att vid ett enskilt sammanträde pålägga staden 100 skattar (1634-11-24).

 

Den korta redogörelsen ger en inblick i vilka gåvor, som krävdes, för att man skulle kunna utverka fa­vörer av höga vederbörande. Angående ordet skattar framkommer två upplysningar, nämligen dels att rådet kunde utskriva pålagan utan menighetens hörande, dels att en skatt i detta fall gav 6 daler kopparmynt. Men detta skingrar tyvärr inte dunk­let kring termen och företeelsen.

 

Statens behov av ökade inkomster för krigföringen och speciellt dess behov av reda pengar satte sin prägel på beskattningen. Somliga av de nya punkt­skatterna, t ex boskapspengar och kvarntullspengar, utgick lika i stad och på landsbygd. När de senare infördes, förbjöds all malning på byarnas skvaltkvarnar i små vattendrag och likaledes all hemmalning på handkvarnar. Malning av spannmål skulle ske på kronans kvarnar, där skatten samtidigt skulle erläggas. Det var säkerligen omöjligt att kontrolle­ra, att förbudet mot hemmalning åtlyddes. Man misstänkte också underslev från mjölnarnas och uppbördsmännens sida. Därför anbefallde regering­en i slutet av 1634 landshövdingarna att övertala befolkningen att gå med på att kvarntullen utbyttes mot mantalspengar.56)  

 

Ståthållaren Per Nilsson framförde förslaget inför rådstugan i Gävle, där det godkändes (1635-02-18).

 

Stadens befattning med mantals- och boskapspengar bestod i att rådet utsåg de personer, som skulle upp­göra förteckning över folk och fä, och andra, som skulle uppbära skatterna. Att indrivningen föran­ledde en del missnöje och gnissel förvånar knappast.

 

Lilla tullen och de kompletterande acciserna på slakt och brygd och bak utgjorde konsumtionsskat­ter. De drabbade huvudsakligen stadsbefolkningen. Lilla tullen togs ut vid portarna i tullstaketet och i tullhuset vid hamnen. Acciserna utgick inte endast på yrkesmässig tillverkning och försäljning utan också vid bakning och bryggning och slakt i hem­men. En förmögen borgare med stort hushåll skulle erlägga betydligt högre bakugnspengar än en fattig man med litet hushåll.57)

 

En detaljbestämmelse skänker en inblick i en sida av gävleköpmännens affärsvillkor. På särskild an­hållan från invånarna i Gävle beslöt kammarrådet att tillåta dem att erlägga stora och lilla tullen samt accisen och saltlicenten i så kallade kopparsedlar eller kompanisedlar. Dessa utgjorde kvitton på koppar, som bergsmännen levererat vid Falu våg. Kronans uppköpare saknade ofta kontanter att be­tala kopparen med. Bergsmännen måste nöja sig med kopparsedlarna, utställda på inlösningsvärdet av varje post. Därefter använde de dem för att be­tala de varor, som de köpte av handelsmännen. Kopparsedlarna kom så att cirkulera som pengar men löpte ofta till nedsatt kurs.58

 

 Tillåtelsen att använda sedlarna vid erläggande av de indirekta skatterna bör ha inneburit en väsentlig fördel för de köpmän, som drev handel vid Kopparberget.

 

Lilla tullen och acciserna var utarrenderade av sta­ten. De första åren av 1630-talet uppträdde Hans Nyman som tullnär. Under 1635 och 1636 inne­hade Hans Matsson arrendet, och 1637 kallades David Wolcker tullnär.

 

Hans Matsson hade varit rådman, innan han blev tullarrendator. Under de två år, som han innehade befattningen, lyckades han komma i konflikt med åtskilliga av borgerskapet, bland dem några av de främsta, med fogden Olof Jonsson och med borg­mästarna och rådet. Tvister drogs i allmänhet först upp i rådsturätten och fördes sedan vidare för slut­giltigt avgörande i kammarkollegiet.59)

 

Under åren 1624-1627 hade städerna åtagit sig en särskild skatt, kontribution, mot att de skulle slippa utskrivning av båtsmän. När båtsmanshållet åter­infördes och antalet båtsmän 1629 fixerades, bibe­höll man kontributionen, som även beviljades av följande riksdagar. Kontributionen blev på så sätt en bestående skatt. En klumpsumma lades på varje stad, som sedan hade att fördela den på det skatt­skyldiga borgerskapet.60)

 

Termen kontribution nämns åtskilliga gånger i dom­boken under 1630-talet. Den används dock inte endast om den statliga krigsskatten utan även om kommunal uppbörd. Det är därför ibland osäkert, vad som avses med uttrycket. Det framgår inte, hur kontributionen fördelades och uttogs i Gävle. Pengarna inlevererades i olika poster direkt till amiralitetet på Skeppsholmen av borgmästare eller annan betrodd borgare, som hade ärende till Stock­holm. Jon Mikelsson erlade 1634 beloppet i kom­panisedlar. 61)

 

I början av år 1638 infann sig amiralen Clas Bielkenstierna på rådstugan och framlade regeringens instruktion om att staden skulle låta bygga två lodjor, ett slags flatbottnade transportbåtar, och lämna 15 lispund stångjärn till varje båt. Kostna­den skulle avkortas av kontributionen (1638-01-13). Härvid utnyttjade staten kontributionen på orten i utbyte mot annan prestation för försvaret. Farkos­terna skulle användas för båtsmännens transport till och från tjänstgöringen vid flottan.62)

 

En jämförelse mellan beloppen för de olika skat­terna till staten ger intressanta resultat. I årlig tax erlade Gävle ungefär 35 daler silvermynt, i vretpengar 58 daler. Skattejärnet avlöstes med 120 da­ler. Kontributionen uppgick under 1630-talet till nära 1715 daler.63)

 

 Därtill kom kostnaderna för de 50 båtsmännen, mantals- och boskapspengarna, de indirekta skatterna (lilla tullen och acciserna). Slut­satsen är entydig. De tidigare skatterna och avgifter­na var låga, somliga mycket låga. Vretjärnet var dessutom ingen egentlig skatt utan ersättning för en förmån, som borgarna utnyttjade. Stormaktspoliti­kens kostnader drabbade däremot staden tungt. Kontributionen var så pass kännbar för medborgar­na, att förmyndarregeringen på stadens begäran nedsatte den till 1000 daler silvermynt för vart och ett av åren 1640 och 1641.64)

 

SKEPPSKOMPANIET

 

Det återstår att redogöra för vad som kom att bli den tyngsta bördan av alla. Bland de extra pålagor­na förekom den så kallade skeppshjälpen. Bakgrun­den var följande.

 

Under senare delen av 1620-talet hade Sveriges krig med Polen flammat upp. Det fördes i Preussen. En förutsättning för framgång var, att den svenska flottan behärskade Östersjön. Krigsfartyg behövdes för övervakning av överfarten till krigsskådeplat­sen, för blockad av de preussiska hamnarna. Frakt­fartyg krävdes för transport av trupper och förråd. Under åren 1625—1628 hade svenska flottan förlo­rat fjorton stora fartyg, bland dem Wasa. Samti­digt nådde trettioåriga kriget Östersjöns sydkust. Ett svenskt ingripande var aktuellt. En förstärkning av flottan var nödvändig.

 

I januari 1629 samlades på regeringens kallelse re­presentanter för rikets städer till ett möte i Stock­holm. Mötet beslöt, att städerna gemensamt skulle upprätta ett skeppskompani. Detta skulle anskaffa och utrusta sexton goda örlogsfartyg med kanoner och besättning. Fartygen skulle vara färdiga till an­vändning vid midsommar samma år. De skulle vid behov stå till kronans förfogande. I kungligt privi­legium för kompaniet reglerades rättigheter och skyldigheter närmare. Kronan skulle erlägga hyra för den tid, som den utnyttjade skeppen. När de inte behövdes i statlig tjänst, skulle de gå i handels­fart. Varje stad skulle utse sina direktorer för kom­paniet. Alla, som bodde i städer, med undantag för kronans anställda (»våre enskilte tjänare») skulle vara skyldiga att efter råd och lägenhet lämna bi­drag till kompaniet.

 

Direktorerna fick enligt kung­lig fullmakt rätt att uttaxera erforderligt belopp av medborgarna, att ta tredskandes egendom i beslag och därutöver utkräva böter. Stockholm skulle utrusta fyra skepp, Göteborg två och Norrköping ett. Alla övriga städer, såväl vid kusten som i landet, var fördelade i grupper. De flesta av dessa hade ett skepp på sin lott. Gävle och elva andra städer på svenska och finska sidan av Bottniska viken skulle gemensamt bekosta och ordna två fartyg.65)

 

För att få städernas utskickade att gå med på de åtaganden hade regeringen säkerligen varit tvungen att göra starka påtryckningar. Bearbetningen synes  ha börjat redan vid nomineringen av delegaterna. För Norrköpings del hade kansliet namngett de personer, bland vilka staden skulle utse sina representanter.66 

 

I Stockholm visade man öppet missnöje med beslutet, och man var också oenig med rksrådet om vad som egentligen blivit överenskommet.

 

Inom den bottniska stadsgruppen tycks de elva mindre städerna snabbt ha förenat sig om ett fartyg.  De begärde därefter, att Gävle ensamt skulle anskaffa det andra. Riksrådet vägrade.67)  

 

En del av övriga städerna bidrog med mindre belopp, men huvudsak föll det på Gävles lott att bekosta skepp.68)

 

Det framgår inte av tillgängliga källor vilka personer som i Gävle utsågs till lokala direktorer för skeppskompaniet. Borgmästare Hans Milies företog flera resor till Stockholm för kompaniets räkning. Åtminstone vid ett tillfälle hade han Jörn Petersson i sällskap. Johan Olsson deltog i uppbörden av uttaxerade medel (1631-10-12, 1632-04- 1633-11-16). I en skrivelse till riksrådet i juli 1629 ( meddelade man, att åtskilliga personer rymt från staden för att slippa skeppshjälp, bland dem en de tilltänkta direktorerna Olof Larsson Gammal med hela sin familj.

 

Som tidigare omtalats, lät man i Gävle ett femtiomannautskott sköta uttaxeringen. Grunden skulle vara vars och ens förmögenhet. Man tycks ha utgått från roteindelningen.

 

De uttaxerade beloppen måste ha varit mycket kännbara för medborgarna. Det är tyvärr inte möj­ligt att ange, hur stora summor de hade att erlägga. I synnerhet den fattiga delen av befolkningen måste ha drabbats mycket hårt. På många håll uppstod svårigheter att få fram de behövliga medlen. Direk­torerna påminde i skrivelse till staden om att kung­lig majestät föreskrivit utmätning och böter på 100 daler för den som tredskades med att betala (1632- -04-15). Många måste pantsätta lös eller fast egen­dom hos kapitalstarka personer och i sista hand hos direktorerna. Både vretar och värdeföremål, som vederbörande inte kunde inlösa, uppbjöds de följande åren inför rådsturätten. I Stockholm rådde liknande eller kanske ännu svårare förhållanden.

 

I Gävle skedde en del av betalningen med järn. Vid första betalningsterminen sommaren 1629 hade varje rote att erlägga 50 skeppund järn (1633-11- -16). Det inträffade, att borgare köpte järn för att fullgöra sin andel (1632-04-06).

 

Skeppskompaniet var Sveriges första större rederi. Formellt utgjorde kompaniet ett slags bolag med stark statlig styrning. Invånarna i samtliga svenska och ett antal finska städer var andelsägare. Ande­larna hade inte tillkommit genom frivilliga insatser. Kapitalet var tillskjutet genom tvång.

 

Det förekommer en episod, som visar, att man räk­nade med att andelarna hade ett ekonomiskt värde. En borgare i Lybeck krävde genom ombud borgmästare Hans Andersson på en summa pengar.

 

Hans Andersson erbjöd den pant, som han hade i kompaniskeppet. Ombudet vågade dock inte godta detta utan uppmanade Hans Andersson att själv skriftligen framföra förslaget till fordringsägaren  (1631- -09-17). Vi saknar upplysning om hur Hans Anders­son gäldade sin skuld.

 

Allmänt uppfattades de inbetalade beloppen inte som kapitalplacering utan som statlig pålaga. Den vanliga benämningen var skeppshjälp, dvs skepps­skatt. Detta betraktelsesätt kom till sist att visa sig vara realistiskt.

 

Kronan utnyttjade åtminstone en del av de sexton fartygen för transporter till tyska kriget somrarna 1630 och 1631. Men staten hade angelägnare utgif­ter än att betala utlovad hyra till skeppskompaniet. Detta kom därför att få en betydande fordran på kronan.

 

Några utrikes handelsresor hade ägt rum under de första åren. I slutet av 1631 framtvang riksrådet mot åtminstone en av direktorernas avstyrkan, att fyra skepp skulle utrustas och lastas för en resa till Spanien. Bland de fyra befann sig Gefle Stad eller gävleskeppet och Alla Helgon, som också kallades norrlandsskeppet. Det var det fartyg, som övriga bottniska städer utrustat. I mars 1632 anlände far­tygen till en hamn i södra Spanien. Spanske kungen gav befallning att de skulle tas i beslag med befint­lig last för spanska kronans räkning. De båda norr­ländska skeppen kom därefter att införlivas med den spanska silverflottan, som transporterade silver och guld från Mexiko och Sydamerika.

 

Därmed stod gävleborna med sitt insatta kapital utan att ha något eget fartyg. Försök att få ut det satsade beloppet eller få ersättning för det förlorade fartyget mötte ingen förståelse hos regeringen.69)

 

  Skeppskompaniets tillgångar överfördes senare till Nya Sverige-kompaniet. Uttaxeringen till skeppskompamet blev  på detta sått inte en kapitalplacering utan en skatt till staten.

 

Efter beslaget i Spanien värderade man gävleskeppet till 8000 riksdaler. Därtill kom värdet av ut­rustning och last. Genom jämförelse med värderings­uppgifter från 1630-talet i Gävle stads tänkebok är det möjligt att få en uppfattning om beloppets storlek. Ett genomsnittligt värde för tio bebyggda fastigheter i staden var 200 riksdaler.70) 

 

 Fartyget motsvarade alltså ungefär 40 av stadengårdar.

 

En något högre uppgift om gävlebornas ekonomiska insats lyder på drygt 31.000 daler kopparmynt. Den torde innefatta även kostnaderna för skeppets ut­rustning. Av landsortsstäderna hade endast Nykö­ping en större fordran på kompaniet. Genom en uppgörelse under landshövding Ernst Creutz’ för­medling blev de övriga bottniska städerna skyldiga att betala sammanlagt 3.000 daler till Gävle.71)  

 

Det slutliga belopp, som stadens invånare måste släppa till, torde alltså ha rört sig omkring 28.000 daler kopparmynt. Enligt den kurs, som rådde åren om­kring 1630, bör summan ha motsvarat ungefär 20.000 daler silvermynt. En jämförelse med storle­ken av de årliga skatterna, vilken meddelats tidi­gare, visar, hur oerhört tung denna extra engångs- beskattning måste ha varit för Gävles inbyggare.

 

Det är påfallande, att trettioåriga kriget och krigs­händelserna aldrig direkt omtalas i domboken. Inte ens Gustav II Adolfs död vid Lützen är nämnd med en rad. Vad regeringen ville meddela folket om utrikespolitiken, lät den troligen kungöra från predikstolarna. Krigets verkningar återspeglas så mycket starkare indirekt genom kravet på presta­tioner till kronan.

 

Regeringens inre politik, den administrativa omda­ningen och den statliga näringspolitiken markeras direkt och ofta påtagligt. Det skedde genom för­ordningar och kungörelser, som publicerades vid rådstugorna och som ibland föranledde ingripande åtgärder.

 

Den 13 januari 1637 läste man på rådstugan upp regeringens brev om amnesti för personer, som tidi­gare dömts för kopparsmuggling. Om förseelsen upprepades, hotade regeringen att beröva staden dess seglationsrätt. »Sedan upplästes Hennes Maje­stäts mandat och tullordning om seglation.» Denna kortfattade notis återger mottagandet av det ödes­digra beslutet om det bottniska handelstvånget. Gävles utrikeshandel inskränktes och försvårades. Det betecknade slutet på en efter allt att döma gan­ska blomstrande tid i Gävles tillvaro. Handel och sjöfart minskade. Staden inte bara stagnerade utan sjönk tillbaka i folkmängd och välstånd. En av ri­kets viktigaste landsortsstäder hejdades för lång tid i sin utveckling.

 

Erik Brännman

—————-

NOTER

 

1) /J. Sundström,/ Kort begrepp af Gefle Stads Historia. Meddelanden från Gestriklands Fornminnesförening 1906, sid. 23, 27 ff. Hänvisning till äldre dombok förekommer även i rådsturättens protokoll 1633-01-21.

 

2)  Gävle stads tänkebok, utgiven av Percy Elfstrand. Från Gästrikland 1955. — Tänkebok var i allmänhet beteck­ning för dombok. I Gävle utgjorde tänkeboken en in­skrivningsbok för fastighetsköp m m.

 

3) Från Gästrikland 1955, facsimil på försättsblad. MGF 1906, 9.

 

4) Stadgeförslaget är senast tryckt i Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer, V, 306—337.

 

5) F. Lindberg, 1619 års stadga om städernas administration. Svenska stadsförbundets tidskrift 1937, 6 ff.

 

6) Fyhrvall, Bidrag till Gefle stads historia och beskrifning, 70. Lindberg, anförda arbete, 8.

 

7) J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, del 2, 301 ff. Se även nedan not 12).

 

8) Tryckt i Kammarkollegiets protokoll med bilagor, I 1620 —1638, 511—516.

 

9)  F. Lindberg, Linköpings historia, 2, (1975), 169 f. B. Helmfrid, Norrköpings historia 1568—1719, I, 580 ff. G. Bucht, Härnösands historia, I, 267.

 

10)  MGF 1906, 20.

 

11) Daniel Larsson, vilken i Selggrens anteckningar nämns som borgmästare i Gävle 1633 (MGF 1902, 10), var borg­mästare i Stockholms norra förstad, Norrmalm, som vid denna tid utgjorde en egen stad.

 

12) Klas Eriksson m fl arrenderade skatteuppbörden i Gäst­rikland 1628—1630. J. A. Almquist, a. a., 2, 303. — Arrendet löpte även åren 1631 och 1632. RA, Länsräken­skaper, Norrland, Landsbok 1631, pag. 63, 1632, pag. 7—8.

 

13) Helmfrid, a. a., 583.

 

14) MGF 1906, 23.

 

15) Lindberg, Linköpings historia 2, 190.

 

16) Följande sammanställning grundar sig på artikeln Borg­mästare i Gefle (Ur rektor J. Selggrens efterlemnade an­teckningar.) MGF 1902.

 

17) Om Elin Köniksdotter och hennes man Sigfrid Henriks­son Sarfue se Birgitta Oden, Gävle borgare och koppar­handeln under 1500-talet, Från Gästrikland 1962, 77 ff.

 

18) Se not 12) ovan.

 

19) Några biografiska uppgifter om Olof Jonsson finns i MGF 1902, 15 f.

 

20) Bucht, a. a., 53.

 

21) Kungl. maj:t till Per Nilsson 1634-12-13. RA, Riksregistraturet 1634 okt—dec, fol. 1297 v f.

 

22) Tryckt i /C. G. Styffe/, Samling af instructioner för hög­re och lägre tjenstemän vid Landtregeringen i Sverige och Finnland, 191—217.

 

23) K.-G. Hildebrand, Falu stads historia till år 1687, 42.

 

24) Lindberg, Linköpings historia 2, 201. Helmfrid, a. a., 554. Fyhrvall, a. a., 70. P. Elfstrand, Ur förvaltningshistorien, Ur Gävle stads historia, 493.

 

25) Helmfrid, a. a., 587.

 

26) D. Gaunt, Utbildning till statens tjänst, 40, 42, 57.

 

27) MGF 1906, 30.

 

28) Fyhrvall, a. a., 67. Elfstrand, a. a., Ur Gävle stads histo­ria, 495.

 

29)  Uppsala universitets matrikel, I 1595—1700, 33. RA, Svea hovrätts arkiv, Huvudarkivet, D VI a 3 aa, Auskultant- eder 1627—1689, fol. 16.

 

30) 1619 års förordning för rikets städer, § 4, och Kungl. privilegium för Norrköping 1620-04-26, § 5. Privilegier etc för Sveriges städer V, 310, 383.

 

31) Förordnande som postmästare enligt renoverad dombok 1637-06-19. RA, Svea hovrätts arkiv, Renoverade dom­böcker 5, Örebro och Södermanlands län 1636—1637, fol. 417 v.

 

32) Sundström i MGF 1906, 30. Fyhrvall, a. a., 72.

 

33) Lindberg, Linköpings historia 2, 205.

 

34)  Citerat efter Holmbäck — Wessén, Magnus Erikssons stadslag i nusvensk tolkning, Konungsbalken, kap. XV.

 

35) Från Sveriges storhetstid. Charles Ogiers dagbok under ambassaden i Sverige 1634—1635. Från latinet. . . utgiven av Sigurd Hallberg, 72 f.

 

36) Lindberg, Linköpings historia 2, 193.

 

37) Kammarrådet till borgmästare och råd i Gävle 1631-07- -08. Kammarrådet hade upptagit samma ärende i skrivelse till ståthållaren Johan Månsson Ulfsparre 1631-05-12. RA, Kammarkollegiets arkiv, Kansliet. Sign. B II 1):20, fol. 570 v f, 394.

 

38)  Fyhrvall, a. a., bil. 21 och 22. Privilegier för Sveriges stä­der IV, 257 ff, 364 f. — Enligt Selggrens åsikt var Vreten ett hemman under Söderby, vilket troligen låg i närheten av Islandet. Selggren, Om jord hörande till och under Gefle stad, 29, not 20 a.

 

39) Selggren, a. a., 15.

 

40) Se t ex Fyhrvalls tryck av breven som »donationsbrev» a. a., bil. 21 och 22; Swedlund, Kungliga privilegier, Ur Gävle stads historia, 47; Hobroh, Testebo by och dess marker, Från Gästrikland 1962, 95.

 

41)  S. A. Nilsson, Krona och frälse i Sverige 1523—1594, 284. S. Clason, Till reduktionens förhistoria, 9 ff.

 

42)  Original i Gävle stads privilegiebok, Landsarkivet Härnö­sand, Rådstuvurättens och magistratens i Gävle arkiv, vol. E I: 1, pag. 73. Fyhrvall, a. a., bil. 26.

 

43)  Selggren, a. a., 14 f. Hobroh, a. a., Från Gästrikland 1962, 97.

 

44) Holmbäck-Wessén, a. a., 34 not 104.

 

45) Lindberg, Linköpings historia 2, 210 ff, 222 ff. Helmfrid, a. a., 669 ff.

 

46)  Fyhrvall, a. a., 177.

 

47)  Lindberg, Linköpings historia 2, 222.

 

48) Eskeröd, Gävlebornas strömmingsfiske, Ur Gävle stads historia, 324.

 

49) RA, Länsräkenskaper, Norrland 1631, Landsbok, pag. 63.

 

50 Gävle stads räkning på inkomst och utgift 1658, Fyhrvall, a. a., bil. 31.

 

51) Selggren, a. a., 5 ff och bil. A—C. RA, Länsräkenskaper, Norrland 1632, Landsbok, pag. 7—8.

 

52) Fyhrvall, a. a., 19.

 

53) Ture Karlström, Gävle stadsbild, 60, 74 f.

 

54) Lundin, Kyrkor och skolor, Ur Gävle stads historia, 525 f.

 

55) MGF 1906, 14. von Malmborg, Kungliga besök och fest­liga dagar, Ur Gävle stads historia, 662. Swedlund, Kung­liga privilegier, Ur Gävle stads historia, 50. — Kopia av brevet till staden förekommer i RA, Länsräkenskaper, Norrland 1636, Mantalslängder, fol. 73, samt i RA, sign. E 8622 (tidigare Skoklostersamlingen, vol. 3 in folio), pag. 81 ff. Det samtidiga brevet till de fattiga har inte påträffats.

 

56) Odhner, Sveriges inre historia under drottning Christinas förmyndare, 238 f. Ovan s. 86.

 

57) /Stiernman,/ Samling utaf Kongl. Bref etc. Angående Sweriges Rikes Commerce, Politie och Oeconomie, I, 864, II, 136 ff.

 

58) Kammarrådets resolution 1632-11-20. HLA, Rådstuvu- rättens och magistratens i Gävle arkiv, vol. E I: 1, pag. 87. Resolutionen upplästes vid rådstugan 1632-12-01. — Hildebrand, a. a., 39 f.

 

59) Åtskilliga av dessa mål är noterade i kammarkollegiets protokoll sommaren och hösten 1637. Kammarkollegiets protokoll I, 147—167.

 

60) Helmfrid, a. a., 675. Lindberg, Linköpings historia 2, 220 f.

 

61) Kvittenser i RA, Länsräkenskaper, Norrland 1632, Veri­fikationer, fol. 745—751; Norrland 1633, Landsbok, fol. 363.

 

62) Helmfrid, a. a., 679.

 

63)  Siffrorna är hämtade ur följande volymer i RA: Läns­räkenskaper, Norrland 1632, Landsbok, pa-. 7—8; Norr­land 1633, Landsbok, pag. 127—128; Norrland 1636, Landsbok, pag. 151. Livgedinget, Maria Eleonoras livge- ding, Förslag 1634—1644 (förslag för 1634, 1637).

 

64)  Kungl. maj:ts resolution på Gävle stads punkter och postulater 1640-02-22, punkt 11. HLA, Rådstuvurättens och magistratens i Gävle arkiv, E I: 1, pag. 100 f.

 

65) /Stiernman,/ a. a. I, 970 ff, 973 ff. — Den utförligaste skildringen av Skeppskompaniet finns i Börjeson, Stock­holms segelsjöfart, Minnesskrift 1732—1932, 164 ff. I ne­danstående framställning är sakuppgifterna hämtade ur detta arbete, såvida inte andra hänvisningar förekommer.

 

66)  Helmfrid, a. a., 498.

 

67)  Svenska riksrådets protokoll, I 1621—1629, 169. T. Sö­derberg, Handel och samfärdsel, Ur Gävle stads historia, 154.

 

68) RA, Handel och sjöfart, vol. 10, uppslag 38.

 

69) Söderberg, a. a., Ur Gävle stads historia, 155.

 

70) Från Gästrikland 1955, 78—85.

 

71) RA, Handel och sjöfart, vol. 10, uppslag 38, 83; vol. 10 a, uppslag 150. Helmfrid, a. a., 502.

 

Källa till detta är: Från Gästrikland 1979.

 —————————————-

juni 22, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website