Flytten till Söder – Christer Carlsson

 

 

På våren i tredje klass (1956) hände något revolutionerande i mitt liv. Vi flyttade! Från Styrmansgatan 33 på Brynäs till Hamiltongatan 6 på Söder i Gävle. Vi ”flyttade modernt”. Huset på Hamiltongatan (mitt emot fängelset) var ännu inte riktigt färdigt när vi flyttade in. Jag kommer aldrig att glömma den första gången vi kom in i den nya lägenheten. Jag trodde jag var i himlen.  Jag minns fortfarande hur det kändes, jag kan fortfarande känna doften av målarfärg och allt det nya. Helt obeskrivbart!

 

Jämfört med den lilla enrumslägenheten på Brynäs kändes denna 2 rum o köks lägenhet stor som ett palats. Vi gick sakta och lyckliga runt i lägenheten och njöt. Visade varandra. Titta här, kylskåp! Nämen titta här då, balkong!,  Nämen titta här då badrum med wc och dusch! Elspis också, och parkettgolv i detta rum, makalöst! Vilken lycka. Detta var ett trevåningshus och vi flyttade in på den andra våningen. Det var 6 st. 2 rumslägenheter i ”våran” trappuppgång. Längst ner bodde familjen Carlsson, Erik, Ulla med barnen Pär, Margareta (pyret) och Bo (Bobo). På nedervåningen bodde också familjen Åström. Rune och Nellie med barnen Hasse och Maggan. På samma våning som oss bodde en familjen Bohman. En speciell familj som vi sällan såg till överhuvudtaget. De hade en dotter som hette Gull och som såg ut som prinsessan i John Bauers böcker med sitt enorma hår. Högst upp bodde familjen Åberg med barnen Bengt och Monica.

 

Det var ju naturligtvis en stor lycka att hamna i samma trappuppgång som flera jämnåriga som Pärra, Hasse och Janne. Vi hade också samma intressen, vilket förde oss samman på nolltid. Vi var mest intresserade av ishockey, fotboll och att leka cowboys o Indianer…Vi gick på matinébio på söndagarna och umgicks från allra första början på ett bra sätt. Janne Andersson hade jag ju träffat tidigare eftersom han bodde med sin familj på Limön på somrarna. Vi spelade väl en del fotboll därute och vi hade ett bra umgänge över huvud taget.  Att vi sedan skulle träffas i samma trappuppgång var ju mycket trevligt och högst oväntat.

 

Janne skulle sedermera spela en stor roll i mitt liv.  Han var den som fick mig intresserad av Travsporten. Han var den som indirekt fick mig att sluta spela ishockey genom att inviga mig i “popsvängen” och istället börja lyssna på Beatles, Rolling Stones, upptäcka tjejer och gå på konserter, skoldanser och in på La Dolce Vita spåret. Jag brukar fundera över hur mitt liv sett ut om jag inte följt Jannes influenser hela tiden.

 

Vad gällde skolan så bestämdes det att jag skulle fortsätta terminen ut på Brynässkolan. Detta innebar att jag ofta faktiskt åkte spårvagn till och från skolan! Jag steg på 8ans buss från Hamiltongatan, för att vid centrum byta till spårvagnen. Den gick förbi Brynässkolan på sin väg ut till Bomhus, där den sedan vände. Detta utmärkta färdmedel som Spårvagnen utgjorde slutade sina dagar i Gävle just denna tid. Våren 1956.

 

Solängsskolan

 

När jag sedan vid terminsstarten skulle börja på en ny skola kändes det väldigt spännande. Man fick ju börja om på nytt med allting, skaffa kompisar med liknande intressen, försöka profilera sig i klassen hos kamraterna och fröken. På Brynässkolan hade jag ju skaffat mig en identitet, alla visste vem jag var. På både gott och ont naturligtvis…

 

Fröken hette Tyra Persson och var väl kanske 55-60 år.. Urtypen för en skollärarinna på den tiden. Ogift, religiös och väldigt rutinerad eftersom hon hade arbetat som lärare i hela sitt liv. Man kan beteckna henne som sträng men rättvis, en bra egenskap. Dessutom var hon som de flesta lärare på den tiden duktig på att hantera orgeln. Hon fläskade på rejält när klassen stod vid bänkarna och sjöng psalmerna. Eftersom Tyra P. var religiös lade hon stor vikt vid kristendomsundervisningen, vilket innebar att hon ställde stora krav på att man kunde psalmverserna som hon gav i hemläxa. Som alla andra som brinner för något gjorde hon faktiskt kristendomsundervisningen till ett av mina favoritämnen. Hon berättade olika historier från bibeln på ett mycket spännande och intressant sätt. Det var omöjligt att inte gripas av hennes övertygelse.

 

Solängsskolan i sig var också helt nybyggd och det var ett rejält lyft mot Brynässkolans gamla slitna lokaliteter. Där fanns också en simbassäng, där vi som inte kunde simma fick gå på kvällarna och lära oss. Simkunnighet stod med på betyget och för att bli godkänd i 4e klass skulle man kunna simma minst 25 meter. Efter lite torrsim på bassängkanten, några lektioners guppande med korkdynor så klarade jag 25 meter galant… nåja det handlade nog mer om stånkande och frustande om jag skall vara ärlig.

 

 

Vi hade andra lärare än Tyra P. i en del ämnen vilket ju också var helt nytt för mig. Lärare jag minns var Björn Trång i naturlära, mycket trevlig och framförallt rolig. Pondus och med glimten i ögat. I gymnastik hade vi Curt Zidén också en mycket populär lärare. I engelska hade vi en ganska ung fröken, en riktig näbbgädda som inte hade vare sig humor eller pondus. Hon hade en gammaldags auktoritär ledarstil. Om man inte var knäpp tyst på hennes lektioner, eller om man gjorde sig lustig med någon kommentar landade det ofta en flatsmäll i ansiktet eller rejäla tag med ruskning av hår på den skyldige. Jag råkade ut för båda dessa bestraffningar vid olika tillfällen. Trots detta blev engelska ett av mina favoritämnen och där den elake sadisten till fröken var tvungen att sätta ett betydligt högre betyg än vad hon önskade på den snacksalige Carlsson.

 

Vi hade träslöjd också. Bertil Giös hette slöjdläraren. Slöjd och snickring hade aldrig varit något för mig så jag gav denne Bertil Giös en del att tänka på också.. Jag var helt enkelt ointresserad av att slöjda och därför blev det väl en hel del fniss och skratt istället. Jag kunde hålla på en hel termin med en stafettpinne kändes det som.

 

Klasskamraterna var mycket trevliga hela gänget. Vi var nog ett trettiotal elever varje år jag gick på Solängen. 4an, 5 an och 6an. Tyra Persson klassföreståndare hela tiden. Hon hade fin arbetsdisciplin i klassen på lektionerna och det var tyst och lugnt för det mesta.

 

Vi hade också ”rolig timme” som avslutning på lördagarna. Om jag var ensam på scenen på Brynässkolan så hade jag mycket större konkurrens här. Det var många kreativa och duktiga klasskamrater som inte tvekade att gå fram och berätta och göra ”sin grej”. Det var mycket stimulerande. Eftersom nymodigheten som kallades rock’n roll just hade kommit till Sverige, så fick vi ofta ta med oss skivor och spela på lördagarna. Tyra Persson var måttligt imponerad av detta ”slammer” som hon uttryckte det men lät oss hållas.

 

Det skulle visa sig att flera av grabbarna i klassen gillade att spela både fotboll och ishockey. På vintrarna spelade vi fotboll på rasterna, med en tennisboll. Vi var ofta alldeles svettiga när lektionerna började. På somrarna hade vi ett klasslag som var mycket bra! Vi förlorade mycket sällan en match faktiskt. Vi spelade alla matcher på Fjärran Höjders stora gräsplan. Ett år anmälde vi vårat klasslag till GIF:s ungdomsturnering,  jag tror den hette Stjärnserien, som vi vann!

 

Jag umgicks mest med Dick Ageflod i klassen.  Som de flesta killar som inte bodde i Strömsbro eller på Brynäs så höll Dick på GGIK. När så GGIK skulle starta upp ett pojklag i fotboll våren 1958 så övertalade Dick mig att tillsammans med honom och några andra kompisar anmäla mig dit. Det var en skojig tid. Vi hade ett bra lag och mycket duktiga och populära ledare. Kurt Gustafsson, Curre Larsson och Hasse Milch. På vintern var det naturligt att börja spela i GGIKs pojklag även i ishockey. GGIK var ju nyblivna Svenska Mästare också så det kändes stort. När jag träffade Brynäsledaren “Sop Åke” Andersson på somrarna visade han dock sitt missnöje och kallade mig alltid för ”Godtemplarn”.  Det var svårt för honom att acceptera att jag spelade i GGIK. I Åkes värld var “en gång Brynäsare, alltid Brynäsare”. När jag påpekade att hans favoritspelare i Brynäs Hasse Eriksson, året innan lämnat BIF för GGIK så blev han om möjligt ännu argare. Den sommaren byggdes det även en ny ishockeyplan med ett fint klubbhus m. omklädningsrum vid Nynäsgården. Där bytte vi om, fikade och spelade hockey. Våran hemmaplan i fotboll var dock på Näringens IP som låg alldeles i närheten av Nynäsgården. Vi tränade också en hel del på Borgarskolans skolgård. Där fanns en stor gräsplan som låg på samma plats som GGIKs hemmaplan i ishockey tills man byggde Gävle Isstadion två kvarter därifrån.

 

Det gick fint för mig både på fotbolls och hockeybanan och även i skolan så jag upplevde min bästa tid i livet! Dessutom hade både broder Stefan och jag ju massor av kompisar i vår egen ålder i husen runt Hamiltongatan som vi umgicks med.  Förutom Hasse, Pärra och Janne från vår trappuppgång, Gunnar Lindblom och hans yngre bror Hasse. Gunnar tidigare ordf. i Gästriklands Fotbollsförbund och Gästriklands Idrottsförbund, Tommy Cullander, Tommy Flybring känd krögare numera (Golfrestaurangen och CC-Puben bl.a.),   Anders Sjödin, som hade en söt syster som hette Marianne som jag hade ett gott öga till, Gunnar Carlbom med en mamma (Stina) som var konstnär, Pat och Per Ove Bodin, Olle och Göran Hedblom. Olle är pappa till ett golfproffs (Peter). Hasse, Christer och Dick Forsberg. Lasse Brolund, Dick Pousette och en Malte vad han nu hette i efternamn. Det var således massor av killar som spelade fotboll, hockey, hoppade stav och höjd, sprang ikapp och byggde lådbilar osv. Inga busungar, inget sattyg utan bara idrott och fin kamratskap. En härlig tid.

 

 

Enda draget av mobbing, dock med glimten i ögat, var väl när vi några killar, rusade över Gammelbron en söndag efter att ha sett en Cowboyfilm och skulle hem och byta om till lekkläder för att leka Cowboys och Indianer, då Janne (som hade glasögon) i eufori skrek “jag skall vara Sitting Bull”, då sade Prosten kallt “det såg du väl att inte Sitting Bull hade glasögon”. Det slutade med att Janne blev Totempåle, åtminstone som han minns det själv.

 

Lådbilstrenden kom från den på 50-talet så populära motorflugan ”Stock Car”.

 

Vi byggde alltså lådbilar av barnvagnsunderreden och masonit. Vi hade tävlingar i en backe som ligger mellan fängelset och slottet. Där gällde det att svänga i god tid innan slänten ner mot Gavleån. Många tillbud som det bara skrattades åt, men som man malde innan man somnade på kvällarna i ensamhet. Tänk om.

 

Det var i den backen jag första gången träffade Stefan ”Lill Prosten” Karlsson. Han hade i motsats till oss andra en bil som var byggd av tunn plåt, en bil som var byggd på nån yrkesskola av nån bekant. Den bilen var lättare och därför snabbare än våra tunga lådbilar nedför backen. Vi fick bra kontakt direkt. Om jag var den som man oftast byggde lagen kring när man spelade ”2 mål” i ishockey eller fotboll på planen vid Lutherparken, så var det samma för Prolle på planen vid Timmermansgatan. Vi hade hört talas om varandra men aldrig mötts i någon match av något slag. Jag visste dock att Prolle var Gävles bäste skolidrottare. Han var överlägsen både i löpning 60 meter, kast och hopp. Samt att hans pappa Erik ”Prosten” Karlsson hade spelat fotboll i allsvenskan med AIK och även i landslaget, vilket naturligtvis ingav respekt.

 

 

Vi skulle med tiden spela i samma Pojk och Juniorlag i Brynäs hockey och bygga upp en vänskap som håller i sig ännu, vi spelar t.ex. på Trav tillsammans varje vecka sedan många år.

Christer Carlsson

 

Vill du läsa mer av Christer Carlsson?

Gå till startsidan för    www.gavledraget.com      till vänster hittar du sökmotorn   Search   skriv där in    Christer Carlsson

—————–

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står   Starta  diskussionen.

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Urban
Reply

Trevlig läsning om en svunnen tid!

Leave a comment

name*

email* (not published)

website