Bollen som föddes i Gävle – Ulf Kriström

 

I helgen spelades det SM-finaler i bandy.

 

Det bekommer de flesta Gävlebor föga. Vi överlåter åt grannarna i Sandviken och Skutskär att fundera över sånt. Här är vi så nöjda med att ha elitlag i fotboll och ishockey.

 

Och ändå var det ju på sätt och vis här det började. Här spelades den första SM-finalen, här konstruerades de första bandyrören, här skapades den första bandybollen.

 

Ja, så lär det faktiskt vara. Färghandlarbröderna Ruben och Hansjacob Mattsson satt en kväll efter träningen och diskuterade hur sporten skulle kunna utvecklas. Den där trissan som skulle förpassas in i mål kändes lite obekväm, den var för tung för deras ganska veka klubbor.

 

   Färghandlarbröderna Ruben och Hansjacob Mattsson

 

– Tänk om vi skulle konstruera en boll i stället, sa Ruben.

– Boll är ordet, sa Hansjacob.

Och så började de med sitt projekt. Hur den där bollen såg ut från första början är lite svårt att mer än 100 år efteråt ha någon bestämd uppfattning om. Kanske täljde de till en träklump så den blev någotsånär rund och strök på rödfärg för att putsa till ojämnheterna. Eller också kladdade de ihop något av träflis och lim och strök på rödfärg för att putsa till ojämheterna.

 

Rödfärg? Ja, de var ju ändå färghandlare.

 

Nåja, bröderna Mattsson skapade i alla fall bandyvärldens första boll, och under årens lopp så utvecklades produkten ytterligare. Dock inte till fulländning.

 

Men så kom Sleven Säfvenberg in i bilden.

 

   Sleven Säfvenberg

 

Sleven hette egentligen Sven, men på den tiden fick alla smeknamn. I alla fall idrottsmän, och Sleven var idrottsman. Sveriges bäste bandymålvakt.

 

Efter att ha tagit studenten, bott i Tyskland och gått på Påhlmans handelsinstitut gällde det för den unge Sven att hitta ett jobb som han kunde kombinera med sitt bandyspelande. Hösten 1923 fick han plats på en sportaffär i Gävle och blev så småningom erbjuden att bli delägare, men Sven ville spela i IFK Uppsala som var hans klubb. Så i stället tog han ett jobb som biträde i en speceriaffär i Hallstavik, men där gick det inte att jobba under bandysäsongen för förbindelserna till Uppsala visade sig vara usla.

 

Så Sven sa upp sig och visste väl inte riktigt vad han skulle göra för att förtjäna sitt uppehälle. Inte förrän han under en match i början av 1930-talet tvingades släppa in en boll som enligt hans uppfattning var av så usel kvalitet att den vinglade fram genom luften, ändrade riktning precis när han skulle greppa den och gick i mål.

– Förbannade bolljävel, sa Sleven. Såna där kan jag göra bättre.

 

Dagen efter läste han på om hur det gick till att tillverka bollar, och så gick han och köpte den utrustning som behövdes.

 

Därmed kunde tillverkningen av Sleven-bollen börja. Han bodde vid den här tiden i Gamla Uppsala, och där gick han runt och knackade dörr. Presenterade sin idé och frågade om det i huset möjligen fanns någon som skulle kunna tänka sig att mot skälig ersättning hjälpa till med hantverket.

 

Det var oroliga tider då sedan Ivar Kreuger skjutit sig i Paris, och det var inte många arbetarhem som tackade nej till möjligheten att tjäna några extra kronor. Dessutom var Sleven Säfvenberg en berömd idrottsman, en riktig celebritet. Att jobba åt honom var något att skryta med bland släkt och vänner.

 

Så i Gamla Uppsala växte det fram en hel organisation med män, kvinnor och även barn som snabbt lärde sig hur det gick till att sy bandybollar. Fast snarare var det ett mellanting mellan att sy och virka, berättar Pelle Lithammer i skriften Gamla Upsala förr och nu:

“Som grundmaterial distribuerade Sleven till oss korkar, tunnare segelgarn och kraftigare sysnören. Korkarna hade gjorts runda och som syverktyg hade vi tapisserinålar med stort hål och en böjd spets. I vårt kök, som blev verkstad, fylldes lådor av kork, snören, garn och färdiga bollar. Arbetet var dammigt, snörena släppte ifrån sig fint stoff när vi sydde.

 

Man började med att linda det finaste segelgarnet härs och tvärs över den runda korken. Det gällde att dra åt hårt och att knyta fast ordentligt. När stommen var gjord startade syarbetet. Det började alltid vid ‘ekvatorn’, d.v.s. mitten på korkstommen. Vi lade en rund snörslinga kring mitten och började sedan virka med nålen i öglor runt bollen. Otränad som man var i början blev det förstås åtskilliga blåsor i händerna, innan huden tjocknade.

 

Fortfarande gällde det att dra till ordentligt och fästa snöret i det underliggande garnet, som fungerade fasthållande. Man virkade, sydde, från mitten ut mot ändarna. Först mot ena änden, sen början i mitten igen och ut mot den andra änden. Ju närmare man kom änden, desto färre maskor blev det och till slut var det att fästa garnet, dra igenom det, fästa snöret under det nyss sydda och därefter fortsätta på andra sidan.

 

Eftersom vi barn inte var så starka i händerna, blev de första bollarna mera lik en citron än en boll. Sleven var sträng. Han kasserade genast dessa missfoster och vi fick göra om. Mor var duktigare, hon fick fina runda bollar och därigenom även beröm av fabrikören. För riktigt runda bollar fick tillverkaren 1:50 kr dussinet, för sekunda blev det 1:25 kr. Mor kunde nog sy ett dussin om dagen. Med oss barn till hjälp kunde det bli två dussin om dagen. Det var en imponerande inkomst på den tiden.”

 

De färdiga bollarna kördes till en busschaufför i byn som hade en press där bollarna ytterligare trycktes ihop till runda, täta klot. Sedan doppades de i röd färg och lades på tork.

 

 

För Slevens del var starten långifrån lysande ekonomiskt sett, men hans bollar fick snabbt gott rykte. Plötsligt ramlade det under en enda dag in beställningar på inte mindre än 35 dussin bollar för omgående leverans. Och själv satt han inte med armarna i kors utan han bidrog i högsta grad till produktionen.

 

Så här skrev Sleven själv i sin bok 25 år i bandyburen:

“Jag trodde, att jag skulle bli tokig. Jag sydde och virkade dag och natt. Armarna domnade bort och förlorade all känsel, och jag tyckte, att det var ett särdeles besvärligt yrke jag valt.”

 

Men omsättningen växte, och allt fler drogs in i Slevens bollproduktion. Inklusive de lovande bandyungdomar som han försökte värva till sitt kära IFK Uppsala.

 

Den med tiden legendariske storskytten Einar Ask och hans kompisar Roland Carlberg och Evert Åslund fick till exempel sy bollar när Sleven hade lockat dem från Forsbacka. Han lovade att de skulle få fina jobb i Uppsala, men det blev aldrig så. Och till slut fick grabbarna nog av bollproduktionen och flyttade tillbaka.

 

Till Gävle flyttade Sleven Säfvenberg också. Han tog någon gång under 1930-talet sin lilla affärsrörelse med sig och flyttade till Södra Fältskärsgatan 5. Där satte han genast folk i arbete med att tillverka bollar och klubbor.

 

Det finns lite olika uppgifter om var han egentligen höll till, och det kan hända att han flyttade omkring en del med sin verksamhet. Det har påståtts att han tillverkade bollar i en källarlokal i huset där han bodde, men det finns också en uppgift från 1938 års telefonkatalog om att Sleven Säfwenbergs Boll- och Klubbfabrik höll till på Brynäsgatan 14 på andra sidan om järnvägen från Stenebergsparken sett.

 

Släktingar till Sleven har berättat att han hade en fabrikslokal på Södra Fiskargatan och i ett lokstallSöder, vilket det också finns bild på i Carl Larsson-arkivet på Länsmuseet.

 

Dessutom har flera minnesgoda källor minnesbilder av att Sleven hade en sorts filial även i sin sommarstuga på Lövgrund. Där målades och lackades en hel del bollar under sommarmånaderna.

 

Många lär också ha hjälpt till med tillverkningen lite här och var i Gävletrakten. Sleven tycks ha lagt ut delar av tillverkningen på entreprenad hos vänner och bekanta, och Einar Ask ska ha varit engagerad även sedan han flyttat hem. Einar hade ju en gång lärt sig hur det gick till och var en tillgång i produktionen.

 

Förmodligen var det så att bolltillverkningen, som mer var hantverk än industri, skedde med hjälp av många inhyrda medhjälpare och hade en centralpunkt i Slevens bostäder på Brynäs och Lövgrund. Där skedde den slutgiltiga tillverkningsprocessen med målning och lackering av bollarna.

 

Att Sleven Säfwenberg hamnade i Gävle var inte så konstigt. Han var gift med en Gävleflicka, Greta, och hade sommarstuga – Slevensro kallad – på Lövgrund utanför Bönan.

Riktigt hur länge han drev sin klubbfabrik är inte känt, men bilderna i Carl Larsson-arkivet är från åren 1938-1940. Bolltillverkningen fortsatte dock långt efter Slevens död 1950, då i Gretas regi.

 

Numera tillverkas inte längre några bandybollar i Gävle. Den närmaste fabriken finns hos JOFA i Malung, där en massa masar sitter och virkar så svetten sprutar.

Nej, så går det förstås inte till längre. Dagens bandybollar produceras maskinellt, och de ser inte ens ut som Sleven Säfvenbergs bollar. Jo, de är runda förstås – men de flesta är inte röda utan orange, och så är de större än på Slevens tid. Och det virkade nätet har ersatts av ett plasthölje som redan innehåller färgämnet när det omsluter korkbollen.

 

Ja, grundstommen i bollarna är faktiskt fortfarande kork. Portugisisk kork hackas sönder och blandas med lim och svarvas till runda klot innan de levereras till Malung. Där lyfts de två åt gången in i en maskin, sprutas med plast, kyls ner och packas i trälårar för granskning innan de betraktas som färdiga att leverera.

 

Hela fabrikationsprocessen tar ungefär en minut, och produktionen är helt automatiserad. Ungefär 100.000 bollar om året produceras i Malung, så där ligger Sleven i lä med sina 35 dussin.

Utöver orange finns det också röda, blå och cerisefärgade bollar. De blå exporteras till Finland, där de används i rinkbandy.

 

Den moderna bandybollen har en diameter på 62 millimeter och väger 60-65 gram, varav korken 27.

 

FAKTA

Bandybollen

De bandybollar som i dag produceras är 62 millimeter i diameter och väger 60-65 gram.

Under nästan hela 1900-talet gällde att bandybollen skulle vara 60 millimeter, men TV-publiken tyckte att bollen syntes dåligt. I slutet av 1990-talet presenterades därför en ny boll som var 65 millimeter. Den gillades inte av stjärnor som Magnus Muhrén och Pelle Fosshaug. De protesterade högljutt, och diskussionerna ledde till att förbundet inför säsongen 2002-2003 kom med en kompromiss: en boll som var 62,4 millimeter i diameter.

 

Även nu blev det bråk eftersom Västerås SK av någon anledning fick använda den gamla bollen i sina hemmamatcher.

Nu har bråken lagt sig, och dagens bandybollar är alltså 62 millimeter i diameter. De tillverkas i fyra färger: orange, rött, cerise och blått. Den blå bollen säljs framför allt i Finland och används i rinkbandy. Orange är storsäljaren i vanlig bandy.

 

Ulf Kriström

 

Se även detta!

Ett Bandylag från 50-talet som kallades Färghandlarna.

Gå till Startsidan!

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!

Publ. 2017-03-26 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com

——————–

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..