1895 del 4, Julgran, Kärve och vidskepelse – av Per Hilding m fl

Publicerat i Gefle Dagblad tisdag 24 december 1985

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

VIKTIGAST

Flera av de för oss invanda jultraditionerna har inte den vördnadsvärda ålder som vi kanske tilltror dem. Det gäller exempelvis julgra­nen, som i varje fall i sin nuva­rande form inte var spridd förrän en bra bit in på senare delen av 1800-talet. Men föregångare sak­nades inte.

 

Redan från slutet av medeltiden finns det uppgifter om att man på kontinenten till jul dekorerade salar med granar. Så skedde däremot inte i vanliga privathus utan det gällde så kallade hantverksgillen.

 

Eftersom sådana gillen bara existerade inne i städerna har väl någon kommit på att det skulle ge lite av “utflyktsstämning” och känsla av lantlig frid, om man tog in en gran. Bruket har i vart fall först uppstått i Tyskland och Schweiz.

 

Det är också från Tyskland som vi har det första beviset för att man dekorerat ett julträd med ljus. Det stammar från Pfalz och tiden är 1660. Den veterligt första julgranen i ett svenskt hem dök upp i mitten av 1700-talet hos en grevinna Wrede-Sparre. Förmodligen har hennes man under krigstågen nere på kontinenten sett sådana julgranar och tagit seden med sig hem till Sverige.

 

En mansålder senare har vi belägg för att en julgran prytt det kungliga slottet i Stockholm. Den dåvarande lille kronprinsen Gustav Adolf fick glädja sig åt ett ljusprytt julträd, som dessutom var dekorerat med frukt och konfekt.

 

I början av 1800-talet väckte en rik tysk handelsman, bosatt i Härnösand, uppseende med att sätta upp en julgran i sitt hem. Folk vandrade längs trottoaren i sina försök att få en skymt av denna underlighet.

 

Seden med julgran börjar således lite trevande i högre ståndshem inne i städerna. Men under 1800-talets lopp startade julgranen sitt seger­tåg ut över landet. Först trängde den in i herrgårdarna och de större bondgårdarna. Efter hand slank den också in i de mindre torpen.

 

 

 

Till städernas fattigare befolkning nådde den mot slutet av förra seklet. Det kan i det sammanhanget påpekas, att det var då som indu­strialismen på allvar omdanade vårt samhälle och fick hundratusentals människor att lämna landsbygden och flytta in till de snabbt uppväx­ande och ofta ruffiga kåkkvarteren i utkanterna av städerna. Där kändes säkert julgranen som en hälsning från de lugnare trakter som man tvingats ge sig av ifrån.

 

I många bondehem hade man dock långt dessförinnan så kallade julträd. De var tillver­kade av rundträ, som man borrat hål i och stuckit in pinnar i påminnande om grenar. I dessa julträd hängde man ibland små röda äpplen, och ljus brukade också förekomma. Pjäserna hade såle­des i mångt och mycket samma funktion som ljusstakar, och de ställdes också liksom dessa på bordet. Ofta var de vackert målade i klara färger.

 

Det är kanske som ett arv från dessa äldre julträd som man har att uppfatta bruket med små julgranar, som placerades på bordet i en korsfot av trä. Äpplen och ljus var också de vanligaste prydnaderna när julgranen började komma på modet. I riktigt fattiga hem, där äpplen vintertid var en oöverkomlig lyx, brukade man ta potatisar och linda in dem i färgade papper.

 

Var man riktigt trångbodd och hade ont om plats löste man problemet genom att hänga upp julgranen i taket, ofta över bordet.

 

 

Efter hand blev uppfinningsrikedomen när det gällde att hitta prydnader alltmer fantasifull, och köpmännen sparade ingen möda i fråga om påhitt. Under det storvulna 1870-talet med dess förkärlek för historieromantik och patriotism blev det vanligt att pryda granen med flaggor och andra nationella symboler. Glitter skulle påminna om den nor­diska vinterns snökristaller.

 

I de rika hemmen blev julgranarna alltmer pompösa. Det finns bilder från gemaken i de stora våningarna vid Strandvägen i Stockholm, där granar tronar, stora och höga — nästan som våra kommunala utegranar. Det fordrades en väl tilltagen tjänarstab för att få dem på plats och fullriggade — i all synnerhet om man höll på seden att granen skulle kläs på självaste julaftonens morgon.

 

Brandfaran var också stor och brandstatio­nerna i städerna fick vänja sig vid att ligga i högsta beredskap under juldagarna.

 

Granen utvecklades under 1900-talet mer och mer till att bli julens kanske viktigaste symbol. De flesta av oss bor numera i städer, och då har granen kommit att få ytterligare ett symbolvärde — för lantlivets behag.

 

Fast det är ju attribut som granen nu på sista tiden börjat få svårt att leva upp till. Någon bild av orörd, frisk och oförvanskad natur kan det stackars trädet sällan ge. Försurningen har lagt sig som en vanprydande “dekoration” över barr och granverk. Plastgranen står på lut, och inget är riktigt som det har varit.

 

 

VANSINNE

 

Emils pappa gick nu till logen och rotade fram ett par havrekärvar, som han sparat åt sparvarna.

Det är ett enda stort vansinne sa han, men sparvarna ska ju också leva när det är jul.”.

Känns citatet igen? Antagligen gör många det och lokaliserar det rätt. Emil är förstås Emil , i Lönneberga, och Astrid Lindgren har träffat helt rätt med denna agrara iakttagelse från svensk landsbygd för 60—70 år sedan.

 

Känns även situationen igen? Färre gör kanske det. För vi lever ju inte i 1920-talets bondesamhälle, där varje bonde med självaktning tog undan några havrekärvar och gömde till jul.

 

 

Ja, inte ens det fåtal som i dag är bönder har stora chanser att gömma undan kärvar, eftersom sådana inte normalt görs längre. Det arbetsmomentet vid skörden försvann när skördetröskorna gjorde sitt intåg på 1940-talet.

 

Ja, annat var det förr när det utanför varje bondgård vid jul satt en kärve uppträdd på en stång. Inte ens de fattigaste eller snålaste biand bönderna avstod. Det skulle lända gården till föga heder.

 

Men varför nu denna sed? Ar bakgrun­den en alldeles ovanlig djurvänlighet hos oss svenskar? Troligen inte, om vi ska vara ärliga.

 

Julkärven är ett mycket gammalt fenomen. Säkert belagd i skrift är den till 1750-talet, men den dokumentationen visar att seden är mycket äldre. Den som står för uppgifterna är en präst i Dalsland, som varnar sina sockenbor för denna sedvänja. Orsaken är att han menar, att bakom döljer sig en farlig hednisk vidskepelse.

 

Hednisk — det skulle innebära att man kan söka rötterna till kärvseden ända borta i förkristen tid. Äldre folklivsforskning knöt gärna an till sådana teorier. En sådan tes ville relatera julkärven till ett hästoffer som gavs åt gudarna vid en fest under vintern. Den häst som skulle offras började nämligen gödas vid med vintern vilket skedde med en havrekärve.

 

Kärven skulle då, sedan offren till gudarna upphört, ha levat kvar i traditionen men fått en helt ny funktion. Den gavs inte längre åt hästen utan åt fåglarna.

 

En annan tanke i liknande riktning har knutit kärven till det offer som gavs när man lämnade kvar de sista sädersstråna på åkern och avstod från att hugga dem. De skulle vara ett offer åt Oden och hans häst. De som talat för denna uppfattning har emellertid bemötts med att den med julkärven är spridd långt utanför de områden där Oden dyrkades.

 

Etnologer i senare tid har dock kritise rat dessa uppfattningar. Istället har en forskare som Albert Eskeröd sökt förkla­ringen i mer praktiska omständigheter. En sådan är tanken att kärven är uppsatt åt fåglarna för att de ska lämna kommande års skörd i fred. Den är alltså att betrakta som ett slags muta.

 

Samme forskare knyter också an till en annan tanke. De gamla romarna hade en formel — “do ut des” — jag ger för att du ska ge. Den bestämde och motiverade ofta deras religiösa handlingar. Julkärven kan vara tänkt på ett liknande sätt, det vill säga som ett offer åt makterna för god skörd och framgång. Var det möjligen detta tänkesätt prästerna på 1700-talet brännmärkte?

 

 Ett nytt sätt att se på julkärven tycks ha betonats när folkskolan och söndagsskolan i sin uppfostran tog fram vänligheten mot djuren som ett positivt karaktärsdrag. Det var naturligt att när alla andra fick sitt vid julen skulle fåglarna också ha sitt av det goda. Inte minst i sekelskif­tets många julkalendrar och söndagsskoltidningar framhålles detta.

 

Betecknande är att en sådan religiös julka­lender utgiven av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen bar titeln “Korn åt små fåglar”.

 

Om julkärven en gång varit hedniskt moti­verad blev den nu istället kristnad. Man pekade på bibelord och talade om att Gud hade omsorg till och med om sparvarna. Julkärven blev en del av uttrycket för en biblisk skapelseteologi.

 

När kärven fanns där uppsatt på sin stång iakttog man gärna vad som hände.

 

Många fåglar var ett gott tecken. Det bådade gott år och god åring. Särskilt vissa fågelarter, till exempel gulsparvarna, varsnade om goda nyheter för gården. Inga fåglar i kärven betydde däremot svagår, kanske rent av hungersnöd.

 

Ibland har man här velat se ett inflytande från de förställningar som fanns, hos till exempel etrusker och romare. Dessa menade nämligen att fåglarna genom sitt uppträdande kunde ge viktiga förebud till den som förstod att tolka tecknen. Men det är säkerligen att dra alldeles förhastade slutsatser. Förställningar av detta slag är oftast fristående från varandra.

 

 

När kärven var uräten och julen slut vad hände med den då?

 

Artikelförfattarens minnesbild som daterar sig från 1940-talet är att den lades i den stora stenbakugnen för att tända med vid nästa storbak.

 

Andra har berättat att den kastades in till suggan för att bli ligghalm. Kanske fanns det några korn kvar för henne att sluka.

 

Bara de fattigaste tycks emellertid ha använt den till foder åt korna. Det gjordes då med följande motivering: Om en ko inte blev brunstig och alltså villig att följa med till tjuren för betäckning skulle man ge henne den urätna fågelkärven. Det sades ha omedelbar verkan.

 

Med all sannolikhet var detta dock ett knep att dölja bristen på foder, som man skämdes för att skylta med för grannen.

 

 

VIDSKEPELSE

 

I äldre tid förknippades alla storhelger med en väv av folkliga föreställningar, bland annat i form av vidskepelse och magi.

 

Rikligast florerade detta under den största av årets högtider, julen. Då ansågs det till exempel vara lämpligt att ta tydor och utröna varsel för hur det kommande året skulle bli i olika avseenden.

 

På självaste julaftonen var det vanligt både i städerna och på landet att sätta upp en sädesnek — alltså en kärve — åt fåglarna. Man skulle sedan noga iaktta hur fåglarna uppträdde.

 

 

Om man ville försäkra sig om ett riktigt fett och gott år, borde man placera småbitar från julbordet i neken; lägga små korv- och syltbitar i, strö brödsmulor över och som kronan på verket hälla en rejäl slurk av julölet och julbrännvinet över alltsammans. . .

 

Att göra upp en ordentlig brasa hörde julaftonen till, och på många håll ansågs det, att när den tändes av husfadern då var också julen inne. Just elden på självaste julaftonen förbands med många magiska föreställningar och an­sågs ha varselbringande förmåga. Så här berät­tas det från en socken i Västergötland:

 

“Julbrasan eldades av far utav särskilt utvald julaved som lades noggrant lag över lag i kors. Brasan fick inte vidröras på hela julaftonen utan skulle brinna ostörd. Vi barn satte oss tysta och grunnande kring eldstaden och betrak­tade noga lågorna och på vilket sätt vedträna brann och glöden betedde sig. Föll brasan liksom utåt medan den brann var det ett betänkligt tecken för huset och familjen, men föll den inåt var det gott!”

                

Och medan elden sakta falnade avslöjade den mycket av kommande öden. Det var således med stor spänning man iakttog julaftonsbrasan.

 

Seden med julgran av det slag vi numera är vana vid är en förhållandevis sen företeelse i vårt land och blev inte allmän förrän en bra bit in på förra seklet eller rentav i början av det nuvarande.

 

När seden introducerades växlade till exem­pel sätten att pryda granen mycket. På sina håll förekom det att man bara hade precis så många ljus i den som det fanns familjemedlemmar — och det kunde ofta vara nog så många med den tidens barnrikedom. Varje person fick då sitt eget ljus i granen.

 

———————-

 

På väg mot ett välfärdssamhälle

 

1890- talet uppfattas allmänt som ett lyckosamt årtionde. En högkonjunk­tur inleddes, produktionen och expor­ten, främst av pappersmassa och verk­stadsprodukter, ökade kraftigt, industriin­vesteringarna tilltog markant.

 

Sverige var på god väg mot ett industriellt välfärdssamhälle, men någon demokrati var landet ännu inte, långt därifrån. Endast en femtedel av den vuxna, manliga befolkningen hade rösträtt vid val till riksdagens andra kammare. Kvinnorna saknade helt rösträtt. Vid kommunalval varierade antalet röster efter inkomsten.

 

Den på 1880-talet framväxande socialdemokratin gick tillbaka i aktivitet och betydelse — åtminstone i Gävle — på 90-talet. Socialdemokraternas och liberalernas engage­mang i rösträttsrörelsen var påtagligt, men tycktes inte leda till något omedelbart resultat. Allmän och lika rösträtt lät vänta på sig.

 

Utrikespolitiskt var perioden fredlig. Något euro­peiskt krig hade inte förekommit på länge. Världen i övrigt var också i stort sett fredad från krigets fasor. Det sista europeiska kriget var rysk—turkiska 1877—78. Utveck­lingen i Europa tycktes gå mot avspänning, materiellt välstånd och kanske så småningom även mot politisk demokrati och social rättvisa.

 

Gävleborna hade alltså anledning att känna sig trygga och optimistiska inför julen 1895. Men det är inte säkert att så var fallet. Dagen före julafton innehöll nämligen Gefle Dagblad två artiklar som tyder på att det 1895 var uppenbar risk för krig mellan dels Sverige och Norge, dels mellan USA och Storbritannien.

 

I den ena artikeln meddelas att den av kung Oscar II tillsatta unionskommittén inte bara skulle behandla de aktuella konsulat- och utrikesministerfrågorna utan också andra viktiga unionella problem som “den gemensamma försvarsbudgeten”, “den gemensamma statsrådsan­svarigheten inför båda representationerna frö unionella rådslag och beslut”.

 

Unionen mellan Norge och Sverige — den ingicks som bekant 1814 — knakade betänkligt i fogarna år 1895. Stortinget i Norge hade sänkt kungens och kronprinsens apanage och vägrat bidra med norska anslag till gemensamma diplomatiska beskickningar. Kung Os­car hade uppenbarliga svårigheter i sina förhandlingar med norska politiker.

 

Krisen mellan Norge och Sverige var verkligt allvarlig. Den framstående kännaren av unionens historia, professor Jörgen Weibull, talar om “den våldsamma krisen 1895, då ett krig mellan Sverige och Norge syntes hota”. Tillstättandet av den gemensamma unionskommittén var ett sätt att skjuta problemen framför sig en tid.

 

Att man i Sverige var beredd på krig 1895 framgår av att riksdagen beviljade ökade mobiliseringskreditiv. Den 17 maj höjdes militäranslagen från 7,5 miljoner kronor till 15 miljoner, en fördubbling med andra ord. Man räknade med att pengarna skulle räcka till utrustning åt sammanlagt 150 000 man, varav 100 000 skulle ingå i fältarmén.

 

Krigshotet oroade många, däribland socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting. I sitt förstamajtal 1895 varnade han för att använda svensk vapenmakt mot våra norska bröder …

 

Ett krig skulle, enligt Branting “lösa alla vanliga, förpliktelser, även den, som vi socialister eljest strängt  hålla på, att icke göra den enskilde målsmannen för ett system personligen ansvarig för vad systemet kan vålla.

 

Den närvarande polisen uppfattade Brantings tal som uppmaning till våld. Soldaterna borde vända sina vapen mot officerarna om Norge angreps. Branting dömdes av rådhusrätten till tre månaders fängelse, ett straff som Högsta Domstolen dock nedsatte till 500 kronor. Summan utgjorde i det närmaste årslönen för kroppsarbetare på den tiden.

 

Inte bara i Sverige talade skalder och politiker sig varma för fred i 1895 års Europa. I Storbritannien vädjade omkring 1 300 författare till allmänna opinionen att iaktta en vänskaplig hållning till USA. Över 350 medlemmar av brittiska parlamentet begärde att alla meningsskiljaktigheter mellan de två länderna skulle avgöras genom skiljedom. Vad var det som hade hänt?

 

Sommaren 1895 — ungefär samtidigt som i krisen mellan Sverige och Norge höll på att avvecklas – sände den amerikanske utrikesministern Richard Olnery en skarpt formulerad not till Storbritannien. I denna tog USA parti för Venezuela i dess gränstvist med Brittiska Guayana. USA åberopade Monroedoktrinen som var riktad mot europeisk inblandning i Amerika.

 

Noten var avsiktligt provokativ för att väcka britterna till liv.

 

Men lord Salisbury, som var både premiär och utrikesminister, lät sig inte påverkas. “Han var lika oemottaglig för dylika stickord”, skriver den amerikanske historikern Barbara Tuchman, “som om hans skräddare  plötsligt hade utmanat honom på duell”. Först den 26  november kom det brittiska svaret på den amerikanska noten.

 

Svaret var högdraget och nedlåtande. Det påpekades att “Venezuelas omstridda gräns inte hade någonting att göra med någon av de frågor som behandlades av president Monroe”. Den  brittiska regeringen vägrade blankt att gå med skiljedom om “gränsen för en brittisk besittnning som lydde under den engelska kungamakten redan innan  republiken Venezuela bildades”.

 

 Avsnäsningen gjorde den amerikanske presidenten Grover Cleveland rasande. I ett budskap till kongressen meddelade han att en undersökningskommission skulle sändas till Venezuela för att fastställa gränslinjen. När detta var klart skulle USA “med alla tillbuds stående medel” hindra brittiska försök att överskrida gränsen.

 

Orden var i det närmaste liktydiga med en krigsförklaring.

 

Nu blev det inget krig. Liksom i Storbritannien  uppstod en opinion i USA mot kriget. Storbritannien och Venezuela kom efter medling av USA överens i gränsfrågan. I England avtog snabbt irritationen mot de amerikanska “kusinerna”. En anledning till detta var den tyske kejsaren Vilhelm II:s uppträdande.

 

 Vilhelm sände i början av januari 1896 ett uppmärk­sammat telegram till Transvaals president Krüger sedan boerna slagit tillbaka en brittisk anfallsstyrka, den sa kallade Jamesonraiden. I telegrammet lyckönskade kejsaren boerna för att de lyckats avvärja inkräktarna “utan att vädja till vänskapligt sinnade makters hjälp”.

 

Engelsmännens blickar vändes från Amerika till Tyskland och den brittiska ilskan mot Cleveland riktades i stället mot tyske kejsaren, som var mera lämpad att reta sig på. Det blev krig med tiden — 1914 — mellan England och Tyskland. I detta krig, första världskriget, gick också USA med 1917, men då som Englands  bundsförvant.  

 

Text: Lennart Ödeen

 

 

 

År 1895 del 1.

 

År 1895 del 2.

 

År 1895 del 3.

 

År 1895 del 4.

 

————————————–

september 27, 2012

Sammanställt och kompletterat med bilder av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website