1838 Wilhelmina – av Ingvar Henricson.

Ur boken “Drömmar om seglande skepp” Gävles   sjöhistoria i kaptenstavlor.

 

Barkskeppet Wilhelmina byggdes av John HillmanSödra varvet i Gävle 1838 för Lars Petter Löthman och Carl Erik Rahm. Löthman hade köpt andelar i briggen Catharina Christina redan under de svåra tiderna på tjugotalet. Några år in på trettiotalet började .allt fler av redarna i Gävle, Stockholm och Göteborg hoppas på vinster från sjön och byggde nya fartyg. Löthman svingade sig upp till en delad  andraplats i Gävle efter Elfstrand & Co, hans rederi var jämnstort ined Elfbrink & Norman. Skeppare Brodin från briggen Thilda hade gått iland för att bygga fartyg och när han var klar med Löthmans nya fullriggare Norden 1839 var hon störst i staden, 304 läster.

 

Vid mitten av fyrtiotalet gick flera av Gävles redare i konkurs, Löthman föll tungt och järnbruket i Oslättfors och alla fartygen såldes.

 

När Löthman oåterkalleligt somnat bort på sitt sommartorp Lyckan var han nästan glömd men hans medredare Carl Erik Rahm gick till historien. Han hade gift sig med den mer än tjugo år yngre Ida och skakats av den snabba vällust som kallades den lilla döden och nästan direkt av den stora och levde vidare genom sonen han aldrig fick se. Den en pånyttfödde Carl Eric rymde i Adelaide från Rettig & Co:s Pacific och skrev en livfull bok om den stora ön neråt Sydpolen, “Minnen från Australien af en svensk sjöman”.

 

Carl Erik den äldre blev också historisk genom att ta över Wilhelmina. Den svenska massemigrationen till USA började med segelfartyg från Gävle och först över Atlanten blev Wilhelmina. Efterföljare till den religiöse förkunnaren Erik Jansson drömde om en andens frihet bortom liavet. I juli 1846 gav sig den första gruppen iväg från Gävle med Wilhelmina., 120 emigranter. De följdes under sommaren och hösten av ytterligare ca 450 emigranter på barkskeppen Solide och New York och skonerten Sophie. Även med full järnlast fanns mycket ledigt utrymme under däck och där snickrades snabbt ihop enkla “bås” åt emigranterna.

 

I England hade man i början på seklet kommit på puddelmetoden för att göra smidbart järn med stenkol och efter Napoleonkrigen minskade importen av det dyra svenska och ryska stångjärnet. Å andra sidan ökade de svenska redarnas intresse för England när öborna på trettiotalet började sänka sitt tullskydd mot östersjöländernas trä. De svenska järnbruken hittade en ny marknad i USA där smederna på prärien gillade det tysksmidda järnet från Sverige.

 

På fyrtiotalet blev det allt svårare att sälja svenskt järn till Amerika men det gick ändå tillräckligt många fartyg med stångjärn från Gävle till New York för att emigranterna skulle ha flera att välja mellan. Hos Chicot finns ett emigrantskepp som ägs av frireligiösa gävlebor och kanske hade tobakshandlare Hedman finansierat något av sina emigrantfartyg med pengar från “läsarna” i Gävle.

 

Emigranterna på Wilhelmina hade betalat skepparen Johan Back 6 500 riksdaler, 54 riksdaler per person. Om skeppet förliste bortom Helsingör skulle de inte fa igen en skilling. Om de vägrades komma iland i USA var de tvungna att betala för hemresan, skeppare Back hade garderat sig. För emigranterna blev havet en tio veckors mardröm. Vid utresan fanns 32 flickor och 23 pojkar under sexton år och av dem dog 14 flickor och 7 pojkar på resan. Alla dessa var mindre än sex år gamla med undantag av en elvaårig flicka. Kanske drabbades de av tarminfektioner och kanske gav man dem brännvin för att få dem tysta och lugna, skepparens vanliga hästkur och livsfarlig vid diarréer. Den rätta medicinen hade varit vatten och salt.

 

Det dröjde tre år innan Wilhelminas ankarkätting åter rasslade ut i Gävlefjärden och av den ursprungliga besättningen var då bara sex man kvar, lika många hade rymt i New York.

INGVAR HENRICSON

——————–

Publicerat at Lisse-Lotte Danielson 2014- 08-18 för Gavledraget.

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website