Från skomakare Flinck och hans ättlingar till hovapotekare Camin

Skomakarsläkten Camins ursprung i Gävle

Lars Michael Camin.

KRUKMAKARNS – S. Kungsgatan 3

I kvarteret Silverfruns sydvästra hörn bodde vid mitten av 1600-talet Nils (Jönsson) Krukomakare, mästare i sitt skrå och borgare i Gävle 1665. I sitt äktenskap med Maria Augustinidotter (d. 1699) hade han flera barn, bland dem dottern Maria (f. ca 1675, d. 1757), som blev gift med skoflickaren Anders Flinck, och på så sätt kom gården i Flinckska släktens händer för att sedan ett sekel framåt förbli skomakaregård. Även Flincks son, Lars eller Lorentz (d. 1739) var nämligen skomakare, men när stadens äldsta tomtbok lades upp 1758, var han redan död, och hans änka Magdalena Camin (f. 1711 d. 1785) stod då för rusthållet.

1758 års tomtbok uppger tomtens storlek till 1062 kvadratalnar, men beträffande ägorätten finns antecknat följande: ” Har inga andra dokumenter än ett inventarium av år 1699 den 28 maj efter mäster Nils Krukomakares änka, hustru Maria, uti vilket inventarium gården nämnes vara 36 alnar lång förutom dropprummet, och bredden 32 alnar, värderat för 450 dal. Kopparmynt”.

Skomakare Lars Flincks barn ratade faderns efternamn och kallade sig Camin efter modern (Magdalena Camin f. 1711), men däremot behöll sonen Anders Camin d.ä. (f. 1734, Lars Flincks son) fädernas yrke, skomakeriet, och fick liksom fadern burskap i staden. Han blev också vid sin läst tills han, endast 40-årig, rycktes bort av lungsoten 1774.

I nära två år förblev Anders Camins d.ä. änka, Malena/Magdalena Törnberg (f. 1737, d. 1810), ogift, men då fann hon en ny livsledsagare i skomakaren Lars Mörtenberg (även Myrtenberg). Denne var bördig från Ockelbo, och efternamnet tyder på att han första gången såg dagens ljus i byn Mörtebo. Född 1749, fick han burskap i Gävle en månad efter vigseln och fortsatte sedan Camins skomakerirörelse.

Anders Camin d.ä. hade fem barn, av vilka fyra nådde vuxen ålder. Döttrarna Elisabet Malena (f. 1761) och Sara Katarina (f. 1770) äktade var sin skomakare (Olof Söderholm resp. Johan Magnus Fernström) i Gävle, och även deras yngste broder, Anders d.y. (f. 1773) stannade livet ut vid skomakaredisken. Men Anders Camins äldste son, Lars Michael (f. 1767), gav skomakeriet på båten, reste till Stockholm och slutade där sina dagar som assessor och hovapotekare. Även hans halvbror Johan Erik (Mörtenbergs son) blev en studerad karl.

Anders Camin d. y. (f. 1773, d, 1810) synes väl ha fortsatt skomakerirörelsen något tiotal år, men vare sig det nu sammanhängde med dåliga affärer eller andra skäl flyttade han 1807 ifrån fädernegården, som nu såldes på auktion och ropades in av traktörskan Anna Helema Söderberg (f. ca 1751), änka efter en urfabrikör Cederberg.

Traktör var i flydda tider benämningen på en värdshusvärd, och måhända kan man i traktörskan Cederberg också söka förklaringen till traditionen om den “silverfru“, som mer än ett sekel senare kom att ge kvarteret dess namn. Några närmare uppgifter om henne eller hennes familj går tyvärr ej att finna i stadens kyrkböcker annat än att hon och hennes dotter Johanna Carolina flyttade till Stockholm 1810. Själv tycks hon ej heller ha bott i gården på Gamla Söder, vilken redan omkring 1809 tycks ha kommit i händerna på skepparen Per Albrecht Norbeck (f. 1773, d. 1819), son till den tidigare omnämnde skräddaren Olof Norbäck (se kapitlet “Där Rettigska fabriken växte upp”!)

Norbeck började sin sjömansbana 1788, men redan påföljande år begav han sig till Stockholm för att gå i handelslära. Handelsmannens yrke tycks dock inte ha behagat honom, oc h 1790 finner man honom i tjänst som “obefaren sjöman ” vid örlogsflottan. Efter krigsslutet återvände han till hemstaden 1791 och återgick i kofferditjänst på ävleseglare. På hösten 1792 fick han ordentligt pröva på sjömannens riskabla yrke. Han hade tidigar e under året gjort en resa och mönstrade på eftersommaren på ett gävlefartyg, destinerat till Hull i England. Längre än till Öre- grund kom dock inte fartyget, ty där mötte dåligt väder, och fartyget förliste sedan man måst kapa masterna.

Efter att ha seglat som styrman från 1795, fick Norbeck i juni 1797 burskap i staden som skeppare, samtidigt som han anförtroddes befälet på briggantinen “Couriren” (35 svåra läster). Han förde sedermera briggantinen “Mercurius” (75 läster) 1800—1803, skeppet “Amphion” (159 1/3 läster) 1804—1809, skeppet “Prosperitas” (125 läster) 1810—1815 och skeppet “Audacia” (213 läster) 1816—1819. Vid utgåendet från Stockholm med sistnämnda fartyg avled Norbeck i Dalarö 2 okt. 1819, varpå befälet ombord övertogs av kapten Petter Söderberg. Resan gick även i fortsättningen olyckligt, fartyget strandade i mars 1820 på portugisiska kusten blev kondemnerat och såldes på hösten samma år i S:t Ybes för upphuggning. I S:t Ybes avled också skepparen Söderberg. Sjömanshusets rullor meddelar, att som Söderberg var “en om skeppet och dess dokumenter mycket vårdslös man”, så “har man varken fått reda på denna besättnings eller den i Stockholm förhyrdas avräkningar”.

Redan 1812 hade Norbeck av sin kollega, kofferdikapten Carl Brelin, och sin andra nabo, skomakaren Olof Hillbom, köpt granntomterna nr 102 resp nr 104 och de tre tomternas historia i fortsättningen kom därigenom att bli gemensam.

I sitt äktenskap med Anna Stina Wallberg (f. ca 1776) hade Norbeck flera barn, av vilka dottern Petronella (f. 1804) blev gift med logarvaren och fabrikören Johan Wilhelm Adler (f. ca 1791). Denne övertog efter svärfaderns död husbondskapet på den Norbeckska egendomen, som så småningom förvandlades till en av stadens större fabriksfastigheter.

Adler var född i Flistad och kom via Stockholm 1818 som logarvare till Gävle, där han fick bostad hos kofferdikapten Norbeck och 1826 blev måg i gården. Om hans garverirörelse där berättar den tidigare omnämnda Mattonska jubileumsboken bl. a» följande:

”Att han var gammal i yrket framgår därav att han kallades garverifabrikör redan år 1818, då han inträdde i Handels-Societeten, och hans inköp år 1827 av den mycket närbelägna källaren har troligen också hängt samman med hans garveridrift — åtminstone senare innehavare av Åbergs garveri har använt den som s. k. smultkällare. Slutligen vittnar den omständigheten att Adler senast år 1839 blivit ålderman i stadens logarvareämbete om en sannolikt ganska långvarig tillvaro som mästare i staden, innan denna värdighet uppnåddes”.

Samma källa uppger» att Adler sannolikt bebodde det numera bortrivna »stora huset» på tomten, dvs. den gård, som låg i hörnet av Södra Kungs- och Västra Islandsgatorna. Efter hans död (1851) fortsatte tydligen änkan med garverirörelsen åtminstone några år framåt, vilket styrkes bL a. av ett av henne 1856 utfärdat betyg i en gesällbok. Till garveriet hörde då anläggningar även i ett närliggande kvarter.

1857 övertogs den stora Adlerskarörelsen av fabrikör Anders Rahlén till ett pris av 35.000 rdr och året därpå beslöts, att denna stora tomt i fortsättningen skulle betecknas med allenast nr 103 i första kvarteret. I köpesumman ingick även Adlers anläggningar på den närliggande tomten nr 152 samt den ovannämnda smultkällaren (nr 155 ½). Huvudfastigheten omfattade inalles 3,878 kvadratalnar, dvs. hela kvarteret Silverfrun.

Endast fem år blev dock garveriet I Rahléns ägo, och när det 1862 såldes på auktion, hade köpesumman krupit ner till bara 16.500 rdr riksmynt. Den nye innehavaren hette Otto Göthe och var son till en fabrikör Johan Göthe i Falun, som i sistnämnda stad bedrev en ganska omfattande garverirörelse. I själva verket tycks också fadern ha varit den egentlige köparen av den Rahlénska anläggningen, och då Otto strax efter förvärvet intecknade fastigheten för 12.000 rdr, skedde det också mot ett skuldbrev till fadern »eller ordres». Den sistnämnde övertog f. ö. hela fastigheten av sonen i april 1866 för 13.000 rdr.

Redan i augusti 1866 försvinner emellertid också Johan Göthes namn ur den gamla södergårdens ägarelängd genom en på sitt sätt märklig bytesaffär. I den nuvarande Strandparken omedelbart nordväst om Gammelbron drev sedan något tiotal år tillbaka garvaren Per Åberg sin rörelse, och nu överenskoms mellan Johan Göthe och Åberg om ett byte dem emellan, varvid dock Åberg skulle erlägga en mellanskillnad av 1.484:50 rdr.

Det var ett tursamt byte för Åberg, Vid den stora stadsbranden 1869 raderades även garveriet i Strandparken bort av elden, men Åberg hade då sin rörelse på den säkra södra sidan av ån, dit branden aldrig nådde.

»Emellertid förblev garvargårdarna efter branden endast några år i Åbergs ägo», heter det i den Mattonska minnesskriften, »ty han var inte så stark och tyngdes tydligen av ansvaret för den ganska stora rörelsen. Han blev bl. a. orolig över de stora krediter, som lämnades av hans expedit i läderboden. Lars Göransson, och fann det fördelaktigare att år 1872 sälja hela rörelsen till denne och Gustaf Nordgren, som även han var expedit i en läderhandel i staden, nämligen A. M. Zimmermans. Åberg hade dock en del pengar kvar i rörelsen och stannade själv kvar i sitt gamla yrke samt förblev den verklige garvaren i företaget, ehuru som dess verkmästare. Företagets namn blev också P. Åberg & Co.

Efter Nordgrens död löste Göransson 1878 in även hans ägohälft för 20.000 kr, varefter hela fastigheten år 1900 övertogs av fabriksfirman P. Åberg & Co till ett pris av 120.000 kr. Denna firma omnbildades sedermera till Gefle Galosch- och Skoförsäljnings AB, och då detta i sin tur 1924 kom i Tretornsbolagets händer, utlöstes en av de tidigare huvuddelägarna fabrikör P. J. Hedman, som samtidigt övertog fastigheten på Gamla Söder. Många nu medelålders gävlebor minns säkert alltjämt den skoaffär, som han där tillsammans med en kompanjon etablerade under firmanamnet Hedman & Sundberg i den gård, där Per Åberg en gång hade sin läderhandel, och som kunde betraktas såsom den sista resten av den Adlerska garverirörelsen på denna plats.

1930 inköptes fastigheten, vars pris nu stigit till 140.000 kr, av disponent S. A. Andersson-Björn, innehavare av den 1898 grundlagda firman ab Möbelproduktion, vilken som bekant också hade sin försäljningsavdelning vid den norra hörnfastighet vid Södra Kungsgatan. Verkstaden låg däremot längs Islandsgatan, och disponent Björn kan ännu berätta om, hur man vid en golvomläggning i verkstaden påträffade resterna av ett par gamla garvkar nedsänkta i marken.

Sedan 1957 tillhör marken Gävle stad, som då inlöste kvarteret Silverfrun för 837.000 kr, varpå all bebyggelse i kvarteret revs bort för att lämna plats för den ännu icke helt iordningställda trafikkarusellen.

Skomakarens iskällare

Tomten nr 3 med adress Källargränd 4, kv. Spektaklet 3 utgjordes av en tämligen rymlig källare, sannolikt uppförd på 1760-talet och försvunnen först sommaren 1959. Den tillhörde skomakarmästaren Anders Camin (f. 1734), men skiftades efter hans bortgång mellan barnen och änkan, Malena Törnberg, vilken sistnämnda trädde i nytt gifte med skomakaremästaren Lars Mörtenberg. I ett magistratsprotokoll från 1838 kallas stället ”iskällareplatsen”, och det troliga är väl därför, att den vid denna tidpunkt nyttjades för förvaring av is.

Tomthalvan som blev sin egen tomt

Redan 1743 köptes den västra delen av fastigheten Färgaren 6 på Gamla Söder av kofferdimannen Peter Lundström, som ävenledes någon gång under 1700-talets första hälft tillhandlade sig av Abraham Kiäll ”halva delen i en källare bredvid Biörkmans stuva”.

Peter Lundström var gift tre gånger och hade en lång rad barn, men före sin bortgång upprättade han med sin sista hustru, Anna Wiberg (f. 1723), bergsmansdotter från Torsåker, ett inbördes testamente, som bevakades vid rådhusrätten 3 juli 1780 och tillförsäkrade henne att sitta i orubbat bo. Med tiden övertogs emellertid gården av Lundströms son i första giftet, skomakaren Johan Lundström (f. 1737, d. 1805), borgare i staden sedan 1766. Vid ungefär samma tidpunkt, som han fick burskap gifte han sig med Elisabet Malena Camin (f. 1736, d. 1798), dotter till skomakaremästare Flink, (hon övertog moderns efternamn som flicka) där Lundström av allt att döma gjorde sina läroår.

Efter makans bortgång sköttes Lundström av sin dotter Anna Elisabeth (f. 1769), d. 1801) och måg Olof Lindman (d. 1818), som från Enköping flyttat till Gävle och där slagit sig ner som skomakaremästare. Visserligen dog Lundströms dotter redan efter ett par års äktenskap, varefter Lindman gifte om sig, och kanske var detta en bidragande orsak till, att Lundström själv förkortade sitt liv genom att hänga sig i en tall vid Kungsbäck.

I sitt testamente hade den gamla skomakaremästaren insatt sin måg som universalarvinge, men denne blev inte många år kvar i gården, som redan i 1758 års tomtbok begåvats med eget tomtnummer och i 1791 års tomtregister betecknas såsom halvpart av nuvarande fastigheten Smedjegatan 13.

Troligen 1809 flyttade sålunda Lindman med sin familj till ”Södra tullen”, och som ägare till fastigheten vid Smedjegatan inträder i hans ställe skepparen Eric Jacob Norbäck, som 1824 avyttrade den till hustimmermannen Olof Sundström, vilken i sin tur 1871 sålde den till sin granne Eric Larsson Östberg.

På så sätt sammanfördes de båda gårdshalvorna återigen efter nära 140 års skilsmässa under samma ägare, ehuru alltjämt under olika tomtnummer.

Hovapotekaren Camins gåva till sina fattiga släktingar

Det stora kvarteret Åldermannen, som före 1950-talets omfattande sanering av Gamla Söder omfattade ej mindre än 12 tomter, var till stora delar bebyggt redan under 1700-talets första hälft, och på Lindenbergs karta, avfattad 1741-1747, kan man också mycket väl spåra sträckningen av Övre Bergsgatan. Den nådde emellertid på den tiden inte ända fram till Södra Kungsgatan, utan slutade strax förut mot några mindre byggnader, sannolikt av uthuskaraktär, eftersom de på kartan inte ens åsatts tomtnummer.

Namnet på ägaren (eller ägarna) till dessa småbyggnader är icke känt. Måhända var det åkaren Mattias Hemström (f. ca 1741, d. 1807). Vilken i 1791 års tomtbok står antecknad som innehavare av denna tomt, som så småningom kom att betecknas Åldermannen 1. Kanske lät han också där uppföra det första bostadshuset men något bestämt besked härom tycks stadens äldre handlingar inte kunna ge.

Tomtboken meddelar, emellertid, att Hemström: 1794 avyttrat denna sin egendom till kofferdistyrmannen Eric Hemlin (f. 1769), vilken efter att sedan 1784 ha varit till sjöss blev borgare och skeppare i staden 1795 och sedermera kommenderade stockholmsskeppet ”Johanna Elisabeth” och gävleskeppet ”Thetis”. Han föll slutligen offer för gula febern i New Orleans 1805. Hemlin synes dock aldrig ha fått fasta på sitt köp, sannolikt sammanhängande med vissa gaturegleringar, och av husförhörslängderna att döma tycks han inte ens ha varit skriven för denna tomt.

Nästa ägare blev stadsvaktmästaren Anders Åslund (f. ca 1776), som 1803 ropade in den åtminstone vid denna tidpunkt bebyggda tomten på auktion för 256 rdr riksgälds och sedan bodde där med sin familj under de närmast följande sex åren.

Betr ”skomakaren Flinck och hans ättlingar” har det berättats om skomakaren Anders Camin den äldres son Lars Michael (f. 1767) som var en studerad karl och slutligen blev hovapotekare i Stockholm, medan hans yngre broder Anders Camin den yngre (f. 1773) efterträdde fadern i yrket. Anders Camin d.y. synes ha kommit på obestånd och tvingats sälja fädernegården längre ner efter Södra Kungsgatan, men 1809 kom Lars Michael till hans hjälp genom att inköpa Åslunds gård för 275 rdr riksgälds och sedan upplåta den åt brodern-skomakaren och hans familj. Anders Camin d.y. avled dock redan 1810, men hovapotekaren lät inte bara änkan och barnen bo kvar i gården, utan överlät den 1812 på dem genom testamentsförordnande.

I den Caminska släkten blev den sedan kvar drygt fyra decennier eller till 1853, varefter gården flera gånger bytte ägare, innan den slutligen 1948 inköptes av Gävle stad för 34.500 kr.

Se Camins Testamente.