48 Julie Sandströmer, del 2 kap XLVIII

EN FÖRFATTARE, som skildrat “Sverige i fest och glädje”, skriver: “Ur många synpunkter är 1800-talet vår historias intressantaste skede, men snart, endast femtio år efter sitt frånfälle får det kanske nöja sig med endast musealt intresse. De av oss, som har dess sista decennier i hågkomst, sitter inne med en förstahandskunskap, som försvinner med oss. De som kan vittna bör göra det medan tid är.”

Dessa ord om “fest och glädje” träder fram då man stannar inför det tidsavsnitt då Julie Sandströmer — gift sedan 1864 med landshövding Björkman – vid sin makes sida under sexton år utövade värdskapet på slottet. Om landshövdingens popularitet och förbindliga väsen är redan nämnt, värdinnan var lika charmant och uppskattad och med ungdomsskarans medverkan blev “Iivet på Gefleborg” synnerligen omväxlande och animerat.

Nyårsdagens stora mottagning, som snart blev en högt skattad tradition, ägde rum på aftonen, till vilken i regel flera hundra personer infann sig, ja, sista gången över fyra hundra.

Yngsta dottern i familjen Carl Adolf och Julie Björkman, den nu åttiosexåriga borgmästarinnan Anna Berggren, har dessa aftnar i livlig hågkomst och berättar “con amore”. Hon och Borgmästare Carl Berggren bodde själva i cirka 50 år på bottenvåningen i “Engwallska huset” vid Borgmästarplan i Gävle. Makarna hade fem söner.

Engwallska huset.

Julies dotter Anna med sin borgmästare Carl.

Vid 7-tiden började gästerna infinna sig, damerna i stor – för att inte säga största – toalett, herrar officerare och övriga, som så hava kunde, i paraduniform. Musiken utfördes av en grupp ur regementets musikkår. Dansen började med en promenadpolonäs i vilken alla, oberoende av ålder, deltog med så mycken sirlighet och grace som kunde presteras. Sedan fortsattes med vals, polka och lancier. I francaiserna deltog även de äldre, och två francaiser kunde, med alla sina turer, samtidigt ordnas i den stora slottssalen. I landshövdingens tre rum och i biblioteket var förfriskningar anordnade, bland vilka två numera okända drycker – bischoff och mandelmjölk – var mycket uppskattade. Klockan elva avbröts dansen, och på en kvart var som genom ett trolleri salen förvandlad, tre färdigdukade långbord in­burna med all den mat som serverades, kalla rätter av alla slag, stuvningar, grönsaker, färser, fågel samt en hel skinka på varje bord. Ehuru värdinnan inte vetat hur många gäster som skulle infinna sig, hände det aldrig att maten tröt. Mellan danserna bjöds glace. Det gamla s. k. kungsköket på nedre botten användes alltjämt och förbindelsen mellan matsalen två trappor upp skedde genom en mathiss. Ehuru rätt liten och trång, var den så tungarbetad att därtill behövdes karlatag. Detta bl. a. gjorde det nödvändigt med en betjänt eller två till den övriga, då mer än nu, talrika personalen. Efter supen försvann långborden och allt övrigt helt hastigt och dansen fortsatte på nytt tills klockan slog ett.

Efter några dagar sände värdfolket under alla år tackkort till dem som gjort dem glädjen att infinna sig till nyårsmottagningens festlighet.

Julie Björkman tog initiativet till skapandet av Gefle hushållsskola och dess skolkök. Hon önskade ivrigt att en arbetsstuga för barn och ungdom, efter mönster av de i Stockholm upprättade, skulle komma till stånd även i Gefle, men hann icke få se denna plan förverkligad. I grundandet av hemmet för obotligt sjuka tog hon verksam del och det säges att detta hem inte kunnat bliva vad det blev utan henne. Av familjen kom dottern Anna, som maka till borgmästare C. W. Berggren, att stanna i Gefle (se ovan) . Hon har fortsatt sin moders arbete och under en lång levnad varmhjärtat och med energi tagit betydelsefulla initiativ och medverkat på kulturella och sociala områden och representerar en hel epok av stadens historia.

Landshövdingskan Björkman överlevde sin make i många år och hennes hem i Stockholm var då en kär mötesplats för barn, barnbarn och länsbor som gärna kom på besök för att uppliva gamla goda minnen.