Vem var Staffan Lindén – av Staffan Skott

 (Staffan Lindén 1926-2000,  Skämtteckare, bokillustratör, författare och läroverksadjunkt  /tillagt av webbmaster.)

 

Publ i Dagens Nyheter 1996-05-29

 

Till de många underskattade för att inte säga bortglömda kulturella rikedomarna i Sverige hör dessa herrar som varit en skärva i ögat åt oss alla. Herrar som salig MEM (Mats Erik Molander), Thorvald Gahlin, Håven Nilsson, Henrik Tikkanen och andra. En stillsam teckning, ingen situationskomik – och en aforism som lever ibland på språket och alltid på något bortom språket. (Poul Ströyer är däremot en bildkonstnär som inte kan låta bli att vara även språkligt genialisk ibland.)

 

En av de allra mest älskade i genren fyller nu på fredag till allmän förvåning sjuttio år, STAFFAN LINDÉN med Stollarna.

 

Han är själv som sina teckningar: det ser förledande milt och snällt ut på ytan – och så kan det stinga till av insikt, genomskådande eller bara tidlöst snillrik humor. För all del, även den verbala delen ser ofta förledande mild ut innan man börjar fundera.

 

Och när han stuckit hål på någon ballong av mänsklig pösighet tänker läsaren ofta: – Jaha, det gäller väl mig också, om jag ska vara uppriktig.

 

Precis som med de ovan uppräknade kollegerna har Staffan Lindén lämnat en del bestående tankar i sina landsmäns huvuden, tankar som vidgat horisonten och muddrat i de (eventuella) inre djupen.

 

Osedlig roman

Min eviga favorit är prästmannen som för snart fyrtio år sedan anmälde Mykles osedliga roman “Sången om den röda rubinen” till polisen. Staffan Lindén lät honom säga:

– O nej, jag haver icke läst den. Men man kan ju föreställa sig vad det står där.

 

På något outgrundligt vis handlar det först om sedlighetens väktare (de som borde hålla moralens fana lägre så den skylde lite bättre). Men när man funderat bara lite till så inser man att det handlar om oss alla.

 

Staffan Lindén föddes och växte upp i Hälsingland, studerade i Uppsala, började redan då glädja omvärlden med illustrerade aforismer, arbetade till 45 års ålder som läroverksadjunkt (med ett kort avbrott då han försökte sälja av andra tecknade serier åt Bulls Presstjänst), insåg 1971 att adjunktlönen mest gick till skatt och blev därefter stollig på heltid, så att säga.

 

Kulturstipendium

Sedan 1972 har han tecknat åt Expressen och sedan 1954 är han gift med Ulla-Märta, lärare och konstnär, och har med henne två söner, Lasse och Mats, den senare även känd som popsångare Traste Lindén. Tre barnbarn och katten Viktor ingår i gratulantskaran.

 

 

Han har belönats med Gävle stads kulturstipendium, H M Konungens medalj i åttonde storleken och Amningshjälpens tröstpris 1986.

 

Urstollen, tecknad 1957, torde också uppvakta, i andens rike åtminstone. Det var en militär som sa:

– Förra året föresatte jag mig att inköpa nya galoscher och det har jag min själ också verkställt.

 

Staffan Lindén bor i det ljuvliga reservatet Gamla Gefle med en tomt som grannen vägrar betrakta som trädgård, “vi kallar den grönområde“. Han deltar flitigt i stadens kulturella liv, i Konstnärsgillet och Pensionärsuniversitetet och Bibliotekets Vänner. Han har knypplat (en släkttradition) och spelar dragspel (för sig själv, påstår han).

 

Trots hans envisa punkterande av ballonger finns det knappast någon som har något ont att säga om honom, vilket kanske är en prestation. Genier brukar sällan vara populära i sin närmaste omgivning, men han är ett undantag. Till och med Kjell-Olof Feldt sa för några decennier Du är mycket mindre reaktionär än förr, vilket kanske dock antydde en utveckling mer hos Feldt än hos Lindén.

 

De memoarer som utlovades när Staffan Lindén för fem år sedan fyllde folkpensionär har ännu inte kommit till stånd. Han bara funderar på dem.

– Det blir inte så många teckningar numera heller. Det är ganska skönt att inte ha det att tänka på. Inte för att jag lidit av det. Men det finns så mycket annat att göra.

 

En aforism som så vitt känt inte kom i tryck var när Staffan Lindén stördes i sin undervisning vid läroverket i Gävle av en tryckluftsborr (!) ute i korridoren. Stillsamt sade han: “Det här är är ju som att leda en studiecirkel i en skyttegrav“, och fortsatte sedan lektionen.

 

Dåligt samvete

När vi talas vid i telefon påminner jag honom om att han en gång 1960 körde ut mig i korridoren för att jag på hans tysklektion läste på en läxa i grekiska (jag var mera rädd för den läraren) och det visar sig att han kommer ihåg det och säger sig haft lite dåligt samvete för att jag blev så ledsen. Ledsen blev jag faktiskt, minns jag nu, för jag skämdes för att ha burit mig dumt åt för en lärare som vi alla faktiskt tyckte om. Om man kan säga det så var han även som lärare stillsamt populär.

 

När jag läst igenom vad som genom tiderna skrivits i pressen om Staffan Lindén (som skrivit en hel del utmärkta böcker också) finner jag att ingen nämner att han är rätt korväxt.

 

Lustigt nog hade vi två tysklärare på varandra som var lika korta, den andre var Staffan Lindén. Den förste fick oss att känna hur liten han var och att han alltid tänkte på det. Att Staffan Linden var någon decimeter under svensk medellängd var det däremot aldrig någon som tänkte på. Över huvud taget. Det är sådant som kallas inre växt.

 

STAFFAN SKOTT

———–

Publ. 2015-04-17 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website