Tina Westerlund – SSK-Brynäs i Gävle 10 oktober 2002

 

 

VISSA AV DESSA  FOTON ÄR KLICKBARA VILKET  FÖRSTORAR DEM – klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till nästa bild!

 

“E’ru Brynäsare?” Jag får den frågan ibland när snacket kommer in på ishockey och den brukar uttalas i en ton av lätt höjda ögonbryn och understundom neddragna mungipor. Ingen säger det direkt, men det hänger lite Quisling i luften. Och vad ska jag svara annat än att “jo, så är det – bokstav- ligt talat”. Född och uppvuxen på Brynäs nämligen, i skuggan av Stenebergsparken, Sjätte Tvärgatan och Staffanskyrkan i stadsdelen Brynäs i Gävle. Då är man Brynäsare.   Vännen Lasse, hängiven SSK’are fast han stammar från någon egenartad söderförort till Stockholm, brukar säga att “sitt lag byter man inte”. Fru kan man byta, och smak och jobb. Till och med parti och nationalitet. Men lag byter man inte. Ungefär så.  Så är jag Brynäsare. Även om jag inte hör hemma i Lasses liga. “Det är väl synd, att Sverige åkte ur fotbolls-VM” tyckte jag. “Ja, fast det är ingen katastrof – som det skulle vara om SSK åkte ur elitserien”, tyckte Lasse. Brynäsare alltså.  Fast egentligen är jag nog Godtemplare.Anhängare sedan barnsben av laget med det mest poetiska namn man kan tänka sig. GGIK. Godis. Saftpiraterna. Gefle Godtemplare. Det låter lika suveränt storstilat och renhjärtat som Hans “Stöveln” Öberg en gång spelade.

 

 

 

 

Hans Stöveln Öberg

 

Lika klockrent elegant som när Sune “Bajan” Bohlin kom farande på fotknölarna – det sägs att Kjell Svensson såg ut som ett trafikmärke då. Det låter ideal och god vilja, hel och ren inunder, Gunder Hägg och folkhem. Från en annan planet än AIK’s apberg. Så egentligen är det Godtemplare jag är.

 

 

  Sune Bajan Bohlin

 

 

Kanske var Godis helt enkelt lite för goda för denna världen. Men Brynäs IF, kvarterslaget från den tuffa arbetarstadsdelen med numrerade gator precis som Manhattan, överlevde. Brynäs har vunnit SM-guld 11 gånger. I Gavlerinken (vilket bra namn – förresten – på en hockeyrink) hänger 12 flaggor. För Gävles första SM-guld tog Godis 1957.

 

Morfar och jag promenerade till Isstadion – utomhus förstås – och tittade på ishockey. Klädda i pjäxor, jag i toppluva och morfar i keps. Termosarna – vi hade var sin av någon anledning – hade riktiga korkar till kork.

 

Öl hette pilsner och varmkorven var kokt och serverades i en pytteliten smörgåspapperslapp och med senap – ketchup fanns bara i Amerika – av korvgubbarna i vit rock och låda på magen.

 

 

  Korvgubbe med låda på magen

 

Rinken var också vit – reklam var inte uppfunnen än. Då var vinterhimlen svart och strålkastare lyste upp isen, fötterna frös sig stela i raggsockarna. Jag kan än idag höra ljudet av puckar som slår i sargen, det lät helt annorlunda utomhus. Vi stod nära och såg matchen, och spelarna som var barhuvade och hade dräkter som gav dem mänskliga former. Då var Stöveln det största som fanns. 

 

Han var Världsmästare. Och så spelande han bandy. Det gick an på 50-talet att ägna sig åt två sporter. Men 1964 – då jag för länge sedan slutat följa med morfar på ishockey – gick det åt pepparn.

 

Det var ödesmatch för Godis och samtidigt skulle Skutskär (eller Skitskär, som vi från stora staden Gävle sa för att det luktade så illa från sulfitfabriken) spela SM-final i bandy.

 

Stöveln Öberg var tvungen att välja – och valde fel. Skutskär förlorade finalen, Godtemplarna också och ramlade dessutom ur högsta serien, och det blev i längden ohållbart för en stad som Gävle att ha tre hockeylag i elitklass (vi får ju inte glömma Strömsbro).

 

Brynäs vann derbyt och Godis var historia. 60- och 70-talen var Brynäs guldålder. SM-tecknen var närmast en prenumeration. Lill-Strimma Svedberg,

 

 Lillstrimma Svedberg 

 

Virus Lindberg,

 

 

  “Virus” Lindberg

 

 

Håkan Wickberg – son till Brynäs starke man Thure.

 

  Håkan Wickberg  

 

Bröderna Salming

 

  Bröderna Salming

 

 

Big Börje och brorsan Stig, icke att förglömma. Och så den som Gävlepubliken anser vara den störste av dem alla – Tord Lundström.

 

  Tord Lundström

 

 

Av Brynäs 12 (eller ska vi säga 11?) guld har Tord varit med om nio. 80-talet var mindre kul för Brynäs. Kris och strul, tränarbråk och inte en medalj så långt ögat nådde.

 

 

  Tommy Sandlin

 

Inte förrän Tommy Sandlin återvände till fadershuset 1993 blev det guld igen.

 

Tommy Sandlin – så ska en hockeytränare låta. Som Södertäljes kommunalråd Hasse Mattsson, om nu någon minns honom fortfarande. Han hade också hemmadialekten intakt efter 30 år i Mälardalen, lät som han lämnat Lappstan i Bomhus igår. Som om någon huggit en bit ur gnällbältet och flyttat det till Gästrikland, ett tugg så fult att inte ens en Gävlebo kan försvara det.

 

Men just så, som Hasse och Tommy, ska en ishockeytränare låta. “Kommer du hem nånting?” brukade min mamma fråga och menade till Gävle. Jag svarade aldrig, fast det var så, att jag är redan hemma. I Södertälje. Så är det. Jag älskar Södertälje, och allt däri, passionerat. Det inbegriper självklart också SSK. Men Brynäsare förblir jag till döddagar – för man byter ju inte lag. Fast egentligen är jag väl Godtemplare.

 

 

Tina Westerlund – Författare och journalist

  Tina är helt oskyldig till bilderna. Har jag plockat fram fel “Gube” får ni skylla på mig!  – Lisse-Lotte

—————————-

maj 26, 2013

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website