Selggrenska Sanatoriet i Strömsbro – av Jan G Ljungström

Publicerat i Gefle Dagblad lördag 9  december 1995

Åke Nyléns tidningsurklipp

 

 

 

Den 9 december 1910 invig­des det nya ståtliga sjukhuset i Strömsbro, Selggrens sana­torium. En stor invigningsce­remoni hölls vid sjukhuset och speciellt inbjudna var bland annat landshövdingen, stadsfullmäktiges ledamöter samt representanter från pressen. Även allmänheten var inbjuden och från central­stationen i Gävle avgick extra tåg till Strömsbro station för de gävlebor som ville närva­ra. Sanatoriet, som skulle be­handla patienter med tuber­kulos (tbc) hade ett synner­ligen lämpligt läge strax utan­för Gävle. Byggnaden var pla­cerad på en grusås i den täta barrskogen mellan Böna- och Hillevägen, några minuters väg fån Strömsbro station.

 

Behovet av ett tuberkulos­sjukhus i Gävle ansågs i slutet av 1800-talet vara stort då sjukdomen var synnerligen utbredd. Ett förslag var att i anslutning till lasarettet inrät­ta en speciell paviljong för tbc-patienter och i november 1898 väcktes en motion av stadsläkaren Åman till stads­fullmäktige, om behovet av ökade sjukvårdsanstalter i Gävle. Det viktigaste behovet ansågs då vara en vårdinrätt­ning för så kallade lungsotspatienter (tuberkulos), då sjukdomen hade en stor smittsamhet.

 

De patienter som var bära­re av sjukdomen var hänvisa­de att vårdas isolerade i hem­met, en vårdform som ansågs högst olämplig. Det bästa sät­tet att bekämpa sjukdomen, enligt dåtidens åsikter, var att isolera den smittade för att på så sätt förhindra sjukdomens spridning. Att inrätta ett spe­ciellt sjukhus avsett för tbc-patienter, ansågs vara den bästa lösningen, då ingen vård av tbc-patienter gavs vid lasarettet.

 

År 1903 tillsattes en kommit­té för att undersöka möjlighe­ten och kostnaderna att inrät­ta ett speciellt tbc-sjukhus i staden och i juli 1904 lämna­des ett skriftligt utlåtande där man förordade uppförandet av ett specialsjukhus. Man planerade att bygga ett fri­stående sjukhus på den grus­ås som löpte mellan Ströms­bro och Varva by mot Bönan. Inrättningen skulle vara till ofantlig stor nytta för samhäl­let och man önskade få en snabb handläggning i stads­fullmäktige. Kostnaden för det nya sjukhuset beräknades till drygt 150 000 kronor och i maj 1907 meddelade hälso­vårdsnämnden att medel från Jonas Selggrens donations­fond kunde disponeras. Jonas Selggren, 1806-1896, var född i Gävle och rektor vid Gävles högre allmänna läroverk (Va­saskolan).

 

 

Han var även riksdagsman och stadsfullmäktiges ordfö­rande 1864-74. Selggren var ogift och i hans testamente från 1893, skulle staden få dis­ponera 80 000 kronor ur hans testamente för att användas till “något för samhället nyt­tigt ändamål”. Statsanslag på 32 000 kronor lämnades och det resterande beloppet stod Gävle stad för. I september 1910 beslutade stadsfullmäk­tige att sjukhuset skulle be­nämnas Jonas Selggrens sa­natorium, efter dess donator.

 

I juni 1908 fattade stadsfull­mäktige beslut om att sanato­riet kunde börja byggas och på hösten samma år påbörja­des byggnadsarbetet efter ritningar av stadsarkitekten E A Hedin. Byggmästare var J A Lindborg från Gävle. Sanatoriet hade tillkommit genom hälsovårdsnämnden, inom vilken initiativet till största del tagits av förste stadsläkaren Rikard von Post. Det stod också under hälso­vårdsnämndens tillsyn och förvaltning.

 

Byggnaden, uppförd helt och hållet i sten, omfattade fem våningar, det vill säga tre egentliga sjukhusvåning­ar samt suterräng- och vinds­våningar. Från entrén kom man in i en mindre förstuga och från denna i stora hallen. I denna våning fanns läka­rens rum, en matsal för sjuk­husets patienter och sex all­männa patientrum som totalt rymde 16 patienter. Till sam­ma våning var också en stör­re balkong förlagd.

 

Genom den breda huvud­trappan kom man upp i den andra våningen som innehöll åtta patientrum för totalt 19 patienter, där de två största salarna rymde fyra patienter vardera. I samma våning fanns också en liten dublett inrymd för översköterskan samt rum för sjukhusets hus­hållerska. De båda våningar­na innehöll dessutom bad­rum, vaktrum, wc och förråd.

 

En hisstrumma för elektrisk hiss hade installerats men eftersom inrättningen vid den tidpunkten saknade elektrici­tet hade man fått vänta med hissinstallationen. Elektri­citet kopplades in 1916 vid sanatoriet. Tredje våningen var avsedd för så kallade pri­vatpatienter och innehöll åtta rum, sex med en säng och två med två sängar. I våningen fanns även badrum med mera samt rum för sjukhusets betjäning. Samtliga rum såväl patienternas som betjäning­ens, var mycket luftiga och målade i ljusa färger. Möblerna var vitmålade och golven belagda med korkmattor.

 

För patienterna vid Selg­grens sanatorium fanns spe­ciella ordningsregler som skulle följas. Patienterna var skyldig att stiga upp och gå till sängsfastställd tid. Vis­telse i sovrummen under da­gen var endast tillåten om läkaren medgivit detta. Sprit­drycker fick patienten endast använda efter läkarens före­skrifter och tobaksrökning och snustuggning var helt för­bjuden inom sanatoriets väg­gar. Det var också strängt för­bjudet att spotta på golvet, marken utomhus eller i näs­duk. För detta ändamål fanns speciella spottkoppar utsatta på avdelningarna. De patien­ter som hade styrka och ork hade möjlighet att utföra lät­tare arbeten i de inredda arbetslokalerna. Manliga pa­tienter kunde ägna sig åt till exempel träslöjd och järnsmi­de medan de kvinnliga kunde sysselsätta sig med att sy eller sticka och eventuellt hjälpa till i sanatoriets klädförråd.

 

Sanatoriets läkare var från starten doktor Rikard von Post, som genom sin per­sonliga insats dragit ett stort strå till stacken. Den första översköterskan var fröken Lilly Elmén från Stockholm. Personalen bestod i övrigt av omkring åtta till tio personer och man beräknade kunna ta emot cirka 45 patienter sam­tidigt på sjukhuset. Under det första verksamhetsåret (1911) vistades totalt 70 patienter vid sanatoriet. Av patienterna var då 41 kvinnor och 29 män och medellängden av sjukhus­vistelsen var 147 dagar. Taxan var för enskilt rum år 1911 tre kronor per dag och om pa­tienten var från annan ort fyra kronor och 40 öre per dag. Delat rum kostade två kronor per dag och allmänt rum en krona per dag.

 

Fram till slutet av 1950-talet fungerade sanatoriet helt och hållet som tbc-sjukhus. Genom de förbättrade bostä­derna och med den ökade hygienen, började smittris­ken minska under mitten av 1900-talet.

 

Detta medförde att man på sommaren 1957 istället kunde börja använda större delen av den andra våningen för vård av långvarigt kroppssjuka eller för medicinsk och kirurgisk eftervård. 1962 övertog Selggrens sanatorium tbc-patienterna från Bollnäs sanato­rium. Därefter kom Selggrens att fungera som centralsana­torium för hela länet. I sam­band med detta gjordes viss ombyggnad och upprustning av byggnaden, vilket var helt klart 1964.

 

På sanatoriet fanns då 54 vårdplatser och sanatoriet fungerade som lungklinik.

 

Verksamheten hade vid det tillfället även övergått helt i landstingets regi och samtliga kronikerpatienter hade 1962 överflyttats till nya Södertulls sjukhus.

 

Enligt  sjukhusplanen från mitten av 1960-talet skulle sanatoriet ersättas av en lungmedicinsk klinik vid Gävle sjukhus och 1974 över­fördes tbc-behandlingen till Gävle sjukhus, där lungkliniken öppnades året därpå. Det gamla sanatoriet kom därefter att stå tomt fram till 1976 då byggnaden öpp­nades som långvårdsavdel­ning, med patienter från Södertulls sjukhus.

 

I mitten av 1980-talet blev Selggrens ett lokalt sjukhem i samband med att primär­vården inrättades och kalla­des då Selggrens sjukhem. 1992 fick landets kommuner ett utvidgat ansvar för boen­de, service och vård till äldre och handikappade, den så kallade Ädel-reformen.

 

Detta innebar att social­tjänsten blev ansvarig för verksamheten och sjukhem­met ändrade samtidigt namn till Selggrensgården. Samma år övergick byggnaden i kom­munens ägo och i dag (1995) funge­rar Selggrensgården som servicehus för äldre.

 

Byggnaden, som genomgått flera om- och tillbyggnader, genom åren, bär än i dag donatorn Jonas Selggrens namn, vilket den gjort sedan starten för 85 år sedan.

 

JAN G LJUNGSTRÖM

 

Läs mer av Jan G Ljungström!

————————–

december 01, 2012

Gå till Startsidan  

  Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Willy
Reply

Min pappa fick tbc på 30-talet. Han blev inlagd på sanatoriet i Strömsbro. Behandlingen bestod – i alla fall delvis – av att man sprutade in gas mellan revbenen så att lungorna skulle pressas ihop. Många av patienterna dog. Pappa trodde att han också skulle dö om han var kvar. Han bara gick hem en dag och levde till han var 88 år.

Lisse-Lotte Danielson
Reply

Tack för din kommentr Willy. Behandlingen lät ganska otrevlig och han klarade sig troligen för att han helt sonika gick hem.

Leave a comment

name*

email* (not published)

website