Publiken skrek ”Ishall, ishall, ishall – Ulf Kriström

Publicera i Gefle Dagblad 17 oktober 2010

 

Ishockey_utomhus

Kallt och trångt. Ståplatsläktarna på gamla Isstadion var långt ifrån dagens stolar i en uppvärmd arena. Men då var det lyx. Fotograf: Ulf Kriström

 

Publiken skrek ”Ishall, ishall, ishall”

Det har gått drygt 70 år sedan ishockeyn introducerades i Gävle. I början spelade distriktets lag mot varann, och Brynäs var inte speciellt bra. Hade inte ens någon lag den första säsongen. Men sedan dess har mycket hänt med ishockeyn – och inte minst när det gäller publikens komfort. Läs bara den här lilla historiken.

 

Den första ishockeybanan i centrala Gävle byggdes hösten 1938 och låg intill järnvägen vid Islandsplan.

 

Någon särskilt pampig anläggning var det inte. Servicen till publiken bestod i stort sett av att Korv-Jansson drog dit sin vagn när det var match och gick runt och sålde. En kokt wienerkorv gick väl på ett par öre.

 

Jansson kom med sin vagn även till Strömvallen och lergropen i Hemlingby när det var bandy. Idrottspubliken var hans nisch.

 

Något matchur var det inte tal om. Åskådarna var så nöjda med att det varje vinter kom upp läktare runt rinken, för det var nämligen ingen självklarhet. En del av området som togs i anspråk för hockeyanläggningen bestod nämligen av en odlingslott som tillhörde en polisman vid namn Cyrén, för övrigt pappa till glaskonstnären Gunnar, och det gällde att förhandla med honom inför varje säsong, annars blev det ingen ishockeybana där inte.

 

Nu var det inte så mycket bevänt med bekvämligheten för spelarna heller. Det fanns inga omklädningsrum vid banan utan spelarna fick byta om hemma och cykla till banan. Det var först när det började spelas matcher på mer nationell nivå som någon kom på att lagen kunde byta om i Murénska badhuset och gå över järnvägen för att nå fram till rinken.

 

– Ibland fick vi stå och vänta tills tåg 952 från Stockholm hade passerat, säger Carlgustaf Gustafsson, svensk mästare med GGIK 1957.

 

Spelarna behövde dock inte gå tillbaka till badhuset i varje paus, det fanns en liten barack intill rinken där båda lagen trängde ihop sig och värmde sig runt en kamin mellan perioderna.

 

På 50-talet var det Sop-Åke Andersson i Brynäs som var ansvarig för anläggningen vid Islandsplan. Han övertalade några av sina sopgubbar att hjälpa till med att kara och skotta banan i samband med träningar och matcher, och slangen som han spolade med brukade han, när den inte var i bruk, rulla ihop runt kaminen i spelarbaracken för att inte vattnet i den skulle frysa.

 

 

Sop-Ake  Sop-Åke Andersson

 

Ett stående inslag, så gott som i varje match, var att Åke i första pausen öppnade dörren på glänt, spände ögonen i pojkarna som satt där och röt:

– Ge nu fan i att trampa sönder slangen med grillerna!

 

Naturligtvis som vanligt med en fimp av märket Robin Hood dinglande i mungipan.

 

I slutet av 1940-talet hade Gävle GIK utvecklats till stans klart bästa lag. Grabbarna som hade börjat i juniorserien under de första krigsåren hade växt till sig och spelade nu i division I, det vill säga den allra högsta serien. Lagets stora stjärna, Hans ”Stöveln” Öberg, hade också debuterat i landslaget.

 

Detta ledde till att det, för första men inte sista gången, rådde hockeyfeber i Gävle. Och i GGIK insåg man att det skulle finnas pengar att tjäna på att bygga en ny arena på något annat ställe där det gick att få plats med större läktare och därmed fler åskådare.

 

GGIK hade sedan gammalt goda kontakter med Borgarskolans rektor Sven Karsberg, och efter förfrågan gick han med på att låta klubben få hyra en fotbollsplan i utkanten av skolans gård i hörnet Kaplansgatan-Brändströmsgatan. Det området användes ändå inte på vintern, så det gjorde ju inget. Det enda han begärde var att läktare och rink och allt skulle vara borta när våren kom.

 

Så blev det. Hösten 1948 stod allt klart efter ett fantastiskt arbete av GGIK-medlemmar, ledare och även spelare: Rink, läktare, omklädningsrum i Borgarskolans gymnastikhus och till och med ett matchur för publikens skull. Det fanns visserligen inget urverk, men en funktionär placerades vid klockan och förde minutvisaren framåt vid varje uppehåll i spelet. Om matchen var mycket spännande kunde det förstås hända att gubben där ­uppe glömde att dra fram visaren ibland, men det fick Korv-Jansson och de andra stå ut med.

 

GGIK-bananMatch-ur

 

Och 1954 introducerades en fantastisk nyhet: En riktig matchklocka med urverk som kunde startas och stängas med speciella knappar i ­sekretariatet. Det hela möttes med viss skepsis, det där skulle ju aldrig kunna fungera, men det visade sig att det gjorde det.

 

Gävleishockeyns publikservice hade tagit ännu ett viktigt steg.

 

Ishockeyn hade liksom bandyn ett mycket knepigt problem på 40- och 50-talen: Man kunde aldrig riktigt lita på att vintern hade kommit när serierna skulle börja spelas. Inte heller på att våren inte hade kommit när de skulle avslutas. Många tidiga matcher fick uppskjutas, många sena matcher blev aldrig spelade.

 

Lösningen hette konstis, men nu handlade det om kostnader som GGIK inte kunde bära på egen hand. Dessutom krävdes en permanent anläggning eftersom rören där ­ammoniakblandningen skulle flyta inte kunde rivas upp och läggas tillbaka på samma sätt som en sarg och till och med en läktare.

 

Så Gävle Stad gjorde slag i saken och byggde 1956 en modern anläggning, Isstadion, tvärs över Kaplansgatan från GGIK-banan sett. Rink med konstis, fasta läktare runt om, omklädningsrum i direkt anslutning till banan, riktiga spelarbås och sekretariat, pressläktare, spritt nytt matchur och åtminstone efter något år en anslagstavla där alla som köpt program kunde se ställningen i alla andra matcher.

 

Där fanns också en fast kiosk som några hundra korvsugna kunde köa utanför i pauserna. Och tro det eller inte, men i omklädningsbyggnaden ut mot Gästrikegatan fanns det till och med en offentlig toalett!

 

Det var visserligen alltid kö dit när det var match, men ändå.

 

På Isstadion kunde alla Gävlelag börja träna och spela matcher redan i november och hålla på till…ja, framåt mars, faktiskt.

 

Och vilken lyx för åskådarna, det här skulle väl ändå aldrig kunna överträffas!

 

I sju-åtta år var hockeypubliken i Gävle nöjd med servicen på Isstadion. Men i Stockholm hade Johanneshov fått tak 1962, och alla som varit där berättade ju för vänner och bekanta om hur fantastiskt det var. Att kunna hänga av sig ytterkläderna – ja, till och med hatten – och sitta i godan ro och se på ishockey, det var som i en annan värld.

 

Fast det var ju i Stockholm det, förstås. Något så stort skulle vi väl ändå inte våga oss på här i stan?

 

Men nya hockeyhallar poppade upp lite varstans. I Göteborg, till exempel, och till och med i Västerås. Tanken började gro, och när det var som kallast om öronen på Isstadion skanderade publiken ”ishall, ishall, ishall” i stället för ”Brynäs hej”.

 

Till slut föll politikerna för trycket och beslutade bygga en hall på Sätraåsen där det fanns plats för såna excesser. Den invigdes 1967, fick namnet Gavlerinken och hade så mycket publikservice så man tyckte att hälften kunde vara nog. Serveringar med bord och stolar, flera kiosker och ett korridorsystem där man kunde vandra omkring i pauserna och träffa bekanta som man småpratade någon minut med i väntan på nästa period.

 

Och varmt och skönt var det, hur mycket det än regnade eller snöade utanför.

 

Isstadions gamla matchur kastades på tippen, och i stället kom ett gigantiskt informationssystem som satt fast i taket och hade formen av en kub med en sida vänd mot var och en av de fyra läktarsidorna. Där kunde man läsa såväl matchtid som aktuellt resultat, och även utvisningstider om nu inte utvisningarna blev alldeles för många.

 

Gavlerinken var den i särklass mest långlivade av alla stora ishockey­arenor i Gävle. Det skulle ta nästan 40 år innan den genomgick den stora utbyggnad som ledde till att den fick ett helt nytt utseende och namnet Läkerol Arena.

 

Under den tiden hade förstås en hel del hänt, även om publikservicen inte var så lätt att göra något åt. Man var ju bundna av de utrymmen som fanns.

 

Det som hände var framförallt att det byggdes fler sittplatser på bekostnad av ståplatserna. Och det blev nya och fler toaletter, fler serveringar, nytt högtalarsystem och lite sånt. En ny sponsorvåning byggdes 1995, till förtret för sportjournalisterna som knuffades lite åt sidan.

 

Och så förändrades matchklockan där uppe i taket, bit för bit. Den blev digital, den fick nya funktioner. Den blev så fulländad så att det tog emot att kalla den matchklocka.

 

Och när den ett par år in på 2000-talet fick fyra bildskärmar, var och en riktad mot varsin läktarsida, var det läge att introducera begreppet mediakub.

 

Den fick sitta kvar även när allting omkring den förändrades och Gavlerinken blev Läkerol Arena.

 

Men nu ska den flyttas undan och ersättas med nästa generation matchur.

 

Frågan är vad som kommer härnäst.

 

Ulf Kriström

————————-

mars 15, 2013,

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Scroll to Top