Översiktlig historik kring stadsplaner, av Sten Hillman

 

Sten Hillman

OBS. När ni klickar på en länk och kommer in i Gefle Dagblads arkiv måste ni klicka

TVÅ ggr på tillbakapilen i översta vänstra hörnet för att återgå till denna skrivelse.

För länkar som leder till andra filer än Gefle Dagblads arkiv krävs endast EN klick

på tillbakapilen för att återgå.

I denna version saknas en del bilder  Klicka här för en version inkluderande alla bilder

Innehållsförteckning med länkar

Översiktlig historik kring stadsplaner

Inledning.

Historik.

Sekelskiftet och 1900 – talets början.

Kulturreservatet Gamla Gävle.

planerade man…… Så här

Generalplan 1952 – den första generalplanen

 

Befolkning/Bostäder

Vägar och gator

Generalplan 1967 – Kommunplan 1973

 

Befolkning.

Befolkning 1950 – 2000 Gävleblocket

Befolkningsprognoser hämtade ur kommunplan 1973.

Vägar och gator

Bostäder

Och så här blev det……

Befolkning.

Vägar och gator

BostäderSätra ett ABC-område.

Hagström – Tolvforsskogen.

Det gröna Gävle

Limön

Generalplan 67

 

Kommunplan 1973

Olsbacka – Fjärran Höjder, Sörby och Fridhem..

Förteckning källor och bilagor

Stadsplanekartor m.m.

Skriftliga källor

Muntliga källor


Översiktlig historik kring stadsplaner

Inledning

Denna rapport är en översiktlig kartläggning av stadsplaner från slutet av 1700-

talet och fram till 1980-talet, beträffande historik, befolkning, bostäder,

grönstruktur, gator och vägar.

Beträffande befolkning, bostäder, gator och vägar, sträcker sig kartläggningen

huvudsakligen från 1940-talet och fram till 1980-talet

Syftet med rapporten har varit att beskriva vilka motiv och tankegångar som

tidigare styrde planerare och beslutsfattare i arbetet med stadens byggande, samt

att redovisa vilka planer som genomförts och ge motiv till varför vissa planer

förkastats.

Utsikt från kyrktornet över stadsparken. Till höger i bild, lasarettet senare

Grapes minne, i mitten badhuset Najaden och till vänster, udden där

konserthuset står idag. Oljemålning i Länsmuseet

Historik

Redan under 1600 och 1700-talen gjordes stadsplaner för stora delar av staden. I

dagens Gävle finns inte många spår kvar av dessa. Det Gävle som finns idag är

till största delen skapat under 1800 och 1900-talet. (se karta Kierrulf 1792

bilaga 1, samt karta Rosenbaum 1853 bilaga 2).

De omfattande stadsbränderna 1776 och 1869 tvingade fram en förnyelse av

bebyggelsen norr om ån. Vid 1869 års brand lades den största och förnämsta

stadsdelen norr om ån, med undantag för några få hus, husen mellan kyrkan och

Gavleån och Berggrenska gården, helt i aska. Den delen utgjorde ungefär fyra

femtedelar av staden och innehöll cityområdet med de förnämsta bostads- och

affärshusen, vilka huvudsakligen var byggda i trä. Söder undgick branden och

innehåller därför den äldsta bebyggelsen.

Efter branden 1869 tillkallades den kände järnvägsbyggaren Nils Ericson,

vilken snabbt utarbetade en stadsplan för den nedbrunna delen av staden. Inom

några få år hade staden återtagit den utsträckning den hade före branden, d.v.s.

till Staketgatan i norr. (se karta Ericsson 1869, bilaga 3). Återuppbyggnaden

bestod så gott som uteslutande, av trähus i två våningar.

Bostäder skulle komma att behövas. Under senare halvan av 1800-talet och

början av 1900-talet inträdde en våldsam tillväxt av städernas befolkning.

Orsaken till detta var bl. a. bättre läkarvård och därmed ökad medellivslängd. I

samband med industrialiseringen påbörjade inflyttningen från landsbygden,

vilket ställde större krav på bostadsbyggande i städerna.

År 1850 hade Gävle 9500 innevånare, 1870 13000, 1900 28000, och 1920

37000, alltså en ökning med fyra gånger på 70 år.

I hela landet bodde år 1850, 3 482 541 personer och 10,1 % av dessa bodde i

städerna. (Källa: Historisk statistik för Sverige 1720 – 1950, Stadsbiblioteket

Gävle).

I hela landet bodde år 2000, 8 882 792 personer och 84 % av dessa bodde i

tätort. Av hela befolkningen bodde 43 % i de 20 största tätorterna.

Tätort definieras som en samling av hus med 200 invånare eller fler. Vidare får

avståndet mellan husen inte vara längre än 200 meter.

I tätort Gävle bodde år 2000, 67 856 personer, vilket utgjorde 81,2 % av

kommunens tätortsbefolkning. I glesbygd bodde 7 517 personer vilket

utgjorde 8,3 % av den totala folkmängden som var 90 742 personer.

(se statistik, Gävle kommun bilaga13).

Tätort Gävle avgränsas i norr av Hille upp till kyrkan, i öster av Bomhus, i söder

av Järvsta och i väster av Hagaström.

Brandfaran var den allt överskuggande faktorn i stadsplanerandet under 1800-

talet. Som exempel på åtgärder mot spridningen av eventuella bränder kan nämnas

den breda Rådhusesplanaden samt Östra Esplanaden och Nygatan. De breda

trädplanterade esplanaderna tillkom för att utgöra s.k. brandgator mellan västra

och östra delarna av staden.

Den Ericssonska stadsplanen kännetecknades av breda trädplanterade gator samt

små kvarter med endast fyra tomter i varje, och det s.k. ”rutnätet” en rätvinklig och

lättöverskådlig kvartersindelning.

De planer som gjordes av stadsingenjören Björkmansson 1876 och av lantmätare

Almegren 1888 var även de typiska rutnätsplaner.

(se karta Almegren 1888, bilaga 4).

I Björkmanssons plan 1876 (se del av karta bilaga 14) upptogs bl. a. Rådhus och

Järnvägsesplanaderna samt kyrkoesplanaden från Gammelbron och söderut.

Kyrkoesplanaden blev aldrig genomförd. Järnvägsesplanaden som tidigare hetat

Östra Esplanaden fick sitt nya namn när Gävle Dala och Uppsala Gävle

järnvägar förenades med en bro över Lillån och stationshus på nuvarande plats.

Sedan 1859 hade Gävle Dalas stationshus legat på Alderholmen, ungefär vid

nuvarande Alderholmsbron. Rådhusesplanaden och det övriga vägnätet föreslogs

fortsätta rakt söderut genom staden, detta trots terrängsvårigheter och äldre

byggnader vilka skulle rivas.

Den Almegrenska stadsplanen (se bilaga 4) från 1888 sträckte sig över ett stort

område. Bl. a. föreslog han 34 rutkvarter på Näringen mot Avan samt att Brynäs

skulle förlängas österut med sammanlagt 13 tvärgator.

Planen innehöll två villaområden, vilket inte funnits i staden tidigare. Det södra

norr om Bergsgatan till ån och det norra väster om Engelbrektsgatan och norr

om Västra Vägen.

Villakvarteren planerades med stora oregelbundna tomter som låg i anslutning

till Gavleån och stadsträdgården. Området norr om Västra vägen genomfördes

inte enligt planen och är numera bebyggt med bostads- och hyresrätter.

I stadsfullmäktiges, byggnadsnämndens eller andra handlingar finns det ingen

förklaring till varför man ville bygga områden med en så annorlunda karaktär än

den övriga stadsbebyggelsen.

I en skrivelse från byggnadsnämnden till stadsfullmäktige, daterad 10 april 1886

föreslogs att ingen arbetare skulle få tillgång till tomterna. Skrivelsen togs till

protokollet men ströks vid ett senare tillfälle. Det är troligt att man ville skapa

ett enskilt bostadsområde för stadens rika invånare. Det skulle dröja ända in på

1910 – talet innan villabebyggelsen kom igång på allvar.

Villastaden ca: 1910. Vykort

Till vänster i bild, konsul Göranssons hus, i mitten nuvarande Handelskammaren

och till höger villa Brittgården, nuvarande Hemgården. I bakgrunden regementet

som var under uppförande. Till vänster i bakgrunden långhässjor vid nuvarande

Karlavägen. Mellan Göranssons och Handelskammaren går numera Parkvägen.

 

 

Sekelskiftet och 1900 – talets början

Det sena 1800-talets modell för stadsplanering följdes omkring sekelskiftet av

nya influenser. Dels övergav man det upprepade rutmönstret, dels började man

ta större hänsyn till äldre bebyggelse och i viss mån även till terrängen. Det var

framförallt dessa tankar som kom till uttryck i den plan från 1905 som fastställdes

för staden 1909 och för villakvarteren 1910.

Planen utarbetades av arkitekterna P. Hallman och F. Sundbärg och omfattade

ett lika stort område som 1888 års plan. Planförfattarna försökte skapa omväxling i

gatubilden genom att ge kvarteren olika form och genom att följa terrängen på ett

smidigare sätt än tidigare. Detta kom främst till uttryck vid planeringen av

villakvarteren.

Av denna anledning övergavs tanken att förlänga Rådhusesplanaden söderut

och bebyggelsen söder om Gavleån d.v.s. bebyggelsen på båda sidor om

S. Kungsgatan föreslogs bibehållen. (se karta Hallman & Sundbärg 1905, bilaga 5).

Beträffande trafikplaneringen var planen förutseende. Bilen hade börjat skymta i

utvecklingen och järnvägstrafiken hade fått en sådan omfattning att järnvägsöver- och

undergångar blev nödvändiga för att lösa problemen. I planen föreslogs bl. a. en

undergång i Norra Kungsgatans förlängning mot norr samt en undergång under

godsspåren i Staketgatans förlängning vid Näringen och en undergång i Staketgatan

vid Järnvägsesplanaden. Undergångarna i strandgatorna var redan utförda. Söder om

ån föreslogs en undergång vid Bergsgatan, (nuvarande Waldenströmsgatan) och en

övergång vid Kaserngatan samt vid nuvarande Mäster Olovsgatan intill södra

koloniområdet.

Gångbron över Järnvägen vid Kaserngatan, Kaserngatsbacken i början av sekelskiftet. Ch. Erikssons Mjölkmagasin.

Vidare föreslogs en bred utfartsgata över en breddad Gammelbro mot Skogmursvägen.

Breddad Gammelbro – Foto Lisse-Lotte Danielson

Rester av denna plan kan ses i den oförståeligt breda Gustavsgatan som slutar blint i

Westergrenska stiftelsen.

Kvar från Hallman och Sundbärgs stadsplan finns idag några få utbyggda partier.

Det är framförallt Södra villastaden, bebyggelsen kring Nynäsplan och väster om

Gamla Lärarhögskolan, samt småhusområdet väster om Bobergsplan. Kvar finns även

trafikleder som Bergsgatan, delar av parkvägen samt Gustavsgatan och Kaserngatans

förlängning in över Brynäs. (Källa: T. Karlström Gävle stadsbild, Stadsarkivet Gävle).

I 1874 års byggnadsstadga för rikets städer gavs föreskrifter angående byggandet.

Dessa reglerade bebyggelsen endast i plan och någon större differentiering av skilda

behov förutsågs inte.

Med tiden och framförallt när man såg det praktiska resultatet, började man inse

nödvändigheten av mera detaljerade bestämmelser. Ett antal revideringar och

omarbetningar ledde så småningom fram till 1931 års stadsplanelag för rikets städer.

Stadsplanelagen innehöll mera detaljerade bestämmelser om användningen av mark

för olika ändamål, samt om byggnadskroppars läge, våningsantal, höjd över gatunivån,

material och taklutningar m.m. Vidare fanns en lokal byggnadsförordning för varje stad,

med bestämmelser för detaljplanearbetet t.ex. hur långt ut i trottoaren en trappa fick

anläggas m.m. Det visade sig snart att även dessa bestämmelser var otillräckliga.

Stadsplaner fastställdes för mindre områden i staden utan en helhetsöverblick.

Önskemål om upprättande av generalplaner påtalades i 1931 års stadsplanelag för

rikets städer, men kom aldrig till stånd. Först med 1947 års byggnadslag ställdes

krav på att en stad ska upprätta en generalplan för stadens byggande.

Kulturreservatet Gamla Gävle

I nov. 1938 upprättade stadsarkitekten Sven Wranér ett förslag till ändring av

stadsplanen för centrala Söder. Kartan reviderades 1939 och 1940.

I sin reviderade form innebar planen en genomgripande förändring av hela centrala

Söder, där ingen hänsyn togs till den gamla stadsplanen och bebyggelsen. Stadsplanen

antogs av stadsfullmäktige den 27 juni 1940.

(se stadsfullmäktiges handlingar1940, utlåtande 200, bihang 42 protokoll § 229).

Länsstyrelsen och byggnadsstyrelsen yttrade sig över ärendet. Invändningar mot

förslaget riktades även av riksantikvarieämbetet och väg och vattenbyggnadsstyrelsen.

I byggnadsstyrelsens remissyttrande ingick även riksantikvarieämbetets yttrande.

I yttrandena framhölls att stadsplaneförslaget ”avseende det centrala Gävle berör

den del av Gävle vars gamla stadsplan i huvudsak bevarats och innebär synnerligen

kraftiga ingrepp i densamma”.

Riksantikvarieämbetet uttalade önskemål om att åtminstone några av de gamla gatorna

kunde få behålla sin prägel och föreslog ett område mellan S. Rådmansgatan,

V. Islandsgatan, S. Kopparslagaregatan och Övre Bergsgatan.

År 1944 antog stadsfullmäktige förslaget till ändring av stadsplanen för centrala delen

av Söder.

I 1945 års stadsplan föreslogs ett kulturreservat inom den södra stadsdelen.

(stadsfullmäktiges handlingar1945 § 57, Kommunal författningssamling 1945/4).

Frågan togs upp i stadsfullmäktige av två motionärer i en gemensam motion. Den

gick ut på att skapa ett friluftsmuseum i Boulognerskogen dit kulturhistoriskt värdefulla

byggnader från det saneringsmogna Söder kunde flyttas.

Motionärerna ville fullfölja en fullständig ombyggnad av Söder och lösa problemen med äldre

kulturhistoriskt värdefulla byggnader genom att flytta dem till annan plats.

Länsintendenten Philibert Humbla och stadsarkitekten Sven Wranér utredde ärendet

och inkom med förslag som förordade Steneberg som plats för friluftsmuseet.

Den 9 febr. 1950 yttrade sig hembygdsrådet varvid man stödde motionen från 1945,

men föreslog i enlighet med utredningen att Steneberg skulle utgöra platsen för friluftsmuseet.

I aug. 1953 väcktes ytterligare en motion i stadsfullmäktige som tog fasta på Steneberg

som friluftsmuseum.

Samma år, (1953) besökte riksantikvarien Gävle i samband med diskussionen om en

ny stadsplan. Vid detta tillfälle vidhöll riksantikvarien ämbetets yttrande från 1941/42

om att behålla äldre, kulturhistoriskt värdefulla byggnader i sin gamla och levande miljö.

Genom att inom det centrala Gävle, som också avsetts i 1945 års stadsplan, bibehålla dessa

äldre, värdefulla byggnader skulle ett kulturreservat skapas. Med hänsyn till bl. a. de av

riksantikvarien på nytt anförda principerna gjorde byggnadsnämnden ett ändrat stadsplaneförslag

till centrala Söder, vilket antogs av stadsfullmäktige i juni 1954.

År 1956 beslutade till sist stadsfullmäktige (stadsfullmäktiges handl. § 9 1956) att motionen

om friluftsmuseum i Boulognerskogen eller Stenebergsparken skulle lämnas utan åtgärd. I stället

uppdrogs åt drätselkammaren och hembygdsrådet att föreslå åtgärder för att bevara Gamla Gävle.

För det sparade området Gamla Gävle, (se stadsplanekarta, bilaga 6) uppgjordes 1966 en

restaureringsplan utarbetad av fastighets- och stadsarkitektkontoren. Planen innehöll en

byggnadshistorisk beskrivning, samt förslag till ombyggnader och restaureringar.

De flesta husen i Gamla Gävle har restaurerats och byggts om såväl utvändigt som invändigt,

men restaureringen har genomförts på ett sätt som gör att området ändå har behållit sin karaktär

av 17- och 1800-tals bebyggelse. Gatunätet i området är i stort sett det ursprungliga.

Gamla Gävle. Längst ner till vänster i bild, Islandsskolan och högst upp till höger Södra

Kungsgatan.


Så här planerade man…

Generalplan 1952 – den första generalplanen

Arbetet med att skapa en generalplan för byggande och utveckling i Gävle tillkom på

byggnadsnämndens initiativ i sept. 1944. För genomförandet tillsattes en kommitté bestående

av tjänstemän från olika verksamhetsområden i staden. Till kommitténs arbetsutskott utsågs

rådman S. Marin, Drätselkammarens ordf. C. V. Westlund och vice ordf. B. Bellander samt

stadsarkitekten S. H. Wranèr. Som teknisk ledare för generalplanearbetet anställdes arkitekten

Per Olof Lefvert.

I anslutning till planarbetet utfördes ett antal utredningar inom olika områden, t.ex. folkmängd,

trafikplanering, markförhållanden, sanering av äldre bebyggelse och behov av nya bostäder och

bostadsområden. (se karta Generalplan 1952, bilaga 7).

Befolkning/Bostäder

Beträffande den framtida befolkningsfördelningen gjordes en prognos med utgångspunkt

från innevånareantalet år 1945 och beräknat antal ungefär år 1975. Prognosen visade antalet

innevånare stadsdelsvis och med eller utan sanering av äldre bebyggelse, (se tabell nedan).

Stadsdelarna Sätra och Hemlingby var nya områden. Om saneringen inte skulle ha genomförts

i full utsträckning när befolkningstalet uppnått ca: 80 000, (som i generalplanen antogs vara

möjligt) angavs möjligheten att planera en ny stadsdel norr om Bönavägen och

Fredriksskansområdet.

Tabell. Prognos befolkningsutveckling 1945 – ca: 75 (Källa: Stadsfullmäktiges handl. 1952

Bihang Nr 5).

 

 

 

Sanering av äldre bebyggelse

I arbetet med generalplanen genomfördes inventering av områden som bedömdes vara

saneringsmogna, d.v.s. ”där det kan vara socialt och ekonomiskt berättigat att riva den

äldre bebyggelsen och uppföra ny”.(Källa: Stadsfullmäktiges handlingar 1952,

bihang nr. 5)

Föremål för saneringsplanerna var i första hand områden med äldre trähusbebyggelse

t.ex. Brynäs, Öster, Nordost och centrala Söder från ån upp till Kaserngatan. Även i

centrum av staden bedömdes åtskilliga av husen, en del uppförda direkt efter stadsbranden

1869, mogna för rivning.

Av planen framgår att de mest angelägna områdena för sanering är de äldre förfallna

delarna på söder. Det var ett område söder om slottet och ett område öster om

S. Kungsgatan, söder om ån båda med sydlig gräns i Brunnsgatan som på grund av sin

ålder och centrala belägenhet ansågs vara lämpliga att sanera. Staden drev sedan slutet av

30-talet en målmedveten politik i syfte att sanera bort äldre bebyggelse, vilket var en

helomvändning jämfört med den Hallmanska planen ett 30-tal år tidigare. Av praktiska

och ekonomiska skäl ansågs det inte möjligt att klara hela saneringsplanen före 1980.

Vägar och gator

Som underlag för planeringen av gator och vägar gjordes en trafikundersökning

beträffande trafikintensitet på huvudtrafikleder. I undersökningen konstaterades att

största trafikintensiteten var vid niotiden, vid lunchtid och vid femtiden på eftermiddagen,

vilket naturligtvis berodde på trafiken till och från arbetsplatserna.

Huvudtrafiklederna var Kungsgatan och Nygatan, samt Brynäsgatan mot Bomhus.

Lastbilstrafiken var orienterad mot godsstationen i hamnen och magasinskvarteren och

alldeles speciellt dominerade lastbilstrafiken utfarten vid Näringen och Fredriksskans.

Genomfartstrafiken visade sig procentuellt liten.

Korsningarna i plan mellan järnväg och trafikled hade länge varit ett problem beroende

på rangeringstrafiken.

Av trafikundersökningen framgick att en omfartsväg på relativt stort avstånd från

stadskärnan inte skulle fylla något större behov och inte heller avlasta inomstadstrafiken

i märkbar utsträckning. Att en omfartsväg ändå planerades i generalplanen motiverades

med att man med växande trafikmängd och växande stad ville lämna möjligheten öppen

för att leda genomfartstrafiken vid sidan av stadskärnan. Omfartsleden skulle så småningom

kunna utgöra en yttre ringväg och avlasta innerstadstrafiken när staden vuxit fram till dess

gräns.

Omfartsleden planerades från en punkt på landsvägen väster om Järvsta, genom Hemlingby

väster om Kungsbäck och öster om nya kyrkogården på ny bro och viadukt över Gavleån

och mellan Tolvfors och Lexe där den förgrenar sig norrut och västerut. Västerut mot

Hagaström och norrut mellan travbanan och Rödjningen samt väster om Stigslund och vidare

norrut. (se del av generalplanekarta 52 nedan).

För planeringen de närmaste åren ansågs viktigast att omfartsledens läge vid Vall blev fastlagt.


Del av generalplanekarta 1952. Planerad omfartsled väster om staden.
Beträffande trafiksituationen i stadskärnan fokuserades planeringen på att

bredda gator där det var möjligt och ordna med över och undergångar vid

järnvägen. Planskilda korsningar vid Kaserngatan och vid Nygatan och

Staketgatan ansågs vara de mest angelägna för att främst underlätta för

lastbilstrafiken.

I samband med planeringen av huvudtrafiklederna diskuterades att utföra undergångarna

vid järnvägen med olika höjd. Undergången vid Nygatan skulle få en höjd om 3,8 meter,

vilket var tillräckligt för personbilar och mindre lastbilar. Undergången vid Staketgatan

mot Näringen skulle ha full höjd vilket innebar 4,6 meter. Övergången vid Kaserngatan

skulle utgå från ett högt läge öster om järnvägen och med nedfartsramp till Muhréngatan.

Detta arrangemang skulle göra det möjligt att komma ned till Centralgatan och inbjuda

till att använda huvudtrafikleden i Fältskärsgatan.

Vidare föreslogs att Svängbron skulle breddas för att underlätta trafiken på Fältskärsgatan

och Brynäsgatan. Den gamla Gustafsbron från 1700-talet, vid utfarten mot väster ansågs

vara en trafikfälla och en ny bro föreslogs norr om den gamla. En undergång under Järnvägs-

och Esplanadgatorna vid Staketgatan ansågs nödvändig på längre sikt och kunna genomföras

inför ett växande trafikbehov. (se vidare avsnittet genomförda samt inte genomförda planer…)

Syftet med trafikplaneringen var att styra bort den tyngsta trafiken från centrum och

underlätta för en framtida ökande trafikmängd.


Generalplan 1967 – Kommunplan 1973

Generalplanen 1967 påbörjades 1962. Då beslutades att stadsplaneberedningen skulle

utgöra generalplanekommitté. När riktlinjerna för arbetet dragits upp utsågs ett

arbetsutskott att närmare följa arbetet som närmast kom att betecknas som ett lagarbete

mellan förtroendemän, tjänstemän och konsult.

I samband med generalplanearbetet genomfördes ett mycket omfattande utredningsarbete

beträffande framtida folkmängd, bostadsbehov, skolor, trafikreglering m.m.

1967 års generalplan antogs delvis, (etapp 1) av kommunfullmäktige den 27 nov. 1967.

(Källa: Stadsfullmäktiges handl. utl. nr. 229, § 345, stadsarkivet Gävle)

En del av de mycket omfattande utredningarna inom olika samhällsområden som

genomfördes i samband med generalplanearbetet har använts i arbetet med senare

kommunplaner. (se karta, förslag till generalplan 1967, etapp 1, bilaga 8).

De faktorer som främst kom att avvika från 1952 års generalplan var folkökningen och

trafikutvecklingen. Befolkningen ökade med tolv procent mellan 1950 och 1957,

(Källa: Per Holm, Butikshandeln i Gävle 1950 – 75 Stadsarkivet Gävle).

vilket var betydligt mer än beräknat.

Den främsta orsaken var att industriproduktionen kommit igång på allvar under 50-talet

vilket medförde att arbetstillfällena blev fler och ekonomin förbättrades. Bilen började

bli allmän och krävde mera utrymme. I takt med att ekonomin blev bättre kom kraven på

större och modernare bostäder. Det kan nämnas att Gävle vid början av 60-talet hade en,

i jämförelse med andra jämförbara städer, mycket hög andel omoderna bostäder, d.v.s.

bostäder som saknade badrum, inomhustoalett, rinnande varmvatten m.m.

(Källa: Gunnar Lidfeldt, muntl.)

Befolkning

År 1964 inkorporerades södra Valbo, d.v.s. Hemsta, Hemlingby, Furuvik m.m. i Gävle

Kommun, vilket innebar ett tillskott av 2367 innevånare.

År 1969 inkorporerades H-kommunerna, Hedesunda, Hille och Hamrånge och 1971

tillkom Valbo, vilket innebar ett befolkningstillskott av totalt ca: 22 800 innevånare.

År 1970 var 93,7 % av Gävles kommuninnevånare bosatta i tätort. Tätort definierades

som ”en samling av hus med 200 innevånare eller fler”. Vidare fick avståndet mellan

husen inte vara längre än 200 meter.


Befolkning 1950 – 2000 Gävleblocket

Befolkningsprognoser hämtade ur kommunplan 1973

År

Antal invånare

Ökning inom perioden

Genomsnittlig procentuell ökning per år

31/12 1950

71 374

7889

1,1 %

1960

79 263

3204

0,8 %

1965

82 467

2154

0,5 %

1970

84 621

2379

0,5 %

1975

87 000

3000

0,7 %

1980

90 000

4000

0,9 %

1985

94 000

13 000

0,9 %

2000

107 000

Prognosen i kommunplanen 1973 förutspådde en folkmängd om 107 000

innevånare år 2000. I händelse av att befolkningsökningen skulle ske i snabbare

takt, gjordes en alternativ befolkningsprognos om maximalt 120 000 innevånare

år 2000. (se tabell nedan).

Vidare planerades ett reservområde för bostäder, Tolvforsskogen, som

beredskap inför en maximal befolkningsökning. (se vidare avsnittet Tolvforsskogen).

Alternativ befolkningsprognos 1970 – 2000

Antal invånare

Ökning inom perioden

Genomsnittlig procentuell ökning per år

31/12 1970

84 620

3379

0,8 %

1975

88 000

5000

1,1 %

1980

93 000

6000

1,3 %

1985

99 000

21 000

1,4 %

2000

120 000


Vägar och gator

Trafikplaneringen i 1967 års generalplan hade sin grund i kombinationen av

tre olika trafikstrukturer. Det var förbifartstänkandet, gaffeltänkandet och

ringledstänkandet. (se karta, förslag till generalplan 1967, etapp 3, bilaga 9).

Förbifartstänkandet utgick ifrån att trafiken på E4: an skulle ledas väster om

stadsbebyggelsen, med tre avfarter till staden: söder om Skogmur, i väster vid

Rv-80, samt i norr i höjd med Tolvfors och Sätra. Förbifartsleden byggdes i

tre etapper. Den första från Skogmur och fram till Rv-80 byggdes 1979. Ett år

senare byggdes sträckan Rv-80 och fram till Tolvforsleden och 1987 den sista

etappen upp till Hagsta Tanken med förbifartsleden var att den trafik som

endast hade för avsikt att passera staden skulle avlastas från stadskärnan.

Gaffeltänkandet var en vidareutveckling av 1952 års generalplan och tillkom

i första hand för att reglera och underlätta för den tunga trafiken till och från

hamn och industriområden.

Trafiken mot Bomhus planerades att gå från södra avfarten och ansluta till

Söderbågen och vidare över Sörby Urfjäll till industrierna i Karskär. Ytterligare

en led, Hemstaleden planerades ansluta till gamla E4: an vid Järvsta och följa

järnvägen in mot staden genom södra koloniområdet och ansluta till Muréngtan.

Hemstaleden skulle avlasta Södra Kungsgatan från trafiken från söder.

Trafiken till industriområdena i den östra delen av staden, d.v.s. Alderholmen

och Näringen planerades att gå från avfarten vid Rv-80 över Västra Vägen och

den centrumtangerande Staketgatan.

För att avlasta Staketgatan som betecknades som centrumdelens norra gräns,

planerades ytterligare en led som band ihop Stora Esplanadgatan via Norra Gatan,

Hälsingegatan och Brändströmsgatan fram till Västra Vägen.

 

För trafiken till Gävle Hamn planerades Tolvforsleden, nuvarande Hamnleden

med avfart från E4: an och vidare mellan Tolvfors och Sätra, Norra Kungsvägen

och via Lexvall över Avabron mot Fredriksskanshamnen. Gävle Hamn förväntades

växa kraftigt och byggandet av Hamnleden hade därför högsta prioritet.

För den norrifrån kommande trafiken på E4: an planerades ytterligare en

avfart (Tickselleden) strax norr om Sätra. Den var planerad att gå norr och öster

om Sätra, mellan Sätrahöjden och nuvarande Gavlerinken in mot staden och

ansluta till Hälsingegatan.

Ringledstänkandet utgick ifrån att trafiken skulle löpa mellan stadsdelarna utan

att behöva gå genom centrumdelen. Den yttre ringleden planerades att börja i söder

vid Bomhusvägen och vidare i en cirkel västerut via Söderbågen och Västerbågen

och norrut genom Tolvfors via Norrbågen genom Sätra samt fortsätta österut till

Näringen.

Den inre ringleden bestod av Muhréngatan i öster som hopbyggd med Parkvägen

via södra kolonin ledde fram till Västra Vägen vid Kvarnbron.

Från ringlederna planerades matargator in mot centrumdelen. Centrumdelen

avgränsades i öster av Muhréngatan i söder av Kaserngatan och i väster av

Luthergatan/Kaplansgatan samt i norr av Staketgatan.

Bostäder

Under senare delen av 60-talet och början av 70-talet präglades bostadsbyggandet

av det s.k. miljonprogrammet för bostäder, som riksdagen fattade beslut om 1965.

Beslutet innebar att man skulle bygga en miljon lägenheter på 10 år. Miljonprogrammet

genomfördes mellan 1965 och 1975 och målet överskreds med sex tusen lägenheter.

Syftet med miljonprogrammet var att bygga bort den stora bostadsbrist som funnits

edan 40-talet.

Miljonprogrammet kunde genomföras på grund av statliga lån till allmännyttiga och

kooperativa bostadsföretag med upp till 100 % av kostnaden och till en förmånlig ränta.

Även det privata villabyggandet stimulerades genom förmånliga statliga lånevillkor.

För Gävles del innebar miljonprogrammet att man under åren 1965-75 kunde

genomföra det mesta av det byggprogram som planerades redan i 1952 års generalplan.

Bostadsbyggandet hade inletts redan på 50-talet med den s.k. södersaneringen,

när den äldre bebyggelsen väster om Södra Kungsgatan revs och nya hus

uppfördes på området. Vidare uppfördes vid den här tiden bostadsområdet

vid Kristinaplan på Luftvärnsbacken (Källa: Gunnar Lidfeldt, muntl.) söder

om Kaserngatan, samt området Stigslund norr om staden. Dessa områden kallades

grannskapsenheter med stadsdelscentrum, livsmedelsaffär, post, bank, kiosk och

annan handel. Centrum uppfördes samtidigt med bostäderna.

Under 1960 och 70-talet byggdes de stora stadsdelarna Andersberg, Bomhus och Sätra.

Vidare sanerades och bebyggdes stadsdelarna Brynäs och Öster. Sätra som i 1952 års

generalplan planerades söder om Bäckebrovägen mellan Tolvfors och Marielund

färdigställdes på nuvarande plats 1976, Andersberg 1977 och därefter koncentrerades

byggandet till södra Bomhusområdet. För Sätras del återupptogs byggandet 1980 med

bostadsområden väster och norr om Sätrahöjden. Det sista var kvarteret Björkpyrolan

som färdigställdes 1992, samt kvarteret Skogsfräken som påbörjades 2003.


Och så här blev det…

Befolkning

Mellan åren 1945 och 2004 ökade befolkningen i Gävle Kommun från 41 974 till

91 701personer per den 31 dec. 2003, d. v. s. en fördubbling på ca: 60 år. Ca:

25 000 av dessa har tillkommit på grund av inkorporeringen av grannkommunerna

Hedesunda, Valbo, Hille och Hamrånge.

Ökningstakten var störst i början av 50-talet när befolkningen i Gävle stad

ökade med 12 % mellan 1950 och 57. Befolkningsökningen har sedan skett i

långsammare takt och mellan 1997 och 1999 minskade befolkningen med ca:

700 personer, (se tabell nedan) för att sedan vända uppåt igen.

Befolkningsstatistik Gävle Kommun 1990 – 2004 (Källa: Ulla Jonsson,

kommunledningskontoret Gävle).


Vägar och gator

Att planera vägar och gator med tanke på trafikplanering infördes på allvar, först

med Hallman & Sundbärgs stadsplan som fastställdes år 1909/10. Det var

främst järnvägen som vållade problem för trafiken. I planen föreslogs sju

planskilda korsningar vid järnvägen för att underlätta för trafiken.

I 1952 års generalplan kom frågan om en förbifartsled väster om staden upp för

första gången.

I 1967 års generalplan diskuterades trafikleder och trafikreglering mera ingående,

men först på 1970, 80 och 90-talet förverkligades merparten av de planer angående

trafiken som diskuterats under många år.

Genomförda planer…

Viadukten vid Norrtull byggdes 1945

(Källa: Jörgen Hammarbäck Banverket Gävle, Muntl.)

Viadukten vid Staketgatan/Järnvägesplanaden byggdes 1971

Kvarnbron byggdes 1977.

Gavlebron byggdes 1960 strax norr om den gamla Gustafsbron.

(Källa: Per Hedkvist och Lars Erik Mossberg, Tekniska kontoret Gävle, Muntl.)

Kaserngatsbron över järnvägen byggdes 1981 – 82

(Källa: J. Sterner, Från Gästrikland 1982)

E4: ans förbifartsled väster om staden som planerades redan i 1952 års generalplan

byggdes fram till Rv-80 1979 och vidare fram till Hamnleden 1980. År 1987

färdigställdes E4: an fram till Hagsta.

(Källa: Hans Åström, Vägverket Söderhamn, Muntl.)

samt inte genomförda eller delvis genomförda planer

Tickselleden som planerades som avfartsväg från E4: an norr och öster om Sätra

med anslutning till Hälsingegatan genomfördes aldrig. Orsaken var främst att

Vägverket ansåg det onödigt att bygga ytterligare en avfart utöver Hamnleden som

ansågs uppfylla behovet.

Hemstaleden som planerades att ansluta till E4: an (riksväg 76) vid Järvsta,

följa järnvägen och vidare genom Södra koloniområdet och ansluta till Muhréngatan

genomfördes aldrig. Orsaken var främst motståndet från kolonisterna.

Den yttre ringleden som planerades bestå av Österbågen, Söderbågen, Västerbågen

och Norrbågen blev genomförd bortsett från sträckan Olsbacka och norrut mot Sätra

och från Sätra och österut till Näringen.

Beträffande sträckan Olsbacka –Sätra Fanns ett motstånd från regementet I 14

och från villaägarna i Fridhem som befarade en högre trafikmängd genom området.

Sträckan Sätra till Näringen genomfördes inte enligt ursprungsplanen. Behovet ansågs

uppfyllt när Idrottsvägen byggdes från Sätrahöjden via Gavlerinken till Näringen.


Den inre ringleden som planerades bestå av Muréngatan i öster, ihopbyggd med

Parkvägen i söder och väster, fram till Västra vägen vid Kvarnbron, genomfördes

bortsett sträckan från Södra Kungsvägen och genom koloniområdet till Muréngatan.

Bostäder

Behovet av bostäder planerades utifrån de befolkningsprognoser som togs fram.

I exemplen nedan beskrivs stadsdelen Sätra som färdigställdes, samt Hagaström –

Tolvforsskogen som aldrig exploaterades.

Sätra ett ABC-område

Stadsdelen Sätra som började byggas 1965 är ett exempel på de tankegångar som

fanns beträffande byggande av nya bostadsområden under 1960 och 70-talen.

(se karta Sätra, kommunplan 73 bilaga 10 samt karta Sätra idag, bilaga 12).

ABC stod för arbete bostad och centrum och tanken var att det skulle finnas

möjlighet att bo, arbeta och ha tillgång till affär, post, bank, skola och annan

samhällsservice i eller i anslutning till stadsdelen.

Sätra som började planläggas 1955, (Drätselkammaren utlyste en arkitekttävling)

uppfördes i tre enklaver (se karta bilaga 12) som ytterst avgränsades av gatan

Sätrahöjden. Inom området skildes enklaverna åt av Norrbågen och Nyöstervägen.


Enklaverna bebyggdes med bostäder i hyresrätt, bostadsrätt och villor. I varje enklav

byggdes en låg och mellanstadieskola. I den östra enklaven byggdes även en

högstadieskola samt kyrka och centrum med affärer och annan samhällsservice.

Utanför Sätrahöjden planerades ett område för småindustri. Industriområdet blev

aldrig fullt utbyggt. Endast ett fåtal företag anmälde intresse att etablera sig i området

och i norr och väster byggdes senare bostäder på den mark som från början varit

avsedd för industrier.

En av anledningarna till det låga intresset för företagsetableringar i Sätra var att ett

nytt industriområde planerats i Sörby Urfjäll vilket ansågs vara ett attraktivare läge.

Sätra byggdes med ambitionen att skapa en ”grön” stadsdel. Mellan kvarteren

lämnades skogsbårder och gröna ytor. Centralt i stadsdelen lämnades ett större

sammanhängande grönområde avsett för idrott och rekreation. Bäckebrobäcken,

(Tickselbäcken) fick flyta orörd genom området, bortsett från sträckan Ulvsätersskolan

till Sätra centrum där en ny bäckfåra grävdes. Bäckfåran ändrades för att gatunätet

skulle kunna planeras på ett smidigare sätt.

Två gångtunnlar byggdes under Sätrahöjden, en i norr och en i väster. Tunnlarna

byggdes för att de boende i området skulle komma ut till rekreation i svamp och

bärmarker utan att behöva korsa trafikleden.

Trafiken planerades att gå längs huvudgatorna Sätrahöjden, Norrbågen och

Nyöstervägen, med matargator in mot parkeringsplatser i närhet till bostäderna.

Ambitionen var att området mellan bostadshusen skulle vara så bilfritt som möjligt.

Sicksackvägen genom östra enklaven anlades som gång och cykelväg.

Ett nät av cykel/gångbanor planerades med tunnlar och undergångar vid trafiklederna,

vilket gjorde det möjligt att cykla eller gå överallt i stadsdelen utan att korsa trafiklederna.

Exempel taget ur kommunplan 73.

Befolkning Sätra (bo/re avser boende per rumsenhet).

Stadsdelen Sätra planerades för ca: 11 000 innevånare och uppfördes till största

delen mellan 1965/75. Efter 1980 återupptogs byggandet med sex bostadsrättsområden

väster och norr om Sätrahöjden. Ytterligare ett småhusområde påbörjades 2003

mellan Sätrahöjden och Primulavägen.

Den 1 Jan. 1973 hade Sätra 9535 invånare, och den 1 Jan. 2004 var 9555 personer

bosatta i området.


Hagström – Tolvforsskogen

Hagaström – Tolvforsskogen planerades som reservområde att ha i beredskap om

antalet innevånare skulle öka kraftigt. Planen var ungefär densamma som för Sätra

med låghus, höghus, stadsdelscentra, skolor och näraliggande industriområde.

(se karta Hagaström – Tolvforsskogen kommunplan 73, bilaga 11).

Exempel taget ur kommunplan 73

Befolkning Hagaström-Tolvforsskogen

Tolvforsskogen planerades för ca: 8000 lägenheter och 18 500 invånare.

Tolvforsskogen var tänkt att exploateras efter 1985.

I Hagaström var 1613 personer bosatta den 1 jan. 1973 och 2204 personer

den 1 jan. 2004. Ökningen beror främst på att Tegelbruksområdet har bebyggts

med hyresfastigheter.


 

 

Det gröna Gävle

Grönområden och parker började anläggas i Gävle först på 1800-talet. Under

1600-talet fanns parkanläggningar runt slottet och kyrkan, men dessa var inte anlagda

som rekreationsområden för allmänheten.

Det skulle dröja ända till mitten av 1800-talet innan man började bygga parker

för allmänheten. På Rosenbaums stadskarta från 1853, (se bilaga 2) finns

stadsträdgården med slingrande gångar och rondeller, inlagd väster om

dåvarande lasarettet. Den började anläggas 1845.

I stadsträdgårdens förlängning västerut anlades ”Boulognern” år 1865 då

området avstyckades från kyrkans mark. Parken fick namn av Bois de Boulogne,

en förstad till Paris. Tidigare kallades området Kroknäs hage och Kroknäset

hade namn av den krok som ån gör vid udden. (se karta Almegren 1888, bilaga 4)

Enligt hembygdsforskaren Folke Löfgren går gränsen mellan Stadsträdgården och

Boulognern vid Dammbron. (Källa: J. Sterner, Från Gästrikland 1997).

Efter stadsbranden 1869 anlades Rådhusesplanaden och Östra esplanaden, samt

föreslogs en mindre park i den nordöstra delen av staden mellan Gävle Dala järnväg

och bebyggelsen, för att förhindra brandskador genom gnistor från lokomotiven.

(se karta Ericsson, bilaga 3). Den sistnämnda blev aldrig genomförd.

Esplanaderna anlades i första hand som brandgator, samtidigt som de tjänade

som rymliga och vackra promenader och för att använda Nils Ericssons egna ord,

”som det är en sanning att planteringar och öppna platser inom större städer är

dessas samhällslungor så bliva ifrågavarande med träd försedda utvidgningar även

i sanitärt avseende välgörande”.

I Björkmanssons stadsplanekarta från 1876 föreslogs att rådhusesplanaden

skulle fortsätta genom den södra stadsdelen, samt att en västlig esplanad

skulle uppföras söder om Gavleån med samma bredd som Rådhusesplanaden.

Den västra esplanaden som fick namnet Kyrkoesplanaden (se del av förslag till

tomtregelring af den södra oreglerade delen i Gefle stad… Björkmansson

maj 1876, bilaga 14)) var tänkt att flankeras av Södra Vågskrivaregatan och Södra

Kaplansgatan. Rådhusesplanaden genom söder och Kyrkoesplanaden genomfördes

aldrig, men beträffande Kyrkoesplanaden är parken öster om gamla

lärarhögskolan, nuvarande Vallbacksskolan, ett minne från Björkmanssons

stadsplaneförslag.

(Källa: T. Karlström, Gävle stadsbild 1974 Stadsarkivet Gävle).

Den Almegrenska stadsplanen 1888 innehöll inga nyheter beträffande

grönområden för den stora allmänheten. Däremot planerades två villaområden i

den västra delen av staden, söder och norr om stadsträdgården med stora

oregelbundna tomter. Endast det södra området, den s.k. Villastaden, bebyggdes

enligt ursprungsplanen och kan närmast liknas vid ”villa i parkboende”, vilket

troligen var avsikten med den delen av planen.

Hallman och Sundbärgs stadsplan från 1905 fastställd 1909 – 10, innehöll nya

tankegångar beträffande parker och grönytor. (se karta bilaga 5) Många

offentliga parker skulle anläggas. Parkerna skulle fördelas så att alla kunde

använda dem. Det var viktigare att anlägga många små parker än ett fåtal

stora. Parker och lekplatser skulle ligga långt från trafiklederna. Som exempel

på kombinerade park och lekplatser kan nämnas området väster om Brynäs folkskola.

Där föreslogs ”en plantering med anordningar, för att barn vintertid skulle kunna

utnyttja höjderna till kälkbackar och skidåkning”. (Källa: T. Karlström, Gävle stadsbild

1974 Stadsarkivet Gävle).

Senare byggdes hyreshus på området. Även södra villastaden och området kring

Fjärran höjder bär spår av den Hallmanska synen på grönstruktur i planeringen.


1952 års stadsplan, den första generalplanen, delade in grönytor av olika slag,

lekparker, idrottsplatser och friluftsområden i tre skilda grupper.

1. Områden som yrkesarbetande kan använda under sin lunchrast,

eller en vardagseftermiddag, där mödrar med barn och en skiftarbetare

med fritid, kan tillbringa några förmiddagstimmar.

Som lunchrastparker räknades Rådhusesplanaden och Stadsträdgården samt

småparkerna utmed ån. Dessa tänktes öka i antal i samband med sanering,

t.ex. genom den förlängning av Rådhusesplanaden söder om Gavleån som

föreslogs i generalplanen och som skulle knyta samman Rådhusesplanaden och

Slottsträdgården. Förlängningen genomfördes i slutet av 50 – talet.

Lekparker för barn över tre år planerades i alla stadsdelar. Normen var att

en lekpark skulle finnas inom 300 meter från varje bostad och med en yta

av ca: 10 m2 per barn. Normen om avstånd och lekyta per barn var en

viljeyttring, en ambition och den har aldrig uppnåtts.

Idrottsplatserna föreslogs att anläggas stadsdelsvis och anknytas till skolorna.

2. Områden som kan nås under en söndagsutflykt och på en tur under veckoslutet.

Förutom centrala parker och idrottsplatser föreslogs i generalplanen avsättandet av större

parkområden för allmänna rekreationsändamål för den stora allmänheten under eftermiddagar

och fritid. Här angavs Boulognerskogen, regementets parker och övningsfält och

Valboåsen längs Gavleån som betydelsefulla för stadens invånare, samt Sätraåsen och

vidare ut mot Strömsbro och Norrlandet. För stadsdelen Brynäs föreslogs ett parkstråk

med en aktiv park omkring Brynäs herrgård och ner mot havet, samt över Måsberget

österut mot skogsmarkerna söder om Bomhus. Vidare föreslogs parkkontakter med

Skogmursskogarna över den aktiva parken vid Fjärran höjder.

3. Områden som endast kan utnyttjas under semestern. I Generalplanen föreslogs

inrättande av en semesterby på Limön. Detta förutsatte att staden eller någon

organisation lät uppföra mindre sportstugor för uthyrning.

Mellan Engesberg och Bönan på Norrlandet föreslogs ett område för friluftsändamål

med en byggnadsplan för ca: 120 sportstugor med tomter om 1500 m2.

(Källa: Kommunalfullmäktiges handlingar, 1952, bihang nr. 5, Stadsarkivet Gävle,

samt karta bilaga 7).

Limön

Kronoparken Limön köptes av Gävle stad 1940 till en kostnad av 80 000 kronor, för

att ställas till Gävlebornas förfogande. (Källa: Fastighetsnämnden, åtkomsthandling

Nr. 667, F1: 38 Stadsarkivet Gävle).

Under senare halvan av 40 – talet började ön tas i anspråk för semestervistelse.

Det var mest arbetarfamiljer, främst från Brynäs som tältade på ön några veckor

under semestern. Det var även vanligt att en familj ”mutade” in samma tältplats år efter år.

Någon fast fritidshusbebyggelse var inte tillåten på Limön, men i början av 50 – talet fick

man tillåtelse att uppföra enklare ”masonithyddor”. Hyddorna skulle enligt reglerna monteras

ned på hösten och läggas i ladan på Limön under vintern. Det gick bra till en början, men

med tiden blev alltfler hyddor stående över vintern. Man började sätta upp staket runt sina

hyddor och området började anta formen av ett permanent fritidshusområde.

Kommunen ville bromsa utvecklingen mot permanent fritidsbebyggelse, men sedan 1985

är bebyggelsen reglerad i detaljplan och hyddorna har blivit riktiga hus.

(Källa: Gunnar Lidfeldt Gävle) Idag finns 120 fritidshus på Limön och

omkringliggande öar, alla med arrendetomter.

(Källa: Birgitta Claesson, Tekniska kontoret Gävle Kommun).


Generalplan 67

I 67 års generalplan framhölls vikten av att bevara de grönstråk som tränger

in mot staden från grannkommunernas skogsområden. Här fanns redan stora

utrymmeskrävande rekreationsanläggningar t.ex. golfbana, travbana, och folkets

park i norr, samt Fjärran höjder, Hemlingbyberget och Måsberget i söder och sydost.

I planen fanns en ambition att binda samman grönstråken så att stadens

invånare skulle kunna promenera eller åka skidor ut till olika rekreationsområden.

Man insåg att detta kunde vara svårt att genomföra i bebyggda områden men ”bör

beaktas vid nyexploatering, såsom det gäller att behålla kontakten mellan

Hemlingbyberget och Fjärran Höjder”.

(Källa: Generalplan 1967 Stadsarkivet Gävle).

Området mellan Fjärran Höjder och Hemlingby är bebyggt till största delen och

numera finns inte något sammanhängande grönstråk mellan områdena.

 

Kommunplan 1973

Kommunplan 73 föreslog tre olika huvudtyper av områden för friluftsliv. Det var

bostadens närområde, tätorternas närströvområden, samt utflyktsområden.

Bostadens närområde

Bostadens närområde föreslogs ligga i eller i direkt anslutning till varje grannskapsenhet,

d.v.s. varje bostadsområde som utgjorde underlag för en låg och mellanstadieskola.

I området skulle finnas stigar för promenader eller löpträning, mindre bollplaner och

gräsytor för fria aktiviteter. Det bostadsnära rekreationsområdet var avsett för

korttidsrekreation ”med särskilt uppmärksammande av dem, som har svårt att

nå längre bort belägna områden”.

Tätorternas närströvområden

I planen fanns ett förslag till avgränsning av centrala tätortens närströvområde.

Det var Hemlingbyområdet i söder som via ett stråk öster om Sörby Urfjäll stod

i förbindelse med Måsberget, området mellan Sätra och Stigslund, Avanområdet

norr ut mot Hillesjön Samt Norrlandet. Det ansågs väsentligt att närströvområdena

skulle kunna nås med allmänna kommunikationsmedel.

Området mellan Hemlingby och Måsberget är idag bebyggt med ett industriområde och

med koloniområdet Sörby ängar, vilket gör att direktkontakten med Måsberget är bruten.

Utflyktsområden

Syftet med tillskapandet av utflyktsområden i kommunen var att ge tätortsborna

möjlighet till avkoppling från tätortsmiljön. De områden som ansågs mest lämpade för

ändamålet var kustbandet med öar från Gävle och upp till Axmar, området längs Testeboån,

Öjaren och Lundbosjön, samt vid Hillevik och Hedesundafjärdarna.

I dessa områden skulle skogsbruk och annan företagsamhet utformas med hänsyn

till det rörliga friluftslivets behov, vilket innebar att försiktighet skulle iakttas vid

skogsavverkning, täktverksamhet, kraftledningsdragningar m. m. (Källa: Kommunplan

73, Stadsarkivet Gävle).

Tillskapandet av utflyktsområden får ses som en viljeinriktning och Gävle kommun

har inte handlagt något ärende beträffande skötseln av dessa områden. Privata

skogsägare är inte skyldiga att samråda med kommunen före t.ex. en skogsavverkning.

(Källa: Gunnar Lidfeldt Gävle).


Olsbacka – Fjärran Höjder, Sörby och Fridhem

Området var ursprungligen åkermark, beteshagar och ängar som tillhörde byn Söderby

som donerades till Gävle stad av Karl 1X år 1605. Söderby var en av de största byarna i

Valbo. Den gamla bytomten låg intill f.d. Gävle porslinsfabrik. När Södra Ringvägen,

(nuvarande Flemminggatan) drogs fram genom området 1943 påträffades svärd och

spjut från 900 – talet i Söderbys numera utplånade gravfält.

Olsbacka – Fjärran Höjder

Stadsdelen Olsbacka har namn efter torpet Olsbacka som låg nära nuvarande

Olsbackagården. År 1900 bodde två familjer i Olsbacka, varav en bodde i torpet

med samma namn. På 1910 – 20 – talet fanns några få bostadshus i området.

Åren 1943 – 52 tillkom några hus vid Bergsgatan och Parkvägen. 1956 – 57

byggdes husen i S. Olsbacka.

På 1870 – talet köpte Erik Boberg ett vattendränkt område på Sörbys ägor och kallade

området Gröneborg. Där byggdes Fajansfabriken åren 1873-74 på platsen för nuvarande

Lantmäteriet. Driften upphörde 1968 och fabriken revs 1973.

Bo Fajans keramikfabrik 1950. Till vänster i bild syns

Solängens Handelsträdgård som revs 1955 för att ge plats

åt Solängsskolan. Foto i Stadsarkivet Gävle.

Det gamla namnet Fjärran Höjder angavs första gången på en karta år 1943 och då

inom situationstecken. Namnet var nog inte officiellt ännu. Innan Vallbacken och

Villastaden var utbyggda verkade höjderna avlägsna och då uppstod den folkliga

benämningen Fjärran Höjder troligen på 1800 – talet.

På Almegrens stadsplan 1888 och Hallman & Sundbergs stadsplan från 1905

(se bilaga 4 och 5) är området planerat för villabebyggelse. Den senare har

planerat in ett antal mindre parker i området och tomterna har oregelbunden form.

I 1952 års Generalplan (se bilaga 7) planerades ett friluftsbad med formen av

en badsjö, omgiven av ett grönområde. Öster om badsjön planerades idrottsplaner.

Vidare föreslogs i planen att Fjärran Höjderområdet skulle ha parkkontakt med

Skogmursskogarna. (Källa: Stadsfullmäktiges handlingar 1952, bihang nr. 5,

stadsarkivet Gävle).

Planerna på en badsjö och idrottsanläggning i 1952 års generalplan genomfördes

aldrig, men frågan återkom i 1967 års plan.

I 1967 års generalplan föreslogs en simbassäng kombinerad med träningsplan och

tennisbanor. Tennisplanerna invigdes 1967 och badet stod färdigt sommaren 1972.

Lantmäteriverket byggdes på Fajansfabrikens tomt år 1973.

I generalplanen framhölls under rubriken ”grönstråk”, vikten av att vid nyexploatering

behålla kontakten mellan Hemlingbyberget och Fjärran Höjder.

Fjärran Höjder 1971. Överst till höger i bild, Bo Fajans fabrik och på norra sidan

Bergsgatan syns Solängsskolan som byggdes 1955. Längst ner till vänster tennisbanorna

som byggdes 1967. Badet har ännu inte anlagts. Foto i stadsarkivet Gävle.

Sörby

I nuvarande Sörby fanns en gård 1846. År 1898 bodde 13 familjer i området.

Först under 1940 – talet började det bli stadsbebyggelse i området.

Flertalet av husen i det nutida Sörby, (se karta nedan) byggdes åren 1957 – 67.

Fridhem

I början av 1800 – talet fanns endast några torp i området. Mot slutet av 1800 – talet

fanns här torpet Fridhem, nära platsen för nuvarande Fridhemsskolan. Det är torpet

som gett namn åt stadsdelen. Stadsbebyggelsen i området har tillkommit de senaste 40 åren.


Olsbacka, Sörby och Fridhem är s.k. småhusområden som tillkommit de senaste 50 – 60 åren.

Orsaken är främst de bostadspolitiska beslut som togs av riksdag och regering i slutet av

30 – talet och början av 40 – talet. Förmånliga bostadslån och tomträtter med långtidskontrakt,

vanligen 60 år och till en låg kostnad, gjorde att arbetare och tjänstemän med vanliga

inkomster kunde köpa ett hus.

För Gävles del fanns tankarna på byggandet av egnahem redan i Hallmanplanen från 1905,

åtminstone när det gäller Olsbacka och Sörby. Här finns också förklaringen till den fina

terränganpassningen av bebyggelsen i dessa områden.

Olsbacka, Sörby och Fridhem. Gävlekartan/adresskartan 2001


Förteckning källor och bilagor

Stadsplanekartor m.m.

Kierrulf 1792 bilaga 1

Rosenbaum 1853 bilaga 2

Ericsson 1869 bilaga 3

Almegren 1888 bilaga 4

Hallman & Sundbärg 1905 bilaga 5

Gamla Gävle bilaga 6

Generalplan 1952 bilaga 7

Förslag till generalplan 1967 Etapp 1 bilaga 8

Förslag till generalplan 1967 Etapp 3 bilaga 9

Stadsdelen Sätra kommunplan 1973 bilaga 10

Stadsdelen Hagaström – Tolvforsskogen kommunpl. 73 bilaga 11

Stadsdelen Sätra 2004 bilaga 12

Folkmäng i Gävle kommun 1990 – 2000 bilaga 13

Björkmansson Stadsplan 1876 bilaga 14

Skriftliga källor

Historisk statistik för Sverige 1720 – 1950 Stadsbiblioteket Gävle

Kommittén för Gamla Gävle 1972 Stadsarkivet Gävle

Per Holm, Butikshandeln i Gävle 1950 – 75 Stadsarkivet Gävle

Bostadsförsörjningsplan för Gävle 1960 – 75 Stadsarkivet Gävle

Statistisk årsbok 1976 Stadsarkivet Gävle

Jan Sterner, Från Gästrikland 1982 Stadsbiblioteket Gävle

Stads och kommunalplanehandlingar Stadsarkivet Gävle

Muntliga källor

Jörgen Hammarbäck Banverket Gävle

Per Hedkvist Tekniska kontoret Gävle

Lars – Erik Mossberg Tekniska kontoret Gävle

Hans Åström Vägverket Söderhamn

Gunnar Lidfeldt f.d. Stadsarkitekt Gävle

Ulla Jonsson Kommunledningskontoret Gävle

————————————————-

Webbversionen av Sten Hillmans material är länkad och sammanställd av Lisse-Lotte Danielson

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..