Kung Oscars besök 1905 och Gävles inblandning- Lennart Ödeen

Publicerat i Gefle Dagblad 8/6 1985.

Åke Nyléns tidningsurklipp

Kung Oscar på besök för 80 år (1905) sedan och Gävle hamnade i centrum för storpolitiken.

Det hör som bekant inte till vanligheterna att kommunala församlingar gör utrikespolitiska uttalanden. Här i Gävle förekommer dock detta allt emellanåt. Den 8 juni 1905 samlades Gefle Stadsfullmäktige till ett extra sammanträde. Ett telegram till kung Oskar II avfattades och skickades iväg.

I telegrammet uttalade fullmäktige sin sympati för kungen och gav “uttryck åt den hängifvenhet och trohet som i detta ögonblick fyller hvarje svenskt bröst.”

Dagen innan, den 7 juni 1905, hade norska stortinget i en kommuniké, publicerad i sin helhet i Gävletidningarna, förklarat att unionen med Sverige hade upphört att existera. Oskar II hade nekat att sanktionerna en norsk lag om eget konsulatsväsen för Norge. Den norska regeringen begärde avsked, vilket kungen vägrade med motiveringen att han inte kunde bilda ny regering. Stortinget uppfattade detta som att kungamakten trätt ur funktion.

Stortingets förklaring, “den norska revolutionen”, ansågs kränkande mot Sverige och den gamle kungen. I Stockholm improviserades på kvällen ett medborgartåg ut till Rosendals slott på Djurgården, där kungaparet hyllades.

Sympatitelegrammet från stadsfullmäktige i Gävle var en liknande aktion. Enligt Norrlandsposten åhördes uppläsningen av telegrammet “af fullmäktige stående och med kraftiga jarop gåfvo de sin anslutning tillkänna.

Helt friktionsfritt avlöpte dock inte manifestationen. I Arbetarbladet noteras att Olle Danielsson, en av två socialdemokrater i den 45 man starka församlingen, protesterade. Han ansåg att telegrammet innehöll “ett omotiverat angrepp på Norges Storting, som varit i sin goda rätta att följa sitt lands grundlag.” Danielsson yrkade avslag. 35 röster mot 2 röstade för telegrammets avsändande.

Det var ingen tillfällighet att socialdemokraten Danielsson intog en Norgevänlig attityd i den då upphetsade nationella stämningen. Arbetarrörelsen i Sverige hade länge varit sympatiskt inställd till Norge, som uppfattades som ett föregångsland. Där hade parlamentarism och allmän rösträtt för män redan införts, något som i Sverige år 1905 tycktes utom räckhåll.

Oskar II sammankallade en urtima riksdag till den 20 juni som skulle ta ställning till den uppkomna situationen. Samma dag hölls ett jättelikt opinionsmöte på Rådhustorget i Gävle. Konservativa Gefleposten innehöll ett långt referat.

Deltagarna var minst 15.000. Tal hölls av landshövdingen Hugo Hamilton, som våldsamt angrep Norge. “Det eldiga talet afbröts flera gånger af starka bravorop och med viftningar med hufvudbonader och näsdukar.”

Mötet var dock inte helt enigt. “En hop socialister, som samlat sig med Arbetarbladets redaktionspersonal som ledare, gjorde efter landshöfdingens tal försök till demonstration och ropade ‘Lefve Norge’.”

I det kompakta nationella stämningsläge som rådde var dock socialdemokraterna i underläge. Gefleposten skriver:

“Men deras demonstration drunknade alldeles och de kringstående antogo mot de socialistiska demonstranterna en så hotande hållning att dessa funno för godt att draga sig tillbaka, hvartill de fingo hjälp af de civilklädda poliskonstaplar, som talrikt voro utposterade här och var i den stora folkmassan.”

Arbetarbladets kommentar till mötet på Rådhustorget var kort och kärnfullt: “ett punschpatriotiskt vrål på nykter kaluf för omväxlings skull.”

Den 4 juli samlades de organiserade arbetarna i Gävle till ett möte i Strömdalen — den nya samlingsplatsen för arbetarrörelsen — på initiativ av arbetarkommunen. Ett telegram sändes till kungen:

“Gefle organiserade arbetare . . . sända Eders Maj:t ett ärligt handslag och ett tack för den vishet och kärlek till freden i Norden, som Eders Maj:t och regeringen ådagalagt under den pågående urtima riksdagen … Å Gefle Arbetarekommuns vägnar

Axel Frydén och O Danielsson

Vad hade hänt? Var det inte längre fult att vara rojalistisk? Hade socialdemokraterna i Gävle gripits av den nationella yran i unionskrisens Sverige? Sanningen var en annan.

I trontalet till den urtima riksdagen den 20 juni hade Oskar II betonat, att han inte ville “möta orätt med maktmedel“, och regeringen hade begärt riksdagens bemyndigande att upplösa unionen med Norge genom fredliga förhandlingar. Det var denna fredsvilja arbetarkommunen i Gävle ville hylla med sitt telegram.

Det sägs att kronprinsen, senare Gustaf V, hade påverkat regeringen i försonlig riktning. Han hade nyss kommit hem från statsbesök i London och Berlin och gjort det ur svensk synpunkt nedslående konstaterandet att stormakterna redan accepterat den norska separationen som ett faktum. Det var bara för Sverige att svälja förtreten.

Den 13 juli kom Gävle i centrum för storpolitiken. Oskar II och kronprins Gustaf anlände med tåg till Gävle för att sammanträffa med kejsar Wilhelm II av Tyskland. Samma dag ankrade kejsarens lustjakt “Hohenzollern” och fyra tyska krigsfartyg utanför Bönan.

I Arbetarbladet hyllades Oskar II i en ledare. “Konungens nobla, af hela Europa med bifall hälsade fredsvänliga hållning i unionsstridens senare skede har åter fört vårt folk samman kring honom som aldrig förr.”

Tidningarna fylldes av reportage kring monarkernas möte. Jag följer i fortsättningen Gefle Dagblads skildring.

Ett rikt utsmyckat Gävle välkomnade Oskar II, “en väl genomförd dekoration af flaggor, grönt och blommor, byster, vapen och namnchiffer utmed de gator de kungliga skulle färdas. Särskilt framträdde Centralstationen med sina granrisklädda obelisker, Centralpalatset, Gevaliapalatset, Fältskärsbron och hamnen, som i sin rika, skiftande flaggskrud erbjöd en lika vacker som ståtlig anblick”.

Hela samhället var på benen. Butikerna hölls stängda. I mångdubbla led bildade högtidsklädda män och kvinnor häck utmed gatorna.

När kungen trädde ut på stationshusets trappa sjöng Gefle Sångarförbund kungssången. Ett tusenstämmigt hurra rungade från de täta folkskarorna.

Kungen och kronprinsen begav sig med fartyget Drott ut ur hamnen till Hohenzollern följd av “en svärm af större och mindre ångbåtar, motorbåtar och roddbåtar, alla besatta till sista plats af folk och dekorerad med flaggor och vimplar i alla regnbågens färger.”

Ute vid Bönan hälsades Oskar II med 21 skott, Drotts båda kanoner svarade med 33 skott, kejserlig salut. Wilhelm, iklädd svensk generalsuniform hälsade hjärtligt på Oskar, som bar tysk uniform.

På kvällen bjöd Wilhelm på middag. Den varade en timme. Inga tal hölls “men samvaron bar en synnerligen hjärtlig prägel” skriver Gefle Dagblad. “Efter hvad som uppgifves dryftades rätt lifligt politiska frågor i går mellan de båda monarkerna” kunde tidningen också rapportera.

Dagen därpå återvände Drott till hamnen. Åtföljd av sin uppvaktning åkte kungen utefter Fältskärs-, Ny– och Esplanadgatorna till Centralstationen. Vid avfärden till Stockholm samlades folk på stationen och hurrade.

“Då konungen och kronprinsen sedan visade sig i fönstren upprepade gånger, till dess att tåget afgick, vinkade konungen flera gånger till tack för hyllningen, öfver hvilken han syntes rörd.” Dagen därpå, den 15 juli lättade den tyska eskadern ankar och fortsatte sin färd norrut utmed Norrlandskusten.

I en ledare i Gefle Dagblad den 14 juli ansågs det uppenbart att de båda monarkerna avhandlat viktiga politiska frågor “eftersom kronprinsen och utrikesministern var med.” Det är dock knappast troligt att furstemötet hade någon avgörande politisk betydelse för den fortsatta utvecklingen i unionstvisten med Norge. Så ansåg åtminstone välunderrättade utländska tidningar.

Times i London exempelvis avvisade rykten om en allians mellan Tyskland och Sverige som tomma spekulationer och ansåg att kejsaren endast velat visa sin sympati för kung Oskars politik och/sitt ogillande av de handlingar varigenom han berövats den norska kungakronan. Tyska Der Reichsbote var inne på samma linje. “Kejsaren träder fram med sin uppriktighet och med sin pondus ställande sig vid sidan af sin kunglige vän och dennes kränkta rätt.”

Unionskrisen löstes med fredliga medel på det sätt som varit kung Oskars mening, även om det återstod hårda förhandlingar innan den så kallade Karlstadskonventionen kunde skrivas under den 23 september 1905.

Oskar II var de sista två åren av sin långa regeringstid hela folkets kung. Hans fredsvilja gjorde att även den organiserade arbetarrörelsen slöt upp kring honom. Det är kusligt att tänka sig vilka följder ett brödrakrig mellan Norge och Sverige skulle ha fört med sig.