Kartor, krigsplaner, Gävlebock, Kina

Reportage – Kartor som avslöjar Sovjets krigsplaner

Utdrag ur artikel Public. i Söderhamnskuriren.se samt GD 4/2 2015.

 

Centrala Gävle på Sovjetunionens karta: Stadshuset är märkt med siffran 24.20 står för posten och järnvägsstationen är 5.

 

U-båtsjakten i höstas skickade kalla krigskårar genom monarkin. Men det är ingen nyhet att den väldige grannen i öster har haft koll på oss. Snart kommer en bok som visar att Sovjetunionen visste skrämmande mycket.

 

Många kartor drev iväg när imperiet föll samman. Men var är ryssarnas viktiga karta över Östersund?

——–

 

Gävle – stad i Sverige, ett administrativt centrum för Gävleborgs län, viktigaste hamnstaden för ett av de mest utvecklade industriområdena i landet.

 

Floden Dalälven /…/ skapar en naturlig besvärlig gräns som skyddar den sydöstra delen av staden. Träskområdena i närheten av staden innehåller mest mossa och gräs. Dessa är större delen av åretfarbara med bandvagnar.

 

De flesta vägar är asfalt- och betongtäckta motorvägar (bland annat Europaväg E4); körbanorna är 6-7 meter breda, totala bredden 8-13 meter.

 

——

 

Den här texten är översatt från en hemlig sovjetisk karta över Gävle. Den visar var alla de viktiga samhällsfunktionerna finns: stadshus, post, järnvägsverkstad, tryckerier, domstolar och byggnader för vatten och el. Sammantaget ett fullständigt underlag för att rulla in en krigsmakt.

 

– När man kommer till en stad behöver man veta var det finns verkstadsresurser, var det finns bränsle och tryckerier om det behövs, säger Simon Olsson på Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag.

 

Och man behöver veta var stadshus/ rådhus ligger, för att kunna slå ut eller ta över ledningen.

 

Gävlekartan är i skala 1:10000, det vill säga att man kan se enskilda hus. Här finns det offentliga Sveriges viktigaste byggnader utmärkta i särskild färg. Lila för “statliga och administrativa institutioner” och grönt för militära objekt och telekommunikation.

 

Sovjets hemliga kartor över Sverige är bättre än de svenska i flera avseenden. Bland annat för att ryssarna inte drog sig för att rita ut militära skyddsobjekt. Byggnaders brandhärdighet har angivits i vissa fall, liksom trädens höjd och tjocklek i skogen. Ryssarna har också mätt djupet i åar och älvar, något som var sekretessbelagt på de svenska kartorna, enligt Simon Olsson. Han är redaktör för boken Sovjetisk invasion av Sverige, som ges ut i början av april. Det är den första sammanställningen av alla kända sovjetiska Sverigekartor.

 

Som författare står Walther Blaadh, men det är bara en pseudonym. Den riktige upphovsmannen uppges jobba inom försvarets underrättelseverksamhet, och honom kan vi inte intervjua. Han ska befinna sig utomlands, enligt redaktör Simon Olsson.

 

Vem som helst kan köpa gamla sovjetiska kartblad över den svenska terrängen. De täcker hela landet och liknar den topografiska “gröna kartan”, och kostar någon hundralapp på auktionssajten e-bay. De detaljerade kartor som ryssarna gjorde över svenska städer är svårare att få tag på.

 

En stormakt som Sovjet hade anledning och förmåga att förbereda sig för alla eventualiteter. Det var inte säkert att Sverige skulle invaderas, men kartorna gjorde att Sovjet hade chansen vid behov. De såg oss antagligen inte som en direkt fiende, men vårt land kunde behövas som en brygga mot väst.

 

Sovjets kartor var ovärderliga om Sverige skulle intas. De viktigaste hamnstäderna är noggrant kartlagda. Till exempel kunde Sundsvall vara en lämplig hamn för den ryska Östersjöflottan. Därifrån går bra vägar rakt till Trondheim där Nato hade stora militärförråd. Gävle med sina utmärkta hamnar var också ett viktigt objekt. Där fanns till exempel stora oljedepåer.

 

Det finns kända detaljkartor över knappt 20 svenska städer. Karlstad verkar vara det senaste tillskottet, den hittades under arbetet med boken. Men alla kartor är inte återfunna. Det kan man vara rätt säker på, eftersom Boden saknas. Det är tämligen givet att en av ryssens planer var att ta vägen över regementsstaden Boden på väg till Narvik.

 

Dessutom saknas Östersundskartan fortfarande. Vägen från landstignings- platsen i Sundsvall till Natobasen i Trondheim går via Östersund.

 

Det kan ha varit så att alla svenska städer var kartlagda. Kanske vet försvarsmakten. Men de berättar inte.

 

Försvaret uttalar sig inte om andra länder, inte ens historiskt. Det kan skära sig ordentligt, säger en person på pressavdelningen.

 

Men forskarna på Försvarshögskolan kan prata. Per Iko är chef för militärhistoriska avdelningen. Han tror att Sovjets ambition var en fullständig kartering, men det är inte säkert att alla städer hanns med. Förmodligen började man med de viktigaste ställena. Gotland, Norrbotten, Stockholm, Skåne.

 

– Om man tittar på Sverige med sovjetiska ögon är det ganska givet vilka områden som är strategiskt intressanta. Det finns inte så många vägar att gå in, säger Per Iko.

 

Överstelöjtnant Bo Sunnefeldt har jobbat med underrättelseverksamhet och specialförband under hela sin militära karriär. Bland annat har han hjälpt till att utvärdera sovjetiska kartor åt försvaret. Han är imponerad av kartornas höga klass. Han kan tycka att det är skönt att materialet har blivit offentligt.

 

– För oss som jobbade i branschen är det ingen överraskning att kartorna var så här bra. Det här täpper till truten på alla som säger ‘ni bara leker krig’. Kartorna visar att Sovjet hade koll, säger Bo Sunnefeldt.

 

Ryssarna hade en hel del gratis. Deras material bygger på svenska kartblad som alla kunde köpa. Men de är kompletterade med mängder av detaljer som man bara kunde ta reda på genom fotarbete.

 

– Inom mitt jobb fick jag vara med och analysera en beskrivning över ett strategiskt viktigt område i Sverige. Jag går inte in på var. Jag ingick i gruppen som hade att bedöma hur bra underlaget var, och vilket jobb som var nedlagt. Vi kunde konstatera att beskrivningen över terrängpartiet var inget man kunde göra med satellit eller flyg. Någon måste fysiskt ha gått och känt på markens beskaffenhet, säger Bo Sunnefeldt.

 

En del av uppgifterna kan ha hämtats in av sovjetisk ambassadpersonal som hade rätt att resa runt i Sverige. En annan viktig källa var nog “polska tavelförsäljare” som kunde siktas i de svenska regementsstäderna. De var ett av de mest synliga tecknen på att Warszawapakten hade koll på försvarets nyckelpersoner. Tavelförsäljarna knackade på hemma hos officerarna. De hade förvisso riktiga tavlor med sig, och Sunnefeldt köpte en tavla vid ett tillfälle. Men många anade att polackernas egentliga uppdrag var spioneri. Vissa gånger kunde man konstatera att de hoppade över alla hus där inga militärer bodde.

 

Men tavelförsäljarna hade också en annan uppgift, minst lika viktig, enligt Simon Olsson som ligger bakom den nya boken. Han poängterar att de enda “tavelförsäljare” som åtalats bar med sig kartor med markeringar vid militära skyddsobjekt. Det var hösten 1981 som tre polacker greps vid en militär anläggning utanför Hässleholm.

 

Det finns också bevis på att sovjetiska specialförband – spetsnaz – gjorde operationer på svenskt territorium. I boken Ryska elitförband (Joakim von Braun och Lars Gyllenhaal) kan man läsa om hur dykare kunde gömmas i specialbyggda “civila” fartyg och släppas ut under vattenlinjen. Deras avancerade andningsapparater släppte inte ifrån sig luftbubblor, och dykarna kunde kartlägga minlinjer och mäta djup i våra farleder, åar och hamnar.

 

Bo Sunnefeldt har levt den största delen av sitt militärliv i Karlsborg i Västergötland. Han äger ett antal sovjetiska kartblad från området. På Sveriges officiella topografiska karta finns flottiljens flygfält utritat. På den ryska motsvarigheten finns förstås även de hemliga krigsbaserna utmärkta.

 

Men ett fel har ryssarna gjort. Karlsborg har två bostadsområden som heter Södra skogen och Norra skogen. “N skogen” har översatts riktigt, men “S skogen” har de fått till Storskogen på ryska. Överstelöjtnant Bo Sunnefeldt myser lite åt fiendens fadäs.

 

Ibland får man vara glad för det lilla.

Fredrik Björkman

—————-

 

Insändare – 100 kineser vid bocktalet – Får vi se några av dem här?

 

 

 

“Hundra kineser hörde Edsviks bocktal” kunde vi läsa i en artikel i Gefle Dagblad sista januari. Det handlade om de bräder som skickats till hamnstaden Zhuhai i sydöstra Kina för att där byggas upp av en hårt arbetande, influgen Gävlebo, kläs med konstgjord halm och fungera som ambassadör för en liten stad som heter Gävle i ett litet land som heter Sverige.

 

Bocken, placerad i en park, skulle invigas med tal av den lilla stadens “borgmästare”, kommunalrådet Jörgen Edsvik, tillsammans med kollegan i Zhuhai. En handfull representanter för den lilla staden hade rest till Zhuhai för att delta.

 

Något gick fel. Tidplanen kastades om, den kinesiska borgmästaren skickade sin närmaste man i stället. Sånt kan ju hända. De två höll sina tal, Edsvik sannolikt tolkad från engelska till kinesiska, och en plakett avtäcktes. Ingen riktig kiosk- vältare…

 

Hundra personer fanns där i parken. Kanske var några ditkallade. Övriga var kanske de som ändå tänkt befinna sig i parken eller passera igenom den. Zhuhai är inte någon särskilt stor stad, mätt med kinamått.

 

Befolkningen motsvarar bara ett och en halvt Stockholm. Och gatulivet i kinesiska städer är inte som i våra. Det myllrar av folk och aktiviteter på trottoarerna, i parkerna och andra öppna ytor. Butiker kan ha halva sin verksamhet eller mer utanför sin entré. Serveringar, skomakare, frisörer med flera servar ogenerat sina kunder på trottoaren.

 

Bönder kommer in till stan med vattenmeloner eller grönsaker och parkerar sina träkärror vid en trottoarkant. Män sitter på huk och spelar spel, där trottoaren är bred nog. Andra spelar musik i gathörnen. I parkerna görs tai chi i stora grupper. Man kan möta hundra personer bara genom att gå runt kvarteret.

 

Jag tycker det är viktigt att svenskar får uppleva – och börja förstå – kinesisk vardag och kinesisk kultur. Liksom att kineser, inte minst unga som kommer till Sverige för att studera, får motsvarande chans. Det är en början till de goda relationer som kan leda till ökat utbyte på många plan. Men man ska inte överskatta sina egna insatser eller underskatta svårigheterna.

 

Zhuhai har tio högskolor/universitet med totalt 125000 studenter.

 

Får vi, med anledning av Gävles PR-insatser under vad som i Kina är getens år, se några av dem vid vår högskola i höst?

Barbro Sollbe

Publicerat 2015-02-06 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com.

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website