Islandsplan, kiosk, vänthall – av Tina Westerlund

 

 

Islandsplan – en triangelformad plätt

 

Den var liten redan på sin tid, på den tiden när det mesta var stort. Utom jag. Det var liksom platsen som blivit över när man rivit och breddat, dragit den väldiga gatan upp, till Brynäs och lite andra gator hit och dit. Och kvar fick man en triangelformad plätt som inte gick att bebygga, som inte var stor nog att kallas torg och som man med bästa vilja i världen inte kunde sätta etiketten park på. Så det fick bli en plan. Islandsplan. Och sen liksom i efterhand kom man på att man gott kunde försöka använda plätten till nåt vettigt. Som jag minns det: ett träd – en rejäl lönn (skulle inte förvåna mig om det var), resten var en låg byggnad som fyllde upp större delen av planen – kiosken. Och kanske också att det runt lönnen fanns några grästuvor, men någon direkt matta kan det knappast ha varit fråga om. Och ändå.

 

Islandsplan gjorde skäl för namnet. Det var en slags yttersta utpost i all enkelhet, ett och ett halvt kvarter hemifrån, det var så långt man kunde gå – fick gå  själv – och följdriktigt utgick vidare transporter ut i stora världen härifrån. Spårvagnarna. De var röda. Inte fisblå som i Stockholm, inte gula som Norrköpings spårvagnar. De kallades visserligen Mustanger, vilket skulle vara något särskilt fint, men de såg lika fullt ut som lortgula, förvuxna brevlådor. Inte särskilt läckra, alls. Endast i Gävle såg spårvagnarna ut som spårvagnar ska se ut: malligt klarröda. Med dem kunde man åka till Bomhus. Ända bort till Bomhus! Märkligt nog har jag inget minne av att ha åkt spårvagn till stan (eller på stan, för den delen) vilket i och för sig inte betyder annat än att barnaminnet håller tätt ungefär lika bra som ett durkslag. Islandsplans ställning som kommunikationshub visade sig också på ett annat sätt: om man var ute i god tid och det t ex regnade fanns det en vänthall. Som om det var den självklaraste sak i världen att den som har så viktiga ärenden att det ska åkas spårvagn naturligtvis skulle få vänta inomhus. Om nån hade sagt att man kunde åka ända till Island åt andra hållet skulle jag inte ha blivit det minsta förvånad.

 

 

Det som Islandsplan saknade i form av skönhet och storslagenhet uppvägdes med råge på annat sätt. Ungefär som den klassiska meningen i en skoluppsats, sann eller från nån bok med bevingade barnaord som Mark Levengood har fejkat ihop kan vara det samma: “bredvid kiosken låg ett stort slott”. Det gäller att ha koll på sina prioriteringar och i en tid när alla affärer var specialiserade som de var på 50-talet – mjölk i mjölkaffären, fisk i fiskaffären osv – så fanns ingen affär som kunde tävla i användbarhet med kiosken. Tidningar och godis. Det gäller som sagt att ha koll på sina prioriteringar. I kiosken på Islandsplan jobbade tant Lisa. Det var status att känna tanten som stod i kiosken.

 

Och från Islandsplan var steget till Dalapalatset inte långt och där låg bosättningsaffären. När gick de ur tiden? En affär som hade allt som behövdes för att sätta bo (sätter man ens bo längre)? Där kunde man köpa nödvändigheter som en komplett servis i 148 delar av Blå vinranka från Gefle Porslin (kaffe-, te- och matservis inkl soppterrin a 475 kr totalt), en tryckkokare designad av Sigvard Bernadotte, konservöppnaren Klara från Nils-Johan. I bosättningsaffären visste man ju såldes också leksaker. Det var inget konstigt med det och det gäller att ha ordning på pioriteringarna.

 

     

 Tina Westerlund

———

Public. Av Lisse-Lotte Danielson 2/3 2015 för Gavledraget.com

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website