Gävle om hösten 1901 med målare, tecknare och författare – av Ingvar Henricson

Publicerat i GEFLE DAGBLAD LÖRDAG 22 APRIL 2000

 

 

Gefle 1901 - teckning av Ingvar Henricson
Gefle 1901 – teckning av Ingvar Henricson

 

 

Den stora färgbilden från Gävle 1901 har inte många sett förut och den är kanske inte så lätt att orientera sig i. Men det närmaste trästaketet till höger på bilden, på Västra Islandsgatans södra sida, ser ungefär likadant ut än i dag. Gå ner bakom länsmuseet och titta själv på Café 4:ans trädgårdssida!

 

I bakgrunden höjer sig Da­lapalatset med torn och flaggstänger pekande mot himlen och mitt ute på gatan går en kvinna i röd kofta och blå kjol med en korg på väns­ter arm och en pojke vid sin högra sida. Längre bort kom­mer en man emot dem, han nästan smyger längs trästaketet.

 

När konstnären Johnny Millar målade akvarellen från Västra Islandsgatan hade det blivit höst efter den varma sommaren 1901.

 

Adertonhundratalet var slut och kanske var det lika gott att glömma alltihop, kri­gen, koleraepidemierna, lungsoten, svältåren och flyk­ten till Amerika.

 

Nu väntade någonting an­nat och bättre. Staden hade blivit ung på nytt och hade precis som Stockholm, fast fy­ra år senare, firat den nya ti­den med en stor industri- och slöjdutställning.

 

Grosshandlarna, redarna och industrimännen kände att det som nu kom var fullt av löften. Hela det nybyggda Grand Hotel med sina bortåt hundra rum var som en öp­pen famn mot Gavleån.

 

Egentligen hade staden svårt att hinna med sig själv, den växte med över hundra nya människor varje månad. Gator och hus ritades in på stadens planer och gamla hus stod i vägen lite varstans.

 

Johnny Millar var en av de många nyinflyttade. Han och hustrun Amalia och barnen Harry och Lilly kom närmast från Frösön men tidigare ha­de familjen bott i Härnösand, Sollefteå och Upplands Väsby. Amalia var också konstnär och hon var dotter till konst­nären och dekorationsmåla­ren Elias Fagerström i Stock­holm.

 

Målaren Johnny Millar själv.
Målaren Johnny Millar själv.

 

Johnny Millar var det artist­namn han tog sig, Johan Adolf, sonen till småbonden, garvaren, körsnären och väst­götaknallen Mellin i Södra Ving. Johan Adolf Mellin kom 1876 in på Kungliga Akade­min i Stockholm och bland andra elever fanns Anders Zorn, Bruno Liljefors, Richard Bergh, Jenny Nyström och Ca­rin Bergöö. Jenny blev världs­berömd för sin utveckling av den svenske tomten och Ca­rin gifte sig med Carl Larsson och tillsammans byggde de drömbilden av det svenska hemmet och den svenska sommaren.

 

När Johnny Millar stod där och kisade mot Dalapalatset såg han något jag inte själv hittat på några foton, en stor ställning för telefontrådar uppe bland skorstenarna. Många av inbyggarna hade te­lefon i detta pampiga hus som var Gefle Dala Järnvägs pensionslöften förvandlade till sten. På Centralpalatset gick alla linjerna ihop och där fanns på taket ett högt te­lefontorn. I Dalapalatset bod­de höjdare som järnvägens trafikchef Hjalmar Nettelbladt, grosshandlarna Her­man Sandelin och Frans Mauritz Bendtsson, vice härads­hövdingen Gustaf Sandström och inte minst den nye chefen för Hälsinge regemente, gre­ve Johan Casimir de la Gardie. Den senare slutade som över­ste innan året var tillända och flyktade söderut och kanske trodde han på ryktet att gre­var, kräftor och ekar inte kla­rade sig norr om Dalälven.

 

 

Västra Islandsgatan i Gefle 1901. Akvarell av Johnny Millar.
Västra Islandsgatan i Gefle 1901. Akvarell av Johnny Millar.

 

 

Familjen Millar bodde uppe vid Brynäsgatan i hörnet av Femte Tvärgatan, i gården som senare kallades kv Torpet 3. Johnny kan ha stått här på Västra Islandsgatan och må­lat flera gånger innan han var klar med sin akvarell.

 

Han var inte riktigt koncen­trerad för han missade fiska­ren och sailorn Nils Grund­bergs lilla envåningshus som låg där Spinnhusgränd och Västra Holmgränd mynnade vid Västra Islandsgatan, allde­les hitom tvåvåningshuset rätt framför de två vandrar­na.

 

Tecknarens hus som målaren inte såg. E.L.Hansson-Urmakare.
Tecknarens hus som målaren inte såg. E.L.Hansson-Urmakare.

 

Det var länge sen fiskaren seglat i kvav och nu bodde en ung man här som skulle bli en berömd operasångare, Gustaf Fonandern, fast vid se­kelskiftet var han mest känd i stan som en begåvad teckna­re.

 

Gatlyktan som syns där satt vid den här tiden troligen på Gustafs hus. Tvåvåningshu­set, som hade adressen Västra Islandsgatan 23, kom snart att rivas så att Södra Central­gatan fick kontakt med den nya Centralbron men det lilla envåningshuset fick stå kvar ända till 1940.

 

Huset med de två takkupor­na, Västra Islandsgatan 25, revs cirka 1904.

 

Kanske tänkte Johnny mest på sin Amalia som väntade barn den här hösten. Deras dotter Linnea föddes torsda­gen den 31 oktober och kan­ske hade hon bytt det varma mörkret mot ljuset och kylan när hennes far stod där för sis­ta gången med penslarna utanför planket till det som varit den Garbergska segel­duksfabriken.

 

Faddrarna kunde kanske gissa att Linnéa skulle bli konstnär som sina föräldrar men ingen kunde veta att hennes liv skulle räcka ända in i nästa årtusende.

 

I Gefle Dagblad onsdagen den 12 april år 2000 såg jag hennes minnesruna. Hon lär­de sig måla av sin far, stod det.

 

Året 1901 var på många sätt ett märkesår. Marconi skicka­de det första trådlösa medde­landet över Atlanten och Carl Larsson med familj flyttade från Stockholm till Dalarna. Stoftet efter Carl Jonas Love Almqvist kom hem till Sveri­ge efter ett halvt sekel i lands­flykt och Gluntarnas skapare, Gunnar Wennerberg, anda­des sin sista ton och nästan al­la hans tidigare levde vidare. Drottning Victoria i England som så när överlevt sig själv gjorde det inte längre och Gävles heta linje till Himlen, Paul Peter Waldenström vid Södra Centralgatan, proteste­rade mot att krigsfartygen döptes i champagne.

 

Ingenjören James Gibbs lanserade bordtennisen och gefleborna lockades i annon­ser att köpa sig ett pingpong-bord.

 

Guldmedaljerna gnistrade på Gefles industriutställning och ASEA fick en för sina elek­triska motorer, L M Ericsson för telefoner, Sandvikens järnverk för sitt stål, Göte­borgs kexfabrik för sina kex, Kockums för emaljerat gods och Gefle Verkstäder för ång­maskiner och så vidare.

 

I Stockholm delades nobel­priserna ut för första gången i världshistorien och Wil­helm Röntgen fick det i fysik för sina mystiska strålar som ingen förstod vad det var. Han fotograferade armarna och då såg man benen!

 

Den franske författaren Sully Prudhomme blev prista­gare i litteratur och Sveriges ledande kulturpersoner sam­lade sig till protest, August Strindberg, Selma Lagerlöf, Albert Engström, Verner von Heidenstam, Hjalmar Söder­berg och Ellen Key. Ja, Carl Larsson också och många andra.

 

De gick till och med ut med annonser i tidningarna och gjorde reklam för Leo Tolstoj, han borde fått priset. Det var inte bara en fråga om ära, pri­set var på 150 782 kronor.

 

Som en jämförelse kan sä­gas att priset på en nedlagd råtta här i Gävle var tio öre fram till den första septem­ber 1901 då det sänktes till fem och då hade råttjägarna på åtta månader samlat ihop mer än tiotusen råttsvansar. Nobelpriset som delades ut den 10 december motsvarade alltså mer än 3 miljoner pris­sänkta råttsvansar.

 

Svenska Akademien valde vinnaren i författeri och där satt aderton gamla gubbar av vilka bara några få läste böck­er av den sort som kunde kal­las litteratur.

 

Carl David af Wirsén var akademins oavsättbare sekre­terare och han avskydde all modern litteratur och i syn­nerhet hatade han Strind­berg.

 

Passagerarångarna höll igång flitigt i Gefle långt in på hösten.

 

På torsdagen, på Linnéas fö­delsedag, kom “Wäddö-Kanal” och skeppare Ernst Pira från Söderhamn och fortsatte till Stockholm. “Oscar II“, Ernst Rietz, kom från Stock­holm och skulle samma dag vidare mot Sundsvall. Fredrik Westerqvist lät “Söderhamn” blåsa för avgång mot Söder­hamn.

På fredagen den 1 novem­ber började “Gestrikland” sin sista tur för året norrut och skulle ända upp till Luleå. Skepparen på henne hette Es­björn Lené. “Pehr Ennes” ång­ade ut mot Stockholm på sin knixiga rutt över Skutskär, Kallerö, Öregrund, Älvsnäs, Hargs hamn, Hallsta, Her­räng, Singö, Fogdö, Grisslehamn, Trästa, Ortala osv. “Ge­fle” och John Ternström av­gick också till Stockholm och “Trafik” med skepparen Knut Lindeblad skulle norrut till Härnösand.

 

“En målare kommer sällan ensam och den som tecknar lär sig se”. Det skulle kunna vara ett skådespel av Eugène Ionesco men här blir det ett märkligt sammanträffande, målaren såg inte huset med tecknaren som lärde sig sjunga.

För många år sedan ville jag tro att det fanns en kärna av sanning hos Edgar Degas, den franske målaren som blev känd för sina balettflickor. Målare kan vem som helst bli, sa han, men tecknare måste man vara född till.

 

På den tiden var Eugène De lacroix min favorit bland konstnärer, inte för att han var målaren som aldrig sluta­de teckna utan för att han var tecknaren som kunde skriva om vad han såg.

 

Johhny Millar måste ha gjort fler bilder från sekel­skiftets Gävle men jag har aldrig sett mer än denna en­da. Jag är tacksam för alla tips från dem som sett mer och kanske skarpare än jag!

 

För att visa hur det såg ut där målaren Johnny stod på hösten 1901 har jag först sett och sen tecknat.

 

Låt mig tillägna skissen till minnet av dem alla, Amalia och Johnny, Linnéa och Gus­taf, Edgar och de två Eugène.

 

INGVAR HENRICSON

————————————————————————————-

april 9, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website