Furuvik – barndomens favoritställe – av Torbjörn Brunzell

Som liten på 50-talet var det en stor lycka att en gång varje sommar få besöka Furuvik. Att det bara blev en gång berodde att vi inte hade råd. En ensamstående mor med tre barn hade inte så mycket att röra sej med. Tågresan kostade visserligen inte mycket, 3:e klass med träbänkar.    

 

              

Det var också ett äventyr då mor först måste klara av sitt arbete och sedan cykla till stationen. Vi barn hade går i förväg och köpt biljetter och vi väntade med spänning på att hon skulle komma. En gång så kom hon precis när tåget skulle gå. Då utbrast min bror: ta mej fan, hann hon inte den här gången också!

 

 

 

Men det var Furuvik det skulle handla om, rälsbuss från Gävle, sedan väntade djuren. De första som mötte en var några påfåglar som gick fritt, prålade med sina vackra fjädrar och med sina speciella läten, första gången tyckte jag det lät spöklikt och lite sorgset. 

 

 

Sjölejonen var mina favoriter, jag kunde länge stå och beundra deras eleganta hopp och snabba rörelser.  

 

 

Aporna var också populära, däremot vägrade jag att gå in till ormarna, dels luktade det konstigt och deras stirrande blickar var otäcka.

 

     

 

Elefanten som gick runt i sin inhägnad tyckte jag heller inte om, han såg alltid så ledsen ut. Dessutom, om jag minns rätt, så var kanten på inhägnaden försedd med stora vassa piggar som stack upp.

 

  Furuvikselefanten Babar fastsatt i en kätting.

 

Efter rundvandring bland djuren var lilleputt-tåget ett måste, fast man fick skynda sig att ta plats, det var en populär attraktion. 

 

 

Det var även ponnyridningen, fast den avstod jag, det fanns riktiga hästar på gården jag bodde på. Matsäck hade vi med oss, den brukade vi äta någonstans bland fågeldammarna på väg ut mot badplatsen, själva badet fick vara, det var alldeles för kallt i vattnet.

 

 

Radiobilarna lockade mer, det fanns även några som kallades för midgetbilar, de gick på en rundbana medan radiobilarna kunde köras lite hur som helst.  En attraktion som jag inte tyckte om hette kålmasken, den bestod av ett slags öppet tågsätt som när det fått upp farten täcktes över från sidan så man satt i kolmörker, det var skrämmande, men spöktåget var roligt liksom lustiga huset, särskilt roligt var det att vänta utanför och se om kjolarna skulle blåsa upp på flickorna, det skedde slumpmässigt så en del hann inte skyla sig. Det var alltid många som stod och tittade. 

Nöjesfältet!

 

Plötsligt så hördes det marschmusik, då gällde det att skynda sig att ta plats framför scenen och vänta på den Stora Upplevelsen,

 

  Gossorkestern

 

Furuviksbarnen!  Vi hade redan sett den fantastiskt färgsprakande dekoren så vi visste vad det skulle handla om. Det var olika teman varje år men varje gång var det ändå lika spännande och underhållande att se dessa fantastiska barn och ungdomar framträda med vighet, spänst, sång och dans. Många fick senare en riktig karriär och blev världsberömda.   Det fanns också en riktig cirkusbyggnad där vi också såg en föreställning, tyvärr kommer jag inte ihåg så mycket mer än artister som uppträdde på hästryggen. Jag tror inte det var mer än en gång vi var inne där.

 

 

Ja, Furuvik gav mig mycket under 50-talet, man drömde då att en dag få köra lilleputt-tåget eller få arbeta bland djuren. Det blev aldrig så, men de minnen man har räcker långt.

 

Torbjörn Brunzell

 

Läs Torbjörns egen blogg som heter Pennfaktarn´s tyckeri

 

 

——————————–

8 januari , 2013

  Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be  (Furuviksbarn 1953-59 samt Furuviskveteranernas webmaster).

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website