Samhällsutveckling
Foto: Lars Rosenblom
Källa: Från Gästrikland 1982, sid 27-34.
Bakom en gråmålad skjutvägg doldes i årtionden ett av Gävles mest betydande konstverk: Torsten Billmans monumentala freskmålning “Samhällsutveckling“, uppförd på fondväggen i Folkets hus’ scensal. Då Gävles nya Folkets hus invigdes den 25 mars 1947 hade Torsten Billman ännu inte påbörjat arbetet med fresken. Dock hade verket uppmärksammats på Nationalmuseums utställning “God konst i hem och samlingslokal, och på försommaren 1947 började Torsten Billman och stuckatören Robert Filobelli att arbeta fram målningen på scensalens vägg. “Samhällsutveckling” avtäcktes och invigdes den 12 oktober 1947. Vid ombyggnationen av Folkets hus nyligen har målningen gjorts tillgänglig för allmänheten, genom att en belysningsramp riktats mot den bärande yttervägg på vilken målningen finns. Tyvärr har målningen skadats under åren. De längsgående sprickorna och de smärre skavmärken som finns i den 5 mm tjocka putsen gör att målningen är i behov av restaurering. Målningen mäter ca nio gånger tre meter, varför en restaurering utgör ett omfattande arbete.
Under förberedelsearbetet till denna artikel har jag varit i kontakt med Torsten Billman. Han ger brevledes uttryck för en djup förargelse över att ordet “utsmyckning” användes om hans målning. Det skulle leda för långt att här föra en diskussion kring 40-talets kultur- och konstsyn, men det kan vara på sin plats att formulera frågan: Har vi gjort upp med denna kultursyn, eller råder den alltjämt?
Billman berättar även att han var mycket missnöjd med målningens placering på scensalens fondvägg. Han hade tänkt sig en väggyta som skulle möta besökarna omedelbart de trädde in i Folkets hus.
Innan målningens slutgiltiga utformning vuxit fram, arbetade Billman fram en rad förstudier och idéskisser. Den första skissen återges härovan. Arbetsnamnet var från början “Tidsavsnitt”, och i denna första idéskiss dominerar den framrusande tekniken och energin på ett helt annat sätt blickfånget, än vad målningens slutgiltiga utformning kom att göra. Dock finns redan här Mäster Palm och kravallerna i börjar av 1900-talet återgivna.
Freskens motiv
I denna studie kommer endast freskens motiv att behandlas, huvudsakligen utifrån tidstypiska texter. För de läsare som vill tränga djupare in i målningens komposition, koloristiska uttryck och förhållande till rummet, hänvisar jag till Ture Edboms uppsats. I tid spänner målningen över sjuttiofem år, från industrialismens slutgiltiga genombrott kring 1870 till andra världskrigets fasor.
Perioden skildras både genom kollektivets insatser och genom att kända personer avbildats. Dominerande i denna tvåsidiga framställning är den liberala tendensen, eller snarare arbetet och kampen som ledde fram till den parlamentariska demokratins genomförande, och senare försvaret av densamma.
Freskens vänstra del
I den övre delen framställs den nya tid, industrialismen, som bröt fram runt 1870. Loket, som kommer fram ur tunneln, nästan manar rallarna att skynda på med rälsläggningen. Byggnadsjobbarna arbetar sig uppåt.
Under dessa industrialismens pionjärer återges en episod ur Strindbergs “Röda rummet”. Fruarna Homan och Falk är på besök hos snickaren i Vita Bergen. Strindberg själv finns porträtterad bakom dörren. Lägg här även märke till okbäraren, som finns avbildad i övergången till målningens centrala del: han är ingalunda en bruten man. Han är i färd med att räta ut sin krökta rygg, och snart kan vi möta hans blick. “De gingo upp för trapporna och stego in i det stora rummet utan att knacka.
Snickarn tog till hyveln och angrep en kvistig bräda, så att fruntimren måste skrika för att kunna göra sig hörda.
— Är det här någon som törstar efter frälsning och nåd? skrek fru Homan, under det fru Falk blåste rafraichisseuren över barnen, vilka började skrika av svedan i ögonen.
— Bjuder fruntimret på frälsning? frågade snickaren, som gjorde uppehåll i arbetet. Var har fruntimret fått den ifrån? Kanske det finns välgörenhet också, och förödmjukelse, och högfärd? Va!
— Ni är en rå människa, som går till förtappelsen, svarade fru Homan. Fru Falk skrev i sin annotationsbok och sade: den där var bra.
— Tala han! sa revisorskan.
— Det där känner vi! Kanske fruntimmerna vill tala religion med mig! Jag kan tala i allting! Vet fruntimmerna att det var ett möte i Niceum år 829, där den helige ande intogs i Schmackhaldinska artiklarna.
— Nej, vi känner inte det, min gode man!
— Vi kallar du mig god? Ingen är god utan Gud allena, säger skriften! Jaså, fruntimren känner inte mötet i Niceum år 829? Hur kan man då gå och vilja lära andra, då man ingenting vet själv. Nå, ska det bli någon välgörenhet av nu, så passa på medan jag vänder ryggen till, ty den sanna välgörenheten sker i hemlighet. Men öva den på barnen för all del, de kan inte försvara sig; men kom inte till oss! Ge oss arbete, om ni behagar, och lär er att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring på det där sättet! En pris, skomakare!
— Kan man skriva så här, Evelyn? frågade fru Falk. — “Stark otro, förstockelse …”
— “Förhärdelse” är bättre, Eugenie lilla!
— Vad skriver fruntimmerna opp? Är det våra synder? Då är boken alldeles för liten . . .
— “Frukten av de så kallade arbetarföreningarne …”
— Mycket bra, sade revisorskan.
— Akta er för arbetarföreningarne, ni, sade snickarn. Det har smällt på kungarne nu i ett par hundra år, men nu ha vi upptäckt, att det inte är deras fel; nästa gång smäller det på alla sysslolösa som lever på andras arbete; då ska ni få se på satan!
— Tyst, tyst, sade skomakarn.
Den vredgade modern, som under detta uppträde haft ögonen fästade på fru Falk, passade nu på i en paus och frågade:
— Förlåt, är det inte fru Falk?
— Nej, det är det visst inte! svarade personen i fråga med en säkerhet, som frapperade till och med fru Homan.
— Å, Herre Gud, så likt fruntimret var den jag sa; jag kände hennes far, jag, flaggskeppar Rånock på Holmen, när han var matros!
— Jaså, det var mycket roligt det, men det hör ju inte hit… Bor det flera därinne, som behöva frälsning . . .
— Nej, sade snickarn, frälsning behöver de inte, men mat och kläder, eller helst arbete, mycket arbete och bra betalt arbete. Men det är inte värt att damerna gå in, för den ena ligger i kopporna . . .
— I kopporna! skrek fru Homan; och man har inte sagt ett ord! Kom, Eugenie, så ska vi skicka polisen på dem. Fy, sådana människor!
— Men barnen då! Vem rår om dessa barn? Svara! sade fru Falk och hotade med blyertspennan.
— Det gör jag, goa frun! sade modren.
— Men mannen! Var är mannen?
— Han håller sig allt undan vid det här laget, sade snickarn.
— Jaså! Då ska vi skicka polisen på honom! Och vi ska sätta honom på arbetshuset! Här ska bli annat av! — Det här var ju ett riktigt bra hus, som jag sa, Evelyn!
— Behagar inte frun sitta? frågade snickarn. Man pratar bättre då man sitter, men vi ha inga stolar att bjuda på och det gör ingenting; vi ha inga sängar heller, dem tog kontribution till gaslysningen, pro primo, för att ni ska slippa gå i mörker från teatern om nätterna; vi ha ingen gas, som ni ser; och till vattenledningen, pro sekundo, för att era pigor ska slippa gå i trapporna; vi ha ingen vattenledning; och till kurhuset, pro tertio, för att era söner ska slippa ligga hemma .. .
— Kom, Eugenie, för Guds skull; det här blir olidligt. . .
— Jag försäkrar er, mina damer, att det här redan är olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis, så att era magar ska stå som trumskinn, alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi . . .
Fruntimren hade försvunnit och lämnat en packe småskrifter efter sig.
— Fy fan vad det luktar Eau de Cologne! Alldeles som efter pyschor! sade snickarn. En pris, skomakare!” (August Strindberg: Röda rummet, 1879.)
Freskens centrala del
Det som i Strindbergs “Röda rummet” endast anas, har ett årtionde senare blivit en kraft att räkna med i samhället.
Alla de människor som inte längre kunde få sin utkomst inom jordbruket, i och med den agrara omvandling som föregick och var en av förutsättningarna för industrialiseringen, sökte sig till tätorter och industriarbete.
Mäster August Palm har i målningens centrala del samlat företrädare för den nya industriarbetarklassen. Billman skriver i brev, att han under arbetet med fresken kritiserades för att avbilda Palm. Kritikerna hade hellre sett Branting som symbol för den begynnande arbetarrörelsen.
Bland åhörarna, i studentmössa, återfinns Mauritz “Maggan” Hellberg. Hellberg (1859-1947) var redaktör för Karlstads-Tidningen och en av de liberala politiker, som gick i bräschen för rösträttsrörelsen. August Palm skriver i sin bok “Ur en agitators liv” om sina agitationsresor. Under rubriken “Till Norrland!” berättar han om sina resor till Gävle 1884 och Hudiksvall 1886:
“Jag började mitt arbete i Gävle. Det första mötet hölls en vardagskväll ute vid Brynäsudden. Atlas verkstäder med slip och varv stodo den tiden i sitt högsta flor och det gällde att få den vid dessa verkstäder sysselsatta talrika arbetarstammen att bliva intresserad för de nya idéerna. De mötte också upp mangrant tillika med en stor del arbetare från andra arbetsplatser. Mötesdeltagarna kunde med säkerhet uppskattas till 7 – å 800 personer.
Efter detta första möte stiftade jag bekantskap med flera arbetare, som sedan dess varit arbetarrörelsen varmt hängivna. Bland dessa vill jag här särskilt nämna dåvarande portvakten vid Atlas verkstäder, Eriksson, känd under signaturen “Saul“, under vilken han lämnat artiklar och andra meddelanden till såväl “Socialdemokraten” som “Folkbladet”. Den gamle energiske partikamraten har haft många duster att utstå med stadens både stora och små pampar. Han har nämligen under flera år varit anställd vid stadens arbeten och Gävle stad hör sannerligen icke till dem, som söker föregå andra arbetsgivare med gott exempel, varken ifråga om ersättning för hårt arbete eller humanitet i övrigt. Ytterligare ett par möten höllos och å dessa lades grunden till den arbetarrörelse, som sedermera slagit så djupa rötter och varje år skjuter nya, friska skott. /—/
I Söderhamn lyckades det icke för mig att få till stånd någon organisation, varken politisk eller facklig. Men några meningsfränder vann jag ändå och de lovade att göra allt för att sprida idéerna och särskilt verka för den tilltänkta tidningens spridning.
I Hudiksvall hade jag bättre tur. Där träffade jag brädgårdsarbetaren Rådby, en energisk och orädd person samt entusiastisk anhängare av socialismen. Han var sedermera i flera år utsatt för mycken förföljelse och trakasserier från arbetsgivarnas sida för sitt arbete i arbetarrörelsens tjänst. Till slut måste han resa från staden och uppehöll sig på flera olika ställen i landet, men förföljdes av en envis otur, så att han slutligen tröttnade och utvandrade till Amerika. I Hudiksvall höll jag flera möten såväl i staden som i dess närhet. En brädgårdsarbetarförening och en arbetarklubb bildades och detta satte så stor förskräckelse i en del av stadens skuggrädda kälkborgare, att de gjorde allt för att få livet av de båda organisationerna. I detta hänseende utmärkte sig i synnerhet stadens präst, kyrkoherde Schwartz, en ljusskygg, fanatisk herre. Såväl jag som Rådby fingo vid flera tillfällen taga nappatag med prästen, då han infann sig på våra möten.
Jag glömmer sålunda aldrig ett möte, som hölls ute i Idenor, i en skogsbacke, som hette “Brödlösa Backen”. På detta möte hade prästen infunnit sig, medförande Martin Luthers katekes, med vilket förskräckliga vapen — alla skolbarns fasa — han tänkte slå oss. Det lyckades naturligtvis inte, utan det blev i stället ett okristligt skoj med prästen och hans tilltänkta katekesförhör. Då han såg att det var lönlös möda, tog han slutligen och samlade ihop det lilla förnuft han hade kvar och dröp i väg åt staden till med sitt fruktansvärda vapen nedstucket i bakfickan. Han var eldröd av harm och svor hämnd över både mig och socialisterna.
Han höll sin ed vad mig beträffar, ty min första Långholmssejour har jag att tacka den gudsmannen för./. . ./
Strax till höger om Mäster Palm ser vi en demonstrerande folkmassa brutalt slås ned av ridande polis. I bakgrunden ser vi det nybyggda Riksdagshuset på Helgeandsholmen i tyskpåverkad barock, uppfört 1897-1906.
Demonstrationen kan innefatta såväl världskrigsransoneringen som rösträttsstriden. Folkets Dagblad Politiken, socialdemokratisk oppositionstidning och senare språkrör för Socialdemokratiska Vänsterpartiet, skrev måndagen den 7 maj 1917 så här om hungerkravallerna på Söder i Stockholm:
“På lördagen var Söder skådeplatsen för de hittills svåraste hungeroroligheterna i Stockholm. Tusentals arbetarkvinnor drog, drivna av hungern, genom hela kvarter och genomsökte potatisförråden hos en mängd handlande. Polisen, samhällets gårdvar, utmärkte sig som aldrig förr. Med sablarna drev den de hungrande skarorna ur gata i gata, sårade svårt en hel del och häktade ännu fler. /—/ Poliser, som kommit till platsen, konstaterade att ingen potatis fanns undangömd. Därefter började genast arbetet för att “skingra” kvinnorna. Då dessa inte omedelbart fogade sig, började polisen gå våldsamt tillväga. En ung gift kvinna uppmanade de övriga att ej vika för polisen varför hon blev anhållen. Detta blev inledningen till en serie tumultartade uppträden. Poliserna sprang fram och tillbaka och utdelade hugg till höger och vänster med sablarna. En kvinna fick sålunda ett slag i bakhuvudet av en förbirusande konstapel, så att hon störtade omkull. En överkonstapel, nr 477 Johansson, utmärkte sig särskilt. Utan anledning knuffade han en äldre kvinna i gatan. Då hon protesterade drog han sabeln och skrek åt henne:
— Vet hut, kärringjävel!
En mängd dylika situationer utspelades.
En hustru hade gripits och fördes upp i polisbilen, då en ung kvinna trängde sig fram, ropande:
— Nej, släpp henne! Vem ska ta hand om hennes fem barn? En civilklädd detektiv svarade henne med ett käppslag över ansiktet, så att kvinnan sanslös sjönk till marken. Flera kvinnor träffades av sabelhugg och måste föras till fältskär för att förbindas.
Poliserna trängde här och var även upp i husen — ända upp till tredje våningen uppges det — men blev på andra ställen utkörda av befolkningen. Sammanlagt anhölls 17 personer, däribland 4 kvinnor.”
Samma händelse beskrevs i Nya Dagligt Allehanda, konservativ, den 6 maj, under rubriken “Åter pöbelexcesser i Stockholm”:
“Under lördagen var hufvudstaden åter skådeplatsen för pöbelexcesser, denna gång i våldsamhet vida öfverträffande hvad som hittills förekommit i den vägen. Stora delar af Söder var under eftermiddagens lopp i fullt uppror. En folkmassa på flera tusen personer, till en början räknande hufvudsakligast kvinnor, till hvilka i fortsättningen sällade sig manliga okynneselement, drog genom gatorna, attackerade vissa matvaruaffärer, som särskilt utpekats af ryktet som “misstänkta”. Allt i Stockholm tillgängligt polismanskap sattes i arbete, och endast genom häftiga chocker och med användande af dragna sablar lyckades ordningsmakten sent på kvällen återställa lugnet.”/—/
Pressens syn på händelserna 1917 var som synes ingalunda enhetlig, och det är heller ingen tvekan om vilken tolkning av händelserna Billman valt att framställa i sin målning!
Freskens högra del
I övergången mellan målningens centrala och högra del ligger Svea Lejon, vakande över sitt land. Oroande tecken syns på himlen och vid horisonten, liksom till höger om henne: den svenska värnpliktsarmén marscherar bort från åskådarens blick, vändande ryggen åt nationssymbolen.
Fartygen, som ligger spärr mot krigsmotivet till havs uppe till höger i målningen, bär norsk, dansk och svensk flagg. Dock döljs den svenska fanan av bevakningstornet som höjer sig över den taggtrådsförsedda gränsposteringen.
Nere till höger ses krigsflyktingar anlända i överfyllda små träbåtar. Mitt i målningens högra del står en sammanbiten man i hatt och överrock, bekymrat skådande i fjärran. Den mannen är Torgny Segerstedt, 1876-1945, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings redaktör från 1917 fram till sin död 1945.
Under hela den tid nazisterna hade makten i Tyskland bekämpade Segerstedt dem och den svenska regeringens undfallenhet under rubriken “I dag” och på “tredje sidan”; trots att Handelstidningen aktivt motarbetades och bl a drabbades av annonsbojkott och beslagtogs inte mindre än tolv gånger under kriget. Samma dag som Norge och Danmark ockuperades av Nazi-Tyskland, den 9 april 1940, skrev Torgny Segerstedt denna “I dag”-spalt:
“Det mänskliga
Varje minut bringar nya underrättelser om de händelser, vilka utspelas på skandinavisk mark. Som svarta stormfåglar kommo de, en efter en. Är det ragnarök, som de förebåda?
Kanske. Glöm bara icke att efter ragnarök följde en ny himmel och en ny jord. Vi ha på den skandinaviska halvön haft fred i ett och ett tredjedels århundrade. Tack vare denna långa frist från krigets hemsökelser har vårt välstånd förkovrats, våra nordiska länder byggts upp till folkhem.
Mycket av detta ser ut att nu skola slås i spillror. Hur långt ödeläggelsen kommer att gå, vet i denna stund ingen. Kanske kan hemsökelsen föra det goda med sig att våra folk härdas, att det slagg som bildats under den långa fredsperioden brännes bort. Gud skall veta att ingen önskar denna luttring i eld. När trots allt förödelsen går fram över det, som är kärt på jorden, över det land där våra barn en gång skola bo och våra fäder sova under kyrkohällen, så söker tron på livets meningsfullhet fäste där sådant står att få.
Alltjämt komma de, dessa svarta olycksbud. Från Danmark komma de, och deras bud äro kanske de mest beklämmande. De tala redan undergivenhetens språk. En broder är i nöd; ingen räddningslina når honom. En gång skall han ändå få fast mark under fötterna. De norska meddelandena låta mindre undergivna. Där bjudes motstånd. Ingen vet ännu, hur starkt detta motstånd kan växa sig, ingen vet vad Storbritanniens flotta företager sig.
En dag som alla andra. Sparvarna kvittra i vårsolen. Den skarpa luften är god att inandas. Solen bryter då och då igenom diset. Vårblommorna ha just börjat komma. Snödropparna stå där och vagga sina vita huvuden över den mörka mullen. Vi gå mot sol och värme. Våren bryter in. Och gång efter annan glida olycksbudens mörka skuggor över marken. Solen mister ett stycke av sin glans. I människors värld härskar fimbulvintern.
Där skall en gång komma en islossning också i människors värld. Den är närmare än de tro, som låta nuets vedermöda överskygga allt. Glöm icke, att händelsernas ström aldrig stannar, att floden rinner evigt vidare. Nu flyga olycksbuden, de komma tätt. Deras skara skall tunnas och flykten snart gå i motsatt riktning.
Kom ihåg en sak till. Det är stort och högt att få vara med på den sidan i den eviga kampen, som strider för rättens och vettets sak. Vad är ett liv värt, som icke ställes in i den striden. Därförutan saknar det allt innehåll. Och om det offras, så skänker det kraft åt det enda heliga i tillvaron: det mänskliga.”
————————————————-
Torsten Billman har i sin fresk “Samhällsutveckling” lyft fram centrala händelser i vårt lands 1800- och 1900-talshistoria. Under den sjuttioårsperiod Billman återskapat i sin målning förändrades samhället i grunden. Industrialismen och marknaden kom att dominera ekonomin, och nya samhällsklasser formerades: arbetar- och borgarklass. Två klasser som i de flesta frågor kom att stå emot varandra, men som i en orolig tid — första världskriget pågick, den ryska revolutionen genomfördes — fann en samförståndslösning i och med rösträttsreformen 1917-21.
Denna vår parlamentariska demokrati kom att utsättas för många prövningar, särskilt under andra världskriget.
Billmans målning slutar där, i andra världskrigets osäkerhet, med ett frågetecken inför framtiden. Segerstedts gestalt manar oss också: sök sanningen, försvara vårt demokratiska system, det mänskliga. Och visst är det så, att de liberala idéerna just på de medborgerliga fri- och rättigheternas område fortfarande är omstörtande och värda att försvara?
Torsten Billmans fresk är inte bara ett stort konstverk, utan utgör även en nog så lärorik historielektion. En aldrig så noggrann motivstudie kan emellertid inte ersätta en direktupplevelse. Se den! “Samhällsutveckling”.
Torsten Billman föddes 6 maj 1909 i Släps socken i Halland. Efter skolan gick T. B. till sjöss, och hans bildskapande började där ta form. Några år in på 30-talet började T. B. på Valands konstskola, där han senare arbetat som lärare i grafik. Grafiken — och då framförallt grisailleträsnittet — och illustrationskonsten har T. B. utvecklat till mästerskap.
Verk av Torsten Billman:
Monumentalmålningar finns i Nya Sjömanshemmet i Göteborg (1943), Gävle Folkets hus (1947), Norrahammars Folkets hus (1949), Släps hembygdsgård (1950), Budskär (1954) och i Trollhättans Folkets hus (1956).
Böcker illustrerade av T. B.
Harry Marunsson: Nomad. Stockholm 1943
Nils Ferlin: Goggles. Stockholm 1945
Fjodor Dostojevskij: Brott och straff I-II. Stockholm 1948.
Honoré de Balzac: Kusin Pons. Stockholm 1961.
Torsten Billman: Oregelbundet i bilder och ord. Stockholm 1967.
Georg Biichner: Woyzec. Sollentuna 1970.
Vercor (Pseud. för Jean Bruler): Havets tystnad. Stockholm 1975.
B. Traven: Dödskeppet. Stockholm 1978.
August Strindberg: Sagor. Stockholm 1979.
T. B. har även illustrerat veckotidningar, bl a Göteborgs Han- dels- och Sjöfartstidning, Morgon-Tidningen, Tidningen Sjömannen, Eldaren, Folket i Bild, Trots Allt, Svenska Kuriren och Folket i Bild/Kulturfront.
Om Billman kan man läsa i:
Gunnar Jungmarker: Torsten Billman. Stockholm 1956.
Folket i Bild Kulturfront 17/1974, 21/1976.
Tidskriften Förr och Nu 1/1980.
Ture Edbom: Samhällsutveckling. C-uppsats i konstvetenskap, obehandlad.
Citerat i artikeln:
August Strindberg: Röda rummet, Sthlm 1879.
August Palm: Ur en agitators liv. Prisma 1970. Första utgåva 1904.
Folkets Dagblad Politiken 7 maj 1917.
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 9 april 1940: Torgny Segerstedts “I dag”-spalt.
Nya Dagligt Allehanda 6 maj 1917.
—————————————
februari 8, 2013
Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be
