Drottninggatan 24 – Folke Löfgrens barndomshem och skvallerspeglarnas Gävle

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

 

Barndom vid Drottninggatan

 

Drottninggatan 24 – 1920-talet

 

Del I

 

“Vi lever i en föränd­rad stad. Intimiteten, närheten till medmänniskorna och småskaligheten har försvunnit i Gävle. På kvällstid är stadskär­nan öde och tom.”

 

Så skriver Folke Löfgren i en historisk minnesbild som både är starkt kritisk och personlig. Här presenteras två delar av hans berättelse.

 

“Bevare mig väl” hette en utställning som vi hade i Gävle under byggnadsvårds­året 1974. Det hela gick ut på att vårda sig om hela bebyggelsemiljöer av kulturhisto­riskt värde. Nu skall man slå sönder en del av en sådan stadsbild  —  den östra delen av Norra Köpmangatan i Gävle. Ingen annan­stans kan man längre få en bild av hur 1870-talets stad såg ut. Det var dessutom en fin stad i sin lilla skala, med sin enhetlighet och sin vårdade arkitektur, som docent Björn Linn på byggforskningsinstitutet skrev i en artikel i Gefle Dagblad.

 

I 30 år har jag bott i fastigheten Drottninggatan 24 med mina föräldrar. Jag är född i huset men skulle inte vilja flytta tillbaka under nuvarande omständigheter. Vi lever i en förändrad stad. Intimiteten, närheten till medmänniskorna och småskaligheten har försvunnit i Gävle. På kvällstid är stadskärnan öde och tom. Omständighe­ter som man inte kunnat styra har påverkat utvecklingen.

 

Med Boberg som inredare

 

Det är dock glädjande att man tänker bevara huset i hörnet av Kyrkogatan och Norra Köpmangatan, där bland annat företaget Stilfynd nu är inrymt. Huset ritades 1868, året för stadsbranden, av G N Runer — ett känt gävlenamn. Den förste ägaren till huset var konsuln och skepps­mäklaren P J Haegerstrand. Han hade kontor på nedre botten och bostad en trappa upp. Konsul Haegerstrand hade en dotter som gifte sig med kaptenen vid I 14 A F Lagerholm. Vid svärfaderns död “ärvde” kapten Lagerholm huset och P J Haegerstrands kommunala uppdrag, skeppsrederiet och titeln spansk konsul.

 

Lagerholm var på sin tid en mycket aktiv kommunalman. Rederirörelsen och skeppsmäkleriet gick emellertid tillbaka, och Lagerholm flyttade från staden.

 

Det torde emellertid varit kapten Lager­holms förtjänst att den, av arkitekten A Ferdinand Boberg ritade, fasta inred­ningen i trappuppgången och tamburen samt i bostaden en trappa upp kom till stånd. Det sägs, att kapten Lagerholm var kommenderad till en fortifikationskurs i Stockholm och att Boberg deltog i samma kurs. På kapten Lagerholms begäran för­skönades huset av arkitekten, till glädje även för kommande gävlebor.

 

Den fasta inredningen, väggarnas boasering, takmålningarna med mera, allt finns väl bevarat i våra dagar och har vårdats ömt av nuvarande ägare till huset. Det yttre underhållet har emellertid blivit eftersatt.

 

Lyxstallet finns kvar

 

Till fastigheten hör nödiga uthus och en stor, bra gård. I det mindre uthusets gavel mot Norra Köpmangatan är nu en cykel- och sportaffär inrymd (Posas Cykel, N Köpmangatan 4/ L-L Danielson). Går man in på gården, ser man att uthuset fortsätter i en stallbyggnad; den används nu som förråd av sportaffären. Inte bara spiltor och krubbor utan till och med namnskyltarna på de hästar som senast inhystes där finns fortfarande kvar. “Miss” står det än i dag ovanför krubban i den första spiltan.

 

 

Det var ett fullkomligt lyxstall med kakel på väggarna och krubbor av metall. Man kunde ha både foder och vatten i krubborna. Stallet hade flera portar, och ovanpå fanns en höskulle.

 

Herrarna på kontoret

I det lilla uthuset mot gatan bodde “herrarna” på Haegerstrands kontor. Som “herrar” betecknades kontoristerna, bok­hållarna. De var klädda i syrtut och hög hatt — men det var före min tid.

 

 Syrtut

Min far berättade för mig om hur det var då han blev anställd hos Haegerstrands på 1880-talet. Han blev tidigt faderlös och m

åste efter sexårig skola som fjortonåring ut och arbeta. Han fick anställning som hantlangare åt ett lag stensättare som arbetade vid magasinen i inre hamnen. Då vintern kom och han inte längre kunde gripa om stenarna, och stensättarna tog andra arbeten, måste min far sluta jobbet.

 

Han gick då till konsul Haegerstrand och frågade om han inte fick komma in på kontoret och arbeta. Efter avlagt skriftprov för konsuln erhöll han anställning hos Haegerstrands — så började hans kontors­bana i Gävle, i kvarteret Oxenstjerna där kontoret var inrymt.

 

Åkersons gård

 

Så småningom kom huset Kyrkogatan 23 (nuvarande Stilfynd1982– med mera) att övergå i den Åkersonska släktens ägo. I dag bor en av flickorna Åkerson där — Greta, gift Dybeck.

 

På 1920-talet ägdes gården av grosshand­laren C W Åkerson. Några vagnshästar hade han inte på gården, men han skaffade sig bil och byggde ett garage på tomten.

Huset där “herrarna” på kontoret förr bodde fick tjäna som bostad åt grosshand­larens privatchaufför Hallström med hustru och liten dotter, Thyra.

 

Grosshandlare Åkerson hade fem barn, varav tre fortfarande är i livet. I grannhu­set, som sträckte sig norrut och innefattade Drottninggatan 24, bodde Löfgrens på den övre våningen. Även vi var fem barn. Med Åkersönerna blev vi tio.

 

Enda acceptabla lekplatsen — utom gatan — var Åkersons gård. Den är fortfarande stor och fin, men lindarna har försvunnit. På gården samlades ibland inte bara Åkersöner och Löfgrenar utan också barn från närliggande hus, som inte hade någon riktig gård. Dit kom Hedmans­pojkarna från bokhandeln, stadshus vakt­mästarens pojke, Kronbergs betjänters barn och på slutet även “Pix-Åke” som bodde på Köpmangatan 2, där tidigare Erik Kronberg hade bott.

 

Utvisad

 

Det finns ingen gård i hela Gävle som jag haft så roligt på som den Åkersonska gården, men det finns heller ingen gård som jag blivit utkörd ifrån så många gånger.

 

Gårdarna efter Norra Köpmangatan var små och oftast belagda med sten. Till lek passade de ej. Till varje gård hörde stall och uthus.

 

Jag måste förklara varför vi blev utkörda från Åkersonska gården så ofta. Barnen Åkerson måste passa sina måltider och lämna gården, men de barn som inte hade måltider att passa stannade oftast kvar och fortsatte leken. Det byggdes snögrottor, lektes “jägare—hund” med mera och det blev väl stojigt, så nog var det befogat med utkörningen ibland. Än i dag kan jag emellertid gå in på gården och ställa mig och titta:

– Det var här de tre stora lindarna växte och yngste sonen, Sten Åkerson, ramlade ner från en stång och bröt armen.

 

– Här låg syrenhäcken inklämd mellan huslängorna . . .

 

Men ingen förstår att jag lever mig tillbaka cirka 60 år i tiden. Vilka minnen!

 

Drottninggatan 24

 

Familjen Löfgren bodde i fastigheten Drottninggatan 24. Man kunde komma in på gården från två håll. Gick man in från den stora körporten, Norra Köpmangatan 6, såg man ett anslag på väggen till det stora magasinet invid porten: “Vid 10 kr vite förbjudet att här förorena“. Så stod det i många portgångar i Gävle på 10- och 20-talet.

 

Vi föredrar att gå in från Drottninggatan. Ingången mitt på huset för oss till förstu­gan. Ferdinand Boberg har ej ritat pane­lerna och pilastrarna här, men den som gjort det har väl haft sin förebild. Ovanför väggpanelen, som når 1 1/2 m från golvet, är väggarna indelade i fält med lisener (= tunna bandlister, vilka tjäna både som stöd för och till indelning och dekorering av en yttre muryta) och marmorerade pilastrar upp till taket.

 

Trappan upp till övre våningen är bred och fin. Mot Drottninggatan på andra våningsplanet låg “paradvåningen” med tre stora rum i fil och en lång korridor. Denna del av våningen är sedan decennier tillbaka kontoriserad, men de stora vackra kakelugnarna finns kvar.

 

Tyvärr tror jag knappast att det finns någon fastighet i staden som varit föremål för så många inbrott. Mässingluckorna’ i kakelugnarna har stulits, och de vackra dörrarna i nedre tamburen har vid inbrott brutits sönder, lagats och åter brutits sönder. Allt det gamla finns emellertid kvar i fråga om fast inredning.

 

Privatvåningen” åt Norra Köpmangatan bestod av sex rum och kök samt jungfru­kammare. Kakelugnarna är kvar och i ugnarna har man efter första världskriget satt in “insatskaminer” som eldades med ved men som höll värmen bättre. Även dessa är kvar.

 

I huset fanns ett WC samt ett badrum — jag vill inte tala om hur många personer som toalettrummet betjänade. Då vi skol­barn skulle iväg till skolan måste vi ibland tvätta oss i badkaret i rinnande kallt vatten, då vi ej hade tid att vänta på ledig plats vid tvättstället. På gården fanns torrklosetter.

 

Min far, liksom hotellägaren Oscar Zedrén, var en av de första som införde oljeeldning i sina fastigheter. Det var i början av 1930-talet.

 

Järnhandel med lager

 

Hela nedre våningen på Drottninggatan 24 upptogs av butiker — en frukt- och blomsterhandel, en järnhandel, en modist, en damfrisering, ett bokbinderi samt ett skrädderi. Järnhandeln dominerade går­den. Där var fullt av jordbruksredskap, järnstänger och rör. I ett tre våningar högt magasin fanns järnhandelns stora varula­ger. I själva butiken hängde nästan hälften av varorna i taket. Från butiken skrek biträdena ut sina order till springpojkar och magasinskarlar:

 

– Sex rullar takpapp! Två par hästskor!

– Tre och en halvtum kvarttum, hörde jag ofta.

 

Nej, på gården till Drottninggatan 24 var aldrig lugn och ordning. Gatan var bättre.

 

Stallet och vedbodarna på gården har nu rivits, så en del är förändrat. Men Drott­ninggatan 24, byggt av liggande timmer och reveterat, borde få vara kvar i stadsbilden. Fastigheten ägs av Brynäs Byggnads AB som underhållit den rätt väl. Med sitt läge och med sina många affärslokaler är det säkert en affär som går ihop.

 

Hus med trappsteg

 

De hus som byggdes efter branden 1869 kan man lätt identifiera. De har ett trappsteg utanför huslivet. Se på trapporna till affärerna i stadshuset, på Drottningga­tan 24, på “Rosa huset” på Nygatan och så vidare. Byggmästaren Lindeberg lät bygga Drottninggatan 24 och ett flertal andra hus efter branden. Hans son, stadsbiblioteka­rien J Wilhelm Lindeberg, bodde sedan med sin familj på Norra Köpmangatan 5. Det huset är nu rivet och ersatt av stadshusets nybyggnad.

 

Drottninggatan var på sin tid stadens affärsgata. Det var bommar för rälsen vid centralstationen och ingen undergång som det nu är.

 

Utryckningar

 

Vi pojkar som bodde efter Drottningga­tan kunde få uppleva många brandkårs­utryckningar. De var magnifika. Man hade hästar som drog brandspruta och stegvagn och övrig brandmateriel. Klockorna ringde och de stålskodda hjulen slamrade mot Drottninggatans stenbeläggning. Ungdo­marna kastade sig från sina cyklar eller sprang efter vagnarna och kunde få vara med om en eldsläckning. Nu, då man kör med bilar, hinner åskådare aldrig fram — det är i regel släckt och för sent när man hittar brandstället.

 

Hästarna beundrades av alla människor. De var välskötta och sprang så väldigt fort. Då larmet kom till brandstationen, hörde hästarna detta och började oroligt stampa. Selarna som hängde i taket firades ner och brandsoldaterna hoppade — om det var på natten — i sina byxor och stövlar som stod vid sängarna, och tog på sina hjälmar.

 

Transporter i fyllkärran

 

Men det fanns fler attraktioner än brand­kåren.

 

Den så kallade fyllkärran som var statio­nerad på brandstationen drogs av en häst från brandkåren. Då den kom körande på Drottninggatan eller Kyrkogatan sprang vi ungar efter. Polisstationen låg i rådhuset med direkt ingång från Norra Rådmansga­tan. De stora stentrapporna vid rådhusets gavlar är rivna. Men det var vid rådhusets trappor vi stannade. De “överförfriskade” gjorde motstånd då de skulle transporteras från fyllkärran uppför rådhusets gavel­trappa, och det fordrades flera konstaplar som höll upp dörrar och bar in dem i finkan. Ibland ramlade brännvinsflaskorna ur deras fickor och slogs sönder mot trappan.

 

Fyllkärran beskrivs i Jan G Ljungströms bok

 

Det var inte endast vi barn som tittade på. En bokhandel låg i hörnet av Norra Rådmansgatan och Kyrkogatan, och bok­handelspersonalen ville, även vara med och se på tillställningen. Även lediga biträden från Stockholmsmagasinet kom för att titta. Stockholmsmagasinet var inrymt i en en­våningsbyggnad som låg där stadens för­valtningshus nu ligger. Där såldes allt från knallpulver till sybehör, textil och porslins­saker.

 

 

——————————–

Del II

 

Publicerat i Gefle Dagblad onsdag 29 december 1982

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

I Skvallerspeglarnas Gävle

 

Ordning och reda

På polisstationen härskade ordning och reda, sade man. Poliskommissarie Knut Karlström höll militär disciplin på sina underordnade. De skulle anmäla sig till honom då de trädde till eller avgick från sina pass. Hur de överförfriskade behand­lades i rådhuset rådde delade meningar om. Det var nog bäst att hålla sig nykter.

 

I polisreglementet fanns en passus om att stadens poliser skulle patrullera mitt i gatan och att de skulle lära känna igen och hälsa på varje stadsfullmäktigeledamot i staden.

 

Skvallerspeglar

 

 

På julskyltdagarna bjöd vi in några släktingar att från skvallerspegeln i ett av rummen, vettande mot Drottninggatan, bese de flanerande gävleborna. Då släktes ljuset i det rum där skvallerspegeln fanns, och stolarna drogs fram till fönstret. Många vänner och bekanta kunde igenkännas bland de flanerande. Alla som bodde på Drottninggatan hade skvallerspegel — Kjellerstedts med flera. Skvallerspeglarna på Drottninggatan avskaffades emellertid på 1930-talet, då det ej ansågs fint att spionera på folk.

 

Tiggeriet i Gävle var rätt allmänt. Det var harmlöst och man gav gärna en slant. Tiggarna ringde på tamburdörren och sa till min mor:

– Söta frun ska väl ha ett par skorem­mar?

 

Och så köpte min mor ett par skoremmar eller gav en slant. Min far var väl också med och köpte skoremmar eller gav en slant, men han sa till mig:

– Titta i skvallerspegeln vart skorems­försäljaren tog vägen!

Min far var nykterhetsman, och oftast gick dessa pengar direkt till en bira på ölkaféet. Antons Bierstube låg ju på Norra Köpmangatan 5, invid stadshuset.

 

 

Redan 18 januari 1951 serverades hamburgare och Coca-Cola på Antons trots att varken det ena eller det andra fanns i Sverige.

  I år, 2008, är det 50 år sedan som den första hamburgaren servera­des i Sverige.

 Det påstår reportagebyrån TT Spektra i en aktuell artikel.

 Men TT Spektra känner inte krögarna i Gävle. Redan den 18 janu­ari 1951 serverades hamburgare i den här stan, och beviset ser ni här ovan. Som synes var det inte heller bara hamburgare som serverades utan också Coca-Cola, en annan fantastisk amerikansk nyhet. Och det var faktiskt samma sak med Coca-Cola. Den fanns inte heller i Sverige när den första gången ser­verades i Gävle. Coca-Cola berättar själva på sin hemsida att drycken kom hit 1953.

 Amerikanska schlagers på gram­mofon spelades också den där vin­terdagen 1951. Det var förmodli­gen Elvis Presley som sjöng. Han spelade ju in sin första skiva 1953, så det är bara logiskt att Antons spelade hans låtar ett par år tidi­gare.

 Ja, det var ju på Antons som denna mycket märkvärdiga USA-afton utspelades. Antons, den klassiska krogen som alla talade om när jag som skriver detta började bli till­räckligt gammal för att smyga in på Skeppet och CH, Ugglan och Gefle Wapen, Kungsgrillen och vad inneställena nu hette på den tiden. Den gamla goda.

 Faktum är att jag borde vara lika hemmastadd på Antons, för krogen fanns kvar ända till 1966 när jag var 20 år. På samma adress då som 1951 då Antons Vinrestaurant för en kväll förvandlades till American Restaurant. Men min­net är blankt, jag kan inte komma ihåg att jag någonsin satte min fot på Antons.

 Hur som helst startades Antons Bierstube 1899 eller 1900 av en A. Antoniazzi, och det är väl troligt att han hette Anton i förnamn. Adressen på den tiden var Norra Köpmangatan 5, där det i dag finns en flygel som hör till stads­huset.

 Redan 1901 bytte krogen ägare. En Nanny Heitmann tog över, och troligen gifte hon sig i början av 1900-talet, för år 1909 stod en Fru Nanny Hagman som ägare.

 Någon gång omkring 1925 sålde hon sin ölstuga till en W. Eriksson, som i slutet av 1920-talet tog den med sig och flyttade till Norra Köp­mangatan 15, där det i dag är en ödetomt som används som parke­ringsplats.

 Eriksson behöll Antons rätt länge men bytte lokaler senare under 1930-talet. Höll till på Norra Kungsgatan 3, vid bingohallen mittemot rådhuset, fram till slutet av 1940-talet. Då flyttade Antons till Norra Köpmangatan 12, unge­fär där Ugglan senare öppnade, och bytte namn till Antons Vinrestaurant.

 På Norra Köpmangatan 12 höll man också till då det var ”American Restaurant” med hamburgare och Coca-Cola i januari 1951.

 Frågan är om det var W. Eriks­son som var krögare då eller om Knut Gradin hade tillträtt. Det tro­ligaste är väl att Gradin hade tagit över och letade efter nya friska grepp för att locka gäster. Eriksson hade ju ändå varit ägare i 25 år och var kanske både gammal och trött år 1951.

Gradin höll i alla fall rörelsen flytan­de i ungefar 15 år, och det mest an­märkningsvärda som hände under den perioden var att krogen åter­igen flyttade till Norra Köpman­gatan 15 i något eller några år för att sedan återvända till 12:an 1964.

 1966 var Antons Vinrestaurants sista år. Sedan har det på samma adress funnits en massa restau­ranger med en massa olika namn. Ugglan var väl först.

 Själv är jag ingen krögare, men hade jag varit det skulle jag ha återtagit det gamla namnet. Antons.

 Kanske till och med Antons Bier­stube. – Ulf Kriström

 

Stadshusgården

 

Mitt emot Oxenstjerna nr 1 eller Norra Köpmangatan 6 låg stadshuset. Det är sig alldeles likt till det yttre, bortsett från att uthusbyggnaderna är rivna. Från stadshu­sets gård har jag nästan endast tråkiga minnen.

 

Gavleån fungerade som avstjälpnings­plats för all snö. Men lejde bönder från Gävles grannsocknar, och de kom i mäng­der för att köra bort snön. De hade betalt per lass, och det gällde att köra så fort som möjligt. Körporten till stadshusgården är ju överbyggd, så där föll ingen snö, men inifrån gården skulle snön bort. Snöskrindorna kördes in tomma nå stenarna i porten, inpå gården där man lastade. Då man lastat fullt, piskade man på hästarna utan att ha lagt någon snö i porten, varför det blev tvärstopp där. Jag såg flera hästar som ramlade ikull i porten. Grymt! Det tänker jag på än i dag.

 

 

Farlig lek

 

Endast en familj bodde i stadshuset, och det var stadshusvaktmästare Alsén med de rara döttrarna Annie och Essy, samt sonen Carl-Gustaf. Carl-Gustaf inbjöd till lek på den tråkiga gården som var bemängd med packlårar. Mot väggen och mot ett fönster hade staplats fyra packlårar på varandra. Den översta låren vilade bara till hälften på den näst översta. Så plötsligt säger Carl-Gustaf att sisten upp på översta packlåren ska “vara”. Man skulle alltså leka tafatt, och den som kom sist upp skulle försöka få tag i de andra.

 

Grosshandlare Erik Kronbergs chaufför hade en pojke som var ovanligt snabbfotad, trevlig och kamratlig. Den pojken kom först upp på den högsta låren – som tippade över ända. Pojken dök genom fönstret in i Norrköpings Klädesmagasin, som var inrymt där det nu finns en glas- och porslinsaffär. Pojken skar sig, och rutan gick sönder, vem som gillrat fällan blev aldrig riktigt utrett.

 

Duka-butiken i hörnan

 

Kök med valv

 

Vaktmästaren var baptist och allmänt betrodd inom sin församling. De bodde på nedre botten i stadshuset i två rum och kök. Man kom först in i köket — ett helt annorlunda kök än vad man annars såg på den tiden. Det var välvda tak i köket och i de två rummen. Och vilka valv sedan — som i en kyrka!

 

På äldre dagar gick jag in i Hedmans bokhandel, till barnavdelningen, och tit­tade  – inte för att se på böckerna utan för att se på valven och minnas.

 

 

 

Nu har Hedmans bokhandel upphört och en klädfirma  (ASCOT) har flyttat in i stadshuset.

Ascot

 

Taket är sänkt överallt, men i klädfirmans lunchrum, som förr var vaktmästarens kök, där är valvet kvar.

  

Ljusbilder

 

Flickorna Alsén kunde stenografera. Den ena var ljus och den andra mörk. Man beundrade dem. Deras bror Carl-Gustaf sades vara litet bortskämd. Han var ende sonen.

Carl-Gustaf hade en laterna magica som han kunde visa bilder i. I laterna magican satt ett stearinljus, och “diabilderna” visa­des mot en kakelugn, som nu är borta. Det var inte många bilder han hade — men Carl-Gustaf var den ende på Köpmangatan som kunde visa bilder på kakelugnen.

 

Jag träffade inte Carl-Gustaf så ofta. Han var alltid full av upptåg och kom tidigt från staden.

 

Tvättdagar

 

Under vaktmästarens bostad fanns en källare och en tvättstuga med lika fina valv. Tvättstugan hyrdes ibland av min mor för stortvätt. Man hade lut i tvätten och eldade i pannmuren. Då man gick ner i tvättstugan en tvättdag var det, på grund av ångan, svårt att se vilka som uppehöll sig där.

 

Wahlberg och Karlsson

 

I huset Norra Köpmangatan 3 bodde sedermera droskägaren . L O Wahlberg med hustru och en son. Droskägare Wahl­berg var på sin tid chaufför åt Erik Kronberg. Wahlberg kunde allt om bilar och såg till att Kronbergs bilar hölls i skick. Garaget låg på Norra Köpmangatan 3 (nu den öppna platsen mellan stadshuset och förvaltningshuset).

 

Wahlberg bytte kaross på bilarna vår och höst. På sommaren färdades Kronberg i öppen bil och på vintern i täckt kupé.

 

Även Kronbergs kusk Karlsson bodde med sin hustru och son i den lilla fastig­heten på Norra Köpmangatan 3 (hörnet av Kyrkogatan och Norra Köpmangatan), på den övre våningen liksom familjen Wahlberg. Fastighetens bottenplan rymde garage åt Kronbergs bilar samt selkammare för vagnshästarnas selar. Stallet låg parallellt med boningshuset, med den lilla stenlagda gården emellan.

 

Pontus gick hem

 

Jag kommer ihåg en sorglustig händels från det Kronbergska stallet. En dag hade en av hästarna, Pontus, blivit sjuk, varför Karlsson ledde hästen i en grimma till veterinär Berglund.  Han hade mottagning i ett av uthusen i Berggrenska gården – den gamla gården som räddats undan branden 1869.

 

  

Hästen undersöktes samt lämnades bunden på gården. Karlsson gick in på stadsveterinärens expedition och fick ett recept utskrivet. Under tiden slet sig Pontus och vandrade ensam Kyrkogatan österut, förbi rådhuset och in på Norra Köpmangatan. Stor oro blev det då kusken skulle hämta hästen och såg att den var försvunnen. Men då kusken kom hem, stod  Pontus i sin spilta och åt. Hästarna hacde lokalsinne på den tiden. . .

 

Det sades att mjölkskjutsarna, som kom från landet och körde ut mjölk till de olika  hushållen i staden, stannade vid varje kundställe utan att kusken behövde dra i tömmarna. Hästarna visste var kunderr bodde.

 

Erik och hans vän

 

Kusken Karlsson hade en son som hette Erik. Han torde ha varit född 1901 eller 1902. Han gick i läroverket och var mycket begåvad men drabbades av barnförlamning och måste sluta skolan.

 

Erik blev rätt isolerad då han ej kunde delta i skolarbetet eller i livet längs Köpmangatan, men han hade en vän. På Köpmangatan bodde, som tidigare nämnts, stadsbibliotekarien J W Lindeberg.  Han hade två söner, Erik och Bengt, och en dotter, Märta. Erik blev med tiden både landshövding och generaldirektör med mera, och Bengt var direktör i flera olika bolag i övre Norrland och sedermera i Stockholm. Bengt uppehöll kontakten med Erik. På en av sina resor utomlands, då det just blivit möjligt att ringa internationellt då ringde Bengt från Paris till sin ungdomsvän Erik i Gävle. Erik kunde knappt tro sina öron, då det kom telefon från Paris och en man bad att få tala med ”monsieur Errick Kalsång”. Det var en stor upplevelse för Erik Karlsson – telefonlinjen var nyöppnad, och det visste han ej.

 

Erik fullföljde sin utbildning på egen hand.

 

Nykrattat

 

Kronbergs hus, Norra Köpmangatan 2, gränsade på ena långsidan mot Norra Strandgatan och på andra långsidan mot Kyrkogatan. Det var det ståtligaste huset på Norra Köpmangatan. Kronbergs kontor Låg mot Kyrkogatan i en tvåvåningsbyggnad som sedan blev påbyggd med en våning och ombyggd till bostäder. Det stora huset mot Norra Strandgatan, som uppförts efter branden, påbyggdes 1907. Den fina ingången var då, som nu, från Norra Köpmangatan 2.

 

Några barn fick aldrig komma in på den gården då Kronberg residerade där. Kron­bergs hade inga barn, och på gården var det alltid nykrattat.

 

Då “Pixens” eller Pix-Eriksson köpte fastigheten och flyttade in, då blev det ändring: där var hela gänget av Köpmangatans ungar välkomna. Erikssons hade ett barn sonen Åke. Han var generös och hjälpsam och ville alla väl. Till hans julgransplundring var alla grannskapets barn inbjudna. Pix-Åke flyttade så små­ningom med föräldrarna till Stockholm, men på somrarna bodde Pixens kvar på sitt Lantställe på Norrlandet. På en resa från staden i bil till lantstället Gröndal omkom Åke tillsammans med två kamrater.

 

Namnskiffer

 

Pix-Erikssons hus inköptes sedermera av familjen Zedrén, som i sin tur har sålt till Tage Skoglund. Denne har restaurerat stora delar av Kronbergs gamla våning. Alltjämt finns Bengt Kronbergs och Erik Kronbergs namnskiffer på väggen ovanför den öppna spisen i övre hallen. I stora salen hänger en ljuskrona, nästan lika stor som kyrkkronorna i Heliga Trefaldighetskyrkan, kvar sedan Kronbergs tid. Den är gjord på 1800-talet av gelbgjutaren M Ax i Gävle. Denne har gjort ljuskronor och ljusstakar i icke mindre än 72 kyrkor i landet. Man kan fråga sig varför ljuskronan fått följa fastigheten i stället för någon av ägarna. Svaret är, att det inte är lätt att placera en kyrkkrona i en vanlig modern våning. Minst tre meters takhöjd be­hövs. . . Lädertapeter, boasering med mera finns också kvar sedan Kronbergs tid.

 

Ja, Kronberg hade ju även sommarvilla på Norrlandet: Engeltofta. Där är ju pampigt än i dag.

 

Förvandlad stad

 

Det Gävle som fanns på 1920-talet, med dess småskalighet och intimitet, kommer aldrig åter. Gävle har förvandlats från en sjöfarts-, handels- och industristad till en förvaltningsstad av stora mått. Inga gross­handlare och redare bor efter Strandga­torna, Kyrkogatan och Drottninggatan eller i Villastaden — de som åkte i svarta limousiner, körda av chaufförer i uniform och med armbindlar som det stod KAK på (Kungliga automobilklubben). Det silverglänsande märket frampå bilens kylare, med kunglig krona och bokstäverna KAK, förhöjde statusen.

 

Att rosta kaffe levde många grosshand­lare på — EngwallsGevalia, Emil BohlinEmboka, Ludvig EricssonLeco och Izac Westergren Izalkaffe, för att nämna några av dem.

 

Brukspatron på Tolffors, kanslirådet Ali Söderhjelm, höll sig med uniformerad kusk och landå som drogs av parhästar. Vinter­tid användes släde och vitt virkat schabrak. Det var vackra fullblod med kuperade svansar. Utanför Riksbanken såg man ofta ekipaget stå och vänta på att bankens sammanträde skulle ta slut. Även utanför frimurarlogen, där kanslirådet hörde till bröderna, väntade kusken.

 

Änglar fanns

 

Jungfrur fanns det gott om, samt stora barnfamiljer. Det var märkligt att jung­frurna fanns även hos familjer som levde i rätt knappa omständigheter. Lönen var liten, till exempel 35 kronor i månaden samt mat och husrum. Åt jungfrurna uppdrogs det oftast att hjälpa till inte endast med hushållet, utan också med barnen. Ja, hur många har väl inte blivit fostrade av dem — de var änglar.

 

På Köpmangatan fick alla barn vara med och leka. Barnens föräldrar, däremot, umgicks i regel inte. Här fanns ståndsskrankorna kvar.

 

Jag undrar ibland: vilken tid var lyckli­gast för barnen?

 

FOLKE LÖFGREN

 

 

Kvarteret Oxenstjärna i centrala Gävle tillkom efter stadsbranden 1869 och en stor del av det har bevarat sitt utseende sedan. Kvar finns fortfarande inte bara byggnaderna utan även t ex ett högt spjälstaket mot gatan och ett stall med spiltor ( skrevs 1983).

Fastigheten i hörnet av Drottninggatan och Norra Köpmangatan uppfördes direkt efter branden av byggmästare Johan Fredrik Lindeberg. Han var också, tillsammans med järnhandlare Fischer, den förste ägaren. Strax före sekelskiftet övertogs huset av järnhandlare August Olsson, vars änka gifte om sig med konsul J A Löfgren. Huset var i familjen Löfgrens ägo 1903-1967, då det såldes till det kommunala företaget Brynäs Byggnads AB. Affären på hörnet drevs som järnhandel under olika ägare fram till 1973, d.v.s. i över hundra år.

 

Tack Folke l för att du lämnar över dina oersättliga skatter till vår minnesbank genom alla dina böcker och artiklar – jag kommer att fortsätta att publicera ditt material successivt. Ett stort tack även till dig Åke N för att du har samlat på alla dessa tidningsurklipp i dina lådor. Vilket kulturarv ni lämnar efter er! Tänk så mycket lokalhistoria vi nu kan samla genom alla som bidrar, forskar och lyfter fram det.

Lisse-Lotte

 

Se mer av Folke Löfgren här!

 

—————————

juni 09, 2012

Sammanställt och kompletterat med foton av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..