Vad ska hända med Karlsberg – Väinö Helgesson

KULTUR

 

Gefle Dagblad tisdag 16 maj 1989

 

År 1605 donerade Karl IX Sörby till Gävle stad på Valbo sockens bekostnad. Stadens borgare sades vara i trängande behov av mark till bete och odling och Sörbyområdet kom i över tvåhundra år att vara betesmark med inslag av åkerbruk. Marken kring Karlsberg kallades Sörbyvret nummer 160 och mot vissa arrendeavgifter kunde i huvudsak handels- och tjänstemän försöka tillgodogöra sig marken, även om den av jordeböckernas utlåtanden att döma, var skäligen mager, Mellan 1810 och 1819 hade en stadsvaktmästare Anders Åslund vreten som så kallad pensionsjord men några förändringar i markens utnyttjande synes inte ha skett. Det skulle komna med nästa ägare.

 

1619 får den 27-årige stadsvaktmästaren Carl Olof Ögren vreten nr 160 som tjänstegjord. Detta var en form av avlöning som gav tjänstemän möjlighet att något dryga ut sina inkomster med det marken kunde ge. Men Ögren hade större planer. I en skrivelse till magistraten 1823 vill han få arrendefrihet mot att han skulle uppodla de vid vreten befintliga stenbackarna. Innan magistraten fattat något beslut hade emellertid Ögren kommit med nya ansökningar både 1824 och 1826. Av dessa framgår det att Ögren redan satt igång att bygga och röja mark vid vreten.

 

I själva verket hade makarna Ögren börjat driva värdshusrörelse redan 1823 som framgår även av detta års taxeringslängd. 1826 vill Ögren till vreten få lägga en del utmark för att anlägga promenadstråk och nöjes- och bekvämlighetsinrättningar. Han vill dessutom ha full äganderätt till sin mark. För att avgöra frågan skickade magistraten två representanter på syneförrättning, Dessa konstaterade att vreten inte kunde kallas odlad jord och att den utmark Ögren ville ha var högst stenbunden. Marken medförde ingen nytta för staden och det var lämpligare att driva värdshusrörelse där än jordbruk.

 

Redan fanns där en is- och en annan källare, en köksbyggning och två mindre byggnader och Ögren höll just på att uppföra ett två våningshus. Avslutningsvis menade man att vreten inte var av något värde för staden, ”det kan var och en konstatera som behaga begiva sig dit och klättra i stenarna, såsom vi det gjort”.

 

På synemännens rekommendation beslutade magistraten att Ögren skulle få 50 års besittningsrätt till vreten och ifrågavarande utmark. Han skulle dessutom slippa betala den så kallade vretskatten under dessa år.

 

1832 återkommer Carl Olof Ögren till magistraten. Han vill att en tomt runt de uppförda byggnaderna skall avstyckas ur vreten 160. Fördelen med det skulle vara att inteckningar kunde göras på byggnaderna. Magistratens syneförrättare konstaterar att Ögren totalt uppfört sju byggnader till ett brandförsäkringsvärde av 2 100 riksdaler banco, varav tvåvåningshuset som börjat uppföras 1826 försäkrats för 1 400 riksdaler.

 

Av det bevarade försäkringsbrevet från 1831 framgår att det timrade boningshuset var på 2×99 kvm och hade fem inredda rum på första våningen och fyra på andra, båda med två förstugor. Det hade två skorstenar till en köksspis och en kammarspis och rummen hade fotpanel och målade väggar med limfärg på papper. I försäkringsbrevet sägs uttryckligen att byggnaderna är belägna på egendomen Carlsberg. Åtminstone från denna tidpunkt är således namnet Karlsberg etablerat, naturligt nog efter den som röjde mark och uppförde byggnaderna med tillägg för hur naturen uppfattades, stenig, ”bergig”.

 

Syneförrättarna fann att Ögren lagt ner en oerhörd möda och stora kostnader när han planerat för byggnaderna i flera avsatser med stenmurar efter backarnas sluttningar. Det minsta han borde komma i åtnjutande var frihet från de så kallade tomtörena, en tomtavgift för stadens jord. Detta blev också magistratens beslut. Ögren skulle inte länge få njuta frukterna av sitt hårda arbete. Redan 1835 avled han, 43 år gammal.

—–

 

Någon månad efter Ögrens död träder änkan i konkurs på egen begäran. Av de bevarade konkurshandlingarna att döma har värdshusrörelsen aldrig gett någon riktig förtjänst. Tillgångarna bestod i huvudsak av fast egendom, Karlsberg värderad till 2 200 riksdaler, en del i ett hus i staden 1000 rdr och en annan Sörbyvret värderad till 800 rdr. Lösöret togs upp till 210 rdr och en killing och en get till 23 rdr.

 

Under osäkra fordringar fanns en mängd småposter på tillsammans 933 riksdaler.

 

Uppenbarligen har många av värdshusets gäster betalat på kredit, knappast alls i praktiken. I gengäld har makarna Ögren under lång tid obetalda räkningar på varuleveranser från stadens grosshandlare. Fordringsägarna presenterade en rad skulder på mat, smör, brännvin, husgeråd, skor, kläder etcetera från mitten av 20-talet och fram till konkursen. Det framgår också att Ögrens tidigare haft vagn och häst men ej betalt för hästskor och seldon. Till leverantörsskulderna tillkom en hel del lån från skilda personer och obetalda avgifter till staden för brännvinsförsäljning och värdshusrättigheter.

 

Änkan driver uppenbarligen värdshusrörelsen även under 1836, men i maj 1837 går Karlsberg på auktion. Källarmästare Olof Wenngren ropar för 1 001 riksdaler in egendomen. Syftet med köpet är uppenbarligen att på Karlsbeg om sommaren driva värdshusrörelse som komplement till den ”källarrörelse och likörförsäljning” som Wenngren har i sin fastighet i stadens andra kvarter. Men det går lika illa som för Ögrens.

 

Mannen avlider redan i oktober samma år endast 35 år gammal. Av bouppteckningen framgår det att boet är hårt skuldbelastat trots att man har ett mycket välfyllt vin- och spritlager värderat till hela 3 500 riksdaler.

 

Änkan tvingas dock snart till konkurs och i januari 1839 är det dags för nya ägare att träda till. Märkligt nog upprepar sig historien en tredje gång. En ung man köper Karlsberg, avlider inom kort, änkan driver värdshusrörelsen vidare men tvingas till konkurs. Dei är sockerbagaren C G Berglund som på auktion ropar in egendomen för 1 500 riksdaler. Berglund låter också utföra den tomtavstyckning som Carl Olof Ögren redan 1832 fått tillåtelse att göra ur Sörbyvreten nr 160. Av tomtkartan framgår byggnadernas placering och att tre lusthus och två kägelbanor fanns till gästernas förströelse. Hösten 1841 avlider sockerbagaren endast 33 år gammal, efterlämnande änka och två små döttrar. Av bouppteckningen framgår att familjen levt i små och besvärliga omständigheter men änkan fortsätter utvärdshusrörelsen till 1845 då konkursen är ett faktum. Det framgår av leverantörsfordringarna att mat, vin och sprit serverats och att kägelbanorna varit i flitig användning.

 

En intressant notering bland tillgångarna är att dödsboet har 30 riksdaler att fordra för ett års tingshyra för Karlsberg. Det var inte ovanligt att ting hölls i skilda lokaler som gästgiverier och krogar.

 

——–

Först 1847 avkunnas dom i konkursmålet för änkan Berglund och samma år köper provisorn (apotekstjänstemannen) L F Angerstein in Karlsberg på auktion för 1 400 rdr. Denne har en kemisk fabrik i staden där han säljer ättika, Eau de Cologne, luktvatten, skrivbläck med mera. Huruvida Angerstein drivit någon verksamhet vid Karlsberg är osäkert. Han äger stället endast under 3 år och det är möjligt att han använder gården enbart som bostad. Så skulle fallet bli när näste ägare, och den siste före vårdinrättningens tillkomst, 1850 för 2 200 riksdaler köper Karlsberg.

 

Det är förre sjökaptenen Gustaf Adolf Åsander som efter att ha seglat på de sju haven, slår sig ner för gott på landbacken. Till skillnad från flera av de andra herrarna till Karlsberg kommer Åsander att leva ett långt och framgångsrikt livs tills han 92-årig dör 1889. Han är under en lång rad av år ombudsman för sjömanshuset i Gävle, stadsfullmäktige, välgörare och donator. 1852 låter han bygga på huvudbyggningen både på höjden och bredden (se ritningen). Han och hans hustru kan därmed utnyttja 6 inredda rum och en förstuga i nedre våningen och två inredda och några oinredda rum i övre våningen. Åsander låter även 1853 höja försäkringsvärdet på Karlsbergs byggnader till 4 000 riksdaler. Några väsentliga forändringar synes därefter inte ske förrän makarna avlidit. 1881 upprättar de sitt testamente. 1887 dör fru Åsander och två år senare Gustaf Adolf.

 

Hela egendomen Karlsberg tillfaller ”Gävleborgs läns förening för sinnesslöa barns vård”.

VÄINÖ HELGESSON

        

Landstingets egendom Karlsberg är föremål för utredning och frågan behandlas i morgon onsdag på ett sammanträde. Stadsarkivarien Väinö Helgesson har undersökt egendomens historia och berättar här vad han kommit fram till. Till vänster en ritning från 1852.

 Se även Folke Löfgrens artikel.

samt

Karlsberg rivs trots protester

Publicerat januari 29, 2012

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website