Staden fick ”stilenlig och stolt byggnad” -Väinö Helgesson

Del 2.

 

 Med sexton brandsoldater, tre hästar, en spruta och en förlängningsbar stege står staden beredd att möte den röde hanen

(Bilden ur boken om Gamla Gefle).

 

Brandstationen i Gävle fyller i sommar hundra år. I fredags började Väinö Helgesson berätta om de märkliga turerna innan bygget kom till och om hur det kom sig att den senare så berömde arkitekten Ferdinand Boberg här fick sitt första stora uppdrag.

 

Den förra artikeln (GD 17.5.91.) slutade med att fullmäktige sände ärendet på åtterremiss till drätselkammaren. Det mesta syntes kört och hopplöst, men…

 

Vi skola ej, sa löjtnant Mo­berg, bygga en brandsta­tion i den vanliga ladustilen som blivit så vanlig här…

 

ÅTERIGEN tycktes en lösning av brandstationsfrågan vara avlägsen. Man kan höra suck­arna mellan raderna i Boklunds brev till Boberg daterat 31 juli: “Fredagens sammanträde i Fullmäktige föranledde förnyat uppskov i brandstationsfrå­gans framgång; det torde vara alltför vidlyftigt att här ned­skriva det som härom dryfta­des, varför jag, för att ej behöva vidare orda om denna tragiko­miska fråga, härmed sänder Eder bilagda urklipp (sannolikt Norrlandspostens fullmäktige­referat), som till fullo meddelar Eder frågans nuvarande ställ­ning; och ska jag, så snart den­samma vunnit gynnsammare lösning, därom vidare meddela Eder. Meddelas även att Löjt­nant Lindahl är bortrest”. Bre­ven sändes under adressen, Post restante Lübeck. Boberg var på väg till världsutställ­ningen i Paris.

—————————————-

Drätselkammaren uppdrog åt byggnadschefen Bok­lund att övertala Ferdinand Bo­berg att rita en billigare brands­tation. Den 10 september 1889 skriver Boklund: “Hittills har brandstationsfrågan varit av­domnad sedan striden inom fullmäktige föranledde omstörtning i arbetsplanen”. Om Boberg kunde göra ett nytt för­slag för högst 70 000 kro­nor”. . . kommer frågan i rätt hjulspår igen”. Boberg svarar först den 10 oktober från Paris och i avvisande formuleringar: “Då man vill hålla sig ner till summan i fråga (det vill säga högst 70 000), allt inbegripit, anser jag saken så gott som outförbar, och avslår sålunda utan betänkande anbudet att få göra ny skiss”. Han anser sig dessut­om inte kunna få något färdigt på kort tid och fortsätter: “När så därtill kommer, att jag ej denna gången mera än den för­ra kunde ha någon garanti för att ett drätselnämndsbeslut har något att betyda, anser jag frå­gan föga lockande”.

 Boberg syftar alltså här på drätselkammarens byggnads­avdelnings beslut den 15 juli att anta Bobergs förslag, som senare avvisades av stadsfull­mäktige när det gällde att höja penningsumman. Boberg var alltså stolt nog att säga ifrån en bantning av det ursprungliga förslaget. Detta trots en an­strängd ekonomi.

Drätselkammarens bygg­nadsavdelning åberopade 24 oktober Bobergs nekande svar att göra en ny ritning och hemställde till fullmäktige att anslå de ytterligare 25 000 som behövdes för hans ursprungli­ga förslag. Under nuvarande förhållanden “. . . vore det en­dast ett onyttigt förslösande av penningar att från ytterligare en eller flera arkitekter inford­ra nya ritningar. . . “

Dagen efter den 25 oktober behandlade fullmäktige drät­selkammarens hemställan. Fle­ra ledamöter talade även denna gång för ett billigare alternativ än Bobergs. O A Brodin före­slog att man skulle inbjuda arkitekter till en tävling, men löjt­nant Moberg trodde det skulle bli föga lockande “. . . då an­slagssumman vore så ringa och då de nog skaffade sig känne­dom om frågans gång här fram och åter. Vi skola, fortsatte talaren, ej bygga en brandsta­tion i den vanliga ladustilen, som blivit så allmän här”. Utan votering höjde fullmäktige för­slagsanslaget till en ny brands­tation från 65 till 90 000 kronor att ställas till drätselkamma­rens förfogande. Endast O A Brodin och fabrikör Erik Sjö­ström reserverades sig mot be­slutet. Fullmäktige hade gjort en helomvändning. Uppenbar­ligen var det i trötthetens teck­en. Frågan kunde dra ut i oänd­lighet utan att man kunde för­billiga bygget. Och man hade ju Bobergs storslagna förslag. Frågan syntes vara i hamn.

Men nu var det märkligt nog drätselkammarens byggnadsavdelning som spela­de den fortsatta handläggning­en ett spratt.

Brandstationsfrågan var nu hösten 1889, minst sagt, inne i ett hektiskt skede.  24 oktober hemställer drätselkammarens byggnadsavdelning om ökning av anslaget till 90 000 kronor för att genomföra  Bobergs för­slag. 25 oktober ställer stads­fullmäktige “pengarna till drät­selkammarens förfogande och den 26 oktober uppdrar dess byggnadsavdelning “. . . åt Byggnadschefen att anskaffa program för anställande av täv­ling för förslagsritningars upp­görande till ifrågavarande byggnad”, (sic!) Beslutsfattar­na i byggnadsavdelningen var fabrikör Axel Olsson, löjtnant G Moberg, grosshandlare L W Åkersson och ingenjör Robert Sjöström. Alla fyra hade två da­gar innan ansett att det var onö­digt slöseri att höra med ytterli­gare arkitekter. Olsson, Mo­berg och Åkersson hade dagen före i fullmäktige (R Sjöström var  ej med där) röstat ja till att höja anslaget till 90 000 för att möjliggöra genomförandet av Bobergs förslag.  Moberg hade dessutom uttryckligen argu­menterat mot en arkitekttävling. Hur ska man förklara byggnadsavdelningens märkli­ga agerande?

Tidsstressen kan kanske vara anledning till ett mindre logiskt handlande. Men varför blev det just nu så oerhört brått­om. En rimligare förklaring kan vara att man trots allt ville pressa Boberg till att göra ett billigare förslag. Och Axel Ols­son hade så sent som vid stads­fullmäktigemötet 26 juli ivrigt förespråkat sparsamhetslinjen och argumenterat mot Bobergs “riddarborg”.

Byggnadschefen Boklund försökte pressa Boberg. 27 ok­tober skriver han till Paris och låtsas inte om att fullmäktige redan beviljat 90 000 kronor. Han var säker på att minst 80 000 skulle erhållas och frågade att om Boberg genom vissa inskränkningar kunde komma ner till detta belopp “. . . så är det troligt, ja till och med antagligt att Edert avgivna förslag, som fortfarande har stora sympatier för sig inom samhället, kommer att på ett nöjaktigt sätt bliva en reali­serad verklighet”. Om inte Bo­berg kunde skära ner var det troligt att drätselkammaren ordnade en arkitekttävling, men Boklund tillfogade: “Bäst vore onekligen om vi finge utfö­ra byggnaden efter redan god­kända förslagsritningar”.

Det var onekligen en person­lig tolkning byggnadschefen gjorde av byggnadsavdelning­ens beslut den 26 oktober. Bok­lunds uppdrag var att utforma ett tävlingsprogram, i stället skrev han till Boberg. Han var anhängare av Bobergs förslag, men för att kunna verka för det ville han, förmodligen som motprestation, få ett i detaljer billigare alternativ. Bobergs svar finns inte bevarat men Boklund skrev ett nytt brev den 16 november, denna gång till Stockholm då Boberg äntligen återvänt från sin långa utlands­vistelse.

Nu är Boklund kort och upp­given. Det är ovisst “. . . huru­vida de upprättade ritningarna kunna användas för brandsta­tionens uppförande. . . ” Det var därför bäst att snarast skic­ka in räkning på de hittills ut­förda.

Den oerhörda aktivitet som utvecklats under oktoberdagar­na var på väg över i en ny hand­lingsförlamning. Byggnadschef  Boklunds brevväxling med Bo­berg redovisades inte på bygg­nadsavdelningens möte den 9 december 1889. Lustigt nog nämndes bara att Boklund “in­lämnat program vid tävling för förslagsritningars uppförande till större allmänna byggnader i Helsingborg och Sundsvall”.  Men avdelningen beslutade att ordförande Axel Olsson, som efterträtt P G Lindahl, personli­gen skulle sammanträffa med Boberg “… i syfte att utröna, huruvida herr Boberg kunde befinnas villig att i sina ritning­ar vidtaga de förenklingar, som genom den begränsade till­gången av medel nödvän­diggjordes”. En onekligen nå­got pikant situation med tanke på Olssons tidigare ironiseran­de över Bobergs riddarborg.

Men Olsson löste upp knutar­na. På byggnadsavdelningens sammanträde den 4 januari 1890 redovisade han resultatet av överläggningarna med Bo­berg och byggmästare J F Lin­deberg. Dessa hade förslagit “några smärre förenklingar” och inberäknat anstalter för uppvärmning av lokalen samt dränering och planering av tomten.  Lindeberg, närvarande på sammanträdet, förklarade att 89 000 kronor var hans “yt­tersta anbud” och att det bara gällde till 7 januari.

På O A Brodins, sedan nyår medlem av byggnadsavdel­ningen, förslag hemställde av­delningen att stadsfullmäktige skulle anta Lindebergs anbud på 89 000 kronor. Fullmäktige borde särskilt uppmärksammas på att ”… herr Bobergs förslag till brandstation vore synnerligen praktiskt och ändamålsenligt samt i arkitektoniskt avseende tilltalande”. En arkitekttävling skulle bara för­sena och fördyra ett bygge och Lindebergs anbud syntes billigt med tanke på att uppvärm­ningsanordning och tomtplane­ring ingick. Helt utan marke­ring kunde dock Brodin inte to­talt ändra åsikt. Han hade ju både 26 juli och 25 oktober 1889 varit den främste talesmannen mot Bobergs förslag. Han lät anteckna till protokollet att byggnadsavdelningen borde ha hanterat hela frågan på ett an­nat sätt.

Det var ett märkligt spel som ägde rum i slutskedet kring årsskiftet 1889/90. De ti­digare främsta motståndarna till Bobergs förslag, Axel Ols­son och O A Brodin, svängde helt och såg till att byggandet till slut blev ett faktum. Oavsett motiv var det deras agerande som löste de politiska knutar som var bundna i brandsta­tionsfrågan. De drivande för Bobergs byggnad var tjänste­män och oppositionspolitiker; Gustaf  Nyström som initierade kontakten med Boberg, P G Linddahl, Gustaf Moberg och byggnadschefen L G Boklund.

Det ledande “bankpartiet” med O A Brodin som främste talesman, höll länge på sin övergripande sparsamhetsprincip. I slutskedet var man uppenbarligen medveten om att man inte kunde få en billigare brandstation, åtminstone inte ett som skulle bli “. . . prydliga­re än det prydligaste bonings­hus”.

“Bankpartiet” hade bestämt sig. Resten blev en formsak.

Endast Brodin yttrade sig och talade för byggnadsavdelning­ens hemställan på stadsfull­mäktiges möte den 7 januari 1890. Utan votering beslutade man att bygga efter J F Linde­bergs anbud på 89 000 kronor “. . . i enlighet med arkitekten F Bobergs ritningar och för­slag. . .”

Veckan därpå började man planera tomtmarken och den första juli 1891 hissades brandkårens röda flagga på slangtornet. Staden hade fått “. . . en verkligt stilenlig och stolt byggnad” och Ferdinand Boberg en vacker inkörsport till en lysande arkitekturbana.

VÄINÖ HELGESSON MAJ 1991

FOTNOT: Stavningen i de di­rekta citaten har modernise­rats.

januari 31, 2012

 

—————————————–

Startsida

Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson – lisse-lotte@danielson.be

 

 

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website