Slutspelet om Ferdinand Bobergs brandstation-Väinö Helgesson

 Publicerat i Gefle Dagblad fredag 17 maj 1991. Redaktör Björn Widegren.

Del 1.

 

Ferdinand Bobergs brandstation i Gävle på en klassisk gavlevy – i sommar blir den hundra år. (1991).

Första artikeln om brandstationen publiceras idaG. Fortsättning följer.

 

I juli fyller brandstationen i Gävle hundra år, en arkitektonisk pärla som gävleborna med rätta är stolta över.

Men hur kom det sig att den sedermera så be­römde stockholmsarkitekten Ferdinand Boberg fick uppdraget och hur var de byråkratiska och politiska turerna som föregick beslutet att bygga den särpräglade byggnaden?

Stadsarkivarien Väinö Helgesson har tittat i pro­tokollen, läst brev från tiden och studerat besluts­gången. Han berättar i två artiklar här i Gefle Dag­blad, idag och på tisdag, om de spännande och om­tumlande åren 1889-1890 som ledde fram till beslutet. Och hur nära var det inte att allt hade gått i stöpet….

————————–

 

ROSENBAD, Waldemarsudde, Thielska galleriet, NK och LO- borgen i Stockholm är några av de mest kända byggnaderna som Ferdinand Boberg ritat. Bland annat dessa verk har gjort att Boberg räknas till en av vårt lands främsta arkitek­ter. Men det gick trögt i början av karriären. Boberg var född 1860 och hade 1884 slutat sina studier vid konstakademin. De första åren fick han endast mindre uppdrag och Boberg be­traktar själv brandstationsbyg­get i Gävle som ett genombrott: “Brandstationen blev mitt första bygge som lät en smula tala om sig, och sedan började det ljusna, sakta, sakta, och un­der trycket av en dålig ekono­mi”.

Brandstationen var inte bara ett genombrott för Boberg. Den anses även ha in­troducerat en ny arkitekturstil i vårt land, nämligen den amerikainspirerade arkitekturen. I år är det 100 år sedan brandsta­tionen togs i bruk. Det är hög tid att titta lite närmare på dess tillkomsthistoria och hur Ferdinand Boberg engagerades.

Gävle var en bränd stad. Den förödande branden i juli 1869 visade med all önskvärd tydlig­het hur otillräcklig och illa or­ganiserad stadens brandväsen­de var. Under 1870- och 1880- talen var det ständiga diskussioner om brandväsen­det, men ekonomi och planbe­kymmer fick alla förslag att gå i stå. Först 1880 tog frågan ett av­görande steg framåt. Då hade man sedan 1885 väntat på att en föreslagen stadsplaneutvidg­ning skulle slutbehandlas. I ja­nuari 1888 fastställde Kungl. Maj:t stadsplanens utökning och i juli krävde magistraten att frågan om en brandstation skyndsamt skulle behandlas. Redan samma vecka fick sta­dens byggnadschef G L Bok­lund och stadsarkitekten E A Hedin i uppdrag att före 1 okto­ber inkomma med förslag.

1 oktober 1888 presenterade man sitt förslag för drätselkam­marens byggnadsavdelning. Denna ville att vissa ändringar och kostnadsberäkning skulle göras innan man fattade några beslut. Men Boklund och Hedin kunde uppenbarligen inte enas kring ett reviderat förslag. Re­dan efter fyra dagar återkom man till byggnadsavdelningen och presenterade tre alternativ, varav två mycket skissartat ut­förda. Byggnadsavdelningen “ansåg sig böra till antagande” förorda ett av Hedin uppgjort förslag som kostnadsberäkna­des till 82 000 kronor. Men man överlämnade även till stadsfull­mäktige flera tidigare förslag till brandstationer. Frågan risk­erade att fastna i en djungel av mer eller mindre ändamålsenli­ga projekt. Det ankom på stads­fullmäktige att föra frågan framåt.

Den 26 oktober kom frågan upp i stadsfullmäktige, märk­ligt nog utan att dess mäktiga beredningsutskott tagit ställning. Diskussionen inleddes med att tullförvaltare C Bod­man väckte förslag om att flytta platsen för den tilltänkta brandstationen. Hittills hade alla förslag utgått ifrån att man skulle bygga söder om ån vid Bergs- och Fiskargatorna i nu­varande kvarteret Gåvan. Bod­man föreslog den plats där brandstationen står i dag, den skulle ge bättre utfartsvägar och man skulle slippa eldfarli­ga trähus till grannar, “vilka vid en möjlig brandolycka skul­le utsätta själva brandstationen för de allvarsammaste vådor”. Vad gällde förslagen till brandstation yrkade flera leda­möter på remiss till brandkå­rens befäl med anledning av de stora kostnader det av drätsel­kammaren förordade förslaget, det vill säga Hedins å 82 000 kronor, medförde. Stadsfullmäktige skulle därefter ånyo ta upp frågan vid nästa samman­träde. Men den här gången be­handlade beredningsutskottet saken först.

I beredningsutskottet satt de två ledande personerna i Gäv­les offentliga liv, nämligen full­mäktiges ordförande John Rettig och drätselkammarens ord­förande C J Sehlberg. Dessutom fanns där läkaren Adolf Grape, grosshandlare Sten Nordström och den i bygg­nadsfrågor kunnige distrikts­ingenjören och kaptenen Gus­taf Nyström. Dessa tillstyrkte “på det livligaste” den nya platsen för ett stationsbygge. Vad gällde själva byggnaden före slog man att den skulle uppföras enligt ett förslag av E A Hedin, som brandkårsbefälet rekommenderat. Utrymmena i Hedins nya förslag var åtskilligt bantade och det belopp som nu ställdes till förfogande var  65 0000 kronor.  En protokolls anteckning skulle emellertid visa sig få den största betydelsen för framtiden:  “Här skulle antecknas, att kaptenen G Nyström uttryckte den mening, att vederbörande borde erinras om lämpligheten att i Hedins ritning vidtaga sådana ändringar,

att byggnaden erhölle ett dess förnämliga läge värdigare och med dess allvarliga ändamål bättre överensstämmande utse­ende”.

Fyra dagar senare, 30 no­vember, beslutade stads­fullmäktige i enlighet med be­redningsutskottet. Brandsta­tionen skulle förläggas på Stora Holmen och uppföras i enlighet med Hedins förslag till en kostnad av 65 000 kronor. Byggnaden skulle uppföras på entreprenad och vederbörande skulle beakta Nyströms ut­tryckta mening om ett värdiga­re utseende. Det ankom på drätselkammaren att verkställa beslutet. Närmare bestämt dess byggnadsavdelning. Och där börjar stridigheterna.

P G Lindahl, löjtnant och del­ägare av Lindahl och Runers mekaniska verkstad, var vid denna tid stadens ledande oppositionspolitiker men icke desto mindre ordförande i byggnadsavdelningen. Han hemställde “att någon framstå­ende arkitekt i Stockholm” skulle tillfrågas om att göra värdigare fasadritningar. De övriga ansåg att E A Hedin “som hittills nedlagt så mycket arbete i och för åstadkomman­de av ett lämpligt förslag” skul­le få göra ett nytt försök. Först om han misslyckades borde man vända sig till “någon arki­tekt i huvudstaden”. Ordföran­de Lindahl reserverade sig mot beslutet.

Hedin misslyckades. Vid sammanträdet den 18 mars 1889 föranledde ritningen “er­inringar i åtskilliga hänseen­den”. Hedin fick ytterligare en chans; “varjämte beslöts att planerna över brandstations­byggnaden skulle sändas till någon lämplig arkitekt i Stock­holm för uppgörande av fasadritning”.

Den 13 maj redovisades He­dins och stockholmsarkitek­tens ritningar i byggnadsavdel­ningen. Protokollet avslöjar inga känslor utan konstaterar helt kort att tre byggmästare skulle inkomma med kostnads­förslag till de två projekten. Men Norrlandsposten är lyrisk: “. . . föreligger nu. . . en ny rit­ning efter ett ovanligare, men till ändamålet väl passande mo­tiv, vilken, om den komme till utförande, skulle skänka sta­den en verkligt stilenlig och stolt byggnad. Arkitekten har med användning av romanska stilmotiv gjort utkast till en borglik byggnad i robusta pro­portioner och krönt av tinnar och torn. . . Ritningen utmär­ker sig lika mycket för ända­målsenlighet som slående och effektfull skönhet. Det blev en vinst och en prydnad för staden om förslaget kommer till utfö­rande. . .” Norrlandsposten skulle bli sannspådd men det var fortfarande en lång väg att vandra.

27 maj redovisades kostnads­förslagen i byggnadsavdelning­en. De lägsta förslagen hade byggmästare J F Lindeberg som beräknade att ett byggan­de efter Hedins ritningar skulle kosta 85 200 och efter Stock­holmsarkitekten cirka 77 000 kronor. “Bemälde arkitekt, herr F Boberg” ville dessutom ha 1 600 kronor för de ingivna ritningarna, för kommande de­taljritningar och för byggkontroll.

 

Stadsarkitekten E.A. Hedins sista försök att gestalta brandstationen i maj 1889. Även det förslaget är ju ståtligt!

Enhälligt beslutades att byg­ga efter Bobergs uppgjorda rit­ningar på vilka fastställelse i vanlig ordning skulle sökas hos byggnadsnämnden. Norrlands­posten kommenterade bygg­nadsavdelningens godkännan­de: “Ritningen utmärker sig för sällspord skönhet, och alla sta­tionens ändamål är synnerlig­en väl tillgodosedda”.

Vid möte i byggnadsnämn­den 22 juni fattade man emellertid inget beslut. Man hade inget emot de inkomna ritningarna men en hel del fatt­ades. Först när dessa inkommit kunde man ta ställning.

För den fortsatta handlägg­ningen kan man följa byggnadschefen Boklunds ut­gående skrivelser till Boberg. Tyvärr saknas Bobergs svars­brev utom i något fall. Genom Boklunds brev kan man emel­lertid få en god inblick i den fortsatta – bekymmersamma – utvecklingen. Redan samma dag skriver Boklund och för­klarar byggnadsnämndens ställningstagande och uppma­nar Boberg: “Sätt detaljrit­ningarna genast i verket!”  Han meddelar också: “Kapt. Ny­ström var vid sammanträdet närvarande”. Här speglas en intressant koppling. Det var ju Gustaf  Nyström som initierat att brandstationen skulle få ett värdigare utseende än E A He­din åstadkommit och att någon Stockholmsarkitekt skulle kon­taktas. Gustaf Nyström kom från en i Stockholm etablerad arkitektfamilj och hans bror Axel Fredrik Nyström hade bland annat ritat Gävle teater. Ferdinand Boberg var släkt med Nyströms och umgicks i familjen. Det är troligt att Gus­taf Nyström ville ge den nu 29- årige Boberg, hittills utan stör­re framgångar och med ekono­miska bekymmer, en möjlighet att genom ett större verk bättra på sina karriärmöjligheter. (Uppgifterna om relationerna mellan Nyströms och Boberg har jag med tacksamhet fått från fru Marianne Nyström, Stockholm).

Nyström omnämndes även i nästa brev från Boklund, när byggmästarna vill ha ett sam­manträffande med Boberg i Gävle. Han hade även skickat flera detaljritningar men inte tillräckligt många för att byggnadsnämnden skall kunna fast­ställa förslaget.

Innan byggnadsnämnden ta­git slutlig ställning kom emel­lertid brandstationsfrågan upp i drätselkammarens byggnads­avdelning den 15 juli. Till det mötet hade samma byggmästa­re, som tidigare gjort kostnads­förslag, nu lämnat in detaljera­de anbud. Och nu kommer chocken.

Den kostnadsberäkning som tidigare belöpt sig på 77 000 kronor är i J F Lindebergs an­bud uppe i 100 000 kronor, ”. . vilken summa dock ge­nom vidtagande av åtskilliga utav Lindeberg föreslagna änd­ringar i en del byggnadsmateri­al med mera skulle kunna ned­bringas till 89 233 kronor. . . “

Beredningsutskottet till­styrkte anslagshöjningen när man inte räknade med att billigare kunna få en tidsenlig brandstation, som även utseendemässigt uppfyllde högt ställda krav. Skeppsbyggmästare O A Brodin reserverade sig för ett billigare alternativ.

I fullmäktige den 26 juli in­ledde Brodin diskussionen. Han ansåg att drätselkamma­ren (det vill säga dess bygg­nadsavdelning) överskridit sina befogenheter genom att in­fordra så dyra ändringsförslag. Det var endast en ny fasad upp­draget gällde. Bobergs fasadritning “som nu sitter där på väg­gen tar sig mycket bra ut. Det är kanske också bästa platsen för den samma”. Man borde inte kasta bort pengar i onödan som behövdes på många andra samhällsområden och han av­slutade: “Jag kan ej förstå, att en brandstation kan behöva vara så mycket prydligare än det prydligaste boningshus”. Flera talare var missnöjda med de höga kostnaderna. Löjtnant Lindahl argumenterade emot dem: “Hela den grannlåt, som herr Brodin talar om, är blott en skön fördelning av massorna. Det är ej några extra torn på någon ritning, blott brytningar på taket”. Det var omöjligt att få ner kostnaden under 80 000 kronor. “Och om vi hålla på aldrig så länge, så får vi ej ned priset. Om vi byggt för tre år sedan, hade vi antagligen fått det sju tusen billigare. Och drö­ja vi i tre år, blir det antagligen sju tusen kronor dyrare”. Fabrikör Axel Olsson vidhöll sparkraven: “Det vore ett över­dåd att nedlägga flera tiotusen­tals kronor endast för stilens skull. En riddarborg vore ju bra, men den borde kanske hellre förläggas på annat håll”. Ordföranden i fullmäktige, John Rettig, hade inte reserver­at sig mot Bobergs förslag i be­redningsutskottet, “då ritning­en onekligen vore utmärkt vacker och då många sagt att det vore omöjligt att få station­en billigare samt då det vore av vikt att få slut på saken”. Han ville dock inte nu motsätta sig en återremiss.

Förutom olika åsikter om kostnaderna utvecklade sig diskussionen till en strid om drätselkammarens befogenhet­er. Med 29 röster mot 4 besluta­de stadsfullmäktige att återre­mittera frågan till drätselkam­maren i syfte att få ett billigare förslag, Ordföranden i drätsel­kammarens byggnadsavdel­ning, löjtnant Lindahl, tog kon­sekvenserna och bad att få läm­na drätselkammaren, vilket beviljades vid nästkommande fullmäktigesammanträde.”

 

VÄINÖ HELGESSON

Forts. följer

—————————————–

 

Startsida Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson – lisse-lotte@danielson.be