Skeppare och sjömän, Skeppshistoria – av Ingvar Henricson

Publicerat i Gefle Dagblad Torsdag 24 januari 2008

Åke Nyléns tidningsurklipp

 

Att vårt länsmuseum ser ut som det gör och ligger där det ligger hänger ihop med Gävles sjöfart och skeppsbyggeri. Museet är från början en do­nation av Antonie Rettig (1846-1933) och hon ville att det skulle byggas som en avbild av hennes systers pa­lats i Köpenhamn. Antonie och hen­nes man John (1847-1907) hade ärvt tomten av Johns far Robert (1818- 1886) som drivit segelduksfabriken här ända in på 1880-talet. Trådarna gick dessutom ytterligare hundra år bakåt genom att Johns mamma Adelaide var barnbarn till Carl An­ton Garberg (1752-1801) som startat fabriken. Det rettigska välståndet var byggt på snus och tobak men också på sydamerikansk fågelskit, det vill säga guano, till gödning på åkrarna och till krut i kanonerna och inte minst där kom segelsjöfar­ten in.

 

Antonie gillade sin systers palats i Köpenhamn.

 

Vi ska vara glada för att Antonie var försiktig med sina pengar för ef­ter Johns död 1907 flyttade hon till Stockholm och kunde ha slösat bort sina miljoner på unga älskare i hu­vudstaden. Hon var här på somrar­na och bodde i Villa RettigBry­näs och Vega Persson, en av hennes springflickor20-talet, har berät­tat för mig om hennes sparsamhet. När Vega kommit med mjölk till henne en hel sommar tryckte Anto­nie högtidligt en 25-öring i hennes hand som om det varit en guldme­dalj för lång och trogen tjänst.

 

Den faluröda ladan på museets gräs­matta har en gång tillhört Herman Wahlman (1819-1871) som var skep­pare för handelshuset Daniel Elfstrand & Co. Hans boningshus låg mot Södra Strandgatan och revs på 1960-talet. Han fick 1857 befälet på stadens förnämsta fullriggare, “Da­niel Elfstrand Pehrsson“, och hann med några världsomseglingar in­nan hon började läcka på väg mot Kap Horn och han fick order från rederiet att sälja henne i Valparaiso. Den gamla firman som på 1830-talet varit Sveriges största rederi var på fallrepet efter Krimkrigets slut och den nye chefen, Göran Fredrik Göransson (1819-1900), tänkte i stäl­let satsa på bessemerstål och Sand­vikens Jernverk. Wahlman hade inga söner och det var kanske där­för han döpte en av de tre döttrar­na till Johnny, som i den gamla sjö­manssången “Leave her, Johnny”, om det ruttna skepp som alla blev mer eller mindre galna på mellan San Francisco och Liverpool.

 

   Herman Wahlman

 

 

Herman Wahlmans fullriggare i Port Chalmers 1875 som “Don Juan”.

 

 

Södra Strandgatan cirka 1890. Wahlman hade tvåvåningshuset i mitten. 

 

När Wahlmans snabbseglande fullriggare gått på auktion hamna­de hon i en ännu värre trad, män­niskohandel. Som “Rosalia” förde hon kinesiska arbetare till Sydame­rika och mer än 400 kunde tryck­as ner under hennes däck för den 1400 mil långa resan över Stilla Ha­vet. I december 1872 kom hon in till Callao med 64 döda i lasten. Det tog mig flera år att spåra henne fram till Port ChalmersNya Zeeland där hon tre år senare blev kvarhållen för att hon var en flytande lik­kista. Än i dag kan man vid extremt lågvatten se resterna av hennes härjade skrov i den grunda viken Deborah Bay.

 

Den lilla gatstumpen med kullersten hette förr Södra Kopparslagarega­tan men är nu Rettigsgatan och här på hörnet mot Östra Islandsgatan ligger det lilla grå envåningshus där träsnidaren Johnny Mattsson med hustru Sonja och son Per flyt­tade in 1959. Johnnys strama skulptur av två människor tätt ihop står vakt där utanför. John Rettig ropa­de högst när han köpte gården på auktion 1878 men det var inte åt sig själv utan åt firmans skeppare Anders Johan Sågström (1835-1902) som var ute på oceanerna med bar­ken “Levant“.

 

Det var dåliga sjöfartsår i slutet av 1870-talet och John var liksom sin hustru en försiktig general men han bjöd i alla fall 5.500 kronor, det var ju trots allt inte hans peng­ar utan Sågströms. De dåliga tider­na var en del av den långa världs­depression med fallande priser som börjat 1875 och höll i sig i 20 år, un­gefar till mitten av 1890-talet.

 

I november 1875 hade John skri­vit till sin storebror Fredric (1843-1914) som var chef för firmans to­baksfabrik i Åbo:

“.. det antages att nästa år blir mycket hårdt öfver hela Europa – Frakterna äro så dåliga att det på långliga tider ej varit så uselt. Kolfrakter till West kusten af America finnas knappast att få – Wi erbjöds häromdagen 15/ pr ton från New­castle till Callao för Japan – Förut stodo de dubbelt och högre – Wi har måst antaga 21/ till Rio för Japan, oaktadt denna plats är så farlig den årstid fartyget kommer dit med an­ledning af gula febern. Skeppet Ben­gal går i ballast från Dunkerque till Callao då ingenting som lönar sig står till att erhålla. Så Du ser tider­na äro just ej de fördelaktigaste.”

 

Så gott som hela staden norr om Gavleån hade brunnit ner i juli 1869 och flera tusen familjer hade bli­vit hemlösa och fick bo hos släk­tingar och i tillfälliga nödbostäder under flera år. Samtidigt var för­sta halvan av 1870-talet en högkon­junktur när även vanliga arbetarfa­miljer fick det bättre och det fanns gott om jobb. När sen lågkonjunk­turen slog till drabbades många i Gävle och dessutom mycket värre än redarna och skepparna som i re­gel hade ett sparkapital och i bästa fall ägde ett hus utan alltför stora lån. Liksom John och Antonie hade Anders Johan Sågström och hans hustru Letty (1828-1879) inga barn att försörja.

 

Sågström hade gått till sjöss 1850 som kajutvakt på briggen “Hebe” när han var 15 år och skepparen hette Carl Emanuel Söderholm (1819-1867) och var gift med en storasyster till Letty. Det var nog ge­nom sin gamle skeppare som han träffade henne. Åtskilliga av Gävles skepparsläkter var ingifta i varand­ra och många av skepparhustrur­na trodde att de visste allt om alla de andra. Söderholms släkting Per Gustaf (1821-1878), en kusin tror jag, var skeppare på den lilla sko­nertenStrömsberg” och han ha­de hustrun Christina och fyra dött­rar att försörja och for omkring på Östersjön och Nordsjön som en li­ten tätting i slutet på 1870-talet och stressade så till den grad att han dog 1878 när han bara var 57.

 

Skutan var uppenbarligen för liten för att vara lönsam. Han ha­de en fast lön på ca 50 kr i måna­den och förmodligen 5 procent på nettovinsten av fraktinkomsterna. Även under högkonjunkturen ha­de Christina skrivit till honom och klagat i sin nöd:

 

“Du säger att jag ska gå till Hed­berg och få vad jag behöver. Så oför­ståndig är jag inte. Du tänker jag aldrig får vad jag behöver. Det har varit för många år så klena inkoms­ter att det fattas för mycket. Letty Sågström fick två klenningar i fjol och fyra i år och hennes har begag­nats någon gång och mina nästan var dag.”

 

Anders Magnus Hedberg (1819-1882) var redare för “Strömsberg” och även en hustru till en vanlig sjö­man kunde gå till rederiet och ta ut ett visst belopp varje månad om hennes man hade “träcksedel“, det vill säga om skepparen drog av mot­svarande belopp från sjömannens lön. På sätt och vis kan vi lätt få syn på några av de kronor som kanske hellre borde gått till en klänning åt Christina Söderholm. Hedberg do­nerade de två fontänerna i Esplanaden.

 

Rettigs skeppare fick i princip allt nyare och större fartyg ju längre de seglat för rederiet. En riktig gullgosse var Carl Wilhelm Grundberg (1836-1918) som fick sitt första be­fäl inom rederiet 1865 när han var 29, den nybyggda barken “Hindoo“. Grundberg förde henne i guanofar­ten på Sydamerika i sju år och den ett år äldre Sågström var hans förs­te styrman.

 

De här resorna gav säkert goda vinster åt rederiet och Grundberg lämnade 1872 över skutan till Såg­ström och fick själv den nybyggda barken “India“. Trots att han på hös­ten 1874 rände på sandbankarna vid Goodwin Sands och förlorade mas­ter och roder fick han ett nytt skepp året efter, barken “Levant“.

 

Sågström tog sommaren 1878 över den blott tre år gamla “Le­vant”. Grundberg hade redan tidi­gare tröttnat på långresorna och ville ha närmare hem till hustrun och barnen och hankade sig fram på lågbetalda jobb som styrman på ångare i fart på Nordeuropa. Tider­na var som sagt riktigt dåliga.

 

Följande vår förlorade Sågström sin hustru Letty. Hon var visserligen sju år äldre än han men ändå bara 50, och som en obetydlig ersättning fick han rederiets nyaste och flottas­te skuta, den två år gamla barken “Chili“.

 

Som sina närmaste män fick han två blivande författare. Förste styr­man var Georg von Schéele alias “Kapten Grogg” (1855-1886) och andre styrman var Rikard Garberg (1854-1941). De hade nyss tagit sjö­kaptensexamen vid Navigations­skolan i stan. Rikard berättar i “Ur Kapten Garbergs loggbok” att det var under styrmanskursen 1873/74 som Schéele kastade en pappers­svala med en teckning av en Gävle­flicka till honom, Elvira som Rikard sen gifte sig med. Men där minns Ri­kard fel, det var på sjökaptenskur­sen fem år senare.

 

“Chili” var långtifrån rederiets snab­baste skuta, hennes feta akter kun­de dra dödvatten efter sig tvärs över Atlanten, men hon var ett av Sveri­ges noblaste skepp.

 

Hennes skrov var svart med en guldglänsande metallförhydning upp över vattenlinjen. Hon hade räcken av svarvad ek, trappor av ek och eucalyptusträ och snidade le­jon vid fallrepsportarna. Det fanns två stora kanoner mot ostindiska sjörövare och på kajutans tak fem vattenpytsar av trä som rätt häng­da stavade CHILI i mässing. Ratten var av teak och rorsman hade en po­lerad mässingstratt att spotta snus i. Skepparen hade ett badkar av trä med dusch och på kajutans tak en trädgårdssoffa där han kunde vila sina trötta ben. Sågström blev kvar på “Chili” i 17 år.

 

Gården rätt fram, Västra Islands­gatan 12, är känd som Rektorsgår­den och här bodde på 1820-talet gymnasiets rektor, magister Ut­terström (1780-1826), med hustru Charlotta (1790-1825) och sju barn. Hon dog i barnsäng vid den sjundes födelse och den nyfödda fick hennes namn, Charlotta Beata.

 

Gården var stor och här fanns fle­ra andra familjer. På 1830-talet bod­de kaptenen vid flottan Carl Tybell (född 1771) här med sin familj. Av honom fick Hans Hedquist och flera andra sjömän lära sig styrmanskonsten för att sen bli sjökaptener. Hed­quist, eller snarare hans hus, kom­mer vi att träffa på borta vid Smedjegatan. Navigationsskolan kom till 1842 och innan dess var det stadens skepparesocietet som prövade om en styrman hade tillräckliga kun­skaper för att bli befälhavare.

 

Vid mitten av 1840-talet när Gävle under några år hade Sveriges störs­ta handelsflotta var två av de mest ryktbara skepparna bosatta i Rek­torsgården, Jöns Grass (1786-1849)  från Torsåker och Fredrik Miltopaeus (1808-1871) från Årsunda. Grass var känd som “Försäkringsbolagens Skräck” men det enda fartyg som jag känner till att han gjorde vrak av var briggen “Hercules“.

Det var för övrigt lite si och så med försäkringar på den tiden och en skeppare kunde få rykte om sig att vara en flåbuse om han en enda gång fick toppstängerna knäckta. Många skeppare bedömde vindstyr­kan efter hur det tjöt i riggen och särskilt gamla skeppare som hörde dåligt kunde ibland vänta för länge med att minska segel.

 

Jöns Grass var nog fortfarande ganska väl bibehållen på 1840-talet för han var tämligen nygift och ha­de fått en son med den nästan 30 år yngre Kajsa (född 1816) som var jämnårig med hans äldste son Bror Johan (1819-1885). Jöns fick 1842 be­fälet på Elfstrand & Co:s nybyggda skepp “Iris” och ansvaret att föra firmans påläggskalv inom skeppsbyggeriet ut i världen, den 20-årige Per Elfstrand. Både Per och Jöns var övertygade om att de seglade Gävles snabbaste skuta och på resan till Batavia och tillbaka påstås de inte ha blivit omseglade någon gång.

 

Ingvar  Henricson

Läs mer av Ingvar Henricson!

————————–

december 04, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website