Mina GEFLEMINNEN av Erik Söderström – Del 5

 

ÅTTONDE KAPITLET:    KLIMATET

 

 Bild ditlagd av webbmaster.

 

Klimatet hör naturligtvis till stadens yttre. Det är klimatet som ger moln eller solsken, regn eller snö, soligt vader eller 30 graders kyla med vita drivor.

 

Gefle är, i alla händelser var, en ort med kyla och snö, en riktig snöhåla. Staden ligger strax söder om och under Sätraåsen. När då snöstormen kommer från norr och rusat fram över åsen, är den inne över staden, som då ligger relativt i lä. Och där släpper den ner över staden oerhörda massor av snö. Och han inte bara låter den falla, nej, han har först på vägen malt den till fint mjöl, och nu kittar han in detta småmjöl i varenda springa, han kommer åt, och blåser ihop det i hårda drivor tvärs över gatorna eller täcker meterhögt torg och gårdar, fyllande varje smyga eller portgång.

 

Och urvädren voro många.

 

Vanligen kommo de om natten, och – frånsett någon borgare vaknat av stormdånet, vänt sig i sängen och somnat igen, sedan han konstaterat, att nu var urväder — det var vi skolpojkar, som fingo ta emot första törnen.

 

Det var nämligen vi, som, redan såsom nioåringar i ”ettan”, skulle vara i skolan att börja bönen kl. 6.45 f. m. Och den tiden funnos inga renhållnings­karlar, utan det var vi som först av alla måste pulsa oss fram i den lösa snön eller forcera meterhöga, ibland manshöga drivor, där de på sina ställen högt hopblåsta spärrade gatan.

 

Vintern 1880—81 har äran av det värsta urvädret sedan 1867 (det året då min Fars gäster gingo över porten). När jag, då i 7: 2 (ring IV), efter mycket pulsande i rätt tid kom till skolan, konstaterades först (som vanligt vid sådana tillfällen) att gasen icke kunde förmås att brinna, samt därefter, att flertalet pojkar saknades. Vi kamrater i ”övre sjuan”, beslöto då efter någon överläggning att uppsöka rektor för att redogöra för, hur det såg ut i skolan och even­tuellt hemställa om lov. Det överenskoms, att primus och sekundus i latinklassen, d. v. s. jag och den seder­mera kände utilisten Lennstrand skulle bli sändebu­den till rektor. Läsaren bedes observera, att på den tiden fanns ingen telefon och – åtminstone i Gefle – den tiden på dagen inga stadsbud. Rektorn bodde långt åt fanders på söder, på västra sidan av ”Söder” i närheten av Barkbacken. (Rektorn bodde alltså på nuvarande Borgmästarplan 1-9 vid Gammelbron som även har kallats för Klintbergska tomten just efter denna rektor/Lisse-Lotte Danielson)

 

 Bild ditlagd av webbmaster.

 

Sedan vi slagit oss fram dit (det tyckte vi bara var roligt) ombådos vi stiga in till ”Pricken (rektor). Han låg ännu, i bortre ändan av ett stort kolmörkt rum (fällda gardiner). Vi stannade vid dörren och fingo visst något ljus från den. Så skymtade vi, hur gubben tog på glasögonen från nattduksbordet, och satte på näsan under det han långsamt sade: ”Hur i all världen har ni kommit hit, gossar?” —

 

Sedan fingo vi pulsa tillbaka till skolan, samt stolta, och värdiga, i klasserna meddela det glada budskapet om lov.

 

Detta användes av oss i 7: 2 att ”promenera” på ga­torna. Därunder mötte vi alldeles vid Stora Torget Waldenström på hemväg. Han var vid gott humör som vi, och sade, när han såg oss pulsa i snön: ”Ja, det här har också sin poesi.”

 

 Bild ditlagd av webbmaster.

 

Vi fortsatte över torget. Snön låg, och det över näs­tan hela torget, så hög, att vi gående i och på dri­vorna hade våra huvuden nästan i jämnhöjd med gas­lyktornas lanterniner.

 

På eftermiddagen i mörkret gingo vi, några kamra­ter, norrut från läroverkshuset längs Norra Kungs­gatan. Där spärrades hela gatan av en driva, som från gatans västra sida gick snett över gatan upp på gas­verkets tak. Visserligen var gasverkshuset envånings, men taket var rätt spetsigt, och takåsen ganska högt uppe. Men drivan var av stormen så hårt packad, att vi på kammen kunde gå upp till spetsen, utan att sjunka ner mera än några tum, d. v. s. någon deci­meter. Ungefär på drivans halva höjd hade under da­gens lopp grävts fram -— lanterninen på en gaslykta, som stod där. Det var en grop grävd kring den, och där på kanten satte sig lilla Gillberg, slog upp Pallins allmänna historia och läste vid skenet av lyktan, som var i jämnhöjd med hans knän.

 

Denna kolossala driva, förmodligen understödd av andra mindre, påstods ha i tre dagar blockerat norra infartsvägen till staden, och hindrat all landsvägsför­bindelse norrut, till Strömsbro, Hille, Oslättfors, Åbyggeby. Efter större snöfall måste ju gatorna plogas och skottas. Drivorna framför husen måste ju så små­ningom skottas bort, eller snarare hållas vid skaplig höjd. Men på Esplanadsidan av Nygatans körbanor skottades snön upp på gräsmattan, och där kunde drivorna hela vintern ligga kvar upp på trädens halva höjd och mera. Det var nämligen så i Gefle, att, när vintern en gång kommit, så var den kvar. Hade det en gång bli­vit slädföre på senhösten eller i början av vintern, så var det också ”före” hela vintern. Voro släddonen en gång tagna i bruk, så togos icke hjuldonen fram igen förrän på våren. Väl kunde det töa, så att föret blev dåligt, men så dåligt att man tvingades före våren taga fram hjuldonen, så dåligt blev det aldrig — förr­än våren kom. Jag kan icke erinra mig, att jag i Gefle var ute i 30 graders köld mera än ett par gånger, men 25 à 26 grader var ganska vanligt, och ungefär den tempera­turen kunde vi nog ha veckotal i sträck. Under urvädren höll sig temperaturen icke så låg, jag skulle tro omkring 8 grader i allmänhet, men i förening med snöstorm var det tillräckligt, ty lä’et under Sätraåsen var mycket relativt. En gång under ett våldsamt ur­väder stodo vi en klunga småpojkar packade mot por­ten till gymnastikbyggnaden, medan vi väntade på, att vaktmästare Svedman skulle komma och öppna. Vinden låg rätt på, och jag ”frödde” (förfrös) min ena kind. Det blev som en tjock kaka under skinnet. Vår dåvarande husläkare dr v. Sydow, senare i många år överläkare vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, ordinerade en salva, och jag var hemma från skolan någon dag.

  

 Bild ditlagd av webbmaster

 

Kaptenen Örtengren var fader till den mångårige läraren vid Dramatiska Teaterns elevskola premier­aktören Albion Örtengren och den från ”Staterna” till Stockholm senare återbördade sångläraren och sånganföraren, min klasskamrat i skolan, John Örten­gren.

 

Ecklesiastika.

 

Kyrkoherden i Gefles då enda församling hette Rydberg. Han kallades alltid ”doktor Rydberg”, ty han ”var ock filosofie doktor”. Han var stor, framför allt bred, både framifrån och bakifrån. Och ohyggligt ful. Ett runt, ljusrött, skägglöst ansikte med oädla drag på en hals med samma färg under ett rödgult tunt slickat hår. (Jag kommer sannerligen inte ihåg nu, om det inte var peruk.) Hans min var vänligt nedlåtande, hans rörelser behärskade, hans gång lång­sam och värdig, ja, ceremoniös. Han gick på gatan precis som han gick framför altaret. Det förefaller fullkomligt otänkbart, att han skulle kunna gå fort, och jag är övertygad om, att, om också elden suttit i prästkappan, så hade han icke ökat takten för att komma undan. Jag såg honom ibland på gatan, då ibland på ryggen, där han skred iväg i brun liv- rock. i stora gummigaloscher och kryckkäpp, och jag fick ett intryck, som jag, sedan jag läst Adolf Ludvig Hamiltons memoarer kunde med någon förändring formulera på samma sätt som det i memoaren före­kommande yttrandet om konung Adolf Fredrik: ”Han var så vänligt nedlåtande, att han såg vän­ligt nedlåtande ut t. o. m. på ryggen.”

 

Jag hade goda tillfällen att iakttaga honom, ty han var inspektor för Högre Allmänna Läroverket, förrättade såsom sådan alla upprop, premieutdelningar o. d. och kom dessutom ibland in i klassen och hörde på lektionerna, alltid lika magnifik och nådig.

 

Han vigde också min äldsta syster, och döpte hen­nes pojkar. Varje Geflebo, som höll på sin värdighet, skulle anlita “doktor Rydberg”, om han också var vän och bror med de andra prästerna.

 

När en av mina systrar skulle ”gå och läsa” (för prästen), d. v. s. åtnjuta konfirmationsundervisning så skulle hon naturligtvis gå för doktor Rydber det gjorde flickorna i alla ”bättre familjer”. Undervisningen hölls i ett slags sal i prostgården vid kyrkan men icke en sal i prostens våning, utan en annan lokal, där det var dåligt med värmen. När barnen kommo voro åt konfirmanderna ordnade sittplatser. Närmast doktor Rydberg tre stolar med matta under, att fötterna på, därefter ett antal stolar utan matta, och därefter icke stolar, utan träbänkar.

 

På de tre stolarna med matta placerades de tre flickorna av stadens finaste familjer: Gerda Petré,  borgmästarens dotter, Hulda Stenbeck och Marianne  Göransson. På de andra stolarna placerades min syster och de andra medelklassflickorna. Och på bänkarna placerades folkets barn.

 

Ibland under lektionen frågade doktor Rydberg långsamt och ceremoniöst och vänligt som alltid:  ”Fryser lilla Gerda (Hulda, Marianne)?”

 

De som voro utan matta tillfrågades aldrig, Kristi tjänare!

 

Nordblom, förste komministern, var medelklassens präst par preference. En kort, robust karl till det yttre, som, när han skulle gå till konfirmationsundervisningen, och gick förbi gästgivargården på ”söder” där han inte behövde riskera att bli sedd, gick in tog sig en toddy. Varefter han med cigarren i mun kom in till oss skolpojkar, som alla måste ”läsa” för honom. F. ö. var det en vanlig hygglig människa,  men inte mycket präst.

 

Till staden kom, ett tu tre, pastorsadjunkten Hen­nig. Det var en medelstor herre på cirka 30 år med svart helskägg, vita tänder och glasögon, och ett strängt, energiskt och distingerat utseende. Han var dessutom elegant, och gjorde sig utmärkt i den svarta prästuniformen med den vita prästkragen.

 

Och det blev en skräll, så att både de ogudaktiga och de gudaktiga kvinnorna (läsarna) hoppade högt i vädret — och störtade till kyrkan, statskyrkans stora kyrka.

 

Adjunkten tycktes ha föresatt sig att väcka upp­seende och konkurrera med läsarna, och han började predika, så det slog gnistor. Han for ut emot osedlig­heten och överflödet i damernas toaletter.

 

”Om den anständiga kvinnan icke klädde sig så utmanande, så skulle mannen icke behöva kasta sig i skökans armar. ”Det hörde jag själv honom säga; det var ett exempel ur högen. Och som exempel på kvin­nornas lyx, androg han, huru många alnar siden de behövde i en klänning etc. etc.

 

Ja, det där gick till en tid; sen slocknade elden.

 

En gång hade min svåger herrmiddag, och då var bland andra Hennig bjuden. Han kom i prästrock och prästkrage. Efter middagen blev det knackspel, och Hennig var med, och jag, som stod i närheten och tittade, såg att det låg mycket sedlar på bordet. Man åt middag tidigt den tiden, och strax före tiden för aftonsången såg jag Hennig resa sig och gå. Han gick och predikade i aftonsången, och kom tillbaka till knackbordet.

 

Senare gifte han sig med en rik grosshandlaredotter i Gefle.

 

Ingen av statskyrkoprästerna i Gefle på den tiden var religiös. —

 

Åhörarplatserna i kyrkan bestodo icke av öppna bänkar, utan varje bänk var inbyggd i ett långt och smalt bås med tät vägg på båda långsidorna. Längsefter den ena långsidan satt bänken, där man skulle sitta; på långsidan framför var anbragt en sluttande bred list eller smal pulpet, där man kunde lägga psalmboken. Kortsidorna voro likaledes tätt slutna med vägg, och i denna fanns en massiv dörr med ett bastant nyckellås. En stor mängd platser nere i kyr­kan, och alla goda platser, d. v. s. platserna ”framme” i kyrkan, i närheten av altaret eller predikstolen, voro på grund av tjänsteställning tilldelade spetsarna i samhället eller uthyrda till de förmögna. Och de lyckliga innehavarna av bänkplatserna hade ”bänk­nyckel”, som var ett vid varje kyrkobesök omtalat och viktigt föremål. ”Har frun bänknyckel?”, var en vanlig, indignerad och förolämpande fråga de kyrksamma tanterna emellan.

 

Likheten inför vår Herre var således illa genom­förd, åtminstone vad på Gefleborna ankom. Jag undrar, hur det skulle ta sig ut med bänknyckel nu i vår tid, när jämlikheten är så noga genomförd, att de små bokstäverna icke medgiva att begynnelsebok­stäverna äro stora.

 

ERIK SÖDERSTRÖM

Gå till Innehållsförteckningen.

————————-

juli 10, 2012

  Sammanställt och kompletterat med länkar och bilder av lisse-lotte@danielson.be

——————————————————-

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..