Mia och Emy på världshaven – av Ingvar Henricson

Publicerat i Gefle Dagblad fredag 3 augusti 2007

Åke Nyléns tidningsurklipp

 

 

“Atlantic” var byggd på O A Brodins varv i Gävle 1876 och var stadens största segelfartyg från den 2 sep­tember 1883 när den tidigare ettan, “Callao“, förliste vid Java. “Atlan­tic” var sen störst tills fullriggaren “Dharwar” köptes hit i september 1900. “Atlantic” blev också Gävle sista stora djupvattensseglare och hängde med till en storm på Kattegatt den 6 november 1911. Hon bog­serades till Helsingör men ansågs inte värd att reparera och så blev hon upphuggen i Torekov.

 

“Atlantic” fördes ända fram till sekelskiftet av Axel Söderström som för en del var känd som “Skepparkungen“, ett namn han fått ut­an att anstränga sig.

 

Han hade låtit klippa skägget som Oscar II och anletsdragen och den blanka flinten hade han av na­turen. Men han var väl kvalificerad för en hederstitel, ingen av Gävles djupsjösailors knäcker hans svit av 24 år på samma fartyg.

 

Han förde “Atlantic” ända fram till sekelskiftet 1900 när hans svärson John Ljungberg tog över.

 

Axel hade gått på gymnasiet i Gävle fram till vårterminen 1856 för att sen kanske bli läkare. Som klasskamrater hade han haft Pelle Engström som sen blev hans redare och Pelle Lindahl som blev chef för Lindahl & Runer, Gävles första me­kaniska verkstad. Lindahl hoppade av till Athenaeum som var en bättre skola för en blivande ingenjör och Axel Söderström följde med sin fa­der skepparen ut på haven. På hös­ten dog hans storebror till havs, 27 år ung, skeppare också han.

 

Efter det sägs Axel ha fått nog av sjön men när föräldrarna ville att han skulle överta sin storebrors gamla rock blev han så förbannad att gav han sig ut igen. Det verkar inte vara någon logik i detta men unga sjömän kunde göra de mest oväntade saker. Han blev befälha­vare 1865 innan han ens fyllt 24. Han var med om en farlig förlisning 1874 när hans skepp “Thor” skadades så svårt i en storm väster om Azorerna att man lämnade sku­tan och fortsatte segla i skeppsbå­tarna. Det var ren tur att skeppet “Jacob Setterwall” från Stockholm hade vägarna förbi.

 

Axels storasyster Johanna var gift med skepparen Anders Clase och storasystern Charlotte med skep­paren Pehr Zellinger och de bodde liksom Söderströms i stadsdelen Öster i Gävle, där Östra Långgatan var en veritabel häckningsplats för stadens skeppare. Axel hade tidigt fått syn på en av tonårsflickorna i gränderna, Mathilda Winroth, och han tog henne med ut på oceaner­na och de fick i snabb takt två flick­or. Mia föddes sommaren 1867 och Emy sommaren efter.

 

När Gävle brann 1869 förlorade de sitt hem men släkterna höll ihop och hjälptes åt. Söderströms flytta­de först till skeppare Säfströms gårdIslandsholmen söder om Gavleån, mitt emot där Sjömanskyrkan ligger i dag, och efter något år till granngården nedströms. I februari 1873 förlorade Axel sin hustru när han var i Västindien och Mia och Emy sin mamma. I stället för att fira hennes 25-årsdag i april fick de följa henne till graven. På hösten var Anders Clase och hans hustru Johanna med fullriggaren “Superior” i Ljusne när Pehr Johan Zellinger föll från masten och bröt ryggen. Johanna lät sända hem lådan med den döde ynglingen, troligen per ångbåt, till sin syster Charlotta men brevet om den tragiska olyckan tog längre tid att nå Gävle så Charlotta måste ha blivit fullkomligt chockad när hon öppnade lådan.

 

Pehr Johan hade seglat för Axel Söderström på fullriggaren “Thor” 1870-72 och träffade Rikard Garberg i London när denne var där med fullriggaren “Sophie“. Rikard har skrivit om det här i sin bok “I rigg och skans” men han kallar sin vän för John Zellund. Rikard gav på­hittade namn till fartyg och män­niskor av hänsyn till efterlevande. Han var förste styrman på “Atlan­tic” 1889-1895 och berättar om det i boken “Ur kapten Garbergs logg­bok”. Men han döper om skeppet till “Chiquita” och skepparen till “Ström”.

 

På hösten 1885 tog Axel sina döttrar med ut på en världsomsegling. Mia var 18 och Emy 17 och de hade just blivit utsläppta från Själanderska skolan. Mia och Emy bodde med sin mormor Charlotte Winroth på Islandsholmen vid Gavleån, deras far var nästan alltid till sjöss.

 

De hade 1875 blivit närmaste gran­nar med ångloken och granngården nedströms hade rallarna grävt bort helt och hållet, skeppsbyggmästare O A Brodins barndomshem. Char­lotte och hennes man, skepparen Olof Winroth, hade 1853 adopterat deras mamma Mathilda som blivit föräldralös genom koleraepidemin den hösten. Då hade Charlotte ock­så varit med och grundat ett barn­hem på Islandsholmen, som senare blev Enskilda Barnhemmet Salem, och Charlotte blev barnhemmets första förestånderska. Sjöfartsåret 1885 var ett av århundradets säm­sta men “Atlantic” skulle ta en trä­last från Skutskär till Australien, förmodligen till ett mycket lågt pris.

 

Mia skrev dagbok från resan och hon började med att berätta om den varma november och hur svårt det var att skiljas från sin mormor som då var 75 år:

“Lördagen den 7 nov 1885 anträddes vår långväga färd. I följd af den sena årstiden hade vi väntat oss mycket storm och oväder, men helt glada och förtjusta blefvo vi öfver det härliga vädret som inträffade. Vi togo det som ett godt tecken. Ida Zellinger var hos oss de sista dagar­na i Skutskär, hvilket var mycket roligt för oss. Hon följde äfven till vägs med ångbåten som bogserade. Hon blef alltså den sista, som vin­kade farväl åt oss. Redan ett par da­gar förut hade vi lemnat Gefle, der vid stationen 25 á 30 af våra bekan­ta voro samlade för att taga farväl. Afskedet från mormor var mycket  sorgligt, ack den kära älskade mormor, hur hjertslitande att tänka att vi kanske aldrig mer på jorden få återse henne.”               

Man ankrade vid Helsingör den 15 november och inväntade gynnsammare vind. Det hade varit några dagar av hårt väder när Mia och Emy inte kunnat behålla den goda mat som stuverten Östling serverade. I Helsingör gick de omkring på stan   och hälsade på hos en familj som Axel kände. Mia skulle velat åka till Köpenhamn också men hennes far rättade sig efter vindarna. Sen försummade Mia sin dagbok i nästan en månad och då var hon nere i höjd med södra Spanien:      

“Atlantiska ocean 10 dec. Hvilken punktlig dagboksanteckning jag för: Nära en månad har gått sen jag sist öppnade denna bok. I få ord vill jag sammanfatta huru vår resa under denna tid gestaltat sig: den har till största delen varit mycket treflig och omvexlande, och allt har gått lyckligt och väl. I Nordsjön hade vi utmärkt godt väder, öfver all förväntan! I Engelska kanalen deremot var det flera dagar ruskigt och stormigt, der gingo vi igenom vår sista pers av sjösjuka, som jag hoppas.”      

 

Mia berättar inte mycket om man­skapet i skansen, själv höll hon till akterut i kajutan. De flesta var unga män som säkert var mycket intresserade av skepparens döttrar. Emy och Mia var mycket olika varandra och i dagboken går Mia inte närma­re in på vad deras samtal handlade om och vad de gjorde tillsammans. Emy hade lätt för att umgås med folk och roade sin far med att spe­la piano i kajutan.

 

Mia gick mer för sig själv och läste och funderade, hon hade utan tvivel tagit ovanligt djupa intryck av Carolina Själander och de andra lärarinnorna på den stränga flickskolan:

“Den 11 dec. Minnesvärda ord ur det dyra bibelordet har i dag gjort mitt sinne allvarligt och tankfullt. Rättare sagdt: Guds heliga Ande har genom en liten bok hvari jag läst, nådefullt visat mig på huru det för en kristen, som i allt vill förblifva i Jesus, den Frälsare åt hvars ledning hon helt vill lemna sig, är nödvän­digt särskildt att beakta huru en kristens hela lif bör vara ett vittnes­börd om Jesu eviga, trofasta kärlek, som offrat sig i döden och som helt gick upp uti att tjena, hjelpa och försaka allt för bröderna.”

 

Efter Madeira gled “Atlantic” in i nordostpassadens goda och dragan­de vind där även en sjöman kunde få lite lugn och ro:

“Vi tillbringa nu hela dagarna på däck, sysslande med våra arbeten och våra engelska lektioner, hvaråt vanligen egnas 2 tim om dagen. Få se hur uthålliga vi bli. Långa stunder af dagen tillbringar jag ofta afsides vid relingen fördjupad i betraktandet af det härliga hafvet, hur ljufligt att lyssna till vågornas brus och svall, ja ingenting, tycker jag, kan i sublim storhet liknas vid det vida, omätliga hafvet, öfver hvilket den blå himlen höjer sig, särskildt idag så ljus och klar…”

 

De firade jul när de passerat Kap Verdeöarna och både Mia och Emy hade lyckats hålla sig från att öppna alla julklappar de fått med sig från Gävle:

 “Redan på morgonen och förmiddagen syntes allt ha en festlig prägel. Kanske det var det utomordentligt härliga vädret, som inverkade till en del: klar, ljus himmel, mild sommarlik luft, glittrande blå böl­jor. Alla syntes glada och belåtna, ja det syntes tydligt: julen är här!”

 

Hela däcket var förvandlat till en festsal med flaggor och kulörta lyktor. Granen var en ståtlig ljusstake klädd med guld- och silverpapper och annat glitter. Söderström trakterade sin besättning med fisk och julgröt, punsch och cigarrer och man spelade och sjöng. Mia var inte van vid detta högljudda firande av Jesu födelse och det var tur att hon inte var med på gävleskeppet “Chili” i Melbourne 1877. Där blev ett vikingabråk som när man drack jul hos Harald Blåtand och nästan alla ombord blev slagna i järn.

 

På nyårsdagen 1886 passerade man ekvatorn och vid linjedopet spelades havsgudens roll av förste styrman Elfström:

“En mängd frågor af Neptunus måste besvaras, och hvar gång de öppnade munnen smordes de med pensel af sot, kitt, tjära och alla möj­liga dylika skönhetsmedel, det skrapades med en träknif, och till sist stjälptes de öfverända ner i karet. På qvällen förevisades en ypperlig ås­na med sin förare, och hvarjehanda andra upptåg såsom fackeltåg m m, roade de sig till sent på aftonen.”

 

Mia och Emy klarade sig ifrån do­pet genom att betala en pant, ett par helor punsch till besättningen.

 

“Atlantic” nådde Melbourne i bör­jan av mars 1886. Där fick Söder­ström svårt att få en returlast till Europa och satsade på att segla över Stilla havet till Puget Sound i nord­västra USA och ta en trälast till Mel­bourne.

 

Tillbaka i Melbourne mötte Mia sitt öde julen 1886, den 34-årige skepparen John Ljungberg från Väs­tervik. De förlovade sig men måste sen skiljas igen för John och “Gurli” skulle till Europa med en vetelast och Mia och Emy fortsatte jorden runt med “Atlantic”. Mia förund­rades över hur konstigt livet kunde vara och skrev i sin dagbok :

“Tänk att jag, ostyriga flicka, kunnat få en så gammal och erfaren man!”

 

  Mia och John

 

Men Mia och John möttes på nytt och om det inte hänt hade vi inte fatt se på teve i sommar hennes barnbarnsbarns, Christina Herr­ström, berättelse om Ebba och Didrik och vi hade inte heller vetat vad vi gått miste om.

 

Ingvar Henricson

 

Läs mer av Ingvar Henricson!

————————–

december 03, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website