Jular till sjöss av Ingvar Henricson

Publicerat i Gefle Dagblad 29/12  2012

 

Alla dessa jular till sjöss

 

 

John Berg målade hur det såg ut när barkskeppet Ceylon  segelslets  1889  vid Mauritius  under jungfruresan där han själv var med.

 

Hur hade ni det på sjön på jularna? Det var den klassiska frågan till en gammal sjöman i långfarten och den första och lät­taste fråga en landkrabba kunde komma på, en som ingenting viss­te om havet och hackordningen i handelssjöfarten. Från banken och långivarna över rederiet, skepparen, styrmannen, konstapeln, båtsmannen, matrosen, lätt­matrosen, jungmannen, kajutpojken och ända ner till kocken, som var allemans djävul.

 

En frågare som aldrig lämnat land kände julen som familjens högtid och hade hört att snö och julgranar saknades i Söderhavet, att avstånd gav hemlängtan och att tradition och vanor var ett sätt att möta det främmande och okända. Jag har en viss erfarenhet av det här efter att ha liftat runt i Sahara julen 1976 och stött ihop med andra lösdrivare från den västerländska kulturkretsen. Vi hade betalat en fransk äventyrare och bilhandlare för att åka på hans lastbilsflak från In Salah till Tamanrasset men bilskrället rasade ihop. Vi satt där ute bland skorpioner och kobror och sjöng våra hemländers julsånger innan vi rullade in oss i sovsäckarna. Julen 1975 hade jag häckat på ett slummigt pensionat i Tiruchchirappalli i Sydindien i det rödaktiga skenet från den stora katolska katedralen och med möss på rummet som åt upp min fruktsallad och lämnade små löjliga lortar i min säng som tack och hej.

 

Julen är inte bara det kristna firandet av den heliga familjen, av den lille gossens födelse i Betlehem. Midvinterblotet och julen som fyllefest är en del av traditionen. Så var det också till sjöss. Den äldsta skandinaviska benämningen på julfirandet var att ”dricka jul”. Frans G Bengtsson ville få oss att tro hur det gick till när Röde Orm firade jul hos Harald Blåtand. 48 ollonsvin och sjöar av öl. Berättelser om hjältedåd blixtrade i salen och biskopen fick fyllehicka. Orms svärd högg av en hals och huvudet föll i ett ölfat.

 

Axel Gustaf Fernell berättar i Gefle-Postens julnummer från 1921 om en storm­jul i Hormuzsundet. Han och de andra slet som djur med seglen medan skepparen fyllde deras muggar med vin och brännvin tills styrmannen och båtsmannen började slåss, klöste och bet varand­ra. Besättningen slog en ring runt kämparna och hetsade dem. Skepparen klättrade som en apa på den levande ringen för att stoppa vansinnet. Båtsmannen grep efter en spak till ankarspelet, ett tungt och livsfarligt vapen, men han fick bara tag i en kvast. Han slog några gånger efter styrmannen men hejdade sig. Vapnets sagolika lätthet hade fått honom att nyktra till.

 

 

 Skeppare Fernell mindes att han inte firat en enda jul hemma på 20 år.

 

Anders Wikström var på resa i tre år med Rettigs barkskeppPeru” som fördes av Johan Ågren. Anders skulle ett dussin år senare bli karnevalsgeneral i New Orleans. Det hade han säkert aldrig kunnat drömma om när han var 17 år och skrev i sin dagbok om julen i Montevideo 1871:

 

”På eftermiddagen var allmän skrubbning till julen. Däck, relingar, hytter, skans, allt skrubbades, mässingen polerades och så inbröt julen. Julafton gynnades vi av ett härligt vetebröd, vin, cigarrer och en kagge engelsk porter. Till kvällen lutfisk och gröt liksom hemma. På kvällen hade vi skansen prydd med en krona i alla möjliga färger. Efter kvällsvarden tillbringades några timmar ute på däck i månskenet då varjehanda lekar förehades.”

 

Han berättar inte vilka lekarna var. En av de svåraste var ”att gå under koffernageln”, lite lättare var att ”dra kattnacke” eller att hänga upp och ner från riggen med ett rep om fötterna och försöka nå så långt som möjligt med händerna på däcket. Bejublade var duellerna där två stridande med kuddar på en hal, rund bom försökte slå ner varandra.

 

Från Montevideo fick man med sig smittkoppor och det bröt ut när man var på väg ner mot Kap Horn. Skeppare Ågren dog och sänktes i havet och flera andra blev sjuka men överlevde. Förste styrman Per Axel Westman tog över befälet och han var skeppare när ”Peru” kom till Antwerpen följande jul. Tydligen var Westman snålare än Ågren för Anders skriver med saknad i sin dagbok att det minsann inte är som på kapten Ågrens tid.

 

Fernell hade varit jungman 1867 på Rettigs fullriggare ”Britannia” på en resa från Gefle till Nya Zeeland och man kom fram till Port Chalmers under juldagarna. Det rådde guldfeber i land eftersom stora fynd hade gjorts uppe i bergen och skeppare Wretman var rädd att alla skulle rymma. Det gällde att ha besättningen kvar till den långa resan över Stilla Havet till Chinchasöarna så jag gissar att han lät ankra ute på redden så att ingen kunde hoppa iland och att han kedjade fast skeppsbåtarna.

 

Landbackens människor trodde på troll och på skogsrå, att natten var det ondas tid och att skogen var allt mörkers hem. Till sjöss var man om möjligt ännu mera vidskeplig och inte utan skäl, havet är måttlöst och livsfarligt och nattens trollkonst är verklig. Den gör sjömannen blind, högt där uppe bland seglen. Det man inte kände mötte man med böner och besvärjelser. Julgranen var sen gammalt en sorts besvärjelse. Små granar på gödselstacken var ett välprövat medel mot sattyg. Julgran i modern mening är i Sverige ett påfund från 1700-talet. Större julgranar kom vid mitten av 1800-talet och först i borgerliga hem där det var lite högre i tak.

 

Fernell mindes timmermannen med det väldiga skägget som mellan jul och nyår långt ute till havs greps av en oerhörd längtan efter starka drycker. Han klippte av sig skägget, rakade sig noga, klädde sig i sin finaste landgångskostym och stegade in hos skepparen som knappt kände igen honom: ”Jag är en vandrare som ber att få köpa en flaska brännvin.” Rösten gick inte ta miste på och timmermannen fick sitt brännvin.

 

När Fernell var skeppare på ”Chili” hade han en båtsman som avskydde konserverad mjölk till risgrynsgröten och i stället hällde på brännvin. På nyåret 1899 hade Fernell, efter vad han mindes, lastat trä i Norge för Port Elisabeth i Sydafrika och då inte firat en enda jul hemma på 20 år. Det kan nog stämma men han mindes fel om julen i Norge. Det var en bit in på det nya året 1902 som ”Chili” seglade ut och blev vrak på Englands kust.

 

I samma julnummer av Gefle-Posten talar skepparen Anders Broman om hur de julade i Australien på Rettig & Co:s barkskepp ”Ceylon”:

 

”Där nere var allting grönt och vi gingo iland och togo löv som vi satte opp i masttopparna och för övrigt lite varstans ombord som surrogat för granar.”

Anders Broman fick kanske tropikhjälmen som en försenad julklapp vid nyåret 1896-97 i Port Natal dagens Durban.

 

Kyrkans mat, Kristi kropp, var inte mycket att bli mätt på, ett tunt litet kex. På havet var maten ett sakrament även om det på svenska fartyg var de förbannade gula ärterna. Den svenska flaggan kallades också av engelska sjömän för Ärtfanan, The Pea Soup Flag. Måltiderna var en del av enformigheten ombord men de var också avbrott i det ständiga slitet. Maten var skillnaden mellan liv och död. För den runde och matglade Anders Broman var vällagade rätter som livets musik: ”Först ska vi ha vår goda mat och sen vår hyra och om det blir något över så får rederiet det.”

 

Han kunde ge order till rorsman att falla av för att fartyget skulle luta mind­re på kryss så att kocken Ahlberg inte skulle grädda långpannkakorna ojämnt. Bromans sista jul till sjöss var i Port Natal 1896. På själva julafton var man på väg in i hamnen med ”Ceylon” när det blåste upp till storm. Broman såg rederisystern ”Monarch” ligga till ankars och gav order att vända och söka friare vatten. Det kunde räcka om ett av rederiets fartyg blåste iland. Vad Broman inte visste och inte nämner i intervjun var att många av sjömännen på ”Monarch” var sjuka och stapplade omkring på uppsvällda ben, kanske var det beri-beri. En lång stiltje vid ekvatorn hade tvingat besättningen att livnära sig på värdelöst ris utan vitaminer.

 

Denna julafton seglade ”Ceylon” rätt in i en tyfon. Säkert hade Broman svensk julmat med i provianten, både lutfisk och risgryn, men varm mat var inte att tänka på, kocken kunde knappt hålla sig upprätt i kabyssen. Broman bjöd på toddy och satsade sina cigarrer:

 

”Man ska ha eld i mun om man ska slåss mot Hin Håle! Ta en cigarr! Ta två!”

Lyckligen iland fick Broman känning av sin gamla malaria och kanske var tropikhatten han bär på fotot med besättningen i Port Natal en försenad julklapp.

 

Broman hade julen 1878 varit på La Platafloden i Sydamerika med barken ”Hindoo”. Många år senare gjorde han en liten skeppsmodell av en brittisk skonare som han skänkte till Johan Gustaf Högberg som varit yngste man på resan. Modellen donerades 1932 till Sjöhistoriska museet i Stockholm av en dotter till Högberg.

 

Anders Broman gav en skeppsmodell till sin förre ljungman som minne av julen 1878.

 

Julklappar var i äldre tid en sorts skämt. Man kastade in en vedklamp, en klapp, genom dörren hos sina vänner. Som ett uttryck för skämttraditionen delades från mitten av 1800-talet julklapparna ut av julbocken, en figur som uppfunnits på en maskeradfest. Till sjöss var skämten, upptågen och pojkstrecken ofta satta i system. En ung sjöman kunde få löss på sin tallrik, kläderna upphissade i masttoppen och skjortan fastsydd i madrassen.

 

Broman minns en annan jul till sjöss med barken ”Levant” på Indiska Oceanen med last av vete från Australien till Sydafrika:

 

”Vi råkade ut för en tyfon, en riktig hejare, i Indiska oceanen. Då hundvakten avlöstes kl 4 på julaftonsmorgon steg kocken upp för att som vanligt sätta kaffehurran på spiseln, men skutan vräkte över så att vattnet forsade in i kabyssen och omöjliggjorde varje försök att vare sig göra upp eld eller att vistas där inne. Sedan lade hon sig på andra sidan, så hela relingen kom under vatten – däcket var som en enda stor bassäng. De segel som inte hunno bergas blåste ur ”liken” och skoten slogo så att det var livsfarligt att komma i vägen för dem. Det var en fullkomlig helvetessymfoni och själv fick jag stå vid ratten enär alle man behövdes för att klara det andra. Då det började se allt värre ut kom styrman akteröver och ropade i mitt öra: Ska vi inte kapa riggen? Nej, ropade jag tillbaka, vi ska si på först!”

 

Skeppare Broman hade inget brännvin akteröver men han visste att nere i förpiken fanns en kagge denaturerad sprit undanstuvad bland seglen. Styrman lyckades klänga ner och hämta den och nå stormasten där färskvattenförrådet fanns. I en skål blandade han till en stor sup åt var och en: ”Ska vi gå under ska vi åtminstone vara sälla!”

 

Så gick denna julafton. Alla var blöta. Tyfonen passerade. Lasten hade förskjutits så att ”Levant” låg med slagsida. Man satte nya segel i de sönderblåstas ställe och kom fram till Sydafrika.

 

Även på sjön kunde man ge varandra små skämtsamma klappar till jul. John Berg som på fotot från Port Natal sitter framför skeppare Broman skriver i sina minnesanteckningar om sin första sjöresa 1885 när han var jultomte på Atlanten på skeppet ”Lima”. Skeppet var lika gammalt som han själv och byggt 1870 av briggen ”Gerdas” skeppsbyggmästare O A Brodin. John blev en av de mest långlivade av Gävles djupsjösailors och hängde med ända till 1963 och hann måla många fartygstavlor sen han gått iland. Länsmuseet har fyra av dem och tre är med i min bok ”Drömmar om seglande skepp”.

 

John Berg var jultomte på barkskeppet Lima 1885.

 

Nybliven skeppare på ”Lima” var Carl August Elfstadius som i tolv år slitit ont som styrman på Rettigs barkskepp ”Bengal”. Han och hans mamma hyrde ett rum i den gamla fiskargården i kvarteret Springer vid Brynäsgatan där jag själv flyttade in nästan hundra år senare. När Elfstadius hade svalt ankaret, det vill säga gått iland för gott, var han på Gävle sjömanshus ända till 1924 och skrev in tusentals sailors i rullorna.

 

”Fartyget vaggade så lugnt och sävligt fram och tillbaka av en sakta dyning med en fart av omkring 5 à 6 knop, det skvalpade i spygattet var gång hon krängde över åt sidorna, med lite vatten då och då som rann över däcket. Men mörk var natten. Nu hade jag fått i uppdrag av styrman på eftermiddagen, att gå akter och överlämna en julklapp till kaptenen på kvällen. Så kom styrman förut i skansen och klädde ut mig till jultomte. Röd toppluva, styrmans röda yllekalsonger, hopbundna nedanom knäna, långt skägg av manillagarn samt ett bälte rundt midjan med en lykta på magen och ett stort paket, mest som det tycktes, bara tidningar.”

 

Det var ett stort inramat foto av skepparens fästmö!

 

Ingvar  Henricsson

 

————————–

december 29, 2012

Sammanställt och kompletterat med bilder av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website