GÄVLEFÄNGELSET RYMMER MYCKEN LOKALHISTORIA – av Barbro Sollbe

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

Publicerat i GEFLE DAGBLAD  FREDAG 26 jANUARI 2001

 

 

Hemma hos Anna-Lisa Fällman på Söder i Gävle står ett brunt, blommålat träskrin som hon har använt som sy­skrin. Det var ursprungligen hennes farfars gröna mat­säcksskrin, som han använde i tjänsten. Ofta hade han i uppdrag att hämta stor­tjuvar från Hälsingland till fängelset i Gävle.

 

 

Farfar Erik Waltner var född 1833 i Vendel i Uppland och gick tidigt till sjöss. En gång, när han kom hem där­ifrån, var föräldrarna hotade av vräkning från sitt lilla torp i Vendel. Erik hade för­tjänsten, hundra kronor, med sig hem och gav pengarna till föräldrarna, så att de skulle kunna bo kvar. Sen sökte han sig till Gävle, där väl arbets­möjligheterna var större för den som inte ville bli bond­dräng. Han fick plats som fånggevaldiger, det vill säga fångvakt.

 

 

 

I bruk var vid denna tid dels det 1847 uppförda cellfängel­set (som sedan 1986 står tomt i väntan på beslut om fram­tida användning), dels det gamla länshäktet på själva slottsområdet, vettande mot Hamiltongatan och bara ett stenkast från cellfängelset. (Den senare byggnaden, i sten med putsad fasad, blev med tiden bostad för vaktkonstaplar och fängelsedirektörer och har de senaste åren in­rymt ett fangelsemuseum.)

 

Sofia Stolpe, född 1839, var bonddotter från en stor gård i Rörshyttan, Jonsbo. Som an­dra unga kullor i trakten av Stjärnsund gav hon sig iväg till stan. Hon fick plats hos fängelsedirektören i Gävle för att valla hans kor. Där träffa­de hon Erik. De gifte sig 1863 eller 1864 och fick under tju­go år fem pojkar och två flickor.

 

ERIK OCH SOFIA, Anna-Lisa Fällmans farföräldrar, byggde hus på Norra Centralgatan 21, intill nuvarande Östra skolan. Gatan hette Kvartersgatan på den tiden, och hela stads­delen hade försvunnit i stads­branden 1869.

 

Erik drev åkeri med hästar – det är oklart om det var parallellt med fånggevaldigertjänsten eller i ett senare skede. Sönerna syssel­sattes i åkeriet, tillsammans med drängar och skjutskar­lar. I den egna fastigheten höll familjen även kor i ett fäjs, som man kallade det, och sålde mjölk. Vid denna tid fanns ännu inga mjölk­affärer.

 

Sommartid gick korna på TolvforsvretarnaNäring­en. Barnen föste varje dag korna genom stadsdelen Öster. Gustaf Waltner, en av sönerna, har berättat för sin dotter Anna-Lisa att han skickades till KronbergsTolvfors herrgård för att beta­la arrendet. (Kronbergs hade, förutom Tolvforsvretarna, sina ägor på Norrlandet, med­an familjen Söderhjelm ägde Tolvfors. Möjligen hade Kronberg något kontor i Söder­hjelms herrgård.)

 

–               En gång skulle Gustaf och brodern Erik till korna och hade sin lillebror Herman med i en vagn, har Anna-Lisa berättat.

 

–               Herman var så liten att han inte kunde tala rent. Pojkarna satt i ladan på Nä­ringen med sin matsäck. Det var pannkaka. När de råkade titta upp, stod en neger i dör­ren. Då blev de så rädda, att de gav negern pannkakorna…

 

Det visade sig senare, att den exotiska mannen var med i ett musiksällskap som spelade på Centralhotellet.

 

En annan gång var barnen sena, när de skulle hämta korna. En ko blev otålig och simmade hemåt längs Lillån. Hon kom upp vid Murénska badhuset. Efteråt mjölkade hon blod.

 

TILL FÄNGELSET i Gävle körde Erik för samtiden kända brottslingar som Pila-Britta, Spännar-Lars och en som het­te Åkerberg. Åkerberg och en eller ett par personer till skul­le en gång hämtas vid järn­vägsstationen i Gävle. Men i Storvik fick man reda på, att det hade samlats massor av folk vid stationen i Gävle för att se fångarna i sina hand- och fotbojor. Då fick fång­gevaldiger Waltner åka till Valbo station med häst och vagn och hämta dem där.

 

Men det var vinter och fång­arna, som ju skulle ha åkt tåg ända till Gävle, hade bara sina fångkläder och inga ytterplagg. För att hålla sig varm fick Åkerberg, och kan­ske ytterligare någon, springa efter vagnen, och då togs fotblacken (hans fotbojor) av.

 

1888, när Gustaf Waltner var tolv år, kom hans papp; hem en gång med hål huvudet. Vid en fångtransport hade fången gått av för naturbehov, passat på att ta fram en kniv som han – märk­ligt nog – lyckats gömma i stolgången och huggit fånggevaldigern i huvudet med den.

 

Av sin far hörde Anna-Lisa om den sista avrättningen på Gävlefängelset. Det var 1893 när Sveriges sista skarprättare Anders Gustav Dalman kom från Stockholm med sin bila för att innanför fängelse­muren avrätta Per Johan Pet­tersson.

 

– En far och två söner i Mossbo i Alfta hade blivit fast för hembränning, och i fyllan och villan sköt de ihjäl läns­man och fjärsman. Länsman hette Gavell och var bror till Delsbostintan. Pappa sa att fadern gick med kryckor, när han skulle upp i fångvagnen. Två av hembrännarna fick fängelse och en blev hals­huggen. Vi pojkar satt på planket till fängelset och tittade på, berättade pappa.

 

Både Erik och Sofia Waltner dog 1921. Anna-Lisa Fällman är i dag 91 år. Hennes minnesgodhet och sinne för drastiska poänger har givit stoff till många berättelser om livet i Gävle ett sekel och mer bakåt i tiden.

 

Det gamla cellfängelset i Gävle, uppfört efter ameri­kanska förebilder, höll på att riva sig självt – med benäget bistånd av kommunen och Gavlegårdarna. I sista stund bromsades förfallet. “Sällska­pet rädda fängelset” med Birger Lindroos och Birgitta Bohlund i spetsen samlade namn på protestlistor, anti­kvarisk sakkunskap på läns­styrelsen och länsmuseet age­rade, landshövdingen ingrep och 1998 blev fängelset bygg­nadsminne – mot ägarens (Gavlegårdarnas) vilja, vilket är unikt.

 

Statens fastighetsverk för­valtar byggnaden, som nu är restaurerad utvändigt i sam­råd med länsmuseets bygg­nadsantikvarie Elsa Röing. Det invändiga återstår och kan inte göras klart förrän man vet hur det gamla fängelset i framtiden ska användas. Men mögel­sanering är på gång, liksom åtgärdande av andra skador efter vårdslös förvaltning, sedan fängelset tömdes.

 

Under tiden bågnar väggar­na i Folkrörelsearkivets lokaler på Brynäs. Det är där hela länets föreningshistoria samlas, ordnas, förtecknas och tillhandahålls för forsk­ning – inte bara för studeran­de, akademiker och forskarproffs utan för varje intresse­rad person. Det gamla cell­fängelset med tjocka väggar och golv som tål hård belast­ning, små fönster och stabilt inneklimat skulle kunna bli ett arkivcentrum för hela länet eller för stora delar av det, med statliga, privata och kommunala intressenter.

 

Inget är ännu beslutat om byggnadens utnyttjande. Den som vill sätta sig in i bak­grunden föreslås läsa Jan G Ljungströms “Skarprättare, bödel och mästerman” (Carls­sons 1996) och tidningen Byggnadskultur nr 1/1987 med fängelser som tema och fängelset i Gävle som varnan­de exempel. I senaste numret av Hembygd Gävle (december 2000), Gävle Gilles medlems­blad, har förre kriminalvårds­inspektören Birger Lindroos skrivit om länshäktet i Gävle, dess tillkomst och använd­ning.

 

Och alldeles nytillkommet (januari 2001) är gävlebon Katarina Kallings Nilssons examensarbete i museologi vid Uppsala universitet, ur vilken en del uppgifter ovan är hämtade. Uppsatsen heter “Två fängelser och ett museum” och behandlar fangelsemuseet i Gävle och dess framtida möjligheter.

 

BARBRO SOLLBE

 

Se även Fångvårdsanstalterna är nu minnen av Folke Löfgren

————————————–

oktober 1 – 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website