Västra Islandsgatan 5 och 3 – av Erik Wickberg

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

 

  

 

 

 

 

 

 

      

 

SLÄKTNAMNET SOM FÖRSVANN

 

Ägarlängd för Västra Islandsgatan 5

 

Som ursprungsfastighet till nuva­rande Islandsgatan 5Petregatan 4 upptar tomtböckerna 1700–talstom­ten nr 72 (senare nr 94), också den en gång ingående i räntmästare Petter Strömbäcks söder­domäner samt av hans änka Ca­tharina Strömbäck försåld 1722 till kofferdifararen Per Persson Moritz hustru Helena Jons­dotter. Hon hade tidigare varit gift med Hans Persson Wäst (även benämnd Per Wäst, dock sannolikt felaktigt), vilken möjligen är iden­tisk med en timmerman Hans Pers­son, som avled 1707.

 

Helena Jonsdotter fick fastebrev på tomten i december 1722, och i detta brev uppges att den var be­lägen på Islandet vid Källan, 49 1/2 alnar lång samt 20 1/4 alnar bred åt gatan och 17 alnar åt Nils Muncks gård.

 

I början av 1730-talet står som gårdens husbonde angiven skeppa­ren Nils Strandberg (f. 1701, d. 1766), som av allt att döma kom­mit i besittning av denna gård ge­nom hustruarv. Han var nämligen gift med Catharina Hansdotter Wäst (d. 1783), vars namn tyder på att hon var dotter till ovannämnde Hans Wäst och Helena Jonsdotter samt således skulle ha ärvt gården efter sin mo­der, Maken, Nils Strandberg, var infödd gävlebo, och liksom sin fader Olof Swensson av den kända Rogstadiussläkten ägnade han sig tidigt åt fisket och fick också i sin egen­skap av fiskare burskap i staden.

 

Men därjämte var han, åtmin­stone några år skeppare på råd- och handelsmannen Petter Alm­grens galiot »Mercurius», som han förde 1731—1733. Detta fartyg, som var byggt i Gävle 1724 av furu på kravell och hade en dräktighet av endast 21 svåra läster, gick huvud­sakligen i östersjöfart, och uppges i rådhusprotokollen ha varit 54 fot långt, 12 fot brett och 8 fot djupt i rummet,

 

Såsom tidigare nämnts köpte Strandberg och vägaren Wetter­sand grannen Måns Torkelssons tomt 1735, vilken de sedermera de­lade sinsemellan, varpå hälfterna sammanslogs med deras esp.går­dar, som därigenom fick något ut­ökat livsrum i det täta kåkmyilret.

 

Strandbergs äktenskap förblev barnlöst, och 1748 upprättades mel­lan makarna inbördes testamente, som tillförsäkrade den efterlevande att sitta i orubbat bo. Nya förhål­landen inträffade dock, vilka för­anledde dem att 1765 komplettera detta testamente, så att det kom att få följande lydelse:

 

Sedan undertecknad den 2 decem­ber oss emellan upprättat inbördes testamente, att den efterlevande ma­kan skulle behålla den avlidnas gif­torätt utan arvingarnas åtal, och vil­ket vi vilja hava stående med den ytterligare förklaring, att den därutinnan omtalte delningen bägges vå­ra arvingar emellan efter vår död, upphörer i anseende till vad här nedanför förordnas, hava vi varit omtänkta att på vår ålderdom hava någont som såsom barn kunde oss tillhanda gå emot vår egendoms till­trädande eller ärvande efter vår död. Och som vi till den ändan an­tagit vår släktinge borgarsonen NILS BOMAN, vilken vid burskaps vinnande kommer att kalla sig NILS STRANDBERG, och han redan un­der de tre år han snart varit hos oss visat sig i själva verket ärlig, lydig, flitig och trogen samt försäkrat att därutinnan skola fortfara såsom barn mot föräldrar anständigt och tillbör­ligt är; Alltså hava vi ock härige­nom velat tillskriva och testamen­tera honom all vår egendom att ef­ter bägges död tillträda och områda såsom dess undfångne arv och egendom. Vilket vi så mycket tryggare gör som både löst och fast är vårt avlinge och sådant, som vi efter lag kunna bortgiva eller testamentera.

 

Till så mycket större säkerhet och att vi av fri vilja och med sunt för­stånd hava låtit författa detta förordnande, bliver det med egenhändiga underskrifter i vittnens när­varo styrkt, samt även anhålla, atl det uti högädle rådstuvurättens dom­bok intages.

Gefle den 24 maj 2765

NILS STRANDBERG CATHARINA WÄST

 

Detta erkänner jag med vördnad.

NILS BOHMAN

 

Såsom vittnen till ovanstående

ERIC SCHÖNSTEDT ANDERS WEST1N SVEN STRANDBERG OLOF STRANDBERG

 

Testamentet bevakades 1784 arvtagaren Nils Boman (f. 1742), som också mycket riktigt som borgare och fiskare i staden antog tillnamnet Strandberg och på så sätt blev en garant för att det gamla familjenamnet skulle fortleva åtminstone ännu någon generation. Ödet tycktes dock vilja annorlunda. Den nye Nils Strandberg begåvades visserligen i sitt äktenskap med Sti­na Norling (f. 1734, d. 1816) med barn, dock ingen son.

 

Dottern Catharina Strand­berg (f. 1767) fick med tiden sin levnadspartner i kofferdikaptenen Olof Hemström den yngre (f. 1768), äldste sonen till den tidi­gare omnämnde skepparen och ami­ralitetsfänriken Olof Hemström den äldre i en av granngårdarna. Och när Hemström d. y. så småningom jämte sin maka blev ägare till den gamla Strandbergsgården, så bytte han också efternamn och kallade sig Strandberg.

 

Olof Hemström-Strandberg hade varit till sjöss sedan 1784 och såsom styrman sedan 1787. I sistnämnda egenskap låg han 1789 i Landskrona och vaktade på fartyget, som då tydligen låg uppankrat där under kriget. Han kom emellertid åter till hemstaden i november 1790 med fartyget och då »som skeppare i fadrens namn». Själv blev han 1794 skeppare och borgare i Gävle och for det året som befälhavare på galeasen »Enigheten» (30 5/6 svåra läster) på Stockholm. Han förde vidare galeasen »Vulcaninnan» (46 läster) 1794—1796, galeasen »Sanct Petter» (41 1/2 läster) 1797—1801, galeasen »Redligheten» (32 läster) 1808—1810 samt galeasen »Anna» (52 läster) 1816—1822.

 

Av en anteckning i sjömanshusets rullor framgår, att det sistnämnda »fartyget utsattes för många olyckor och såldes 1822 i Marseilles». Det är också det sista fartyg, för vilket Strandberg anges som befälhavare, men det är dock osäkert, huruvida han gick i land för runt redan då. Kanske seglade han i fortsättningen endast med mindre, icke inregistre­rade fartyg; i varje fall pekar ditåt en anteckning i stadens dödbok för 1828, att blev »död på Fogdön i Mä­laren och där begraven». Han dog barnlös.

 

Ett halvt år efter makens bort­gång, sålde skeppare Strandbergs änka gården till fiskaren Jonas Häggblad (f. 1794), som behöll den i 23 år. Under senare hälften av 1800-talet växlade sedan ägarna tätt och ofta. Ett år tillhörde fastigheten dåvarande stadsfiskalen Röhman, en period var den i skomakaresläkten Berglins ägo, och under 11 år ägdes den av Gävle sjö­manshus, som slutligen 1892 sål­de den till konsul John Rettig. Och genom den stora Rettigska donationen blev den så till slut Gävle stads egendom 1936.

 

 

Där Rettigska fabriken växte upp

 

 

Tomten nr 4 i nuvarande kvarteret Gävle Vapen härleder sig ur 1700-talstomten nr 80 (senare nr 106), som på sin tid hängde sam­man med det tidigare omtalade Strömbäckska trädgårdskomplexet, och före Västra Islandsgatans rätning låg den alltså till stor del sö­der om denna gata.

 

I samband med arvsskiftet efter fru Catharina Strömbäck: inropades denna tomt av handels­mannen Johan Jacob Duncker pä auktion i december 1743 för 250 dal. kopparmynt, men denne tran­sporterade redan samma dag kö­pet på en av madam Strömbäcks arvingar, brakspatronen och han­delsmannen Petter Strömbäck. Av rådhusrättens handling­ar framgår, att medlemmar av familjen Strömbäck vid ungefär samma tidpunkt hade även andra fastighetsaffärer ihop med Duncker, vilken f. ö. är känd såsom ägare tillen av de två tobaksfabriker, som då fanns i Gävle. Sålunda köpte Duncker av handelsmannen Nils Strömbäck även färbodestället ”Lerwiken” norr om fjärden med dess drygt 25 tunnland jord, bygg­nader och inventarier för tillsam­mans 9000 dal. kopparmynt exklu­sive en »äregåva», vars storlek ej närmare anges.

 

Ägarelängd: Västra Islandsgatan 3

 

 

Petter Strömbäck (i 1688 d.1750), vilken till skillnad från sin fader med samma namn ofta kal­las Strömbäcksson i handlingarna, och som efter fadern tog hand om Oslättfors bruk och därjämte an­lade Strömbacka bruk i Bjuråkers socken i Hälsingland, behöll fastigheten på Gamla Söder i Gävle ända till sin död, och ännu 1758 står den i tomtböckerna upptagen såsom tillhörande »brukspatron Petter Strömbäcks sterbhus». Sterbhuset måtte emellertid, förmodli­gen under 1760-talet, ha låtit stycka upp den, ty då ny tomtbok upp ­rättades 1791, upptas som ägare till halva tomten vardera skräddaren Olof Norbäck och hökaren Johan Bures änka.  Av dem tycks dock Norbäck snarast ha haft sin gård i nordigaste delen av gam­la tomten nr 81, vlken kom att skäras av genom den halva gatan och väl kanske därmed sammanfördes med den på liknande sätt avskuna nordkalotten av tomter nr 80.

 

 

Skräddaren  Norbäck (f. 1738, i. 1812) synes f. ö. ha varit bosatt på denna plats åtminstone sedan 1767, då han enligt kronoräkenskaperna var uppförd på restlängd för ogulden skatt, varför av honom blivit »panter uttagne som skola säljas». Man kan måhända dra den djärva slutsatsen, att han inköpte tomten redan 1763, då han fick burskap i staden, eller kanske rentav 1762 dä den unge tierpsfödde riddaren av nål och sax äktade glasmästardot­tern Anna Greta Stalin.

 

Alltnog, efter Norbäcks död gick gården på auktion 1816.  Man var då fortfarande i full färd med sa­nerings- och regleringsarbetet på denna del av Gamla Söder, men de 882 kvadratalnar fast mark, som tillhörde Norbäcks sterbhus, inropades vid auktionen av en av hans söner, kofferdikaptener Eric Ja­cob Norbäck (f. 1769, d. 1834) för 1630 rdr banco. Efter magis­tratens resolution ett par måna­der efter auktionen fick han dock inom sina råmärken intaga även 256 kvadratalnar, som staden bytt till sig av tomten nr 98 samt vi­dare 352 kvadratalnar av gamla Is­landsgatan, eller tillsammans 608 kvadratalnar ofri mark. »Men de övriga 370 alnar av Islandsgatan, ävensom delarna av fasta tomtena n:ris 97 och 97 1/2  komma ej att intagas, förrän reglering av nämnde fasta tomter skett».

 

Den andra tomthalvan som 1791 hade hökaren Johan Bures änka som ägare, förvärvades 1794 av bagareåldermannen Zacharias Broman (d 1799) men tycks ganska snart ha inköpts för stadens behov och torde så småningom ha inlemmats i den Norbäckska fas­tigheten.

 

Erik Jacob Norbäck inskrevs pä Gävle Sjömanshus 1785 och segla­de med gävlefartyg till 1789, då han mitt under brinnande krig res­te till Stockholm och trädde i ör­logsflottans tjänst. Där blev han kvar till följande år, då han åter­kom till Gävle och sedan gick med kofferdister, ömsom som matros, ömsom som styrman, tills han 1798 fick burskap i stader som skep­pare. Briggen »Constantin» (44 1/2 svåra läster) blev det första fartyg som han mottog som befälhavare sistnämnda år, och sedan följde en rad andra större uppgifter: Briggantinen »Maria Magdalena» (56 läster) 1802, briggantinen »Mana Ulrica» (73 1/2 läster) 1805—1810, skeppet »Enigheten» (107 läster) 1812—1813, briggantinen »Aurora» (84 2/3 läster) 1813, skeppet »Thilda» (117 läster) 1813—1814 och skona­ren »Observation» (43 1/3  läster) 1819—1820.

 

Skepparen Norbäck var gift två gånger. Med sin första maka, Anna Lovisa Brelin (f. ca 1767, d. 1824) hade han inga barn. Två år efter hustruns död fick emellertid pigan i gården Anna Norberg (f. 1799) en son vid namn Eric, och en anteck­ning i husförhörslängden om att Norbäck »har låtit kyrktaga ne­danstående Anna Norberg som. sin hustru» ger anledning antaga, att den gode skepparen därigenom ville erkänna sig som barnets fa­der. Ett barn utom äktenskapet gav ju på den tiden upphov till åtskilligt tissel och tassel, och kan­ske var det skvallret i samband med denna händelse, som redan på hösten 1726 föranledde Norbäck att sälja sin gamla södergård och flyk­ta till en annan del av staden, varefter han 1829 lät lagviga sig med Anna Norberg Fjorton dagar efter vigseln födde hon ännu en son, som fick narnnet Nils Adolf.

 

Köparen av gården på Gamla Sö­der var självaste tobakskungen C. Rettig, som ropade in den på auktion. Några allvarligare planer på att utnyttja detta fastighetsför­värv tycks han dock icke ha haft, ty knappt ett år efter köpet sålde han den i sin tur till bleckslagaren Johan Jonas Kellner  (f. 1798), och i dennes ägo förblev den sedan ända till 1872. Kellner utökade också sin areal genom in­köp 1841 av ett litel markstycke, betecknat med nr 97 ½.

 

Men familjen Rettig skulle så småningom åter komma in i bilden. Det skedde 1872 genom konsul Robert Rettig, som då på själva nyårsaftonen skrev köpekontrakt angående den Kellnerska egendom­en, och köpesumman var enligt tomtboken 10.000 kr. Gården för» blev sedan i Rettigssläktens ägo, och där uppförde också konsul John Rettig 1896 den fabriks­byggnad, som alltjämt står kvar med familjens flätade monogram på de åtta taktinnarna Men till slut hamnade även den­na fastighet i stadens händer ge­nom den stora testamentariska gå­va, som tillföll staden 1936 efter fru Antonie Rettigs bort­gång.

 

Släkten Strandberg

 

 

Släkterna Boman och Hemström

 

ERIK WICKBERG

—————————-

augusti 10, 2013

 

Gå till Startsidan.   Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website