Värvarofficers avrättning på Stortorget i Gävle – Erik Wickberg.

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

 

  

 

 

 

 

Bortsett från sådana mera till­fälliga farsoter som digerdöden på 1300-talet, torde väl Sveriges be­folkning knappast ha åderlåtits så kraftigt som under Karl XII:s rege­ringstid. Det stora nordiska kriget krävde ideligen påfyllning av folk i hans successivt glesnande arméer, och nästan ständigt var hans re­kryteringsofficerare i farten för att utskriva nytt krigsfolk, i första hand enrollerades (inskrevs) därvid alla, som i vidaste bemärkelse kunde be­tecknas som “lösdrivare“. en be­teckning som rekryteringsofficerarna utan minsta skrupler åsatte även tillfälligt arbetslösa och sådana ungdomar, som ännu icke hunnit skaffa sig något stadigvarande ar­bete.

 

Gävle stads rådhusprotokoll vim­lar av uppgifter om kungliga värvare, som anmälde sin ankomst till staden och begärde myndighetemas bistånd för att spåra upp lämpliga knektämnen. Så särskilt intressera­de av att lämna sådan hjälp tycks inte stadens styresmän ha varit, snarare tvärtom. Om det fanns nå­got lagligt kryphål att rycka de till­tänkta offren ur värvarens klor, så tvekade man tydligen inte heller att begagna sig därav. Lägges där­till den omständigheten, att de som kände sig på något sätt hotade ofta gick under jorden, så snart ryktet nådde dem om att någon värvare dykt upp, så är det lätt att förstå, att rekryteringsofficerarna sanner­ligen icke hade någon lätt upp­gift. Detta förklarar väl också i sin tur de ofta fullkomligt hänsynslösa jesuitiska metoder, som präglade deras arbetssätt, och som ideligen resulterade i våldshandlingar av de mest skiftande slag.

 

Värvarens första åtgärd tycks ha varit att ta en titt på mantalslängderna och i dessa skaffa sig en överblick av rekryteringsmöjligheterna. Sedan var det bara att sätta i gång, och nu gick det undan i svängarna. Den 16 januari 1706 an­mälde löjtnant Jan von Stauden för stadens styrande, att han anlänt för att värva folk till Livregementets dragoner, och redan dagen därpå fick han sitt första napp, en pojke vid namn Oluf Hansson, som tvenne gånger lupit ifrån sin husbonde skomakaremästaren Per Staffansson och därför togs av värvaren till trumslagare.

 

Ett par dagar senare ville von Stauden enrollera även trumslagarepojken Erik vid 1:a borgarekompaniet, men då protesterade stadskaptenen Jonas Hammar un­der hänvisning till att han kostat på pojken 200 riksdaler för att lära honom slå trumma. Men i stället tvångsvärvade von Stauden den 19-årige drängen Per Olsson, sedan värvaren lyckats lura ut, att Per ej var lagligt stadd av sin husbon­de, borgaren Erik Holm, utan där­för borde betraktas som lösdrivare. Drängens moder beklagade sig grå­tande över, att hon därigenom på ålderns dagar mistade båda sina söner, ity att den äldre sonen, Erik Olsson, som hade haft arbete på stadens baggare, hade avskedats därifrån på grund av uppstudsighet och därigenom hamnat i von Stausens klor.

 

Von Stauden stannade ett par månader i staden, och när han till slut inte ansåg sig ha fått nog med folk, begärde han hos stadens myndigheter att de skulle verkställa undersökning beträffande ett 50-tal namngivna personer, huruvida dessa ej kunde betraktas som lösdrivare och följaktligen tvångsvärvas. Det skulle föra för långt att här i detalj redogöra för denna undersöknings resultat – det får räcka med följande axplock.

 

Drängen Erik Rospigg försvarades av sin broder, studiosus Petrus Tuschier, som bevisade att Erik var i tjänst hos fadern, fiskaren Anders Rospigg.

 

Styrmannen Daniel Stoor bevisades vara ”under stadens försvar” bland skeppsfolket.

 

Borgaren Olof Åman hade två söner, av vilka den yngre, som hette Lars, var i tjänst hos fadern och den äldre, Olof till sjöss.

 

Av Olof Mörts två söner var Jonas till sjöss och 15-åringen Jöran visserligen hemma hos fadern, men först detta år inskriven i mantalslängden.

 

Christian Ruus son hade förut gått i skolan, men för fyra veckor sedan gått till sjöss.

 

Kronobåtsman Per Pinks son Erik hade avvikit, och stadsvaktmästaren berättade för övrigt, ”att fadern undsagt att skola med bössan skjuta den första, som hans son eftersöker”.

 

En annan gosse vid namn Hans Hansson hade visserligen tidigare ”upplåtits” åt värvaren men sedan avvikit från staden.

 

Det förefaller dock som om von Stauden lyckades praktiskt taget barskrapa staden på allt ”löst folk”,  vilket inte hindrade att en ny värvare, kornetten Carl Delin, anlände i mars 1707 till Gävle i värvningsuppdrag och i  maj samma år efterföljdes av en annan värvare, fältväbeln Axel Holm.

 

———-

 

Att dessa värvare var hjärtligt hatade och askydda är lättförståeligt, och när möjligheter därtill yppades, så visade man det också. Det kunde emellertid ha sina farliga sidor att reta kungens officerare, ty de var karska herrar, som inte var sena att dra värjan, och vid sådana tillfällen ville det till om ej blod skulle flyta.

 

I mars 1705 anlände till Gävle ett sällskap, bestående av löjtnant Malmberg, fänrik Johan Baggenstierna och sergeant Anders Giers för att värva krigsfolk. I deras följe var även löjtnant Malmbergs fader, brukspatronen och  intressenten i Västlands bruk Johan Malmberg, vilken dock icke hade något med själva värvningen att skaffa utan medföljde endast som ”cautionis” (borgensman) för sin son. Sällskapet tog kvarter hos kopparslagarmästaren Anders Kihl.

 

Den 21 mars vid 16-tiden befann sig sig några bönder från Norduppland inne i stugan hos mäster Kihl, till vilken de hade levererat spannmål. Officerarna stod vid tillfället ute på gården i porten mot gatan, där just en ung dräng kom gående förbi. De hejdade honom och sportde honom, om han inte ville låta värva sig, men då pojken att han inte ville vara med och började gråta, tog Baggenstiernana honom i kragen och släpade in honom på gården, där han helt frankt förklarade, att pojken hade fått tre karoliner i värvningspengar. Drängen nekade förstås och bad gråtande att  de skulle släppa honom.   Till slut lät de honom också löpa, och han försvann snabbt ut genom porten.

 

I samma veva fick Baggenstierna syn på bönderna inne hos Kopparslagaren och gick dit in. Där råkade han först på en äldre bonde som tidigare något försmädligt yttrat om värvarna, att ”om vi vore ute på gatan, så skulle vi väl skåla med varandra”.  Yttrandet hade retat Baggenstierna, som nu knuffade bonden för bröstet, så at han nu för omkull på golvet. Men han reste sig strax upp igen och bad om tillgift, ”om han sagt något”.

 

I en vrå av rummet stod Tierpsmjöljarens unge son, och till denne vände sig nu Baggenstierna och frågade vem han var. Pojken blev förskräckt och svarade att han var soldat vid Upplänningarna. Han kunde dock inte uppge namnen på översten eller andra officerare vid detta regemente, och när Baggenstierna därigenom förstod att han ljög, så slog han pojken över munnen, så att den sprang i blod. Därefter grep han honom i håret och släpade honom med sig in i ett annat rum, allt under det han fortfor att slå honom i ansiktet.

 

Bonden Per Jonsson i Onskarby försökte nu avstyra ytterligare misshandel med orden:

– Herre, gör icke så! Han är ingen lösdrivare, utan hans fader är gammal skattdragare och har allenast denne sonen som kan göra honom gagn!”

 

Men denna vädjan förklingade ohörd. Baggenstierna bara knuffade undan bonden, och sedan de övriga i rekryteringssällskapet jämte ett par andra i staden vistande officerare skyndat till, släpade de pojken med sig in i sitt rum. Där placerade de honom i en vrå, rekvirerade in öl och befallde honom att dricka. Pojken vägrade såväl att dricka öl som att ta emot de värvningspengar, som värvarna försökte truga på honom, och ytterligare misshandel förmådde ej heller göra honom mjukare. Slutligen skickade officerarna efter slottsvaktmästaren och beordrade denne att bura in den motsträvige pojken i slottsarresten.

 

Under tiden hade bönderna alltmera hunnit ilskna till, och när Baggenstierna ensam begav sig ut på gården, begagnade bonden Mats Andersson från Bro iTierp tillfället att fordra pojkens frigivande.  Baggenstierna svarade med att kn/uffa bonden för bröstet, men Mats satte sig därvid till motvärn, en annan bonde rusade till hans bistånd, och gemensamt drog de fänriken med sig och tryckte ner honom över en forskrinda med hö, varpå de börja­de klå upp honom med en käpp.

 

Men nu kom också de övriga of­ficerarna utrusande. Baggenstierna lyckades slita sig lös, drog värjan och gav Mats Andersson två hugg i huvudet och ett slag med flata klingan över ansiktet. Även löjt­nant Malmberg drog sin värja, och under det tumult, som nu följde, fick Mats Andersson ett värjstick i vänstra sidan och sparkar i buken och bröstet.

 

Kopparslagare Kihl rusade nu ut för att försöka få slut på bråket. Men fänriken satte knytnäven un­der hakan på kopparslagaren, knuf­fade undan honom och skrek:

— Du vore värd att jag rände värjan igenom dej för det du stämt bönderna på mej!

 

Befallningsman Hallbom kom gå­ende på gatan just som tumultet pågick inne på gården. En del folk hade under tiden samlats utanför kopparslagaregården, och på frågan om vad som stod på fick Hällbom beskedet, att värvare höll på att slå ihjäl en bonde.

 

Ögonblicket efter kom Mats An­dersson vacklande ut genom porten och föll ihop på gatan. I kölvatt­net följde hans broder, samt rekryteringsofficerarna. Båtsman Springer, som stod i närheten, var nära att träffas av ett värjhugg från fänriken, men lyckades i sista sekunden hoppa undan och hugget tog i porten. I stället gav Baggenstierna en av bönderna en örfil så att han tumlade över ända, samtidigt som fänriken röt:

— Du långe tjuver, du dör inte av detta, din sate!

Vändande sig till befallningsmannen, fortsatte fänriken:

— Vi har blivit överfallna av bönderna, och om vi ej få fred, så skjuta vi!

Men befallningsmannen drog sig snarast därifrån, “eftersom både gevaldigern, slottsvaktmästaren och en stadstjänare där voro”.

 

Efter den svåra misshandeln av Mats Andersson avstannade bråket, den slagne fördes till fältskären, och följande dag stod värvarna instäm­da inför rätta. Där hävdade office­rarna, att de blivit överfallna av bönderna, men samtidigt konstaterades, att fänrik Baggenstiernas värja var blodig på spetsen och rnittpå klingan. Det antogs också till en början, att det var Baggenstierna, som tillfogat Mats de svå­raste skadorna, och fänriken erbjöd honom förlikning. Men vittnesmå­len pekade på, att löjtnant Malm­berg inte heller var helt oskyldig till värjsticket i Mats Anderssons sida.

 

Efter första dagens rättegångsför­handlingar insattes officerarna i slottsarresten, och bönderna gick till sitt kvarter. Mats Andersson var emellertid mycket svårt skadad, men kunde i alla fall relatera sin syn på saken. Han uppgav därvid, att det var löjtnant Malmberg, som givit honom det svåra värjsticket och vägrade att ta emot förlikning. Efter några dagar avled han av si­na svåra skador.

 

Under de närmaste veckorna fortsatte rättegången. Efter en vec­ka i slottsarresten bekände Baggenstierna sin del i dråpet, men ytterligare vittnesförhör fastslog, att det dödande värjsticket utdelats av löjtnant Malmberg, och den 3 maj dömdes såväl löjtnant Malmberg som fänrik Baggenstierna till dö­den, den förstnämnde mot sitt ne­kande. Brukspatron Johan Malm­berg och sergeant Anders Giers, som också setts med värjor på går­den, ålades att med edgång bevisa sin oskuld till dråpet. Domen skul­le emellertid underställas hovrätten för prövning.

 

Hovrätten fann dock ej utrednin­gen i alla delar tillfredsställande, varför ärendet återförvisades. Nya vittnesförhör ägde rum och hela saken drog långt ut på tiden. Året gick tillända, påföljande år likaså, utan att slutligt besked kom. Först den 30 mars 1707 följde en ny sensationell fas i den sorgliga dråpaffären.

 

På morgonen sistnämnda dag upptäcktes nämligen, att Malmberg och Baggenstierna under natten rymt ur slottsarresten. Hur det gått till tycks aldrig ha blivit riktigt klart utrett; men någon synda­bock för rymningen skulle det ju finnas, och såsom den närmast an­svarige fick slottsvaktknekten givetvis sitta emellan. Den 8 juni avstraffades han med inte mindre än sju gatlopp.

 

De två rymlingarna infångades emellertid, och i september 1707 satt de åter i Gävlearresten avbi­dande sin slutdom. Rättvisans handhavare gjorde sig dock fortfarande ingen brådska, utan ärendet vand­rade fram och åter mellan dom­stolarna. Först den 6 oktober 1708 var hovrätten redo att avkunna sitt utslag, som lydde på dödsdom för löjtnanten, och den 18 november halshöggs löjtnant Stephan Malm­berg av skarprättaren Anders Pers­son Trafware på Gävle torg.

 

“Vilket” — som rådhusprotokol­let av samma dag säger — “skall meddelas landshövdingen”.

 

 

 

ERIK WICKBERG

————————-

september 02, 2013

Gå till Startsidan.   Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website