Teatern som var ett källarskjul – av Erik Wickberg

 

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

 

  

 

 

Källarskjulet som blev teater

 

   

 

Kvarteret Spektaklets utan min­sta tvekan mest omskrivna byggnad var det s. k, gamla operahuset, som inte bara givit kvarteret dess namn, utan även tilldragit sig ett vittom­fattande intresse i sin egenskap av stadens första teaterbyggnad.

 

På denna plats fanns under 1700-talets första hälft endast en stor källare med en skjulliknande över­byggnad. När källaren byggdes kan icke exakt fastställas, men dess his­toria kan i varje fal med säkerhet följas tillbaka till i slutet av juli 1729. Den finns då nämnd bland den fasta egendom, som tillhört krigskommissarien och landskamreraren Anders Brohm, och som då såldes på offentlig auktion.

 

Brohm ägde redan 1704 “en gård vid Söderport” närmare bestämt på västra sidan av Stora gatan” (Södra Kungsgatan) gentemot källartomten och möjligt är, att källa­ren fanns till redan då.  Vid auktio­nen 1729 inropades 13/14 av Brohms fastighet, jämte källaren m. m. av rådmannen Gustaf Hartman för 4115 da!s kopparmynt.

 

Nästa gång källaren nämnes är 1752 efter Hartmans död, då hans änka Catharina Lund sålde sin “här i staden neder om Södra tullen vid Stora gatan belägna gård nr 154 i l:a kvarteret, tillika med en stor källare gentemot över gatan på öst­ra sidan” mm. för 4,000 dal. kop­parmynt till landskamreraren Alexander Marcus Fo­rell,  vilken behöll den i fyra år.

 

Egendomens nästa innehavare blev medicine doktom Cornelius Hegardt (f. 1715, d. 1772), och köpesumman hade nu stigit. till 4.200 daler. Hegardt, som var bördig från Malmö, hade tagit doktorsgraden i Uppsala 1744 och kom 1754 som stadsfysikus (stadsläkare) till Gäv­le, där han verkade till sin död.

 

Det var väl också sannolikt 1772, som Hegardts fastighet inklusive källaren kom i lektor Eric Jo­nas Almqvists (i 1729, d. 1808) händer. Almqvist var kyrko­herdeson från Täby och hade själv efter sin studentexamen 1741 bedri­vit teologiska studier, erövrat ma­gistergraden 1752 samt efter något års docentur tillträtt en v. lektors­tjänst i Gävle 1758. Påföljande år lät han prästviga sig och utnämn­des 1766 till lektor i grekiska och hebreiska. Han var verksam i Gävle tills han i oktober 1774 blev kyrko­herde i Vändels församling av ärke­stiftet, utnämndes till prost 1777, blev teologie doktor 1779, kyrko­herde i Tierp 1789, professor i dog­matik i Uppsala 1790 och slutligen rector magnificus 1794.

 

Innan Almqvist lämnade Gävle för att tillträda kyrkoherdetjänsten i Vändel sålde han i maj 1775 sin fastighet i staden till intressen­terna i den därvarande tobaks­fabriken “Morianen“, näm­ligen “ädla och högaktade herrar, rådmannen och brukspatronen Friedrich Laurentz Strömbeck samt grosshandlarna Eric Wallberg och Cornelius Muller” för 9.000 daler kopparmynt” med tillträdesrätt så snart jag med de mina hunnit till Wändel avflytta”. I försäljningen ingick även den gamla källaren i kvarteret Spektaklet.

 

Några år före denna fastighetsaf­fär hade den s. k. Barnhusin­rättningen i Gävle tillkommit, vilken leddes av en direktion med landshövdingen i spetsen. Då den­na direktion 6 sept. 1776 samman­trädde, “förklarade herr landshöv­dingen och kommendören, högväl­borne greve Gyldenstolpe, huruledes i flera avseenden, men i synner­het till vinnande av herrar lands­hövdingarnas oftare tillsyn vore nö­digt, att barnhuset ej långt från Gävle slott vore beläget, till vilken ända herr greven och landshövdingen jämväl föreslog den nära intill slottet belägna gård, som grosshandlarna Wallberg och Mul­ler samt avlidne rådman och bruks­patron Friedrich Laurentz Strömbecks sterbhus intressenter äga, helst densamma även är med en vacker och rymlig trädgård försedd och för de vid barnhuset förefal­lande behoven nästan oumbärlig”.

 

“Grosshandlarna Muller och Wallberg gåvo väl uppå tillfrå­gan tillkänna”, heter det vidare i protokollet, “att uti händelse nå­gon handel om denna gård skulle kunna träffas, de ändå svårligen skulle kunna umbära trädgården därvid såsom högst nödig för deras med avlidne rådman Strömbecks sterbhus gemensamt ägande tobaks­fabrik, men efter någon överlägg­ning med häradshövdingen Nordin såsom kurator i Strömbecks sterb­hus och med landssekreterare Bryggen å sin frus vägnar begåvo de sig därtill att alltsammans, såväl hus och byggnader som trädgården, till barnhuset försälja emot den av dem erlagda köpesumman nio tu­sende daler kopparmynt”.

 

“Dock gjorde intressenterna sig det hopp, att herr landshövdingen och kommendören greve Gylden­stolpe såväl som herrar borgmäs­tarna Dahl och Ennes vore dem på allt sätt behjälpliga att emot årliga tomtören till bruk och nyttjande för tobaksplantage åt fabriken und­få så stor del av stadens jord, som emot trädgården svarar, vilket dem lovades, liksom herr häradshöv­dingen Nordin sig förbehöll, att ifall barnhusets särskilt ägande och gentemot stora byggningen belägna källarbyggnad med dess tomter icke skulle behövas, utan framdeles försäljas eller till någon del borthyras» han framför någon annan måtte bliva därtill berättigad emot skälig betalning eller hyra, varvid direk­tionen ej hade något att påminna”.

 

 

   

 

 

I ett helt nyligen utkommet sär­tryck ur “Från Gästrikland 1960” berättar rådman Sven Marin under rubriken “En gustaviansk lands­ortsteater” om det s. k. operahusets i Gävle tillkomst och skiftande öden. Han återger däri barnhusdirektio­nens protokoll av 6 juni 1785, var­av bl. a. Framgår,  att “det förra skjulet över källarna varit alldeles förfallet, så att ny betäckning där­över var högst nödig, fördenskull är under samma tak på källarna uppfört en teaterbyggnad under förmodan att genom bruket därav vid sina tider och tillfällen kun­na samla någon fond till en ny barnhusbyggnad”. Av hans i sär­trycket redovisade undersökningar beträffande teaterbyggnaden, vil­ken i senare litteratur kallas “ope­rahuset“, framgår att denna med all sannolikhet tillkom 1784.

 

Barnhusets verksamhet upphörde hösten 1787, varvid dess fastigheter inköptes av Gävle stad och själva barnhusgården väster om Södra Kungsgatan fr.o.m. 1788 för­vandlades till gästgivaregård, me­dan operan fortfarande fick tjänst­göra som teaterlokal, dock med fle­ra avbrott under längre eller kor­tare tid. Under kriget 1788—90 ut­nyttjades lokalen alltså till “exercishus” för stadens militärkårer, ävensom till “marketenteri” och in­kvarteringsställe för det sjuka krigsfolket, och först 1793 tycks tea­terverksamheten därstädes ha kun­nat återupptagas. Under en fyraårsperiod 1798—1802 var teater­verksamhet helt enkelt förbjuden i akademi- och gymnasiistäder. och dit hörde som bekant även Gävle. Orsaken till förbudet mot skådespel var, att “flera skadliga följder i an­seende till den studerande ungdo­men därav kunde befaras”.

 

Ännu ett avbrott i teaterverk­samheten följde med krigsutbrot­tet 1808 och pågick till 1812, varun­der lokalen togs i anspråk för mili­tärinkvarteringar och som förråds­plats. Sedan följde åter en tidspe­riod, då den gamla teatern verkli­gen utnyttjades för sitt ändamål. Denna period varade till 1837.

 

I och med tillkomsten av ett nytt “spektakelhus” i Gävle» beläget på en tomt, som numera ingår i esplanaden mitt emot högre allmänna läroverket och invigt 1840, ansågs operahuset på Gamla Söder över­flödigt och ombyggdes till auktionskammare, ett ändamål som det sedan kom att tjäna i över hundra år. När det 1956 äntligen blev hög­aktuellt att riva byggnaden för att tillgodose bla. trafikens krav på en bredare Kungsgata, framkallade detta som förut nämnts en het de­batt, som slutligen resulterade i ett beslut om en vetenskaplig under­sökning av huset.

 

Vid undersökningen, som verk­ställdes under vintern 1956—1957 under ledning av amanuensen vid Nordiska museet Jan Brunius, på­träffades en del Intressanta såväl byggnads- som teaterhistoriska de­taljer, men själva byggnaden hade under tidernas lopp undergått så många och omgripande förändring­ar, att bärande skäl icke ansågs föreligga för dess bevarande genom eventuell flyttning till annan plats.

 

Därmed var också gamla operans öde beseglat, och 1957 försvann dess sista rester i grävskopans hårda famntag.

 

 

 

Skomakarens iskällare

 

 

 

Även Ur “operahälften” av kvar­teret Spektaklet har under tidernas lopp skett ett par utbrytningar, som av allt att döma ägt rum under se­nare delen av 1700-talet. De kom slutligen att utgöra tomterna n:ris 3 och 4 i kvarteret, båda med adressen Källargränd 4.

 

   

 

Tomten nr 3 utgjordes av en tämligen rymlig källare, sannolikt uppförd på 1760-talet och försvun­nen först sommaren 1959. Den till­hörde den tidigare omnämnde sko­makaremästaren Anders Camin (f. 1734), men skiftades efter hans bortgång mellan barnen och änkan, Malena Törnberg, vilken sistnämn­da trädde i nytt gifte med skoma­karemästaren Lars Mörtenberg. I ett magistratsprotokoll från 1838 kallas stället “iskällareplatsen”, och det troliga är väl där­för, att den vid denna tidpunkt nyttjades för förvaring av is.

 

Genom nya arvsskiften och del­försäljningar blev det så småning­om så många delägare i denna käl­lare, att andelarna kom att bokfö­ras i sextondelar,  men genom flera köp åren 1834—1852 samlades åter alla delarna under samme ägare, kopparslagaren och rådmannen E.G. Sandström, i vars släkt den kvarblev till 1913, då den inköptes av Viktor Andersson. Denne hade tidigare varit skogvak­tare i Grinduga men slog sig på affärer i Gävle och behövde källa­ren som upplagsplats. Den kom 1928 genom köp i major O. Tholléns händer och slutligen 1957 i Gävle stads ägo.

 

 

 

 

Det  Wixnerska vagnslidret

 

Omedelbart söder om den Mörtenbergska “iskällaren” och med samma gatuadress som denna fanns vid mitten av 1700-talet det s. k. Wixnerska vagnslidret, ägt av han­delsmannen Wixner. Detta li­der inköptes 1860 av handlanden Carl Henrik Wedin och övergick 1898 i kopparslagare Gus­taf Adolf Tholléns ägo. Det tillhörde sedermera den Thollénska släkten ända till 1957, då den jämte ovannämnda källare köptes av Gävle stad.

 

Ursprungligen vagnslider, utnytt­jades byggnaden senare i flera de­cennier som skrothandel. För det­ta ändamål förhyrdes den 1898 av J. F. Hessel, som där under blygsamma former grundade den rörelse, vilken sedermera vuxit ut till den kända firman AB Hessels Skrotaffär. När denna affär flytta­des till annan lokal, etablerade sig Viktor Anderssons skrothandel i f.d. Wixnerska vagnslidret samt efter­följdes i sin tur av en annan firma i samma genre, som sedermera blev den inom antikvitetsintresserade kretsar välkända, alltjämt existe­rande Auktionshallen. Den sist­nämnda disponerade lokalen till sommaren 1959 då all den gamla bebyggelsen i kvarteret revs bort för att lämna plats för modernare fastigheter.

 

 

   

 

 

ERIK WICKBERG

—————————-

augusti 15, 2013

 

Gå till Startsidan.   Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website