Stenebergs sockerbruk – av Ulf Kriström

 

Stenebergs sockerbruk – av Ulf Kriström

 

Publicerat i Gefle Dagblad  5 mars 2009

Tillhör Åke Nyléns tidningsurklipp

 

Godissug skapade detta hus

 

 

Ni tänker förmodligen aldrig på det, ni som bor omkring Stenebergsparken, men ni har en riktig sevärdhet alldeles om knuten: Stenebergsladan.

 

Fast lada…nej, det är fel ord. Det handlar om en av Sveriges äldsta be­varade industribyggnader.

 

Stenebergs sockerbruk hette den, fabriken som några köpmän i Gävle i slutet av 1730-talet hade börjat fun­dera på att bygga. De insåg att raffi­nerat socker, som några av stadens skeppare fört med sig hem från sina seglatser, var en produkt som hela Sverige skulle älska. De hade aldrig smakat något liknande, det var rent himmelskt.

 

Det gällde bara att starta en fabrik innan någon annan hann före.

 

De vände sig till den ansedde slotts­byggmästaren Peter Gerdes, som gned sig om hakan och drog sig till­baka i någon månad. Sedan kallade han på beställarna och presentera­de ritningar på inte bara ett stort ändamålsenligt timmerhus med brant tak och takkupor utan också en kontorsbyggnad och några arbe­tarbostäder.

 

Köpmännen kunde bara inte vän­ta på att få komma igång. De hade knappt tid att titta närmare på Ger­des skisser.

 

Bygget inleddes samtidigt som de förhoppningsfulla köpmännen ordnade med sina importkanaler så att leveranserna skulle börja fly­ta in när husen stod klara. Och 1739 var produktionen igång i det pam­piga fabrikshuset.

 

Initiativtagarna hade räknat rätt. Sockerprodukterna blev en omedel­bar succé, och affärerna rullade på till och med bättre än vad de hade hoppats.

 

Men 1771 var det slut på framgång­arna. Vad som hände är svårt att få grepp om så här långt efteråt, kanske blev maskinutrustningen omodern och produktiviteten för låg. Lönsamheten dök i alla fall, och ingen orkade ta tag i problemen.

 

Produktionen upphörde, och fabriken låg i träda ända fram till 1784 då de rika och mäktiga köpmännen Peter Brändström, Daniel Elfstrand och Samuel Valley – tre av stadens mäktigaste män genom tiderna – lät rekonstruera företaget och drog igång produktionen igen.

 

Kanske hade produktutveckling­en nått nya höjder då, kanske hade marknadssituationen förbättrats. I alla fall så lyckades den nya sats­ningen, och socker raffinerades år efter år ända fram till 1842 då kon­kurrensen hade skärpts (bland an­nat hade inhemsk odling av socker­betor inletts) och Gävlefabriken stängdes.

 

Därefter var det under några år värdshus i lokalerna innan G.E. Küsel startade en segelduksfabrik där.

 

 G.e. Küsels gravkors

 

Av någon anledning misslyckades den satsningen, och 1847 togs loka­lerna över av Carl Fredrik Lindahl, som behövde en plats att förvara gjutmodellerna till sin nystartade mekaniska verkstad.

  

1893 behövde Lindahl och hans kompanjon David Runer (Lindahl & Runer är en framgångssaga i sig) inte den gamla sockerfabriken läng­re, så Gävle stad övertog hela kom­plexet med byggnader och mark.

 

Allt har sedan dess rivits utom själva fabriksbyggnaden. Den har fått stå kvar trots att den i omgång­ar stått tom, och dessutom har den med jämna mellanrum fräschats upp och restaurerats. Fattas bara annat, huset är byggnadsminne se­dan 1977.

 

Detta är dock också ett problem. Byggnadsminnesmärkningen med­för att man inte kan göra några in­grepp i huset, och därför är det oin­tressant för eventuella hyresgäster.

 

Länsmuseet har under ett antal år använt byggnaden som lagerlokal, men numera står den tom. Tämli­gen nyrustad, pampig och vacker. Men tom.

 

Ulf Kriström

 

—————————-

maj 01, 2013

Gå till Startsidan Sammanställt och kompletterat med bilder av

lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website