Södra Strandgatan 12 samt Petrégatan 2 och 4 – av Erik Wickberg

 

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

 

  

 

 

 

 

Många små pusselbitar i en stor tomt

 

 

l:a pusselbiten: Reinbothsdelen

 

Vid den Reinbothska fastighetens klyvning 1753 tillföll som redan nämnts den östra halvan fiskaren Johan Otto Wixner d ä. (f. ca 1704, d. 1769). I stadens äldsta tomtbok är denna tomt betecknad med numret 74. Wixner, som var gift med Catharina Brundin, tycks vid sitt frånfälle ha haft endast en bröstarvinge, sonen Erich   (1 1735, d. 1796), vilken också tog gården i arv efter fadern,

 

Erich Wixner den äldre kallas i kyrkböckerna »skeppare», men finnes icke inskriven på Gävle sjö­manshus. Möjligen kan härav dra­gas den slutsatsen, att han endast fört någon mindre slup i inrikes kustfart. På äldre dagar tycks han dock ha slagit sig på affärer i land, och angives i handlingar och pro­tokoll som dels »handelsman», dels »hökare». Allt tyder emellertid på, att hans rörelse gått bra, och sin förmögenhet placerade han i både fartyg och fastigheter.

 

Under Erich Wixners tid på går­den inträffade också den stora tomtregleringen, varvid han fick avstå mark såväl till den blivande Södra Strandgatan som till grann- tomten nr 76 på västra sidan, men i stället fick han som kompensation tomtmark från sin östra granne (nr 73), så att hans tomtareal lik­väl uppgick till 1940 kvadratalnar, däri inberäknat även granntomten nr 75, som han tidigare förvärvat.

 

Med sin maka Anna Helena Phragmén upprättade Erich Wixner strax före sin död 1796 inbördes testamente. I makarnas förmögen­het ingick då bi a. jakten »Unga fru Elisabeth» om 32 svåra läster, värderad till 1000 rdr, och ett fler­tal fastigheter, bland dem egendo­men Östra Holmsund.

 

Det vill synas som om sterbhuset skulle ha fortsatt Wixners affärs­rörelse, nu främst under ledning av äldste sonen Johan Otto Wixner d. y  (f. 1768, d. 1834) men affä­rerna gick i fortsättningen tydligen inte lika lysande som förut.  Redan 1798, två år efter faderns död, var sålunda Johan Otto på obestånd och måste bjuda sina borgenärer ackord. Sedan även modern gått bort, vill det synas som om boet auktionerats bort; i varje fall ro­pades den gamla gården vid ån in 1806 av den yngre sonen Eric Wixner d. y. (f. 1771, d. 1839), så mycket mera förklarligt som ju brodern Johan Otto redan hade egen gård, vilken han — såsom nämnts i föregående kapitel — fått inlösa av syskonen.

 

2:a pusselbiten: Skräddartomten

 

Genom Eric Wixners ingripande hade dock redan 1805 fädernegår­dens areal utökats även med den närmaste granntomten nr 73 (se­nare nr 96) i öster. I denna gård bodde i slutet av 1600-talet Mäster Erich Skräddare, vars mera bor­gerliga namn var Erich Pers­son Ö(d)man (d 1726). Efter dennes död kom gården i händerna på vägaren eller vågskrivaren Petter Wettersand, sanno­likt dock utan att något fastebrev utfärdades, vilket möjligen kan sammanhänga med någon släktskap dem emellan.

 

3:e pusselbiten: Måns Torkels

 

 

   

 

Nio år efter skräddarmästare Öd)mans frånfälle gick en av hans närmaste grannar ur tiden, Det var borgaren Måns Torkelsson (d. 1735), som hade sin gård längs »gränden». Hur trångbott det i själva verket var i denna trakt framgår av att Måns Torkelssons hela fastighet var endast 35×12 alnar eller i modernt mått 20,8 X 7,1 meter.

 

När maken nu var borta beslöt änkan sälja gården, som var be­lägen »på Islandet nedanför Källan bredvid Per Moritz och ovan Wettersands gårdar», till grannarna på ömse sidor vägaren Petter Wettersand och skepparen Nils Strandberg, »till deras bättre utrymmen», som det heter i råd­husrättens protokoll. Köpesumman var 300 dal kopparmynt, och i april 1746 fick de nya ägarna, av vilka Wettersand då redan var död, fasta på gården, som samtidigt de­lades dem emellan och sammanslogs med deras respektive fastig­heter.

 

Sannolikt någon gång under 1760-talet synes den sålunda utöka­de Wettersandska fastigheten på ett eller annat sätt ha övergått i andra händer. I början av 1770-talet uppges sålunda såsom dess ägare till hälften vardera »inspek­tor Sven Hedmarks änka» Anna Lisa Lassbohm (d. 1807) och hennes syster »mademoiselle Lassbohm» (d 1797) döttrar till framlidne kofferdiskepparen Johan Lassbohm (Laxbohm). Båda dessa damer var vid denna tidpunkt rätt till åldern komna, och deras gård var likaledes tämligen skröplig.

 

I februari 1796 fann stadens brandsynemän nödvändigt påpeka för de styrande, att »den s k. Laxbomhska gården ar så förfallen och vådelig, att den med allra första antingen bör repareras eller och alldeles nedrivas», och sedan frå­gan varit på tapeten flera gånger under året, fick rådman Valleij i uppdrag att underhandla med de gamla damerna om stadens inlösen av fastigheten, som då av bygg­mästare Pousette värderades till högst 180 rdr riksgälds. Magistra­ten var också för en inlösen, men borgerskapets äldste satte sig där­emot, och så förföll saken.

 

Redan samma år tycks dock går­den i alla fall ha bytt ägare, ty 12 mars 1798 erbjöds den ånyo sta­den till inlösen, denns gång av handelsbokhållare Nils Wester- ström, som 1796 köpt den av handlanden Otto Sjöbergs änka i Falun, Anbudet, som nu lydde på 450 rdr riksgälds, avböj­des emellertid av staden, särskilt som »gården ej är hinderlig för regleringen».

 

Strax före sin död (1804) upprät­tade Westerström följande testa­mente, som den 2 juni samma år inlämnades till rätten:

 

Enär min i livstiden k. hustru för mig saligen avsomnat och den Högste Guden ej behagat välsigna oss med några bröstarvingart alltså vill jag, att allt det som efter min, Give Gud, saliga bortgång ur tiden skall bliva i behålls, sedan skuld blivit betald och jag anständigt blivit begraven, skall tillfalla den här varande Barn­husinrättning, varigenom något fat­tigt barn, vilket vällovl. Direktion på sätt vanligt sker antager och till fostran föräldrarna utsätter, torde kunna utstyras.

 

Till Executores Testamenti utser och anmodar jag herr stadsmajoren och riddaren Samuel Walleij och herr rådmannen Benedict Bergklint, vilka benäget verkställigheten härav torde besörja. — Att detta vilket jag med moget betänkande och av fri vilja förordnat, är min yttersta vilja, det varder med mitt namns och sigills undersättande uti närstående vittnens närvaro bestyrkt.

Gefle den 9de Maji 1804.

NICOL:s WESTERSTRÖM

 

 

  

 

Huruvida Valleij tidigare för­värvat f. d. Lassbohmska gården på Gamla Söder av Westerström, eller om han efter Westerströms bort­gång kommit över densamma, fram­går inte av tomtböekerna och har ej heller kunnat verifieras i andra handlingar. Själv avled Valleij nå­got år senare (1805), varvid sterbhuset sålde fastigheten till kofferdiskepparen Mathias Högman för 550 rdr riksgälds, men nu upp­trädde handelsbokhållaren Eric Wixner med yrkande att som nabo få inlösa gården, »helst de på hela denna trakt små och smala tomter med tätt sammanbyggda och för eldsvåda farliga hus, vilka om­ständigheter i synnerhet inträffa vid kärandens och Högmans nyin­köpta gård, skola vara ögonskenliga bevis för nödvändigheten av hans påstående, som, för att vinna bifall han hoppas knappt skall behöva understöd av det, ehuru stora tillagda skälet, att hans tomt desto mera tarvar denna förökning, som den, då en del därav kommer att bortgå till Södra Strandgatans full­följande och reglering, därigenom skulle bliva ännu mindre och för trängsel nästan ej kunna bebos».

 

Wixner fick sin önskan om denna fastighetsutvidgning tillfredsställd.

 

Det framgår icke klart av hand­lingarna, om Wixner verkligen löst in gården, men om så verkligen skett, måtte han i alla fall snart ha gjort sig av med den igen. I husförhörslängden finns anteck­nat, att f. d. Lassbohmska gården blev »nedriven och borttagen 1807», dvs samma år som Wixner gifte sig med Sofia Magdalena Hammar (d. 1832) och bosatte sig hos sin svär­fader.

 

Året därpå (1808) tycks den gam­la söderfastigheten också ha fått ny ägare, i varje fall namnes då som där boende kofferdikaptenen Pet­ter Wedin (f. 1762, d. 1830).

 

Wedin var bördig från Öregrund, gick till sjöss som 18-åring och seg­lade från Stockholm till 1790, då han som styrman inskrevs på Gävle sjömanshus. Sex år senare blev han borgare och skeppare i staden samt befälhavare på briggen »Eleonore» (37 sv. läster), varefter han i tur och ordning förde briggen »S:te Petter» (44 läster) 1797, briggantinen “Nordstjernan” (74 läster) 1798, briggen “Gustafva” (83 läster) 1799—1804 och skeppet “Entreprise” (124 läster) 1810—1821.

 

Från hans äventyr på haven kan nämnas, att han hösten 1808 fick uppdraget att till Stockholm över­föra sex i Gävle för kronans räk­ning byggda kanonjullar, vilket så när gått riktigt galet. Han avseg­lade från Gävle den 26 september 1808, men råkade påföljande dag ut för svår storm, så att han måste söka nödhamn, Då det visade sig omöjligt att ta sig in i Bilhamn, nödgades han slutligen ankra utan­för Bilskaten, där den lilla flottiljen stannade över natten. Påföljande morgon fortsattes den avbrutna re­san, men därvid visade det sig stört omöjligt att lätta draggen till »slu­pen nr 34», varför 12 famnar av draggtåget måste kapas och jämte draggen förlorades.

 

När 1822 granntomten blev till salu, inköpte Wedin även denna, varpå de två fastigheterna sammanslogs och i fortsättningen betecknas nr 95 i stadens tomtböcker.

 

   

 

 

4:e pusselbiten: Rogstadii gård

 

I stadens torntböcker anges 1700-talstomten nr 71 (senare 95) i första kvarteret som det egentliga ursprunget till den nuvarande fas­tigheten Södra Strandgatan 12— Petregatan 2. Som så mycken an­nan mark i denna del av staden tillhörde nr 71 rådmannen Pet­ter Strömbäck omkring år 1700, och att följa dess historia längre tillbaka torde kunna räknas till de uppgifter, som får anses hart när olösliga.

 

Av olika handlingar från denna tid framgår emellertid, att Strömbäck 1706 sålde tomten till Anders Wandin (d. 1714) för 350 dal. kopparmynt och att den var belägen “strax intill Hans Linds gård” på Islandet, Efter Wandins död gifte hans änka, som hette Ingrid Nilsdotter om sig med fiskaren och borgaren Nils Ersson Munck (f. ca 1693, d. 1755), som därmed blev husbonde på gården. Vid fastighetsinvente­ringen i staden 1758 namnes som gårdens innehavare Muncks änka, dvs hans andra hustru Catharina Svensdotter Sten (f. ca 1692, d. 1761). och där bodde då även hans dotter Anna och måg fiskaren Eric Rogstadius. (d.1760).

 

Eric Rogstadius hade flera barn, bland dem sönerna Eric (f. ca 1756, d. 1790) och Jonas. Sonen Eric kom på något obekant sätt att bli ägare till halva gården men ge­nom testamente av 5/12 1789 för­ordnade han att hans gårdsdel ef­ter hans död skulle tillfalla brodern Jonas äldste son Eric (f. 1780).

 

Den andra gårdshälften däremot delades efter föräldrarnas frånfälle av barnen, varefter nyssnämnde fiskaren Jonas Rogstadius (f. 1745) löste ut sina medarvingar 1794. Ännu medan modern, Anna Munck levde fick även denna gård avstå mark, inalles 334 kvadratal­nar, som staden inlöste 1809 för anläggandet av Södra Strandgatan, men å andra sidan fick också gårdsägaren en viss komplettering i tomtmark från närliggande fastig­heter.

 

Rogstadiussiäkten satt sedan kvar på gården till 1822, då den såldes till närmaste grannen, kofferdikaptenen Petter Wedin (f. 1762, d. 1830), som slog tillsam­mans den med sin andra fastighet. En anteckning i husförhörslängden för 1821—1825 om att “går­den är nedriven och borttagen”, tyder på att åtgärden skett på ini­tiativ av den nye ägaren. Någon ny byggnad tycks inte heller ha upp­förts i den rivna gårdens ställe un­der de närmast följande åren.

 

Wedin, vars hustru Elisabeth Ca­tharina Lindman (f. 1761, d. 1822) avled i december samma år som nyssnämnda gårdsköp avslutats, gifte ganska snart om sig med An­na Forssberg (f. 1778) vilken se­dermera bodde kvar i fastighe­ten även efter makens bortgång.

 

Under de senaste hundra åren har fastigheten ideligen bytt ägare. Bland de tidigare av dessa kan nämnas vinhandlare Joachim Ferdinand Zetterström, som vid mitten av förra seklet även bedrev rederirörelse vid si­dan av sina övriga affärer. Den av honom 1838 grundade vinhandels­firman, som fanns kvar ännu ett stycke inpå 1900-talet hade kon­tor och minuthandel i huset Drott­ninggatan 39 (Järnvägshotellet), och äldre gävlebor har säkerligen ännu i gott minne de målade glas- skyltar, som täckte alla tomma väggytor mellan dörrar och föns­ter mot Centralplan, varje skylt med sin jättestora butelj, som reklamerade för olika vin- och konjaksmärken.

 

Adelsmannen, kräftan och eken är enligt ett gammalt bekant tale­sätt sällsynta företeelser norr om Dalälven och namnet von Ste­dingk i en gammal södergårds ägarelängd verkar därför också en smula främmande. Den medlem av nämnda ätt som 1857 inköpte går­den, tillhörde ättens friherliga gren och bar förnamnen Carl Adam Bogislaus Styrbjörn. Född 1801 inskrevs han som 12-åring (!) bland Svea livgardes underof­ficerare, ett på den tiden långt ifrån ovanligt sätt att tillförsäkra våra regementen blivande officersämnen. Han avancerade så småningom till kapten och tjänstgjorde bl. a. under drygt två decennier som ordonnansofficer och senare adjutant hos ko­nungen.

 

Det var ett par år efter sitt av­sked ui krigstjänsten 1855 som von Stedingk blev gårdsägare på Gam­la Söder i Gävle, och den närmaste orsaken härtill torde väl ha varit hans giftermål med Emma Maria Sofia af Nordin, dotterdotter till gävleborgshövdingen Johan Mag­nus af Nordin, vilken som bekant på sin tid höll “hov” på Forsbacka bruk. Enligt “Adelns ättartavlor” hade också von Stedingk ekono­miska intressen i ett av landskapets järnbruk, nämligen Oslättfors. Han bosatte sig på äldre dagar i Lillkyrka (Örebro län) där han avled 1882.

 

Emellanåt bytte fastigheten ägare flera gånger i mycket rask följd. Konsul Robert Rettig köpte den sålunda 1864 för 16.000 riks­daler, avyttrade den ej fullt tre år därefter för 24.000 kr., återköpte den i april 1881 för 19.000 kr, men överlät omedelbart köpet på Gävle sjömanshuskassa, som i sin tur redan i maj samma år transpor­terade köpet på disponent V. Lönner.

 

Omkring senaste sekelskiftet blev det tvättinrättning i den gam­la gården. Det var den dåvarande ägaren, kakelugnsmakaren J. W. Eklund som försökte sig på denna form av affärsverksamhet, men affärerna gick tydligen inte så värst lysande. 1903 såldes fastigheheten sålunda exekutivt för 44.470 kr till AB  Gefle Tvättinrättning som 1912 övertogs av murarmästare Carl Gustaf Henning Jonsson, och därmed ändrades också firmanamnet till Gefle Ångtvättinrättning. Dess stora skylt hänger ännu den dag som är kvar på gården, ehuru fir­man upphörde med sin verksamhet redan 1945.

 

Belysande för det virrvarr i tomthänseende, som tidigare rådde inom detta kvarter, är att ännu i sdutet av 1930-talet ett litet markstycke där befanns tillhöra staden och måste friköpas 1953 av det Jonssonska sterbhuset. Tre år se­nare köptes samma stycke tillbaka av Gävle stad samtidigt som staden förvärvade även den övriga tomten för en total köpesumma av 96.000 kr.

 

 

Gården som blev Petregata

 

Längst österut i kvarterets kåkmyller. där av gammalt en gränd strök fram mellan Islandskällan och åstranden, fanns i slutet av 1500-talet en lång smal tomt, som sträckte sig ända från ån upp till Islandsgatan. Fastigheten ifråga, som under 1700-talet betecknas som nr 70 i första kvarteret, omta­las redan i ett köpebrev av 7 juni 1590, då dess numera tyvärr okände ägare sålde en fjärdedel av sin mark till borgaren Olof Ersson “för 10 skeppund stångjärn”.

 

Sedermera, sannolikt under se­nare hälften av 1600-talet, kom fas­tigheten i borgaren Jonas Nils­son Schalmans (d. 1711) be­sittning, möjligen genom arv efter svärfadern Olof Johansson Kesker. Av rådhusprotokollen att döma tycks denne Schalman ha varit en rätt vidlyftig herre, vars namn med jämna mellanrum förekommer i mer eller mindre misskredi­terande sammanhang. Under Karl XI:s krig på 1670-talet tjänstgjorde han som korpral i stadens borgar­garde och anklagades därvid för att ha försummat vakten och suttit hos en annan av korpralerna, vågmäs­taren Peder Nilsson Hörn, och kal­lat officerarna för “hundsvottar al­lehopa, sägandes att de ej kunde föra någon musköt”. Då och då skymtar hans namn också i sam­band med en del skumma tomtaf­färer. Men inte nog därmed! På vå­ren 1679 avled hans hustru Brita under sådana omständigheter att anledning ansågs föreligga misstän­ka Schalman för att ha bragt henne om livet eller i varje fall verksamt ingripit för att påskynda hennes bortgång. Han ställdes därför inför rätta, varvid en del för honom komprometterande vittnesmål av­gavs, men själv nekade han ener­giskt till alla anklagelser. Rättens utslag blev också till slut frikän­nande, sedan doktor Bastian Poppelman intygat, att Schalmans hustru avlidit av lungsot.

 

Schalman hade i sitt äktenskap en dotter Carin och efter moderns död utsågs till hennes förmyndare borgarna Nils Root, Jacob Ruus och Lars Andersson Rotskiär. Hen­nes mödernearv disponerades emellertid så illa av fadern att för­myndarna i oktober 1688 begärde arvets utbetalande, särskilt som också dottern Carin klagade över att Schalman alltsomoftast kom hem drucken och då gick löst på dotterns kistor och andra tillhörigheter och högg sönder dem. Hon begärde därför att få komma i tjänst hos någon annan och rät­ten beslöt också, att Jacob Ruus skulle taga flickan hem till sig, var­jämte Schalman ålades att utlämna hennes mödernearv.

 

Vid mogen ålder trädde Carin Schalman (d. 1703) i brudstol med borgaren Hans Olsson Lind» vilken efter hustruns död gifte om sig med Margareta Swensdotter. Den sistnämnda in­gick i sin tur efter Hans Olsson Linds död nytt gifte med borgaren Pell Persson Thelin, som med tiden blev ägare till den Schalmaiiska fastigheten.

 

Jonas Schalmans andra hustru, vars namn hävderna icke har be­varat, avled först 1724, men redan dessförinnan (1720) hade Hans Linds dotter (Schalmans dotter­dotter) Brita gift sig med skepparen Elias Jonsson Bogren, och genom arv kom därför den sydligaste fjär­dedelen (sedermera betecknad som nr 68) av Schalmanska fastigheten att tillfalla Bogrenska familjen.

 

Ytterligare en tomtdel (nr 69), belägen omedelbart norr om den Bogrenska, försåldes 1734 av Peter Thelin till mätaren Eric Wahlund.

 

Omkring hälften av den ur­sprungliga “stamfastigheten” fanns emellertid kvar i den Thelinska släkten och förblev så helt ända fram till 1797. Den var då delad i två hälfter mellan arvingarna. Den ena gårdshalvan såldes emellertid sistnämnda år till sadelmakaren Anders Reuterström (f. 1733, d. 1816), och inlöstes efter dennes död av Gävle stad i juli 1818, och i december samma år in­köpte staden även återstoden av skeppstimmermannen och sjöman­nen Daniel Hult, i vars ägo den kommit genom hustruarv. Han var nämligen gift med Catharina Thelin (f. 1755).

 

Hult (t 1752) var född i Östergyllen och arbetade vid skeppsvar­vet i Stockholm, innan han 1785 kom till Gävle och mönstrade som timmerman på ett gävlefartyg. Han deltog 1790 i den transport som från Gävle avgick till Helsingfors och var avsedd för det då pågåen­de kriget mellan Sverige och Ryss­land. I Gävle sjömanshus rullor kvarstod han till 1805, men avfördes det året, “då icke någon tidning har varit som kan förtälja vart Hult tagit vägen, utan han har blivit an­sedd föi döder”.

 

I stadens dödbok för 1805 finns också mycket riktigt angivet att själaringning en timme ägde rum den 25 aug. efter besättningen på skeppet “Jaså” (116 läster) som för­svunnit i Nordsjön med man och allt 1804. Skeppet fördes av kofferdikaptenen Peter Lindgren (Se kapitlet »Löfska gården»!) och bland den i övrigt 12 man starka besättningen nämnes även »sjöman Daniel Hult».

 

Därmed var i själva verket “stamfastighetens” nr 70 historia färdigskriven och den utplånades fullständigt ur stadens tomtregister. 354 kvadratalnar togs av des,? areal till den nya Strandgatan, 508 kvad­ratalnar försvann i den nya “tvär­gatan” (numera Petregatan) och resterande 188 kvadratalnar upp­delades på närliggande tomter.

 

 

Gävle Vapens andra pusseltomt

 

Det Bogrenska hustruarvet

 

Liksom tomten nr 2 i det nuva­rande kvarteret Gävle Vapen är också tomten nr 3 därstädes hop­fogad av åtskilliga äldre små pus­selbitar, och två av dem härleder sig från den stora Schalmanska fas­tigheten, varom föregående kapitel handlar. Det är de två tomterna med 1700-talsnumren 68 och 69.

 

Den förstnämnda av dem (nr 68) kom som nämnts på 1720-talet i skepparen Elias Jonsson Bo­grens ägo, då denne äktade Jonas Schalmans dotterdotter Brita Hansdotter Lind.

 

Huruvida Bogren var infödd gävlebo eller var hans vagga eljest stod, är icke bekant. Hans sjömanstid inföll före sjömanshusets till­komst 1754, då han tydligen redan hade slutat befara haven som skep­pare och i stället blivit anställd som lots. Så mycket är emellertid bekant om honom, att han 1732—1736 var befälhavare på jakten »S:te Johan­nes» (18 1/2 svåra läster), byggd 1726 i Gävle av furu »och ärnad till klink», men 1732 ombyggd och för­ändrad till kravelL I denna Jakt ägde Bogren själv en fjärdedel, och det är icke uteslutet att han även före 1732 var fartygets skeppare, men det hade då inget fribrev, »enär det tillförne gått på inrikes orter och till Stockholm, undantagandes i sommar (dvs 1732), varmed de gjort en resa till utrikes orter».

 

Två av Bogrens söner, Johan (i 1734) och Elias (f. 1742) gick i faderns fotspår. Den yngre av dem, Elias, tog som 15-åring hyra hos skeppare Mathias Hallgren på jak­ten “Margreta” (23 läster) och »blev borta och död på hemresan från Danzig uti oktober månad anno 1758». Hans broder, Johan Bo­gren (d. 1791) blev liksom sin fa­der skeppare, fick burskap i staden 1760 och anförtroddes sedan befälet på flera av gävleflottans större far­tyg. Han förde sålunda 1760—1763 skeppet »Gestrikeland» (133 svåra läster), 1764—-1773 skeppet “Anna Catharina Elisabet” (210 läster), som han dock förlorade sistnämnda år, då fartyget en novemberdag för­liste utanför Sandhamn, 1774—1776 snauskeppet »Gevalia» (130 läster), 1780—4782 briggantinen »Emanuel» (70 1/2 läster) samt 1783 galeasen »Cletus» (32 läster).

 

Det var denne Johan Bogren, som efter faderns frånfälle blev husbon­de i gården. På äldre dagar slutade han tydligen att segla som kofferdikapten och blev dykerikommissarie, ett slags kustuppsyningsmam Han var gift två gånger, och inte långt efter vigseln med sin andra maka, Fredrica Maria Kling (d. 1808) upprättades dem emellan 1767 ett inbördes testamente, som tillför­säkrade den efterlevande av dem rätten att sitta i orubbat bo. Det vill emellertid synas, som om änkan mycket snart skulle ha beslutat sälja gården, ty redan ett par år efter makens död återfinnes hon i husförhörslängden boende i första kvarterets västra del.

 

Som ägare av gården på Gamla Söder namnes nu i stället fiskaren Johan Holm (f. 1762, d. 1809), Familjen Holm tycks ha bott kvar i gården till omkring 1812, de sista åren dock endast familjens barn, sedan modern efter makens bort­gång blivit  svagsint och förts till hospital.

 

I september 1813 gick gården på auktion och inropades därvid av »kofferdikapten Berglunds än­ka» för 70:16 rdr banco, men in­ropet transporterades av henne omedelbart på styrman Gabriel Korsseman, som fick fasta på gården 1814. Vad som föranledde Korsseman till detta köp, förblir väl för alltid en gåta. Kanske låg det någon spekulation bakom affären, ty tomtboken upp­lyser mycket lakoniskt om, att den gode styrmannen redan i februari samma år (1814) transporterade kö­pet på Gävle stad »mot åter­stående köpesumma och omkostna­der, tillsammans 72 rdr banco. Detta skedde i samband med att Korsseman vid samma tidpunkt också var inblandad i en gårdsaffär, gällande hans faders fastighet strax intill.

 

Gävle stad behövde för övrigt komma åt denna tomtmark, av vil­ken 128 kvadratalnar utlades till gatumark och 360 kvadratalnar sammanslogs med grannfastigheten nr 72 (senare nr 94), som numera räknas som »stanfastigheten» till Gävle Vapen nr 3.

 

 

 

 

En skeppargård i Gävle Vapen

 

Från den stora Schalmanska fas­tigheten avstyckades som ovan nämnts en tomt (nr 69, senare nr 92) 1734, vilken dåvarande ägaren Petter Thelin sålde till mätaren Eric Wahlund (d. 1772) för 320 dal. kopparmynt. Wahlund, som in­flyttat till Gävle från Valbo, hade i november 1733 äktat en söderfors­flicka, Catharina Jönsdotter, som tjänade piga i staden och den tomt, där han nu slog sig ner, var 29% alnar lång samt 13 alnar bred på övre sidan och 12 1/2 alnar på den nedre, dvs. en areal av 387 kvadrat­alnar eller c:a 132 kvm. Någon jättetomt var det som synes icke!

 

Efter mätare Wahlunds frånfälle blev hans son Jöns Wahlund (f. 1742, d. 1780) herre på täppan. Som varje den tidens äkta söder­pojke gav han sig tidigt havet i våld, seglade de första åren med olika gävlefartyg och mönstrade 1762 med kapten Dahl för en resa till Amsterdam och vidare order. Kommen till Göteborg avvek han dock från sitt fartyg och förhyrde sig med en annan skeppare på Ottingen. Detta tilltag medförde, att han ströks ur hemstadens sjömansrullor, men 1767 på hösten dök han åter upp i Gävle, nu i sällskap med sin i Göteborg äktade maka Ingrid Ahlgren. På våren 1768 inrolierades han ånyo på Gävle sjömanshus, denna gång som opperstyrman på skeppet »Printz Carl af Sverige» (186 svåra läster) hos skepparen Nils Jörgensson Folcker. Resan varade den gången till hösten, då far­tyget förliste den 8 november vid Gotland, men Wahlund räddade liv­hanken och på våren var han till sjöss igen. Så fortsatte han sitt styrmansliv till 1780, då han blev borgare och skeppare på galeasen »Sancte Petter» (50 läster), men re­dan på första resan som befälhava­re ombord blev han »fråntagen far­tyget och blev död samma år här hemma».

 

Skeppare Wahlunds änka Caisa Ersdotter (d. 1792) bodde kvar i gården efter makens bortgång, men när även hon själv lämnade detta livet, kom fastigheten i händerna på en av mannens yrkesbröder, skepparen Olof Hemström (f. 1743). Hemström var son till en bonde i Hemlingby, Valbo, och sjö­farare sedan sitt 20 :e år. Efter 15 års seglatser för om masten gick han som styrman till 1784, då han blev skeppare och borgare i Gävle samt befälhavare på galeasen »Elisabeth» (53 sv. läster). I tio år kommenderade han detta fartyg, och under det decenniet hann han också med att 1789 skaffa sig kung­lig fullmakt som amiralitetsfänrik samt en medalj för visad tapperhet mot danskarna vid Marstrand. Han förde sedermera galeasen »Enighe­ten» (271/2 läster) 1794, men återfick 1795 »Elisabeth», nu ombyggd till brigg (85 läster). 1799 mottog han slutligen kommandot på briggen »Sanct Peter» (41V2 läster).

 

Sjökapten Hemström fick också en sjömans hädanfärd, han drunk­nade i Nordsjön en decemberdag 1801, efterlämnande änka och två redan vuxna döttrar. Tre år senare gick även hans maka, Catharina Ersdotter (f. 1743, d. 1804) hädan, och 1809 var fastigheten åter till salu.

 

Även i denna södergårds historia kommer nu namnet Korsseman in. Det var grannen, karduansmakaren Gabriel Korsseman, som 1809 köpte gården, dock endast för att knappt fem år senare åter sälja den »för 123:16 rdr banco jämte flera för sig själv betingade förmå­ner», och köparen var hans egen son, den tidigare omnämnde styr­mannen Gabriel Korsseman d. y.

 

Styrman Korsseman utnyttjade två år därefter gården som bytes­objekt; mot fastigheten nr 1 i första kvarteret jämte 700 rdr i mellangift överlät han den till grosshand­laren Daniel Jäderbom. Men inte heller i hans ägo blev gården gammal, ty redan samma år sålde han den för 700 rdr till sin syster Brita Catharina Jäder­bom, änka efter stadsgevaldiger Eric Wannberg.

 

1825 beseglades gårdens öde defi­nitivt. Den inköptes av Gävle stad, och sedan dröjde det inte länge, förrän hela fastigheten rade­rades bort ur tomtregistret. Gården revs, 268 kvadratalnar av marken togs till ny gata, och resten förde­lades på granntomterna, varvid hu­vudparten, 88 kvadratalnar tillför­des fastigheten nr 94.

 

ERIK WICKBERG

 

—————————-

augusti 09, 2013

 

Gå till Startsidan.   Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website