Smedjegatan 22, 24 26 och 28 – av Erik Wickberg

 

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

 

  

 

Sämskmakaren, segelduksvävarnas kvarter

 

Av det tidigare tämligen stora kvarteret Sämskmakaren mellan nuvarande landstingshuset och Is­landets folkskola återstår numera inte mycket. Bortsett från f. d. mästermansgården, som fanns re­dan före 1758 och alltjämt, ehuru i helt förändrat skick ligger på sin ursprungliga plats, har kvarterets kåkar sköljts bort av saneringsvå­gorna. Skarprättarens dystra bostad låg från början ett stycke utanför den egentliga stadsbebyggelsen, men under senare delen av 1700- talet började även detta tomrum fyllas med små gårdar, så att även mästermansgården sammanbands med den övriga staden.

 

   

 

Första gången Sämskmakaren 1 med gatuadress Smedjegatan 22 ve­terligen nämnes i stadens handling­ar är 20 oktober 1786, då en inven­tering företogs rörande de gårdar, som låg på stadens mark och där­för borde betala tomtören. Som ägare av gården nämnes då bränneridrängen Jöns Östlund (f. ca 1730, d. 1790), tidigare baggarkarl och segelduksvävare. Efter Östlunds frånfälle gifte emellertid hans änka Greta Sjöström om sig med sjötimmermannen Olof Öström (f. 1754), varigenom den­ne kom att inskrivas i tomtboken som gårdens ägare. Öström, som var bondpojke från Valbo, torde ha inflyttat till Gävle omkring 1780 och försörjde sig som järnbärare, innan han 1781 gick till sjöss. Han tycks ha seglat med Gävlefartyg till 1800, då han helt plötsligt för­svinner ur Gävle sjömanshus rullor, och två år senare såldes också går­den på Gamla Söder.

 

Som säljare anges ovannämnde Jöns Östlunds yngste son Carl Östlund (f. 1779), styrman till professionen, och hans hustru Ing­rid Katarina Fornberg (f. ca 1770, d. 1828), och köpare var extra pac­karen Anders Wahlberg (f. ca 1764, d. 1812), som för fastighe­ten betalade 125 riksdaler riksgälds.

 

Det vill synas som om gården sedan skulle ha blivit kvar i den Wahlbergska släkten ända till 1870, då den såldes på auktion och inro­pades för 1035 riksdaler riksmynt av brädgårdsarbetaren Carl Jo­han Tallås. Den gick seder­mera genom ytterligare ett par äga­res händer, innan den 1949 inköp­tes av Gävle stad för 8500 kr.

 

 

 

Hur vattenpussen vid Smedjegatan omdanades till fast tomtmark

 

Vid magistratens i Gävle sam­manträde 11 nov. 1780 förekom på dagordningen bl. a. en framställning från arbetarna vid segelduksfabri­ken Johan Wahlqvist och Pehr Westbom om att till fast gårdstomt få “den sumpiga plats eller vatten­puss, som väster om mästermans trädgård uti första kvarteret fin­nes belägen”. Sedan ärendet de­batterats fattade magistraten föl­jande resolution i frågan:

 

“Alldenstund denna vattupuss, som efter herr häradshövdingen Ör­ners och herr rådmannen Waxboms meddelte synebevis och avmätning i norr och söder innehåller 33 al­nar, eller tillsammans 1188 kvadrat­alnar, således är av tillräcklig stor­lek för 2:ne sådana hushåll; men magistraten tillika inhämtat, att densamma, innan den kan bebyg­gas, fordrar en stor myckenhet fyll­ning, helst denna puss i våta år liknar en sjö, där grannarna plägat byka och klappa kläder, varifrån vattnet allenast till någon del från en sida kan avledas genom trumma över vägen till ett dike uti fiskaren Hardins änkas där nedanom belagna fasta vret; för den skull och emedan ett sådant företagande Westbom och Wahlqvist å ena si­dan bringas uti ansenlig kostnad, som närmast kan uppnå, om icke överstiga en sådan tomts värde, och staden däremot å andra sidan vin­ner mera snygghet och anständig­het på detta ställe, enär det nu där varande ruttna och illa stin­kande vattnet bliver avlett och tomten vederbörligen fylld och be­byggd; Ty i avseende på alla des­sa skäl och omständigheter samt till förtjänt uppmuntran, prövar ma­gistraten skäligt att merberörde puss om 1188 kvadratalnar segel­duksvävarna Pehr Westbom och Jo­han Wahlqvist till fast fri gårds­tomt bevilja, tillägga och upplåta, att nu vederbörligen fylla, plana och bebygga och sedan såsom an­nan lagfången egendom äga, an­vända och besitta”.

 

   

 

Så berättar magistratsprotokol­let om uppkomsten av de två tom­ter, som i tidens fullbordan skulle få beteckningarna Sämskmakaren 2 och 3 på Gamla Söder, samtidigt som det ger en nog så talande beskrivning över hur terrängen mellan nuvarande landstingshuset och Islandets folkskola tedde sig vid 1700-talets mitt. Bebyggelsen på de två tomterna är nu borta, men det kan trots detta ha sitt in­tresse att kasta en återblick på de­ras vidare historia.

 

 

SÄMSKMAKAREN 2

Segelduksarbetaren  Johan Wahlqvist (f. 1752, d. 1808) tor­de alltså ha varit den förste bebyggaren av tomten Sämskmaka­ren 2 med gatuadressen Smedje­gatan 24, och grundlade därmed en släktgård, som sedan blev kvar i familjens ägo under 120 år. Själv bodde Wahlqvist där under hela sitt liv, likaså hans hustru Stina Pers­dotter Hedin (f. 1762, d. 1818), och där växte också hans stora barn­skara upp.

 

Efter föräldrarnas död beslöt arvingarna sälja gården på auktion 1819, varvid den på sonen Olof Wahlqvists (f. 1788, d. 1840) vägnar inropades för 255 rdr. Den nye ägaren, som var sjöman till professionen, hade ett ganska även­tyrligt förflutet. Han inskrevs vid Gävle sjömanshus 1806 och gjorde under de närmaste åren sina hund- år till sjöss, varpå han vid krigs­utbrottet 1808 gick i örlogsflottans tjänst som “befaren jungman”. Från flottan fick han dock samma år av­sked för sjuklighet, mönstrade åter som jungman på en Gävlekofferdist, men “blev av danskarna till­fångatagen vid hemgående från England i Norge” och frigavs först efter krigsslutet 1809. År 1812 hade han avancerat till styrman och blev 1822 borgare och skeppare i hem­staden samt befälhavare på briggenWilhelmina” (97 sv. läster). Han förde sedan skonarenObser­vation” (38 läster) 1824—1825, briggenFörtroendet” (84 1.) 1826, briggenIdogheten” (147 1.) 1836— 1837 och slutligen skonarenThilda” (47 3/4 1.) 1838—1840.  Han drunknade sistnämnda år i Spans­ka sjön under resa från Gibraltar till Hamburg.

 

Olof Wahlqvist behöll emellertid fädernegården endast ett halvt år, varefter han överlät den på sin broder Pehr Wahlqvist (f. 1786, d. 1840), vilken även han seg­lat med Gävlefartyg alltsedan 1806. Sedan han 1816 lärt styrmanskons­ten av sjökapten Jonas Hagström gick han under sin återstående lev­nad som omväxlande matros, tim­merman och styrman.

 

I sitt äktenskap med Greta Petro­nella Solander (i. 1796) hade han flera barn, bland dem dottern Jo­hanna Christina (f. 1834), som med tiden gifte sig med sjömannen Jo­han August Holmström (f. 1832, d. 1889). Makarna Holmström fick gåvobrev på gården, som se­dan förblev i deras ägo livet ut.

 

Efter deras frånfälle såldes den emellertid till Gävle stads för­samling 1902 för 4.000 kr och transporterades 1947 på Gävle stad, som därefter lät riva den.

 

 

SÄMSKMAKAREN 3

 

  

 

 

Den övriga delen av den forna “vattupussen”, som på ovan be­skrivet sätt blev segelduksarbeta­ren Pehr Westboms egendom, kom att gå helt andra öden till­mötes. Det är ganska osannolikt att Westbom gjorde något arbete på sin tomt, i varje fall köpte han re­dan 1781 en gård i stadens 2:a kvar­ter och sålde antagligen i det sam­manhanget sin tomt vid Smedje­gatan 26. 1791 års tomtbok upptar i stället som dess ägare “segelduks­vävaren Eric Wahlgrens änka“, som enligt kyrkböckerna hette Lena Boman (f. 1751).

 

Men inte heller Lena Boman tycks ha trivts i gården livet ut ty 1816 lät hon försälja den på auk­tion, varvid den inropades av hus­timmermannen, senare tobaksarbe­taren Johan Backmark (f. 1789) för 355:04 rdr banco. I den Backmarkska släktens händer för­blev den sedan till 1864 och bytte därefter ägare ytterligare ett par gånger, innan den inköptes av Gävle stads församling för 11.000 kr år 1904 och sedermera transporterades på Gävle stad 1947.

 

 

 

Mästermannens lilla dystra stuga

 

 

 

Av den äldre bebyggelsen i kvar­teret Sämskmakaren återstår nu­mera endast en gård, belägen på tomten nr 4 med gatuadressen Smedjegatan 28. Där låg i forna dagar en liten rödmålad envånings­byggnad med svarta knutar och svarta fönsterluckor, skyddad från främmande insyn av ett högt plank. Denna lilla dystra gård tillhörde då som nu Gävle stad och var upplåten som bostad åt skarprättaren eller mästermannen.

 

Varje län hade i forna dagar sin egen skarprättare, vars främsta uppgift var att verkställa dödsstraff, vilket kunde ske genom såväl hals­huggning som hängning. Halshugg­ningen ansågs mindre vanhedrande och sköttes vanligen av mästerman själv, medan bödelsdrängarna mes­tadels fick sköta om hängning, rådbråkning, stegling och andra dithörande exekutioner.

 

Trots detta betraktades skarprättarämbetet som nesligt, och dess innehavare avskyddes och ringak­tades av övriga samhällsinnevånare trots lagens uttryckliga förbud däremot.

 

Följden var också, att re­kryteringen av skarprättare försvå­rades, så att man ibland måste till­gripa den åtgärden att benåda för­brytare mot att dessa åtog sig att bli skarprättare, Ett exempel härpå omtalas i rådhusprotokollen från 1635, där det heter om en för stöld rannsakad tjuv vid namn Jöns Persson “från Västland och Hållnäs socken”:

 

“Nu tillbuder denne tjuv sig frivilligen att bliva här i staden mäs­terman, vilken ock väl behöves här i staden såväl som på landet för det otaliga tjuveri och andra synder här bedrives och icke stävlade bliva”.

 

Någon skarprättare fick dock in­te staden den gången, i det att Jöns Persson, som hölls inburad i slotts­fängelset tillsammans med en an­nan tjuv vid namn Elias Persson Brun, en natt rymde, sedan de grävt sig ut under fängelsehålans själva grundfundament.

 

När staden lät uppföra skarprättaregården vid Smedjegatan, är icke känt. Möjligen bodde där re­dan skarprättaren Johan Gud­mundsson, bosatt i Gävle sedan 1696 och jämte sin hustru utstraffad 1700. I varje fall hyste gården hans efterträdare i ämbetet Anders Persson Trafware (d. troli­gen omkring 1720) och i tjänst se­dan 1704,

 

I november 1722 ålade nämligen landshövdingen staden att låta re­parera skarprättaregården så “att den nuvarande skarprättaren Aron Olsson (Skarberg el­ler Scharberg) däruti kan in­rymmas”. Rådmännen Olof Dufwa och Petter Wahlman utsågs att upprätta kostnadsförslag, vilket slutade på 207 dal. 20 skill. kop­parmynt. Magistraten tyckte tydli­gen att det var dyrt, och tillskrev landshövdingen med förfrågan ‘”om icke landet och de norra stä­derna med denna saken till detta hus böra contribuera”, och därvid hänvisande till att “denna skarp­rättare är en betjänt för hela lä­net”.

 

Landshövdingens svar kom om­gående. Det hette däri, att “alldenstund detta skarprättarehus av sta­den för detta utan någon tillhjälp av landet och de norra städerna blivit uppbyggt och icke i rättan tid med nödig reparation underhål­let, där dock överallt uti provin­serna här i riket är brukligt, att residensstäderna underhålla skarprättarehusen, sa anstår icke ma­gistraten att därifrån undandraga denna staden mer än andra, utan har magistraten att utan vidare invändning genast foga all nödig anstalt att skarprättarehuset här i staden sig skyndsammast efter den hållna besiktningen bliver repare­rat och i sådant gott stånd bragt, att skarprättaren däri må hava sitt tjänliga inrymme och bärgning”.

 

Magistraten ansåg sig inte utan vidare kunna anslå den nödvändiga reparationssumman, utan hänsköt frågan till behandling av stadens 24 äldste vid ett sammanträde 1 dec. 1722. De äldste anslog visserligen medel till bygget, men beslöt ock­så att underställa landshövdingens dekret KM:ts prövning och vid ett eventuellt avslag även från det hållet “denna angelägenhet ibland andra stadens enskilda besvär i un­derdånighet andraga på nu instun­dande riksdag”.

 

Skarprättare Skarberg tycks ha efterträtts i ämbetet av sonen Magnus Skarberg (f. 1726) och vid mitten av 1760-talet nämnes på denna post Nils Friedrichsson med öknamnet “Nor­ske Niklas“. Han tjänstgjorde 1766 även som “hästbotare“. I april 1769 fick Friedrichsson landshövdingens befallning att “genast avsides föra och i jord nedgräva självspillingen Lars Christoffersson“, varför skarprättaren hos magistraten begärde bl. a, hantlangare av ett par “politiekarlar”. Hans begäran avslogs emellertid, “varvid Friedrichsson med spotskhet svarade: Han, självspillingen får då ligga där”!

 

Denna händelse anmäldes omedelbart till landshövdingen, som bums avske­dade den spotske mästermannen, och den 23 maj s. å. förrättades av- och tillträdeshusesyn i skarprättaregården. Friedrichsson var gift med Anna Christina Böö, som bidrog till familjens uppehälle ge­nom mångleri i staden.

 

Skarprättaren Carl Friedrich Strandberg blev “Norske Niklas” efterträdare. Han up­pehöll dock sysslan endast ett par år, varefter han rymde sin kos och hans kvarvarande maka Juliana Schärberg blev vräkt från gården

 

   

 

Magistratsprotokollet av 27/1 1773 meddelar, att landshövdingen vid denna tidpunkt införskaffat en ny skarprättare från Falun vid namn Niclas Almin vilken nu skul­le flytta in i mästermansgården. Han tycks ha bott där till sin död, som inträffade 1784. och som hans ef­terträdare nämnes Isac Lindström, vilken enligt en uppgift lär ha avlidit i Ovansjö 1793.

 

Troligen var Lindström den siste skarprättare, som bodde i gården vid Smedjegatan. I varje fall var den från 1800-talets början upplå­ten till hyresgäster med andra yr­ken än skarprättarens, men det gamla gårdsnamnet står dock fort­farande kvar i husförhörslängderna. Slutligen utbjöds den 1849 på auktion och inropades då för 301 rdr banco av sjömannen Oskar Lundgrens änka Hedvig Catharina Wenngren samt ägdes därefter av olika yrkesmän, tills den 1899 åter­köptes av stader för 13000 kronor.

 

Den gamla skarprättaregården med sina röda väggar och svarta knutar har för länge sedan ändrats både till form och utseende och in­rymmer numera Islandsskolans vaktmästarebostad samt läkare- och sjuksköterskemottagning för samma skola. Försvunnet ur stadsbornas minne är väl också dess gamla namn “Skarprättaregården”, men än i dag kan man få höra någon åld­rig Gävlebo nyttja benämningen “Mästermans tä” på tal om områ­det närmast intill denna gård.

 

 

 

Immigrant från Karelen byggde gårdi Lilla Bergsgränd

 

Någon gång mellan 1758 och 1786 torde fastigheten Sämskmakaren 5 vid Lilla Bergsgränd 1 ha tillkom­mit. Kanske skedde det redan före 1773, och kanske var tomtens förs­te bebyggare slottsvaktkarlen Si­mon Bäckman (f. ca 1739, d 1773). Hans änka Sigrid Ren­berg (f. 1739) fick i alla händel­ser magistratens tomtbrev 1786 och anges även som gårdsägare i den 1791 upprättade tomtboken.

 

 

Bäckman, som var född i Kare­len, tycks ha inflyttat till Gävle omkring 1760, där han först fick an­ställning som brandvaktskarl, men några år senare blev slottsvaktmästare. Troligen åtföljdes han till Gävle av sin första hustru, Elisa­bet Henriksdotter Wahlberg (f. ca 1735. d. 1766), vilken avled i barn­säng efter att ha givit livet åt sonen Simon, och tre år senare gif­te Bäckman om sig med ovannämnda Sigrid Renberg Dannemansdotter från Norrala i Hälsing­land.

 

I det senare äktenskapet föddes 1771 dottern Brita Christina, och boende som familjen var i vad man skulle kunna kalla segelduks­vävarnas kvarter var det ju gan­ska naturligt att hon med tiden äk­tade segelduksarbetaren Anders Forsberg (d. 1816), som därige­nom också fick gården så att säga på köpet. Där bodde sedan släkten kvar till 1831, då fastigheten gick på auktion och inropades av kro­nokassör Johan Hemström.

 

Hemström tycks dock aldrig själv ha bebott gården, som han dock behöll i två decennier och hyrde ut till andra personer, tills den slutligen inköptes 1851 av gjuteri­arbetare Per Hedström för 540 rdr riksgälds. Efter att sedan ha bytt ägare ett flertal gånger kom den vid sekelskiftet genom gåvo­brev i fru Augusta Öster­bergs händer, och förvärvades 1904 av Gävle stads försam­ling, som i sin tur överlät dern på Gävle stad 1947.

 

 

 

Ett kort kapitel timmermans- och sjömanshistoria

 

Vid Lilla Bergsgränd 3 fanns på sin tid en liten gård som i tomtboken benämndes Sämskmakaren 6, och som torde ha tillkommit un­der 1700-talets senare hälft. Dess veterligen förste ägare var brand­vaktskarlen, järnbäraren och tim­mermannen Eric Frisk (f. ca 1731), vilken vid magistratens sam­manträde 20 okt. 1786 ålades att betala tomtören fr.o.m. 1780. Magistratsprotokollet torde väl därför få tolkas så, att Frisk innehaft tomten sedan sistnämnda år.

 

  

 

Sedan Frisks hustru Catharina Hillberg (f ca 1733) avlidit under en rödsotsepidemi i Gävle 1773, gif­te han följande år om sig med dannemansdottern Brita Sundberg (f. ca 1741) från Ovansjö, vilken upptas som gårdsägare i 1791 års tomtbok. Protokollen har sedan ingenting att förmäla om denna fastighet förrän 1802, då den köptes av slottstimmermannen Eric Åhrman (f. 1776) för 100 rdr riksgälds. Säljare var sockenskräd­daren i Hemlingby Anders An­dersson Lundgren (f. ca 1746) och hans hustru Margareta Catharina Frisk (f. 1761), dotter till Eric Frisk i dennes första gifte.

 

I den Åhrmanska släktens ägo stannade gården sedan ända till 1885. Med sin hustru Catharina Engström (f. 1766) hade Åhrman, som senare arbetade som laxnotdräng, tvenne söner, Anders (f. 1803, d. 1856) och Erik Petter (f. 1807, d. 1885), vilka båda gick till sjöss. Anders Åhrman, inskriven vid Gävle sjömanshus 1820, avancera­de med tiden till skeppare och be­fälhavare på skonertenElectra” (46 läster) 1843—1844, briggenJuno” (124 läster) 1844—1848 och briggen “Eclair” (102 läster) 1849— 1853), medan brodern, som började sin sjömansbana 1823, slutade som styrman. Den sistnämnde löste 1834 ut sin äldre broder ur föräldra­hemmet, där han sedan bodde kvar till sin bortgång.

 

Åhrmans sterbhus 1885 av­yttrade gården till tornväktaren Anders Olsson, uppgick kö­pesumman till 1500 kr, och när Gävle stad slutligen 1902 in­köpte den, hade priset stigit till 4.000 kronor.

 

ERIK WICKBERG

————————-

september 04, 2013

 

Gå till Startsidan.   Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website