Slagsmålet på Anders Lundströms krog 1707

 

 

De första krigsfångarna i Gävle under stora nordiska kriget utgjordes av en grupp saxare, som dock försvann från staden redan våren 1704. I slutet av 1706 börjar emellertid rådhusprotokollen återigen med jämna mellanrum tala om saxiska krigsfångar, inkvarterade här och där hos stadens borgare. Varifrån denna, nya fångkontingent kom har ej kunnat fastställas, ej heller hur länge den blev kvar i Gävle. Man känner inte ens kontingentens exakta storlek, även om vissa uppgifter tyder på, att det denna gång skulle ha rört sig om ca 140 man.

 

Medan tiderna hemma i Sverige blev allt hårdare, värvningsofficerarnas visiter i Gävle allt tätare och kronans rekvisitioner av transportfartyg allt oftare förekommande, drog vid denna tidpunkt Karl XII med sin armé fortfarande segrande fram genom Europa. I augusti 1706 ryckte han genom Schlesien in i Sachsen och framtvingade 14 september samma år freden i Altranstädt, varigenom konung August II måste avstå från Polen. Kanske ger just dessa händelser förklaringen även till de saxiska fångarnas närvaro i Gävle och de stora friheter, som de av allt att döma åtnjöt. Ett rättegångsprotokoll från 1707 säger nämligen bl. a. att “sachsarna är nu svenska soldater och konungens folk blivna” och det kan väl anses rimligt, att de efter fredsslutet i Altranstädt blivit satta på fri fot och samlats i Gävle för att härifrån transporteras tillbaka till sitt land igen. Även om de i protokollen stundom kallas “sachsiska fångar” så tyder samtidigt allt på, att de fick röra sig lika fritt i staden som dess bofasta befolkning, till skillnad från de fångna ryssarna, som förvarades i stenhuset på Öster och endast i undantagsfall tilläts att utan vakt gå till och från de publika arbeten, vartill de kommenderats, eller de privata, till vilka de rekvirerats av stadens borgare.

 

Tydligen utbetalades också underhållspengar till saxarna. Rådhusprotokollet av 21 januari 1707 berättar om att stadskassören beordrats överlämna till saxarna Christian Merbet och Hindrich Sebastian Decker “för 12

man á 3 öre silvermynt och sedan framgent till vidare order, emedan dessa efter berättelsen kunna skriva och läsa” och halvannan vecka senare annoteras, att de saxiska soldaterna då utsett nr 4 Elis Berdehl och nr 12 Hans Christian Leve att av stadskassören uppbära underhåll “för nu i livet varande 45 man av de sist hitkomna”.

 

Liksom bland ryssarna tycks det ha varit sjukligt även bland saxarna. Den 12 februari 1707 lämnade stadsvaktmästaren Wahlberg magistraten en ökning på utgifter för “några döda saxiska fångars begravning” slutande på 24:15 daler silvermynt och ännu den 7 mars det året läses i ett protokoll, att en saxisk fånge, som antagit tjänst i staden, “är nu så illa sjuk, att han varken förmår arbeta eller gå ut och tigga sig födan”.

 

 

 

I mitten av juli beordrad landshövdingen, att två Gävlefartyg skulle utses att inom kort ställas till KM:ts och Kronans disposition för att avgå med transporter, det ena till Ystad med 100 rekryter för general Rehnskölds dragoner, det andra med 140 saxare till Stockholm. Ännu i augusti fanns dock saxarna kvar i staden, men visa tecken tyder på, att de senare på hösten äntligen kommit iväg därifrån. Under sin vistelse i Gävle hann saxarna emellertid ställa till med ett och annat uppträde, som satte sina spår i domböckerna.

 

Vid 20-tiden på kvällen den 8 juni råkade saxaren Martin Winckler i slagsmål med de ryska fångarna Antonius och Anders, varvid ryssarna, piskade på honom ganska ordentligt och bl.a. slog honom över ögat med en sten, så det var helt igensvullet under två dagar. Vittnen intygade att saxaren “legat vidöppen uppå gatan, då de kommit till honom”, vilket väl far tydas som att han blivit slagen medvetslös. Misshandeln resulterade i böter för den ene av ryssarna, Antonius.

En annan saxare vid namn Gregorius Kierm hade den 1 augusti stämt två av stadens kronobåtsmän inför rätta, därför att de skulle ha slagit honom ute på gatan. När målet påropades infann sig också mycket riktigt svarandena, men käranden måtte ha ångrat sig och fick böta för sitt uteblivande, samtidigt som målet avskrevs.

 

Någon vecka senare drog det i alla fall ihop sig till ett rejält slagsmål på Anders Lundströms krog mellan borgaren Olof Larsson Fors och bagaregesällen Hendrich Öhrling å ena sidan och ett halvt dussin saxare å den andra. Sannolikt hade saken aldrig dragits inför rätta, om inte Fors i fyllan och villan tagit fel på person och skällt den saxiske korpralen Johan Hindrich Boström för “tjuv och skälm”.

 

Någon månad tidigare hade nämligen Fors tillsammans med skomakaremästaren Jonas Bihr suttit vid ett stop öl hos Per Joensson Skoug, hos vilken saxarna Gottloub Bair och Gottfrid Knittler var inkvarterade. Då Fors gick därifrån glömde han sin tobaksdosa, som senare återfanns hos Bair och återställdes till ägaren Fors. Därmed var dock den saken ur världen åtminstone tills vidare.

 

Till Lundströms krog kom Fors och Öhrling den aktuella kvällen ridande, båda betydligt påstrukna. De lämnade sin häst till en dräng, som stod ute på gården i samspråk med några saxare och vinglade sedan in på krogen, dit också drängen efter en stund kom in.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En kväll kom Fors och Öhrling ridande till Lundströms krog

 

Av någon orsak kom Fors och Öhrling i bråk med drängen och gav honom några så pass hårda slängar, att drängen skrek på hjälp. Hos Lundström var saxarna Casper Willman, Georg Hindrich Korn och Anders Munich inkvarterade och de skyndade nu till drängens hjälp, samtidigt som de påkallade hjälp av så många landsmän de kunde få fatt på i en hast. Och nu blev det stryk efter noter för både Fors och bagaregesällen, som hann bli slagna både gula och blå, innan några andra personer kom till och lyckades skilja de stridande åt. Inför rätta erkände Fors, att han kallat en saxare för tjuv men menade också att han utan orsak blivit överfallen på Lundstöms krog. Vem som slagit honom, visste han dock inte med säkerhet och summan av kardemumman blev, att alla saxarna blev frikända, medan Fors fick böta för det ärekränkande skällsordet.

 

Källa: Erik Wickbergs Karl XII:s krigsfångar Gefle D

 

 

 

 

 

I Erik Wickbergs bok “Karl XII:s krigsfångar : anteckningar ur Gävle stads magistratsprotokoll och andra handlingar finns uppgifter. Ingår som nr 10 i titelserie “Gefle Dagblads hembygdsbibliotek” och har förekommit som artikelserie i Gefle Dagblad 1962-63. Förlagsort Gävle, tryckt 1964.

På sidan 46 står följande:


En Johan Tyrsson, stadskapten nämns i samband med att nyheten om slaget vid Poltava [28/6 1709] blev känd i Sverige och fruktan för ryska anfall mot ostkusten växte sig allt starkare. I Gävle “började man raskt vidta åtgärder till stadens försvar”. … “Därvid utgjorde bl.a. de ryska krigsfångarna ett allvarligt problem, och stadskaptenerna Hindrich Schröder och Johan Tyrsson förmådde magistraten att hos landshövdingen ifrågasaätta, om icke krigsfångarna ‘ vid dessa svåra inlupna tidender” borde hållas strängare och inte tillåtas att gå fritt eller under svag bevakning omkring i staden.” [Svaret från landshövdingen var undvikande].

Källa till ovanstående text.

———————————–

 

Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson – lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website