Rådhuskrönikan, bilder från 1700-talets Gefle del 2

 

Denna lilla bok är utgiven år 1930 i 250 exemplar – en liten guldgruva!

 

(Jag har länkat till många av Eric Sehlbergs handskrivna anteckningar och lagt in dem i mycket hög upplösning för att underlätta läsbarheten.)

 

Del 2.

 

Källor:

 

“Gefle och dess slägter”

Eric Sehlberg.

av Nils Englund.

 

 

HANDELSMÄN

 

Bakom predikstolen på norra väggen i Stora kyrkan finnes ett epitafium, som bildar bakgrunden för denna personhistoria. Mellan sidopelarna med deras förgyllda vinlövsslingor och druvklasar ses medlemmarna av en Geflefamilj, från vilken många andra av stadens släkter härstamma.

Ur konstnärlig synpunkt är målningen visserligen mindre märkvärdig. Alla dessa uppradade gossar och flickor äro varandra alldeles lika såsom det ena bäret det andra. De stå alla med lydigt knäppta händer lika ordentligt och slätt klädda, de små manfolken med brunröda peruker och de små kvinnfolken med ljust, kammat hår. De äldre sönerna och döttrarna äro tydligare tecknade, men de båda föräldrarna i mitten träda fullständigt i förgrunden.

 

Det är handelsmannen och rådmannen Jöran Pettersson (Persson?) Folcker och hans andra hustru Brita Åkesdotter. I sitt första äktenskap var han gift med Elisabeth Danielsdotter Kröger, vilken såsom han själv tillhörde en dåtida förnäm släkt i Gefle.

Epitafiet tillkom 1678, Folckers dödsår. Han var då en gammal erfaren man, som sett och lärt, hur det mestadels går till här i världen. Hans hår är grånat i lockarna, men hans hy är brun och frisk. Ögonen ha ännu skimrande gnistor och ansiktet ger ett intryck av klokhet. Personligheten verkar vördnadsbjudande, mäktig och rättrådig.

 

 

 

Epitafium.

 

Hans hustru är såsom mannen klädd i svart och vit dräkt, ögonen äro stora men ingalunda fyllda av ångest. Sunt och rättframt ser hon på saker och ting. Hennes väsen präglas av fasthet och omtänksamhet.

 

– Av de 13 omgivande barnen hette den äldsta dottern Margreta. Hon blev gift med borgmästaren Jeremias Elis och därigenom stammoder för denna i det äldre Gefle betydelsefulla släkt.

 

 

 

49. Jeremias Elis – Margareta Jöransdotter Folcker.

50. Jeremias Elis.

 

– Om den äldste sonen är endast namnet, Daniel, bekant.

– Dottern Anna var första gången gift med en prästman Johan Anthelius och skänkte honom tre söner och tre döttrar. Andra gången var hon gift med teologie professor Petter Holm i Uppsala.

– Dottern Elisabeth blev gift med handelsmannen David Wolcker i Stockholm, en släkting till en familj med namnet Wolcker i Gefle.

 

 

 

546. David_Wolcker_Elisabeth_Folcker.

 

– Dottern Helena blev gift med en borgare i Gefle, Jöran Jonsson.

– Dottern Sara blev likaledes gift med en sådan borgare, Pehr Johansson.

– Dottern Engla blev däremot upphov till flera Uppsalasläkter genom sitt giftermål med borgaren Nils Simonsson Wolimhaus. Han var först apotekare i Gefle, men flyttade sedan till Uppsala, där han övertog faderns apotek, vilket han därefter sålde och blev handelsman.

– Dottern Maria blev även gift med en borgare i Uppsala, nämligen Erik Hansson Ångerman.

– Sonen Åke blev handlande i Stockholm. Han var gift med Catharina Ångerman.

 

 

220. Åke Folcker – Catharina Wendela Maria Ehrenbergs släktshcema.

 

– Sonen Jöran var studerande. Han dog såsom sådan i Uppsala,

– Sonen Petter blev den följande huvudmannen för släkten i Gefle. Han var rådman och skeppsredare och hade med sin hustru, Barbro Bröms, dotter till borgmästare Carl Bröms, flera söner och döttrar, som blevo framstående, bl. a. borgmästaren Petter Folcker, handelsmännen Jürgen Folcker och Åke Folcker samt Barbro Folcker, gift med handelsmannen Friedrich Ennes och sålunda stammoder för denna släkt här i staden.

 

 

103. Barbro Bröms – Petter Folcker.

 

– Dottern Magdalena dog helt liten.

– Sonen Hans for till sjöss. Han tog hyra med en holländsk seglare och kom till

Ostindien. Där hördes han sedan icke av mer.

 

 

352. Jürgen Folcker, son till Hans Jöransson Folcker.

 

———–

 

Den nämnde Jürgen Folcker, son till Petter Folcker (d. 1697), var född 1681 och ett barn av stormaktstiden. Hans äldre broder Carl dog såsom regementspastor vid Upplands regemente under fälttåget i Polen 1704. Men Jürgen Folcker blev man i övergångsåldern till frihetstiden och mer än någon annan blev han dess företrädare i hemstaden. Han var ett förkroppsligat uttryck för den bland handelsmännen.

 

Sin utbildning erhöll Folcker åren 1698 —1710 på Johann Heubleins kontor i Stockholm. Han biträdde sin pricipal i “handell, Correspondence och alla andra Contoirsaffairer” och gjorde detta så väl, att Heublein betygade om honom, att han “sig förwärfwat en pertinent och fullkomlig wetenskap deruti”. I sitt arbete hade han förhållit sig “trogen, flitig, oförtruten och beskiedelig”.

 

Med detta betyg på fickan kom Folcker till hemstaden, blev borgare 1711 och gifte sig följande år med handelsmannen Nils Mörts änka, Brita Skiänck. Hans affärsrörelse blev snart en av de största i staden.

 

 

Handlingar ang släkten Mört.

 

Sina varor — salt från S:t Ybes, kläden från Leyden och viner från Lissabon — hämtade Folcker på egna skepp. Främst bland dem var det 2-däckade fartyget “Riddaren S:te Jürgen”. På detta fartyg avlade han skeppsed 1725:

 

“Jag Jürgen

Folcker betygar härmed wid Gud och hans heliga Evangelium att jag och ingen annan, är ägare och redare till 7/8 Parter uti det här liggande nya 2-deckade skieppet, Ridder S:te Jürgen benembd, så sant mig Gud hielpe till Lif och Siähl.”

 

Detta fartyg blev några år senare mycket beryktat, då det upptäcktes, att några personer “på ett illistigt sätt” gjort sådana anordningar “nederst vid Isbrädden” på fartyget, att det skulle ha sjunkit med folk och laddning under resan, om icke ofoget varsnats. Folcker utfäste en belöning för brottslingarnas gripande, och en kungörelse härom upplästes från predikstolen.

Då Gefle-fartygen skulle repareras med “dikning och kalfatrering”, brukade man kölhala dem på bråbänken” på Stora Holmen.

 

Borgerskapet hade haft stora kostnader för bråbänken, men den var nu förfallen vilket vållade redarna bekymmer. “Wid det jag bewistade de utländska orterna påminner mig ibland annat hafwa sedt en Machin, hwarigenom äfwen denna staden kunde stor nytta tillflyta, bestående denna machin deruti, at med en behändighet och mycket litet manskap kunna på tårra landet, alderholmen, och annorstädes bringa åtskillige så större som mindre Fahrtyg och Storbåtar”, skrev Folcker till magistraten. De handlande uttalade sitt bifall, och i annat sammanhang omtalas skepparen Johan Laxbom, “som förstånd och kunskap hafwer at bygga en bråbecks Pråm”. En sådan pråm “med ginor och blåck, taljor, Linor och Cablar, samt anckare och tåg skulle kosta 4.000 daler kopparmynt.

 

Folcker gjorde affärer med holländsk och oldenburgisk sill, och nit, och han hade funnit, “hwad för ett mehn them traffiquerandom här i Staden warit at the till sin handels angelägenheter ey hafwa haft en förfaren och uti Tunnbindare konsten kunnig person”. Som det nu var, blevo en mängd viktualier förstörda. Folcker tillskrev en av sina korrespondenter i Stockholm efter en tunnbindare, och en kunnig gesäll kom och blev den förste tunnbindaren i Gefle. “

 

Sin bästa insats för Geflehandeln gjorde Folcker genom att (jämte handelsmännen Caspar Bahde, Freidrich Ennes och Petter Unonius) taga initiativ till en börs. De handlande skulle därefter samlas till överläggningar om “ordres” en gång i veckan.

 

Folcker började nu även göra sig gällande i allmänna angelägenheter. Detta framträdde genom hans oförskräckta uppträdande vid borgmästarevalet 1722, då ny justitieborgmästare skulle väljas efter hans broder Petter Folcker (1685-1722), som avlidit den 7 januari detta år. Landshövdingen, friherre Magnus Palmqvist, sökte då egenmäktigt genomdriva, att landssekreterare Johan Palmborg valdes till borgmästare.

 

 

Johan Palmborg

 

 

Endast borgerskapets 24 äldste kallades till valförrättningen på rådhuset den 16. Bland dem var Jürgen Folcker, vilken på grund av bestyranden efter broderns dödsfall icke kunde närvara. Han hade även ett annat skäl — hela sammankomsten vore olaglig, närmast med hänsyn till 1693 års förordning om borgmästareval och borgerskapets äldste hade ingen fullmakt att företräda samhället vid ett sådant val. Härigenom respekterades icke stadens privilegier, och han protesterade på det kraftigaste emot ett borgmästareval utan borgarnas hörande.

 

Folckers manhaftiga meddelande väckte uppståndelse i de äldstes församling, och det bestämdes, att ingenting vidare skulle företagas i den dagen.

Nästa, morgon hörde man vårdklockorna ringa till allmän rådstuga och mest av alla fägnade sig Folcker. Förnöjd till sinnes gick han upp på rådhuset, men blev alldeles bestört att se, vad som där förehades: “sådane nya Inventioner och konstgrep, som wed ett ordenteligit wahl aldrig ännu blifwit hörde eller practicerade”. Flera av de äldste påstodo nämligen, att de ensamma hade att avgöra valet, medan det övriga borgerskapet ingenting hade att beställa.

 

Flera skrifter voro i farten för valkandidaterna och en skrift med namnteckningar till förmån för Palmborg inlämnades, just när Folcker kom tillstädes. Han började med all makt och kraftiga skäl “ställa dem et sådant deras ofog för ögonen”, men han kunde icke förmå de äldste att gå rätta och lagliga vägar. De stego bara upp och gingo på dörren. Folcker hade intet annat att göra än att gå hem.

 

Där satte han sig ned och åstadkom en vidlyftig inlaga till magistraten, förstucket hotande att låta överheten få kännedom om olagligheterna vid valet. Främst tänkte han då på den omtalade skriften som han fann vara utslag av “en fullkomblig Conspiration och sammanrotning, hwarmed ey annat intenderas en att aldeles betaga borgerskapet ett fritt wahl och at afgiöra denna förrättningen efter några enda egensinniga hufwudens fattade underliga Caprice och behag”. Många hade övertalats, som egentlige haft andra tankar. Hela historien visade ett uppenbart förakt för magistraten såsom om den icke hade något att beställa, och det vore ett upptåg till att anse hela det övriga borgerskapet för narrar och spela gäck med dem. Folcker yrkade, att intet värde skulle tillmätas skriften, eftersom den tillkommit på olagligt ställe och tid. Han pläderade slutligen kraftigt för ett fritt valsätt och framhöll sin opartiska ställning i striden.

 

Trots allt blev emellertid Palmborg justitieborgmästare och han installerades i sitt ämbete den 4 maj.

 

Nästa år var Folcker stadens “herredagsman” och hans förmåga togs i anspråk i flera av riksdagens deputationer. I brev till magistraten anhöll han emellertid, att han skulle få resa hem efter sex veckor. “Så tager jag ock en obotelig skada uthi min egen private näring och hantering samt hushålsskötsel”, heter det.

 

Han längtade därför “både dag och natt” att få skilja sig från herredagssysslorna.

 

Genom enhälligt val av borgerskapet blev Folcker 1726 utsedd till extra ordinarie rådman efter handelsmannen Casper Bahde. “I anseende till handelsmannen Folckers förwärfwade ärfarenhet uti handell och Comercie saker har jag meddelst min egen fullmakt welat Consttuera och Förordna honom Jürgen Folcker, at vara Extra ordinarie rådman, kommandes han efter aflagt domare Ed, att Intaga sitt säte och rum uti denna Stadsens rådhusrätt”, skrev landshövdingen G Bielke i fullmakten.

 

 

Casper Bahdes släktschema

 

 

Då rådmannen Johan Lindberg dött, ansåg sig Folcker i tur att befordras till ordinarie. Han hade en medsökande i kommissarien Gustaf Haartman, vilken kommit som krigsflykting till Gefle från Finland, där han tjänstgjort i Åbo hovrätt. Den 17 maj 1729 blev denne vald, men valet överklagades av Folcker.

 

 

Lindbergs släktschema

 

Hartmans släktschema

 

 

Han påstod, att kl. 10 f. m. hade justitieborgmästaren Johan Palmborg inträtt i rådhussalen och “på mycket wackert och eloquent maner” uttalat sig om rådmansvalet, till vilket endast 14 av borgerskapets 24 äldste infunnit sig. Palmborg hade sedan uppmanat Folcker att träda tillbaka, emedan Folcker vore rik, men Haartman fattig, “med flera dylika sällsamma expressioner”. Två av de äldste, som man förmodade skulle rösta på Folcker för att efterträda honom såsom extra ordinarie, hade utvisats i förstugan, medan de andra överlade i kanslirummet, vilket Folcker fann “högst märkvärdigt”.

 

Folcker ansåg sig vara lika studerad som Haartman: “kommer det på räkenskaperna an, har iag i 13 åhr hos sahl. Heublein i Stockholm tient till år 1720, då iag min egen handel begynte; kommer det åter på språket an, så tillstår jag wäl eu kunna finska, som är hans modersmål, allenast nåra glosor; men så förmodar iag det engelska, hollenska och Tyska språket skall hafwa öfwermachten och oftare här wed Rådstugun förefalla, än det finska språket och uti Latiniteten lära vi begge wara lika förfarna”.

 

Foicker påstod vidare, att det gick honom till sinnes, att Palmborg offentlig beskyllt honom “för den, som prätenderar att få fram alt hwad iag begärer”. Så skedde emellertid även denna gång, ocn Foicker fick sin utnämning.

 

Han var då en förmögen man, som ägde flera gårdar och en mängd bodar i staden. På sin tomt “i hörnet mitt emot Apoteket”, s. k. Behmska tomten, hade han först tänkt bygga ett trähus, men sedan ville han slå tegel för att “til Stadsens mera prydnad dersammastädes, som mitt uti Staden och i hörnet af begge stora gatorna ähr, uppbygga ett Stenhus”. På 100 år hade då intet stenhus blivit byggt i Gefle, Hans sommarställe var Avans herrgård vid Testeboån.

 

Där hade han även för avsikt att anlägga en puderfabrik. Det var ett för frihetstiden typiskt projekt, i stil med Jonas Ahlströmers bekanta inrättningar. Folcker och Ahlströmer voro för övrigt goda vänner.

 

Även landshövdingen, greve Carl Gustaf Bielke, var en tidens man. I ett brev till honom 1735 erinrar Folcker om landshövdingens impulser till borgerskapet: “har iag ibland andra med mycken glädje förnummit, med hwad synnerl sorgfäldighet der på arbetas at Manufactorier af alle hande nyttige saker här inrättade warda”. Själv hade Folcker vid sitt Tegelbruk på Stigslund börjat tak- och murtegelstillverkning “genom behändiga, och härtils ej brukel. Machiner”, och han hade – tillade han självmedvetet – “gjort sådana inrättningar, som iag håppas i längden skola för landet och Publico nyttige wara”.

 

Vid tegelbruket var, heter det vidare, “en härl. ström samt godt och klart watn, som till alle handa flera saker brukas kan, hwarest iag äfwen finner en särdeles beqwämlighet at inrätta en liten qwarn til stärkelse- och Puderfabrique med 2:ne par wete stenar, det ena paret till hwetes gröpande, och det andra till Puder, emedan det med hästeqwarn går för tungt”. I Sverige funnos då förut två sådana anläggningar, i Stäke och Karlshamn, men Folcker menade, att även hans skulle löna sig, “hälst man här ifrån har tilfälle at der med fournera staden och Gefle Bergslagen, och i synnerhet at äfwen de här i orten betiena de här i orten dels inrättade, dels oinrättade linneväfwerier och blekerier”.

 

Folcker ville nu, att landshövdingen hos kommerskollegium skulle söka utverka privilegium åt honom på en sådan fabrik jämte tullfrihet på ett parti vete, som han tänkte införskriva från England, Danzig eller Königsberg. eller Königsberg. Hos kommerskollegium erinrade sedan greve Bielke om råd- och handelsmannen Jürgen Folckers inrättningar och hans nya planer vid Testeboströmmarna. Han ville för sin del “med beröm anse en sådan Folckers Desein”, och hans mening delades av kollegiet, som utfärdade privilegiet.

 

Puderkvarnen skulle skötas av mästaren Martin Joachim Plümer från Stockholm, med vilken Folcker förut brewäxlat i saken och utbytt nyårshälsningar “alt af hiertat”. En stor meningsskiljaktighet framträdde emellertid, då Folcker fick reda på att Plümer icke ville förråda fabrikationshemligheten — en yrkesstolthet, som hade sin motsvarighet på de samtidigt florerande sockerbruken. Fabrikationen började 1736, men Folcker ansåg sig förlora på driften. Han hade märkt “detta stärkelsemakerie wara honom till skada och intet till nytta”.

 

Då han nedlade rörelsen, stämdes han av Plümer för kontraktsbrott. Folcker bestred. En inlaga är ett gott bidrag till hans karakteristik: “ännu tills dato har ingen med skiähl kunnat sagt, det jag från mina ord afwikit utan altid dem Mainterad (= hållit) efter yttersta förmåga; öfwar der wid bruket den försichtighet, at iag altid haft anseende til personen och tidsens conjungturer, så at iag ej med någon ingått ett contract, hwarmedelst jag skulle binda mig till något som skulle gifwa orsak at befrämja een sak, hwarmed iag el snart kan finna mit nöje”.

 

Folcker förlorade målet 1738. Motgångens svåra år hade kommit för Folcker, som dessutom led av en svår sjukdom, gallsten. Hans hus intecknades i Kungliga banken och han kom fullständigt i beroende av bankirhuset Vergeels i Amsterdam. Det hade stora fordringar hos flera handelsmän i Gefle, bl. a. Åke Folcker, en broder till Jurgen Folcker.

 

 

 

220. Åke Folcker – Catharina Wendela Maria Ehrenbergs släktshcema.

 

 

Den gamle judiske mäklaren Johannes Vergeel sände sin son Lucas till rådsturätten i Gefle för att bevaka fordringarna. Ett romantiskt inslag i denna affärsroman utgjorde hans giftermål med jungfru Babba Magdalena Folcker, dotter till Åke Folcker. Bröllopet ägde rum den 17 december 1739 och dec unga paret synes ha blivit mycket lyckligt. Då hans hustru, endast 25 år gammal, två år därefter dog, tackade hon sin man i ett efterlämnat brev för hans innerliga kärlek och det oförtrutna tålamod, varmed han bemött och omfamnat henne. Lucas Vergeel försvann sedan från Gefle.

 

 

350. Babba Folcker – Lucas Vergeel

 

 

Folcker dog under en. resa i Stockholm den 8 maj 1740. Hans änka Brita Skiänk avled 1743. De efterlämnade sex barn. Av sönerna var den äldste, Petter, handelsbokhållare och den yngste, Nils, skeppare. Sönerna Carl Johan och Jürgen vistades 1751 i Ostindien.

 

Av döttrarna var Ulrika Brigitta gift med tullkamreraren Olof Paterson i Stockholm och Margreta med handelsmannen Axel Askbom i Gefle. Han hade början såsom handelsbetjänt hos Jürgen Folcker, hos vilken han “med beröm uttient och lärt handeln”.

 

Bröllopet ägde rum 1733, då jungfru Folcker var 18 år gammal. Av deras barn under de följande åren avledo fyra i späd ålder. De fingo endast behålla den förstfödde, som kallades Jürgen efter morfadern. Dennes porträtt, som nuskulle vara av utomordentligt intresse, fanns för övrigt i det Askbomska hemmet.

 

Lille Jürgen var, där han om kvällen kom i sin långa livnattrock av sarge, ett. lyckligt barn. Han fick en anständig “uppfostran och education” med en Uppsalamagister till informator och en fransk ritlärare. Men det gick mycket illa för honom.

 

Nästa scen i rådhuskrönikan utgör epilogen till den Folckerska familjeromanen i Gefle. Den 13 juli 1768 inkom den då 33-årige handelsbokhållaren Jurgen Askbom inför magistraten. Han kom icke för att vinna burskap utan för att få ett bevis på sin fattigdom. Han ägde icke mera än de kläder han bar på sig. På alla håll var han skuldsatt.

 

Jurgen Askbom, den stolte Jürgen Folckers ättling och namne, dog alldeles utfattig den 22 januari 1783.

 

 

469. Axel Askbom

 

Bland rådhusarkivets bokskatter utgör en Karl XII:s bibel i svart, rött och gyllne band med förgyllda knäppen en särskild klenod, ty vid den ha 1700-talets handelsmän i Gefle vunnit sina burskap. En inskrift på det första, sönderfrätta bladet upplyser, att bibeln lämnades i burskatt av infödde borgaresonen Lorens Ersson Hammar, dä han avlade borgareeden den 18 april 1726.

 

 

187. Lorens Hammar, Erik Hammar, Christina Groth.

 

 

Han var son till rådmannen och skeppsredaren Erik Hammar och Christina Groth. Bestämd för handelsmannens stånd kom han tidigt i tjänst på flera köpmanskontor i staden. Där skulle han inhämta kun­skaper om handelns rätta art, drift och egenskap. Den unge ämnessvennen sökte därvid — såsom han själv senare skrev — göra sig bekant med allt, vari en uppriktig handel har sina förutsättningar och sina förutsättningar och sin fortvaro. Sedan han på detta sätt gjort en god begynnelse, ville han bli sin egen, vartill han uppmuntrades av sina fränder, som blevo hans gynnare inom Handelssocieteten. På deras inrådan skrev han magistraten en ansökan om burskap med begäran att få pläga lovlig handel med de förmåner, som tillkommo en rätt och beskedlig borgare. Han tillfogade, att han skulle städse gratulera sig för detta tillfälle, om magistraten bifölle hans ansökan.

 

Mot den blivande handelsmannen hade magistraten ingenting att invända. Hammar var endast 25 år gammal, när han alltså den 18 april 1726 avlade sin ed såsom borgare.

 

Det var under dessa år brukligt, att framstående borgare överlämnade en gåva till rådhuset, varigenom de i stället befriades från burskattens fullgörande, som annars var ett villkor för burskapets erhållande. Handelsmannen Friedrich Ennes hade skänkt nya gardiner till alla fönster i rådhuset, handelsmannen Jürgen Folcker hade prytt rådhuset med en målning av Karl XII till häst. Handelsmannen Lorens Hammars gåva var den stora bibeln.

 

Den, som blev borgare, måste ställa löftesmän för de sex närmaste årens utskylder och i detta fall utgjordes de av två kända och vederhäftiga män, rådmannen Petter Wallberg och handelsmännen Petter Strömbäck. Enär en ung borgare icke kunde vara redo att genast bära alla utlagor, erhöll Hammar efter vanligheten fyra års frihet från de skatter till staden, som bestodo av kontributions- och båtsmansunderhållet, och befriades från dagsverkens utgörande för stadens räkning.

 

 

375. Petter Wallberg.

 

Den nye borgarens första förtroendeuppdrag blev att under julhelgen vara håvbärare i kyrkan. Handelsmannen Johan Christian Schröder skulle gå omkring med håven på manfolkssidan, under det att Hammar skulle gå omkring på kvinnfolkssidan. Då han på julmorgonen sträckte fram håven bland de unga kvinnfolken, som sjöngo ur sina psalmböcker, såg han kanske i de många ljusens lågor jungfru Babba Ennes. Hon var dotter till handelsmannen Freidrich Ennes, och med henne gifte sig Hammar på hösten 1729. Den unga familjen bodde i Hammarska gården vid Nybron men med egen hushållning och disk, skilda från den gamla fru Hammar.

 

 

423. Johan Christian Schröder

 

På Islandsholmen hade han byggt en sjöbod och där funnas de upplag av varor, som hemfördes på hans skepp. Jämte handelsmannen Hans Zynt hade han 1727 fått fribrev på hälften av skeppet “Enigheten”. I galeoten “Hoppet”, som byggts i Gefie och enligt mätarebrevet hade en dräktighet av 32 svåra läster, ägde han en fjärdedel och erhöll fribrev därpå 1729.

 

Dessa fartyg bringade ingen lycka. “Hoppet” gick under kort därefter och därpå förlorade Hammar enligt

beräkning 1,500 daler kopparmynt. Även led han sjöskador med “Enigheten”, och dessa måste han upptaga till 2,400 daler kopparmynt.

 

 

Dessa olyckor togo så hårt på hans hälsa, att han måste intaga sjukbädden, varifrån han dock sökte sköta affärerna. Men detta gick dåligt, och den 18 november 1733 avled Hammar, efterlämnande sin hustru och en treårig son. I den oundvikliga konkursen visade änkan, att hon hade både näbbar och klor, då hon i åtskilliga skrifter sökte göra gällande, att hon icke var skyldig att lida för följderna av de motgångar, som till större delen drabbat mannen innan deras äktenskap, men därutinnan var magistraten av annan mening. Anslag om kreditorernas sammankallande utsattes på rådstuguporten och det mesta av det forna hemmet fördes till auktionskammaren för att försäljas.

 

Den lille sonen följde sin fader i graven samma år och Babba Ennes

(Barbro Ennes 1712-1777) förenade om några år sina öden med handelsmannen Anders Garberg och blev stammoder för denna Geflesläkt.

 

Lorens Ersson Hammar hade lärt sig handeln hemma i Gefle, och detta, var nog det vanliga under hans tid. Senare påkostades de förmögna köpmanssönerna en mera omfattande utbildning med vistelse vid utländska firmor.

 

Handelsbokhållaren Axel Johan Bahdes ansökan om burskap till magistraten. 1773 visar detta.

 

Den lyder:

“Högädle och Widtlagfarne samt ädle Wällagfarne och Högachtade Herrar Borgmästare och Råd.
Efter ärhållen nödig underwisning uti Guda och Sedo läran med mera, af private informatorer, har jag ifrån yngre åren ägt tillfälle, wid min kära Faders Handels Contoir, inhämta någon kundskap om Handel och Bokföring samt Correspondence. Och til at uti berörde delar winna så mycken grundelig insikt, som möjelig wore,
så har jag ifrån År 1764 uti 21/2 år warit wid handels Accademien i Stockton uti Engeland; därefter nu samfälte 4 år Conditionerat i Königsberg hos Bruinwisch, Kembel & Comp. samt sedan under resor i Tyska handels Städerna giordt mig kiänd, och om handel underrättad, såsom ock efter hemkomsten åter biträdt wid min kära Faders handels Contoir. Nu emedan jag sinnad är, att begynna egen handel och däri anwända det Capital jag ärft efter min salige Fader Råd- och Handelsmannen Casper Fried: Bahde med den Högstes bistånd och wälsignelse, til egen förkofran och at för det allmänna blifwa en nyttig medlem, Ty hos Högädla Herrar Borgmästare och Råd anhåller härmedelst jag ödmjukeligen, at uppå här wanlig ut och inrikes Handel ärhålla Burskap.

 

Med all wördnad har jag äran att framhärda Then Högädla Magistratens ödmjukaste tienare, Axel Johan Bahde.

 

 

374. Casper Bahdes släktschema

 

 

Då hade det även blivit brukligt, att den blivande handelsmannen underkastades ett förhör i sina kunskaper. Detta anställdes i närvaro av två magistratsmedlemmar av två handelsmän, utsedda av Handelssocieteten. Bahde examinerades av handelsmännen Schissler och Muller och fick intyg på, att han hade “giordt nöj- achtigt besked för sig uti alla stycken, handeln rörande”.

 

 

239. Schissler

 

 

Sedan Handelssocieteten förklarat, att Bahde förenat sig med den, uppvisat kvittens på att han i stadskassan nedsatt 102 daler kopparmynt i burskatt och 6 daler i stenmurspenningar samt ställt borgen för sex års utskylder, inskrevos den 3 april 1773 de för Bahde. betydelsefulla raderna i magistratspirotokollet: “fördenskull warder han, Axel Johan Bahde, till Borgare och Handlande här i Staden antagen”.

 

Han drev sedan en ganska omfattande rörelse med spannmål. Vid sidan av sina affärsintressen hade han känning med den samtida litteraturen, i synnerhet den engelska upplysningsfilosofien, och var tydligen även musikälskare, ty han ägde både handviolin och basviolin. Han dog emellertid redan den 14 januari! 1775.

 

Många av 1700-talets köpmannasläkter i staden voro av utländsk härstamning, och Axel Johan Bahde tillhörde en släkt, som inkommit hit från Tyskland med hans farfar Casper Bahde, på sin tid en betydande man inom Handelssocieteten.

Den 6 maj 1705 gjorde köpmansgesällen från Stralsund Casper Bahde ansökan hos magistraten att vinna burskap såsom handelsman. Han hade — såsom han senare skrev — lärt ifrån ungdomen och utstått sina tjänsteår “hos berömmelige och wälerfarne handelsmän”; bl. a. hade han i 9 år varit i tjänst hos handelsmannen Jurgen von Schraeven i Stockholm. Ledamöterna av magistraten hade icke “för detta hafft sig bekant denne kiöpmans gesällens intention”, men sedan han framvisat vederbörliga avskedspass och attester, inskrevs han som borgare i Gefle.

Den okände borgaren gjorde sig snart uppmärksammad genom sin affärsbegåvning och driftighet. Hans kommissionsaffärer utvecklades i stor stil, och redan 1709 gällde han för “den störste uti Trafiquen warande; och den som i år hafft mäst spannmåhls handelen här i Staden”. Hans kontributioner bestämdes till 600 daler kopparmynt, och han ansågs för “en stor Capitalist”.

 

Nästa år valdes han “till Påskemåhlskarl”, varvid han jämte en kamrat hade att i hushållen upptaga en del förmåner åt kyrkoherden. År 1714 avlade han bisiitareed i kämnersrätten och 1716 var han utsedd att revidera en del räkenskaper för staden. I egenskap av kyrkovärd hade han hand om kyrkans räkenskaper.

 

Bahde förekommer under dessa år såsom talesman för Handelssocieteten, och hans ställning där betryggades genom giftermål med Catharina Martin, dotter till skeppsredaren Anton Martin och Elisabeth Fontelia. Barnen i familjen hette Casper Friedrich, Anthon och Sara Catharina. Genom bouppteckningen får man en inblick i den Bahdeska gården vid Stora gatan: man ser pigorna Margreta, Stina och Carin i deras kökssysslor, medan kanske husfrun hämtar goda recept ur den tyska kokboken, man ser de stora linneförråden och hör spinnrockarna surra,. Man tänker sig också handelsmannen i hemlivet, sittände i länstolen med rosigt callmincksöverdrag vid det gröna bokskåpet, där han hade lärda verk och uppbyggliga postillor, lagar och sjöartiklar, bl. a. Hollands Stads och Commercie Spegel i 2 delar.

 

 

272. Anton Martin

 

 

Bahde ägde fäbodstället Lexe och såsom andra borgare hade han lanthushållning med kor, getter, höns och svin. Vid Kungsbäck hade han en hage för sin blacka och sin röda häst, i strömmen hade han ett mjärdeställe och på Holmundsön kunde han gå på jakt.

 

Man ser honom i gatuboden och godskammaren, där bodgossen ordnar med allehanda kramgods: kläden och franska band i de grannaste färger, blänkande silver- och mässingsknappar, nätta barnskor och grova hästborstar, tobakspipor och holländsk tobak åt skeppare och kryddor till hushållen. Här handla bönder och bergsmän, och förböndema komma med säd i tunnor. Samtidigt gunga skeppen ‘Förgylta Cronan” och “Winberget” över Östersjön med Bahdes laddningar av ullkardor eller malttunnor.

 

Magistraten hade sig nogsamt bekant 1717, att Bahde var solvent för höga summor, men därpå bröt myntrevolutionen ut och den blev för honom liksom för så många andra ödesdiger. De utländska växelkurserna förändrades och det blev en bekymmersam tid. År 1728 blev Bahde ordinarie commercierådman “i afseende på de wackra prof bem:te rådman Bahde wist till rättens och stadsens nöje”. Detta och följande år synas ha varit några av de olyckligaste i stadens digra handelshistoria.

 

För Bahde inträffade dessutom olyckor med hans fartyg och för utlagor måste han lämna sina förråd av råg, malt, ärter, sill och hampa, som han hade i sina sjöbodar.

 

“Under denne min loflige näring har iag efter Guds behag måst erfara lyckans omskiftelser med och emot, och mycket ofta det senare”, skrev Bahde 1730, “dock har iag att tillskrifwa den store Gudens öfwerswinneliga Nåde och barmhärtighet, som så blandat min lust och Nöd, winst och förlust, at iag haft wänner och Credit in till denna dag”. Men han fruktade, att samtliga hans kreditorer nu skulle stöta tillsammans och efter lagens stränghet utkräva sin gäld, vilket skulle tvinga honom att sälja all egendom för kanske fjärdedelen av värdet. Det skulle leda till hans “ouprätteliga undergång och tiena andra redeliga män och handlande för et bedröfweligit Exempel”.

 

Han begärde därför, att tillgångarna skulle värderas för att påvisa, att de översteg skulderna. Magistraten tillsatte en deputation och en tablå uppgjordes. Enligt denna utgjorde tillgångarna 64,578 daler kopparmynt och skulderna 40,600, vadan det var en marginal på 23,978. Kreditorerna fördelade sig på följande sätt: i Amsterdam för 7,200 i Hamburg 2,400, i Stralsund 12,000, i Stockholm 7,000, i Uppsala 8,000 och i Gefle 4,000.

Kreditorerna gingo “hårdeligen” åt Bahhe, och då han avled den 1 maj 1737, var firman barskrapad. Casper Bahde hade emellertid lagt grunden till ett handelshus, som med hans son Casper Friedrich Baghe åter blev rikt. Det byggde på inre traditioner från Casper Bahde, om vars personlighet Handelssocieteten betygar, “det han uti dess förda handell ochWandell, sig en rättskaffens kiöpman ägnar och anstår, redeligen uppfört och förehållit”.

 

Casper Bahdes födelsestad, Stralsund, var då svensk besitning: i viss mån är det sålunda orätt att kalla honom. Att det fanns skilda uppfattningar i liknande fall inom Handelssocieteten kan emellertid anföras.

 

Såsom ombud för firman Jacob & Giehl i Hamburg för att bevaka dess fordringar hos handelsmännen i Gefle, hade expediten Daniel Wilck hitkommit 1727. Han var från byn Suvino vid Usedom i Pommern, där han – alltså under dåtida svensk överhöghet – var född 1698.Svensk var även handelsstaden Stettin och redan som tolvåring kom Wilck i tjänst där hos svenske kommissarien Christian von der Linden, som tillika var en framstående affärsman.

 

 

433. Wilck, Wré, Wandel

 

Wilek gifte sig i Gefle med madame Elsa Wré, änka med två små döttrar efter handelsmannen Erik Wandell, och begärde burskap 1732. Förhinder anmäldes då från en del medlemmar av Handelssocieteten. De påstodo, att Wilck icke var skickad för att bli borgare i Gefle, emedan dess handel var av en helt annan natur än handeln i de utrikes städer, där Wilck avlagt sina tjänsteår. Under de år han varit här, hade han icke heller använt sin tid till handel och verklig betjäning av stadens allmänna bästa, utan i stället hade han hållit på med sin advokation vid domstolarna, emot borgerskapet, och betjänat sina utländska principaler.

 

De ansågo, att det fanns tillräckligt många handlande förut i Gefle och erinrade om vådorna av att utländska män fått slå sig ned såsom handelsmän, fastän de icke haft tillräckligt kapital. I deras ställe borde man tänka på stadens egna många vackra och skickliga ämnen, så av infödde borgarebarn som andra, vilka redan till större delen med beröm avlagt sina läroår härstädes och nu snart ville nedsätta sig såsom egna borgare.

 

Häremot invände andra inom Handelssocieteten, att Wilck ovedersägligen var en svensk undersåte och att han till fullo lärt köpenskapen. Dessutom talade för honom hans nyss företagna gifte, varigenom han försörjde en borgares små barn.

 

Inom magistraten rådde delade meningar och man måste företaga omröstning. Rådmännen Jürgen Folcker och Casper Bahde ansågo, att Wilck icke skulle få bil borgare. De övriga lämnade däremot sitt bifall, och borgmästaren Erik Gerdzlovius författade ett utlåtande, vari han bl. a. påpekade, att handeln nog vore ganska lika i Gefle och andra handelsstäder.

 

 

477. Gerdzlovius.

 

 

Två dagar därefter, den 22 maj 1732, kunde Wilck avlägga sin borgareed.

 

Han övertog sedermera stadens källare på arrende. Denna var belägen 1 rådhuset och ett rum kallades borgmästarekammaren. Genom ett hål i golvet i rådhusets östra stensal tog sig värden ned i källaren, där vinfaten förvarades. På stadskällaren samlades borgare ofta till samspråk och till ingången visade en vinskylt vägen.

 

Wilck dog den 2 juni 1750, hans hustru två dagar därefter.

 

Handelsmännens förbindelser med de nordtyska städerna ha nyss antytts. Ännu mera fängslande äro de holländska anknytningarna. Enligt domböckerna var det under 1600-talet så många holländska skeppare i kyrkan här, att de rent av trängde ut stadens egna borgare. Även under 1700-talet var umgänget livligt mellan Gefle och den holländska handelsrepubliken.

 

Det första inflytandet kan spåras i fartygsnamnen. Dessa utgöra ett utomordentligt intresseväckande kapitel, som här endast i förbigående kan beröras. Man finner många vackra och uttrycksfulla fartygsnamn, t. ex. “Flygande Swanen” och “Tre hjortar”. Andra dylika djurnamn äro dråpliga, t. ex. “Hwita Lambet” och “Pelikanen”. Andra äro ståtliga, t. ex. “Nordländska Leyonet”. Helgon och antika gudomligheter förlänade ofta namn åt fartygen, t. ex. “S:te Petter” och “Jupiter”. Dessa föreställdes då, sannolikt avbildade i galjonsfigurer, såsom fartygets skyddspatron.

 

Det är de bibliska skeppsnamnen, som verka gammaltestamentligt holländska, t. ex. “Propheten Daniel”, “Patriarchen Jacob”, “Propheten Jonas” (även “Hwalfisken” fanns), “Natanael”, “Emanuel”, “Unge Tobias” och “Kung Davids harpa”.

 

En av de största skeppsredarna, som hade förbindelse på Holland, var handelsmannen Petter Almgren, vilken blev borgare 1703. Han var i flera avseenden jämnställd med Jürgen Folcker, och man kunde endast genom lottning avgöra, vilken av dem, som vore lämpligast för korpralskapet vid borgerskapets kavalleri. Lotten tillföll Almgren. Samma år 1713, blev han ledamot av kyrkorådet, tidigare hade han blivit rådman.

 

 

 

469. Petter Almgren

 

 

Under dessa år måste handelsfartygen gå i skydd av örlogskonvojer. En gång hade för Almgrens räkning en saltlast förts ombord på ett nytt holländskt fartyg. Skepparen var så ängslig att hinna med konvojen, att han först för sent upptäckte, att fartyget läckte. Detta gjorde, att Almgren vid fartygets ankomst till Gefle mottog ett betydligt mindre saltparti än han hade tänkt sig, och ställde skepparen till ansvar. Sjöfolket skyllde ifrån sig. De visste vad det var fråga om, ty det heter i protokollet, att alla förstodo svenska.

 

För att inbespara avgiften för konvojeringen gjorde Almgren jämte Jürgen Folcker det vågstycket att avsända skeppet “Jungfru Maria” från Gefle till Amsterdam utan sällskap. Fartyget hördes icke”Jungfru Maria” från Gefle till Amster-dam utan sällskap. Fartyget hördes icke av på länge, men sedan fick man veta,att kaparen Lars Gatenhielm lagt beslagpå det.

 

Överblickar man Almgrens utländska förbindelser, finner man först och främst de holländska med Antonio Walterman och Ioannes Vergeel i Amsterdam. Där funnos även firmorna Nessinger & Sohn samt Hermannus Struis. Men ända ned till Lissabon, där Hoevenaer Petersen & Hoevenaer hade sitt säte, sträckte sig hans intressen. I Reval hade han förbindelser med Berthod Strahlborn och i Lübeck med Caspar Reppenhagen och Eberhard Niessen m fl.

 

Till dessa städer seglade en mängd fartyg med varor till och från Gefle för Almgrens räkning. Det var “Hwita Dufwan” på väg till Lübeck och “Nettelblad” på väg till Königsberg. “Jungfru Christina” kom från Danzig och “Jungfru Dorotea” från någon annan stad. På skeppet “Winberget” fördes hans tobaksladdningar och på skeppet “S:te Johannes” sände han sina brädpartier. Det sistnämnda fartyget, på väg med stångjärn och bräder till Amsterdam, gick under med hela besättningen en marsnatt 1718 utanför Bornholm. Endast kocken uppfiskades levande.

När fartygen kommo till Gefle, stod handelsmannen för att taga emot sina varor. Almgren tog själv säckar och tunnor på ryggen till sjöbodarna med hjälp av sina drängar.

 

Mitt i natten höll han så på och lossade från fartygen, då en svärm studenter uppenbarade sig och överföllo honom och hans folk. Förmodligen blev det efterräkningar vid rådsturätten.

 

Handels- och rederirörelsen hade vid denna tid erhållit en sådan omfattning, att Almgren 1719 begärde avsked från sin rådmansbeställning för att odelat ägna sig åt affärerna. Likaså anhöll han 1724 att av samma skäl få avgå från de 24 äldstes krets, och detta kunde magistraten icke neka sitt medgivande till. Men man förväntade, heter det, att han såsom en gammal handelsman, vilken hade god kunskap om handelslivet, icke skulle undandraga sin medverkan vid viktiga förhandlingar. Han var även mycket verksam i allmänna angelägenheter.

 

I Handelssocieteten, där de trafikerande kommo samman för att överlägga om båthyror, dragarelöner, mätarepengar och bodhyror, var Almgren en framstående man. Han var då en av stadens största skeppsredare.

 

Han byggde själv fartyg. Nere på Alderholmen fanns ett varv, där skeppsvirke fanns på vallarna, rundhåltar, knän, plankor, spiror och tågvirke, och därmed uppbyggdes och utrustades flera fartyg. Först omtalas “Anna Galley”, som var ett större fartyg, och några år senare, 1724, byggde Almgren en galeot om 21 läster, som erhöll namnet “Mercurius”. För övrigt var han delägare i flera fartyg, bl. a. de stora Spanienfararna. Han ägde vidare jakten “Enspännaren” och ett flertal små fartyg med eller utan rigg samt fiskebåtar.

 

Till rederirörelsen hörde ett flertal upplagsbodar. På Alderholmen hade han ett magasin, som i nedre våningen rymde 600 tunnor och i övre 500. Vid Smäcken hade han en bodbyggnad, som var tre våningar hög. Vidare hade han en bod söder om ån, en sjöbod för tjära och en bod för ved, ett vagnslider på Lilla torget och dessutom såsom andra borgare en badstuga, kölna, humlegård och iskällare.

 

I hans hem liksom på hans sommarställe Lerviken avspeglade sig även i inredningen hans sjöfartsförbindelser med andra länder. Almgren avled 1736.

 

Även stadens byggnadshistoria rönte inflytande från de holländska städerna. Bildhuggaren Petter Blom, som avlade borgareeden 1717, hade 1720 blivit stadsbyggmästare. På en allmän rådstuga 1721 bestämdes det, att han skulle för stadens räkning företaga en utrikes resa och studera byggnadssättet i Holland och England.

 

Med en kassa av 400 daler kopparmynt avreste han på hösten och anlände först till Amsterdam. I Amsterdam och Rotterdam tog han nödig underrättelse om deras byggnader och även om de kvarnar, som funnos där. Han hade dessutom för avsikt att besöka Zardam, där de förnämsta kvarnarna funnos, såväl sågkvarnar som andra att mala gryn på.

 

Från Holland reste han över till England och började i London besiktiga husens struktur. Han gjorde avritningar av sådana slags hus, som han tyckte vara tjänliga för hemstaden och av annat, som kunde lända till den nytta och prydnad. För vidare resor i England begärde han ytterligare understöd, och magistraten var vidsynt nog att bekosta honom ytterligare 900 daler kopparmynt. Beloppet utbetalades enligt gällande växelkurs i 100 holländska courant av Jürgen Folkers ombud i London.

 

När Blom samma år återkommit från resan, beslöt han att bygga ett eget hus. Han ville först bygga det väster i staden intill klockstapeln, men härtill kunde han icke få samtycke. Kyrkolagen förbjöd allt byggande inpå de kyrkliga byggnaderna, och man var rädd för eldsvåda i klockstapeln, om byggnaden komme till stånd.

 

Han försökte då få bygga sitt hus öster i staden på Holmen. Härtill var magistraten lika litet villig att lämna bifall. Ingen borde få tillåtelse att företaga någon husbyggnad på Holmen, hette det, under hänvisning till bestämmelserna i Gustaf II Adolfs donationsbrev. Endast Jürgen Folcker yttrade sig emot detta. Han framhöll, att staden nu var i bättre flor och tillstånd än förr med därav följande trängsel bland hustomterna. Han väckte även förslag om att staden på riksdagen borde begära befrielse från donationsbrevets föreskrifter i detta avseende. En sådan husbyggnad, som här avsågs, skulle enligt hans mening endast bli staden till prydnad och förkovran, och icke förorsaka något intrång för järnvågen, repslagarebanorna, blekesplatserna och skeppsbyggerierna.

 

Blom ändrade emellertid själv sitt förslag och köpte en tomt om 1,575 kvadratalnar på löten innanför västra tullen vid den lilla gata, som fanns norr om kyrkan. På en annan sida av tomten gick landsvägen, men denna omlades något för byggnadens skull. För att uppföra huset erhöll Blom frihet från utlagor under 6 år, eftersom man menade, att det skulle bli en heder för samhället.

 

Att här omnämna Handelssocietetens många framstående under 1700-talet, är givetvis omöjligt, men ytterligare en handelsmans biografi må i korthet anföras, därför att han såsom riksdagsman utverkade stadsfästelse på Handelssocietetens reglemente.

 

Georg Pabst var född 1695, son till handelsmannen Christian Pabst, vilken hitflyttat från Stockholm Vid nio års ålder blev han faderlös, men modern åtog sig att draga försorg om barnens uppfostran och klädnad, tills de, undervisade i lärdom, blivit så stora, att de kunde vara sina egna.

Ar 1722 ansåg sig Pabst mogen för att vinna burskap såsom handelsman och avlade sin borgareed den 19 september. Såsom välbeställd borgare höll han därpå den 29 november bröllop med Anna Faijkman, varvid enligt tidens sed ett bröllopskväde upplästes till ära för den unge handelsmannen och hans fru.

 

Flera av Handelssocietetens medlemmar hade officersbefattningar vid borgerskapets militära kårer, vilka utgjordes av två kompanier infanteri och ett kompani kavalleri. Pabst var de första, åren, sergeant vid ett av infanterikompanierna, det östra, men 1725 kunde han vinna befordran till fänrik. Det var nämligen brukligt, att den, som skulle bli fänrik, för en ganska stor summa inlöste kompaniets fana från företrädaren, och detta erbjöd sig Pabst att göra, varpå han – för 140 daler kopparmynt – blev fänrik.

 

Redan 1725 blev Pabst bisittare i kämnersrätten, men han märkte snart, hur denna uppvaktning kom honom att försumma mycket i sin handel. Inom Handelssocieteten deltog han 1735 i utarbetandet av dess stadgar.

 

Det främsta beviset på sina medborgares förtroende fick Pabst, då han 1738 valdes till riksdagsman. Den 6 maj mottog han på rådhuset fullmakten att på stadens vägnar sluta och avhandla de ärenden, som skulle förekomma på riksdagen.

 

Utrustad med sina papper förfogade sig Pabst från staden den 8. Det blev en, tre dagars besvärlig resa i regn och på elaka vägar. Till Stockholm anlände han först den 10 på kvällen.

 

Den 13 maj utblåstes riksdagen och den 15 inlämnade Pabst sin fullmakt i borgareståndet. Han blev ledamot av kammarekonomideputationen och bergsdeputationen. En särskild deputation tillsattes för allmänna besvärs utarbetande och i denna invaldes Pabst, varvid han då infogade sin stads besvärspunkter. Slutligen var han medlem, av deputationen för bestämmande av taxorna till stora sjötullen.

 

Det var sålunda många bestyr, som tillkommo riksdagsmannen på platsen n:r 13 i borgareståndet. Georg Pabst från Gefle.

Hela hösten förlöpt med mångskiftande arbete.

 

Fjorton dagar före jul lämnade Pabst riksdagen, men på nyåret var han åter där. Han hade bl.a. att bevaka enskilda yrkens och personers rätt i Gefle. Sålunda hade hattmakarnas skrå inlämnat en skrivelse om marknader och Júrgen Folcker ville äntligen ha ersättning av staten för att kaptenen Lars Gatenhielm på kaperikommissionens order 1716 lagt beslag på hans skepp “Jungfru Maria”.

 

Den största betydelsen för staden fick Pabsts riksdagsvistelse därigenom att han utverkade kungligt bifall till Handelssocietetens reglemente, som utkom av trycket de 5 december 1738.

 

Efter den långa riksdagen kom Pabst åter till hemstaden och redogjorde den 6 juni för sina förhandlingar i riksdagen och kollegierna.

 

Under hans frånvaro hade affärerna gått dåligt. Vid en genomgång av 1735-36 års bokslut fann han, att tillståndet var sämre än han trott, och ändå tyckte han, att han alltid nedlagt all mänsklig försiktighet och flit i sin lilla kommissionshandel. Han hade bl.a. blivit lidande på sjöskador.

 

Pabst hann knappast avleda sina tankar från det mödosamma riksdagsväsendet och försöka bringa sina affärer i någon ordning, förrän han utsattes för en hél följd av inteckningar. Han såg sig slutligen ingen annan råd än att begära cession. Situationen synes dock ha lättat.

 

Pabst ingick sedermera bolag med firman Sam Valley & Son, som även kallades Pabst & Valley. Pabst var även en av de större intressenterna i Stenebergs sockerbruk.

 

Hans krafter togos fortfarande i anspråk för allmänna värm. Han valdes till e. o. rådman 1740 och blev ordinarie rådman 1746.

 

Inom sitt kompani, vilket han ägnade det största intresse, hade han under åren avancerat till kapten och ett lysande tillfälle var det för honom, när han vid arvfursten Adolf Fredriks besök 1744 tågade i spetsen för sitt blå och vita kompani vid musik och under flygande fanor.

 

Inom Handelssoieteten hade Pabst blivit äldster, vartill han utsetts av magistraten. När han 1746 sammankallade de handlande till överläggningar, kommo de emellertid icke tillstädes. En frondering hade uppstått under ledning av handelsmannen Jean Bouman. Pabst blev dock bibehållen vid sina rättigheter såsom äldster av magistraten. Han dog 1777. Hans äldste son, Christian, hade varit i Ostindiska kompaniets tjänst men dött före fadern.

 

 

13. Bouman

 

Såsom avslutning på denna ofullständiga och bristfälliga skildring av handelsmännen i 1700-talets Gefle, må några rader ägnas den första kvinna, som själv fick driva handel i staden. Hon hette Babba Caisa Thegenman. Släkten var troligen från Holland, eftersom det fanns en holländsk bibel i familjen.

 

Thegenmanska kryddhandeln i Folckerska stenhuset vid torget ägdes av handelsmannen Anders Thegenman. Bakom vågskålarna därinne stod hans syster, jungfru Babba Caisa Thegenman, och stötte, vägde och mätte. Där voro hushållens kaffebönor, sagogryn och blå russin, kanel, krakmandel och muskot, rismjöl och te, norsk peppar, vit ingefära och brun senap, pärlgryn, raspat hjorthorn och små kardemummor, korinter, lagerbär och lagerolja, njupon och husbloss. Där var gummi, arabicum och färgämnen som röd bresilja, spansk gröna kochinell, ultramarin, kimrök, galläpplen. Där var husapotekets tesalter, Luthers plåster, kamfert, ungerskt vatten och citronskal, kvicksilver och limburger salt. Dessutom fanns det en mängd andra nyttiga småsaker: engelska synålar, postpapper och rött lack, fingerborgar och glasögon, kardad bomull, hundbjällror, fiolsträngar, sidenband och silke. Endast spanskt snus och spelkort torde ha kunnat tjäna uteslutande det goda nöjet.

 

Anders Thegenman dog 1751. Jungfru Thegenman inlämnade då en ansökan att få öppna en egen kryddhandel, vari det. hette:

 

“Thet lärer ej mindre den ädla magistraten än flera stadsens Inwånare wara bekant, at iag, alt ifrån barndomen lärdt mig och lagt handen wid Krydd Krämerie handelen, i början hos herr handelsman Åke Folcker, därpå har jag hafft Herr Mornies kryddbod, när han först begynte handla, på räckning, samt sluteligen uti 23 åhr betient min Sal. Broder Hr Anders Thegenman wid dess handel. Bemälte min sal. Broders frånfälle, jempte dess sterbhus widlöftighet, så wäl som min tilltagande ålder, äro orsaker, som föranlåter mig wara omtänckt på utwägar, huru iag mig hädan effter ärligen försörja må; och som iag har hört flera Kongl. resolutioner skola förmå, at frunntimber, som lärdt något ährligit näringsmedel, skola ej betagas, at därigenom söka sin födo tå the wederbörligen sig anmäla; alltså har iag fallit på then tancken at genom någon liten Kryddkrämerie handel, för egen räkning hädan effter söka mig nära och upphålla. Til hwilket ändamåls winnande hos ädla magistraten är min Ödmjukaste ansökning att ther till så mycket häldre ärhålla ädla magistratens gunstiga bifall, som iag ej will undandraga mig at årligen betala til staden så stor Contingent, som ädla magistraten och stadsens respektive älsita pröfwa mig för min handel böra ärlägga.

 

I förtröstan af gunstigt bifall framhärdar med wördnad

ädla magistratens

ödmjukasteTienarinna

Babba Caisa Thegenman.”

Skrivelsen remitterades till Handelssocieteten, som den 4 oktober 1751 till magistraten översände den, åtföljd av ett utlåtande, som undertecknats av handelsmännen Georg Pabst, loan Bounian, Casper Friedrich Bahde och Anders Garberg. De skrevo:

 

“Jungfru Thegenmans uti bemälte ansökning anförde omständigheter angående hennes långwariga tienst, öfwer 30 års tid, uti Kryddkrämerie handelen är Societeten nogsamt bekant, samt med hwad flit, idkesam- och trohet hon den förestått nog kunnigt; att hon förlorat en huld och kiär Broder, Societetens hederwärde medlem, beklagar Societeten hierteligen, hwarss lifstid, Societeten gierna sett och önskat uti samhället måtte längre wara i anseende hwartil Societeten för sin del ej annat kan, än till hennes ansökan bifall gifwa; dock med ödmiukhörsammaste förbehåll, at thet ej må lända till Exempel eller präjudice för Societeten emot Kongl Majts. Allernådigste Regl. af d. 8 December 1738 för något annat Fruentimber, som en dylik. ansökning hädanefter torde kunna giöra och ej äger den kundskap och insikt uti handelen, ej eller sådana omständigheter, som för jungfru Thegenman kunniga och ådagalagda äro.”

 

Det var sålunda ett vackert betyg, som Handelssocieteten utfärdade för jungfru Thegenman, som blev den första handelsidkerskan i Gefle.

———————————–

Se även Del 1. och Del 3.

 

Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson – lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website