Norra Varvet, då blomstrade Gävle – av Jan Sterner

Publicerat i Arbetarbladet den 19 december 1995.

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

Bilderna klickas för förstoring

 

 

Då blomstrade Gävle – 1700-talet fabriquernas och sjöfartens storhetstid.

 

Sedan de från Stockholm påtvingade restriktionerna i Gävles handel upphävts år 1673 under Karl XI började staden hämta sig och befolkningen ökade under 1700-talet så att det 1790 bodde cirka fem tusen personer här.

 

Bebyggelsen hade enligt 1706 års karta spritt sig till en nyanlagd gata, som följaktligen kallades Nygatan men i början även “Stora gatan“.

 

Eldsvådor härjade som vanligt i staden. 1697 skadades det ståtliga rådhuset med sina tre hopkopplade huslängor svårt. Av brist på pengar kom det inte att repareras förrän cirka 1750. Det fick då ett förenklat utseende med en huskropp och ett enda runt torn i mitten.

 

Glädjen med det huset blev dock inte långvarig, för den 20 september 1776 brann en stor del av staden ner och rådhuset förstördes. Först 1790 invigdes ett nytt rådhus, som dock brandskadades 1869 men som repa­rerades och fick i stort sett samma utseende som före 1869, dock med ett annat torn.

 

Vid en annan eldsvåda 1729 ska­dades slottet svårt och stod som ruin några år. Inte förrän 1741 böljade det nuvarande slottet byggas. Kyr­kan fick sitt nuvarande torn 1782 och klockstapelnStapeltorget revs.

 

Flera varv

 

Cirka 1770 började sjöfartens storhetstid i Gävle och i samband med den varvens utbyggnad. Norra varvet låg på Alderholmens västra del från nuvarande Gamla Grands västra del till Sjömanskyrkans östra del. Östra Lillån, sedermera Holm­kanalen, mynnade då i Gavleån lite öster om Hattmakargatan, där gamla Grand är nu.

 

Södra varvet låg på Islandshol­men, det vill säga området från nuvarande Södra Sjötullsgatan och Brodingatan till mitt emot nuvaran­de TullplanAlderholmen. Sin verkliga storhetstid fick dock varven först under 1800-talet. Vid museet låg segelduksfabriken.

 

 

 

Bråbänk, baggare, skeppsbro

 

När Gävle växte ut till en betydan­de skeppsfarts– och varvstad måste mycket arbete läggas ned på att hålla Gavleån, Östra Lillån och islands Lillån farbara. Jord rasade ner i vattnet vid stränderna, så under hela 1700-talet byggdes kajer, så kallade skeppsbroar.

 

Först var de av trä och pålar, men successivt byttes dessa delvis ut mot sten under senare delen av seklet.

 

På grund av landhöjningen skedde en uppgrundning, så baggare måste hela tiden se till att djupet hölls någorlunda konstant.

 

 (En baggare är ett mudderverk som på 1700-talet drevs med en hästvandring på däck. Den var för­töjd på Alderholmen inte långt från bråbänken, som var en kaj där farty­gen lades på sidan och “bråades“, det vill säga beströks med kokande tjära och beck.)

 

Ända in på 1800-talet gick det att segla upp till Brädtorget öster om Rådhuset, där virke vägdes och las­tades på skeppen för export.

 

Det järn som skulle skeppas ut vägdes och kontrollerades vid den nya järnvågen som 1708 byggdes på Alderholmen.

 

 

 

Grosshandlare och redare

 

I samband med skeppsfartens och handelns blomstring växte det fram en särskild klass av rika och fram­stående borgare: grosshandlare och redare, som ibland också var varvsä­gare.

 

Främst bland dem var Peter Brändström (1735-1809) och hans svärson Pehr Ennes (1756-1829), Carl Anton Garberg (1752-1801) och Daniel Elfstrand (1748-1815).

 

I slutet av frihetstiden var det dåliga tider i Sverige, som orsakades av de dåtida politiska partierna, hat­tar och mössor, som inte kunde sköta den ekonomiska politiken till­fredsställande.

 

Det orsakade bland annat svårig­heter för företagen och bruken, då en del handlare och näringsidkare i Gävle gick i konkurs.

 

“Fabriquer” skapas

 

Någon industri i nutida bemärkel­se fanns inte, men under 1700-talet, som kallats “merkantilismens århundrade” uppstod i alla fall bland annat Västra kvarn ungefär vid “Änglarna” i våra dagar, Kronobränneriet i Strömsbro, sockerbru­ket i Steneberg, Gäfverbergs “Ylle- och linnefabrique” vid Timmer­mansgatan och ett par mindre “tobaksstampar” (ordet stamp betydde mindre fabrik).

 

Bland byggnader utöver rådhuset och slottet som tillkom under 1700-talet märks Fredriksskans (1717). Gästgivargården (riven 1952) och det mitt emot denna vid Södra Kungsgatan belägna “Opera- eller Spectacelhuset” 1784 (rivet 1957) och ett utomordentligt pampigt, 55 meter långt stenhus i fyra våningar vid Norra Strandgatan (1780-talet). Det ägdes av grosshandlarna Valley och Elfstrand och var bonings-, kon­tors- och lagerhus.

 

Det brann 1869.

 

Uslingen Cronstedt

 

Fan anamma uslingen Cronstedt.” Så tolkade man den bland bönderna inte precis populäre lands­hövdingen F A U Cronstedts initia­ler. Hans namn står än i dag på de milstolpar, som finns på många plat­ser i Gästrikland.

 

Far aldrig utan cognac“, var en annan tydning av initialerna.

 

Greve Fredrik Adolf Ulrik Cronstedt var landshövding 1781-1812. Han var oppositionellt inställd till Gustaf III, så under riksdagen i Gävle 1792 skickade kungen honom på ett revisionsuppdrag till Svenska Pommern.

 

Rojalism i Gävle

 

En av orsakerna till att riksdagen 1792 förlades till Gävle var annars att stadens borgare var så rojalistis­ka.

 

När kriget mot Ryssland slutade med freden i Värälä 1790 skickade Gävle en delegation till kungen för att tacka för freden.

 

En hovdam lär då ha frågat någon: “Men var det inte dom där, som var här och tackade för kriget också?”

 

Man undrar inte på att kungen skänkte Sergels byst av sig till Gävle stad. Den sattes upp i Rådhuset vars ritning han för övrigt hade godkänt.

 

 

JAN STERNER

Jan Sterners material publiceras successivt här.

————————————–

Oktober 15 2012

Sammanställt och kompletterat med länkar och bilder av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website