GÄSTRIKLANDS HISTORIA berättad av Lennart Ödeen – Del 20, 1700-talet

Info om Tidning och publiceringsdatum saknas.

Åke Nyléns tidningsurklipp

Del 20.

 

POLHEMS JÄRNVÅG – 150 år var den handelns hjärta i Gävle.

 

 

På länsmuseet  i Gävle finns en modell av Kristoffer Polhems järnvåg. Den byggdes 1708-1710 på Alderholmen och var sedan i bruk i mer än 150 år. Och det var här man kontrollerade att det svenska järn som skeppades ut från Gävle höll högsta kvalitet.

 

”Omkring år 1700 visade sig tecken i stadslivet, som tydde på att staden började repa sig ur för­fallet och fattigdomen. Skeppsredarna förvärvade allt större fartyg, hamnen, som fått grundas upp, muddrades djupare och en ny järn- och viktualievåg planerades.”

 

Citatet är från länsintendenten Philibert Humblas uppsats, “Kristoffer Polhems järnvåg i Gävle“, ifrån Gästrikland 1947. Humbla noterade helt riktigt att bottniska handelstvånget 1636, vilket innebar att Gävle förbjöds bedriva utrikeshandel, hade inneburit ekonomiskt fördärv för staden.

 

1673, under Karl XI:s regering, fick Gävle tillbaka större delen av de seglationsrättigheter, som berövats staden 1636. Det kungliga beslutet skapade fram­tidsoptimism. Än en gång skulle Gävle blomstra.

 

Gävle var då liksom tidigare be­roende av sin järnexport. Järnfram­ställning och järnhandel hade varit Gästriklands särmärke. När andra lands­ändar betalt sin skatt i spannmål och andra jordbruksprodukter hade Gästrik­land varit järnbärarlandet och erlagt sina tributer till staten i form av järn.

 

Under 1600- och 1700-talen härskade merkantilismen i svenskt ekonomiskt och politiskt liv. Det var en ideologi med rötter i Frankrike som innebar en kombination av privat äganderätt och statligt styrande. Ett av målen för statens politik var att endast förädlade varor fick exporteras.

 

För Sveriges del gällde det kvalitetsjärnet, stångjärn. Malmen fick inte föras ut, endast den förädlade produkten. I viktiga exporthamnar upprättades järnvågar, där järnet granskades av järnvräkare. Deras uppgift var att kontrollera att det svenska järnet höll godtagbar, det vill säga högsta kvalitet.

 

När därför gävleborna såg sin chans till expansion konsulterades tidens främste uppfinnare, Kristoffer Pol­hem, för byggandet av en järnvåg i Gävle hamn. Polhem bodde då i Falun, där han var konstmästare vid Falu gruva. Järnvå­gen byggdes på Alderholmen, som år 1622 donerats till Gävle av Gustav II Adolf, under åren 1708 till 1710.

 

Järnvågen var i bruk i mer än 150 år. “För staden och dennas så vidsträckta uppland hade anläggningen funktionerat som handelns hjärta, varigenom passerat de viktigaste import- och exportvarorna”, skriver Philibert Humbla. Järnvågen för­stördes fullständigt vid Gävles brand 1869.

 

Eftersom järnvågen ansågs vara en klenod i Gävles historia ville man åstad­komma någon form av restaurering. I landsarkivet i Härnösand fanns uppgifter om det materiel som använts vid upp­byggnaden. Man visste exakt hur mycket timmer och bräder som gått åt, antalet fönster och glasrutor, beslag och spik med mera.

 

Ett fotografi från 1860-talet med våghu­set i bakgrunden gav ytterligare vägledning i rekonstruktionsarbetet. Landsantikvarien Hans Beskow gjorde der giltiga rekonstruktionsritningen. Utarbetandet av modellen, som nu kan beskådas på Länsmuseet i Gävle, skedde på SKF Hofors bruk i dess modellverkstad.

 

 

Eldsjälen Philibert Humbla är i sin beskrivning av modelljärnvågen i Gävle: “Den fina skalan och de vackra proportionerna vittna tydligt om arkitektens smak och förmåga och det kan nog sägas att Polhem väl lyckats att bringa till harmoni ändamålsenligheten och det arkitektoniska i den utformning, som tidens stil ställde till förfogande, där timrets naturliga möjligheter parades med den resning av äktsvensk art, som plägar framhållas som den karolinska träarkitekturens adelsmärke.”

 

Man kan om man så vill betrakta järnvågen på Alderholmen i Gävle som ett utsökt exempel på karolinsk träarkitektur. Men det är också möjligt att uppfatta järnvågen  som en symbol för merkantilismen, en ålderdomlig och ineffektiv variant av planhushållning.

 

Den statliga regleringen av järnhanteringen — liksom av andra näringsgrenar  — i Sverige på 1700-talet var stel och osmidig. Den kunde visserligen tillfälligt ge ett ekonomiskt uppsving. I loppet var systemet otjänligt. I England uppkom vid den tid då järnvågen i Gävle togs i bruk, en form av fria marknadskrafter som hade framtiden för sig.

 

LENNART  ÖDEEN

————————————————————————————-

December 26, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..